avstånd – Tidskriften Kulturimperiet

Landet som slutar vid havet

Redaktionen — Mon, 20 Nov 2023 19:31:48 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Jag arbetade på en flygplats ett tag. I baren på en franchise. Jag är urusel på att blanda drinkar men får kunder att prata. Kunder som pratar spenderar pengar på drinkar så cheferna tyckte om mig.

Tiden löper annorlunda på en flygplats. Det är vaket dygnet runt. Men i en bar är det dunkelt. Ett försök att skapa känsla av kväll hela tiden. Där är det sömnigt dygnet runt.

Vi hade mörka paneler i imitation av trä. Rispapperlampor och levande ljus. Det påminde mig om nån årligt återkommande högtid. Fast samma högtid varje skift jag arbetade. Jag serverade kyck- lingvingar och öl. Fick kunderna att prata om sitt. Resmål, längtan, avsked. Efter avslutat pass hängde jag av mig den gröna skjortan i mitt skåp, blippade kortet för att komma ut ur transithallen och in i landet. Det tog mig ungefär en timme att köra hem. Ibland körde jag kustvägen, där jag knappt såg någon kust på hela vägen. Ibland körde jag genom inlandet, där granar och tallar tornade upp sig och gjorde vägen till en tunnel.

När jag jobbat dag på flygplatsen gick solen ner utanför mitt fönster, bortom gräset och klipporna, ner i havet väster om Fladen grund. Jobbade jag natt gick solen upp österut, utanför mitt synfält, bortanför skogarna, och solen träffade havet först när jag hade somnat. Jag hyrde någons sommarställe. Det var lågsäsong och stugan ifrån femtiotalet med linoleumgolv från sjuttiotalet hade ändå legat tom. När våren kom och värmen hittade hit, det började bli dags att ordna trädgården, skulle jag få flytta ut. Jag var inte där mycket mer än när jag sov och på lediga dagar. Då satt jag i kökssoffan och drack kaffe och lyssnade på vinden utanför. Och på regnet. Och när världen hämtade andan och allt tystnade för en stund.

Stugan låg bland andra stugor i samma utförande. Tätt samman på mark som nån lantbrukare styckat av och sålt för länge sen. Från en tid när sådana stugor ägdes av vemsomhelst. Bruna, mörkröda, kanske någon gul. Bland tallar och klippor och ängar, låg den. I saltstänk, regn, i vinden. Varje stuga hade en gräsmatta med rhododendron och en brevlåda i plast. Adresserna namngivna av bonden som sålt marken, efter sina barn eller föräldrar, för han satt också i tekniska nämnden. I mataffären träffade jag fiskare och hantverkare från förr, som kände personerna bakom gatunamnen. Till brevlådan kom en tidning ibland, sällan några brev. Kanske bara då och då från nån av mina bröder. Men bara om jag hade skickat till dem först. Medan jag drack mitt kaffe och lyssnade på vinden läste jag tidningen eller en bok om att få människor att prata. På nätterna praktiserade jag vad jag lärt mig från boken, på affärsresenärer och turister. Jag bytte ölfat, torkade bord, diskade glas. Lyssnade på ord, som låter förvånansvärt likt vinden bland stugor under tallarna.

Jag hängde upp min gröna skjorta och blippade ut. Körde en timme i kvällstrafiken. Stängde av motorn på uppfarten utanför mitt, och lät området sväljas av natten.

Några husnummer bort var det fortfarande tänt i köket. Jag visste inte vem som bodde där, men jag
hade tid att fantisera om det. Och i mina fantasier var det ofta en medelålders kvinna och hennes mamma. Tillfälligt liksom jag, i väntan på att flytta igen. Samtidigt som tiden går. Dagarna, månaderna, livet. Men liksom jag utan kraft att ta mig ur det.

När det var uppehåll i vädret tog jag en promenad på stranden, över havängarna och klippor. Jag fantiserade om att jag stötte samman med dem där, kvinnan och hennes mamma. De gick arm i arm längre ner där stranden är sanddyner och vass. Det blåste i kläder och hår där de gick framåtlutade för att inte vinden skulle piska upp sand eller saltvatten i deras ansikten. De talade med varandra så, men jag lyckades inte fantisera om vad de talade om. Eller så hörde jag inte. De fick aldrig syn på mig. Som om jag inte fanns i deras närhet, inte inom deras synfält. Som om jag inte fanns i deras fantasi.

