unnaryd – Tidskriften Kulturimperiet

Ekot från Kroksjön – Med skogens mäktiga omfamning

Redaktionen — Wed, 04 Oct 2023 17:30:25 +0000

Kulturimperiet träffade Kristoffer Kabell på samma plats för fem år sedan. Då berättade han om planerna för det då nya kulturinitiativet Into the Woods. Planerna skulle realiseras och genomföras rakt ut i det skogsområde som delvis kringgärdas av den lilla idylliska Kroksjön, en bit från Unnaryd i östra Halland. Nu är det 2023, med värdefull distans till pandemiåren är det dags för ett återbesök. Vi parkerar bilen och påbörjar den ofrånkomliga vandringen in i skogen, förbi övernattarnas tält och stigen mot den lilla kvarnen, sedan vidare fram mot scenområdet framför den lilla scenen med det stilla vattnet som fond.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

När sommaren började övergå mot definitiv höst tog vi en återkoppling med Kristoffer Kabell för att få hans intryck och tankar, dels kring hur grundkonceptet Into the Woods i Unnaryd vuxit fram sedan starten, dels om årets festivalupplägg och även för få en liten inblick i vad som väntar arbetsmässigt under vintern med planering och förberedelser inför kommande års festival.

Hur skulle du vilja summera projektet så här långt?
”Min spontana summering blir: Nu jäklar är vi på gång på riktigt! 2018 körde vi ju en prototyp, men om vi räknar med även den så har vi ju faktiskt genomfört Into the Woods återkommande under de senaste fem åren”, konstaterar Kristoffer. ”Sommaren 2021 släppte man på covid-restriktionerna två veckor före det skulle dra igång och då valde vi att dela upp tredagarsfestivalen på tre endagarsfestivaler. På så vis nådde vi en potentiell publik på 600 personer eftersom 200 personer fick samlas samtidigt enligt de nya reglerna. Det blev även arbetsmässigt en fullträff under detta år eftersom vi kunde sprida ut festivalen över hela juli och på så vis få ut mer av etableringsarbetet men då på ett kanske mer lågintensivt sätt. Det var väldigt trevligt även under första pandemiåret 2020, men då fanns av förklarliga skäl bara 50 personer på plats”, minns Kristoffer. ”År 2019 spände vi bågen nästan lite för hårt. Ambitionen var då att skapa en lite större festival med ca 2 000-3 000 personer i publiken. När covid dök upp 2020 blev vi automatiskt tvungna att dra i handbromsen och testa lite mer konceptuellt och kvalitativt upplägg. Och det mynnade ut i många bra saker, för annars hade vi nog suttit med något som hade kunnat få ett eget liv, vilket är lätt hänt om man inte ser upp. Det uppstod så klart ett tufft ekonomsikt läge 2020, men kanske var det i det långa loppet bra eftersom vi fick möjlighet testa lite olika koncept. Vi strävar efter att göra Into the Woods så hållbart det bara går. I sommar har det kommit totalt1 300-1 400 besökare till Into the Woods, och som mest vid ett enskilt tillfälle kanske 500-550 personer. Hade vi haft alla 1 400 besökarna på en och samma gång hade naturen blivit nertrampad, vi hade behövt många fler bajamajor och polisen hade behövt vara på plats, viket definitivt hade krävt en helt annan organsiation”, menar Kristoffer.