Det gjorde mig ingenting. Efter långa pass på jobbet kände jag sällan för att tala med någon eller för att få någon att prata under mina lediga dagar. Jag ville inte höra om deras belägenhet, om varför
de tvingades bo här, bland stugorna i blåsten denna vinter. Om de också väntade på att flytta ut så snart solen visade sig. En bedövande väntan visste jag. Det kunde hända nästa helg. Eller var det lång tid kvar? Jag var osäker på vilken sida om nyår vi befann oss.

Jag gick grusvägen den korta biten till den blev asfalt och vidare in till centrum och mataffären. Det var sällan jag körde trots vädret och trots avståndet. Det gjorde mig gott att röra på mig, att först kylas ner för att sedan bli varm. Jag gick fort. Först låg det bara fält och sedan enstaka gårdar. Därefter en bilmek och ett lager innan bebyggelsen tätnade och jag gick förbi pizzerian och flerfamiljshusen. En butik stängd för säsongen och Lantmännen.

Vid mejerihyllorna stod kvinnan och hennes mamma. De talade som alltid lågmält med varandra. Men ingen runt omkring lade märket till dem, förutom jag. Och som vanligt hörde jag inte vad de sa. Jag plockade mitt. Kaffe, bröd, ägg, och betalade. Några av de gamla fiskarna eller lantbrukarna från förr stod i gångarna och pratade med varandra. De hejade på mig och undrade hur jag hade det i stugan. Jag svarade som vanligt och lyssnade en stund på deras historier, även om jag bara ville gå tillbaka hem. Jag ville hinna se kvinnan och hennes mamma, som redan hade betalat och gått.

De gick några hundra meter framför mig. Deras huvuden tätt samman i ett ständigt pågående samtal. De försvann i en krök och dök sedan upp igen på raksträckan. Deras hår fladdrade i vinden i takt med sina halsdukar, i takt med trädkronorna. Längre bort en mås som trotsade byarna.

När jag passerar deras stuga stod på uppfarten en bil som jag inte kände igen. Dagen var mörk men det var inte tänt i något fönster så jag kunde inte se vad som försiggick där inne. Jag undrade vem som var på besök, men slog tanken ifrån mig. Kvinnan och hennes mamma var trots allt bara en fantasi. Jag återgick till mitt. Kaffe och läsa i ljudet från vinden utanför.

Dagarna gick och jag såg dem inte någonstans. Det lös inte i fönstren på kvällarna när jag kom hem. De syntes aldrig till bland klipporna eller på stranden. Jag tänkte ett tag inte alls på dem. Men sedan började jag bli orolig. Jag tänkte på bilen som stått på deras uppfart. Hade jag inte anat en oro i deras ansikten sist jag såg dem i mataffären?

En dag gick jag runt deras stuga och försökte se in genom fönstren. Först på avstånd, men jag gick närmare. Strax stod jag med näsan tryckt mot rutan och försökte se. Det kunde inte vara ägarna som kommit tillbaka. Kvinnan och hennes mor hade inte ersatts av en barnfamilj eller ett par i medelåldern som krattade löv eller ordnade. Stugan var mörk, tyst, tom.

En granne fick syn på mig och undrade vad jag hade för mig. Det skulle inte bli uppskattat att jag trampade runt i rabatterna på det där viset. Jag skyllde stammande på att jag sett något konstigt, men svarade osammanhängande på grannens frågor om vad det var jag hade sett. I stället drog jag mig tillbaka in till mitt. Till värmen och till tystnaden och till ensamheten. Det var lika bra att inte blanda mig i, var det första jag tänkte. Men sedan kunde jag inte släppa det.

Vart kvinnan och hennes mamma tagit vägen åt upp mig inifrån. Det skavde på min insida. Som en hostning som kliar och som inte riktigt går att få loss. Som en värk. Som en oro, helt enkelt. Jag kunde inte begripa hur de en dag varit där i min fantasi, och plötsligt var borta. Som om vinden tagit med sig dem. Dragit ut dem över havet. Eller in mot land, över trädtopparna. Över kullar som blir berg som blir inland.

Jag gick dit på nätterna när jag kom hem ifrån mitt sena arbetspass. Gick runt deras stuga, kikade genom deras fönster. Funderade på att ropa efter dem, trots att de bara var en fantasi. Det kunde väl inte skada om jag ropade? Bättre vara säker på saken än att bli ledsen senare, om någonting hade hänt. Någon kunde ha fallit och skadat sig. Den främmande bilen hade kanske tagit med sig dåliga nyheter. De behövde kanske min hjälp.

Men jag såg ingenting. Hörde ingenting, och mindes tillslut inte vad det var jag letade efter.

Mitt liv fortsatte som vanligt. Mina pass i baren på flygplatsen. Mina bilresor, promenader, min bok och mitt kaffe på lediga dagar. Jag glömde nästan kvinnan och hennes mamma. Det var bara under mina promenader på stranden, eller när jag passerade mejerivarorna i mataffären, som jag tänkte på dem. Men bara undantagsvis. Mitt medvetande var fullt av andra fantasier.

En tid senare var jag övertygad om att jag såg dem igen. På flygplatsen när jag just avslutat mitt pass och skulle gå för att hänga in min skjorta, för att blippa mitt kort. Där stod de i en kö för att borda ett flyg. Jag tror det var internationellt, alldeles säkert till en avlägsen plats. Säkerligen varmt, tropiskt, lugnt.

Jag stannade upp och iakttog dem. De talade med varandra som vanligt. Med huvudena tätt samman. De hade biljetterna redo, varsin rullväska i händerna. De såg glada ut, förväntansfulla.

Under ett kort ögonblick övervägde jag att vinka till dem. Men jag tänkte att det inte spelade någon roll. De var på väg bort. Jag var på väg tillbaka.

Text: Robin Färdig
Bild: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Faller en faller alla

Redaktionen — Wed, 13 May 2020 21:04:54 +0000

Det är onekligen en ny tid och tillvaro som drabbat oss i Sverige – tillsammans med hela övriga världen – i och med det pandemiska orosläget 2020. Eftertankar, längtan, sorg, vilsenhet och kanske en slags uppgivenhet och även förtvivlan över att världen inte längre snurrar lika friktionsfritt och självklart som tidigare, biter sig fast i den ensammare vardagen, i vårt fall färgad av den svenska regeringens och Folkhälsomyndighetens anvisningar och restriktioner. Före och efter dagen/tiden C som i Corona eller covid blir alltmer till ett begrepp. På en mängd andra platser i världen är det inte värre än vanligt, där gäller lika extremt utsatt tillvaro som alltid. Överlevnad dag för dag, misär, krig, orättvisor, flyktingströmmar, fler smittohärdar, sjukdomar och annat elände påverkar miljoner och åter miljoner människor runt om klotet dagligdags, covid-19 naturligtvis inte att förringa.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Avbrottet och den tidsmässigt ökade närvaron hemma i bostaden och i vår fantastiska svenska allemanstillgängliga natur kan förhoppningsvis ge utlopp och utrymme för en massa nya tankar och lösningar, infall och utfall. I detta nummer publicerar vi material kring kulturexempel, idéer, uttryck och villkor så som de ter sig idag, just på temat infall och utfall. Vilka infall och utfall kan påverka och utveckla kulturen runt omkring oss och mitt ibland oss just nu? Vilka infall och utfall ger den nya situationen upphov till i vardagen, i det lilla? Hur hanterar vi förhållandet till varandra, misstänksamhet, godtrogenhet, tillit, längtan och så vidare? Vi behöver som alltid både bröd, skådespel och andra upplevelser. Ge oss detta. Hitta nya vägar.

Sedan starten 2010 har Tidskriften Kulturimperiet återkommande delats ut gratis på en mängd olika platser i västra och södra Sverige. Gensvaret från alla läsare som vid det här laget vant sig vid att Tidskriften Kulturimperiet finns tillgänglig och står för ett annat slags kulturinriktat innehåll, har varit positivt att möta. Det finns idag en uppsjö av till tidningar och magasin förtäckta reklam- och annonsblad, som inte har möjligheten eller för den delen ambitionen att publicera motsvarande typ av läsinnehåll. Emellanåt kan det därför uppstå en positiv kulturkrock när våra tidningsställ och tidningar delas ut parallellt med direkt marknadsinriktade och likaledes gratis trycksaker. En del läser det de är vana vid, medan andra gör ett annat val.

”Vårt första nummer för 2020 var planerat att tryckas och sedan distribueras med start i april. På grund av krisutbrottet blev det tyvärr inte så. Vi har därför valt att omarbeta och ge ut vårt första nummer i digital form här via vår webbplats.”

Coronavåren 2020 fick Kulturimperiet i likhet med en mängd andra företeelser och verksamheter i samhället acceptera och anpassa sig till pandemisituationen som just nu löper amok över världen i både stängda, nyöppnade och flockimmunitetssträvande länder. Vårt första nummer för 2020 var planerat att tryckas och sedan distribueras med start i april. På grund av krisutbrottet blev det tyvärr inte så. Vi har därför valt att omarbeta och ge ut vårt första nummer i digital form här via vår webbplats. Jag hoppas att många successivt kan hitta även hit, även de läsare som normalt mest uppskattar ett fysiskt exemplar mellan nyporna. Den tryckta upplagan av Kulturimperiet återkommer så snart det ges möjlighet att röra sig och vistas obegränsat antal personer på olika platser inom vårt vanliga utdelningsområde. När butiker, bibliotek, museer, caféer och andra offentliga platser återigen fylls med människor, då finns Kulturimperiet där igen i utdelningsställen. Vi ser verkligen fram emot det.

Utan allmänt stöd och annonsstöd från en mängd blandade kulturaktörer och andra sympatisörer skulle kulturexperimentet Kulturimperiet varit omöjligt att genomföra under de senaste tio åren. För 2020 firar vi faktiskt stolt vårt tioårsjubileum. Kulturimperiet utgör idag ett etablerat koncept som får uppmärksamhet för sina grundläggande principer och inriktning. Utan alla er som varit med på resan skulle det inte existera en enda fysisk utgåva av Kulturimperiet, inga texter och inga bilder.

Politiker, kulturchefer och andra ansvariga har under gångna åren kommit och gått, kommit igen och kommer förmodligen att gå igen i näraliggande kulturella eller kanske i ännu mer lukrativa sammanhang. Fotfolket, de andra kulturföreträdarna och -utförarna, finns oftast kvar längre vid sin läst, ibland hela livet, som vilken ambitiös och hängiven skomakare som helst. Kanske är det ibland bara alltför svårt att bryta upp och gå vidare. Villkoren och möjligheterna har i och med covid-19-hotet förvisso förskjutits och skadats en del, men uppgiften som sådan finns alltid kvar. Därför kommer detta skrå naturligtvis att resa sig igen.

”Kanske är det ibland bara alltför svårt att bryta upp och gå vidare.”

När gemenskap är det vi för tillfället suktar allra mest efter men avstånd är av nöden av säkerhetsskäl, ska vi kanske påminna oss om att armlängds avstånd kan vara tillämpligt även inom olika grupperingar och näraliggande kollegium för den kulturella och konstnärligt fria utvecklingens skull. Integriteteten och den egna tanken riskerar så lätt att snöpas i kollegiala sammelsurier där alla ska vara vän med alla, gärna tycka likadant och samarbeta så att ingen står fri från den andre. Så här tjugo år efter 2000-talets intåg har aktivist ersatt entreprenör som trendbegrepp på kulturarbetarens visitkort – och det känns redan förlegat. Det är dags att blicka framåt och hitta sina alldeles egna titlar och arbetssätt, bortom både näringslivsromantiken och den självförhärligande präktighetspolitiken.

Den så kallat fria – självständiga, men dock inte alltid oberoende – kulturen försöker förhoppningsvis så gott det går att vara befriad från styrningar, anpassningskrav och tidseraanpassade förutsättningar för att kunna förverkliga sina tankar och ambitioner och skapa nya originella och intressanta kulturyttringar. Det går väl kanske så där i dessa polariserade och svartvita tider. Men det är väl en särskild debatt som skulle behöva mer uppmärksamhet och utrymme. I ett genomkommersialiserat samhälle som vårt, måste det rimligtvis få finnas utrymme även för det icke-kommersiella och egensinniga i sann konkurrenspositiv anda.

Välkommen till ännu ett utgivningsår för den halländska tidskriften Kulturimperiet.

Maths Jalhed, chefredaktör

Illustration: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.