Hur väl tycker du att årets upplaga föll ut?
”I år var året då väldigt mycket trots allt föll på plats. De negativa konsekvenserna från covid känns verkligen bakom oss. Vi körde endagsfestivaler även förra sommaren. Denna sommaren körde vi två endagsfestivaler och så avslutade vi då med en tredagars helgfestival. Då inser man ju också vilken skillnad det blir när folket stannar lite längre på platsen. En positiv effekt med att dela upp festivalen på det här sättet är att vi kan bredda vår målgrupp”, konstaterar Kristoffer vidare. ”Det är väldigt viktigt för oss att även lokalbefolkningen här känner att Into the Woods är deras festival också. Louise Hoffsten är ju till exempel helt fantastisk, en levande legend. Det var roligt att kunna boka in henne. Just den kvällen riktade vi oss just mot mer lokala besökare från närområdet. Bor man i Jönköping åker man kan- ske inte hit, då lyssnar man troligtvis på Louise Hoffsten i Jönköping i stället. Helgen efter när Vieux Farka Touré var här innebar det hans enda gig i Sverige i år, bortsett från något framträdande i Malmö i december. Vid sådana tillfällen kommer det automatiskt mer folk långväga ifrån. men samtidigt dök det även denna kväll upp en hel del besökare med lokal koppling”, menar Kristoffer. ”De artister som kommer hit och ibland kanske till och med startar sin turné just här verkar tycka att vår lilla speciellt placerade scen direkt framför Kroksjön skapar en intressant atmosfär för deras framträdande. Scenen sticker ju onekligen ut lite. Det blir en kontrast mot kanske Paris eller Frankfurt nästa dag. Artister som Vieux och även Loise Hoffsten spelar var och varannan dag. Giget för Vieux Farka Touré var till exempel det första för sommaren på deras europaturné. Ofta får vi faktiskt en lite extra krydda på det artisterna levererar hos oss”, slår Kristoffer fast. ”Jag tror att man blir lite överraskad när man kommer ner till området, efter ha kört eller gått någon kilometer längs den där geggiga grusvägen. Många hinner att undra och fråga sig vart man egentligen är på väg. Men det är en del i planen”, enligt Kristoffer.

Lägger du märke till om det många besökare som kommer tillbaka till er år efter år?
”Ja. Det gör det verkligen. Det blev en hel del som både kom till Hoffsten och därefter till tredagarsfestivalen, och det känns verkligen bra. Det är verkligenen trevlig 0ch positiv utveck- ling för Into the Woods.”

Hur mycket arbete lägger ni ner löpande under året för att få till kommande års Into the Woods?
”Det är himla svårt att veta exakt. En bra liknelse som någon använde och är att det är som ett isberg. Genomförandet när folk finns på plats och allt rullar på utgör bara toppen av allt nerlagt arbete dessförinnan”, funderar Kristoffer. ”Självklart blir allt lite lugnare på vintern, men därefter ökar intensiteten för arbetet med inför nästa års festival hela tiden”, avslutar han. Vi tackar Kristoffer för samtalet och lämnar Into the Woods spindel i nätet för några månader med lägre arbetstempo, och kanske nödvändigt utrymme även för andra parallella arbetsuppgifter. Det måste finnas tid också för ett liv bortom skogen.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Djupt in i de mjuka skogarna

Redaktionen — Mon, 05 Aug 2019 10:59:58 +0000

Musikern och kulturarrangören Kristoffer Kabell lever som han lär, omgiven av det halländska inlandets omslutande grönska. Kulturimperiet träffade honom hemma i Unnaryd för en pratstund om frihet och krav.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Rakt in i skogarna innanför det så välbesökta halländska kustlandskapet ligger det lilla, och på sitt sätt kulturellt nyvaknade samhället Unnaryd, mitt i sin fantastiska omslutande natur med skog och sjöar i otroligt vacker symbios. Nyvaknat i så motto att en mängd olika spännande kulturhändelser och kulturarrangemang numera här avlöser varandra kontinuerligt år efter år. Lokalproducerat möter nationella och internationella strömningar samt artister och konstnärer från olika håll. Konceptet erbjuder alla unnarydsbor och inte minst alla andra som lever i praktisk närhet, och vill ta sig sig några mil för att på plats uppleva flera och kanske ibland lite annorlunda och utmanande kulturyttringar.

Att det är möjligt att leva ett annat liv än det som normalt förväntas av kulturarbetare är Kristoffer Kabell ett levande bevis för. Samtidigt som han är i mitt i samtiden, står han i ständig kontakt med naturen. Foto: Maths Jalhed

Kabelleffekten

Ett nav i sammanhanget utgörs av familjen Kabell som i samspel med flera andra engagerade kulturmänniskor under senare år på olika vis anslutit sig det det kulturkluster som uppstått på denna plats. Kulturimperiet valde att träffa Kristoffer Kabell för att få en liten inblick och ett samtal om ett kulturengagemang, där hårda villkor varvade med mjuka tankar och eftertänksamhet kan leda till nya intressanta och följsamma möjligheter. Allt byggdes inte på en dag i Rom heller som bekant.

Kristoffer är äldst av syskonen i familjen Kabell, där även Johannes, Julia och Jonatan finns med i den direkta vardagen och i det gemensamma livet. Alla håller de på med kultur med lite varierade inriktningar.

En livsplats för livet

Kristoffer känner starkt att han numera verkligen har hittat rätt livskoncept här på hemmaplan efter ett antal år som omfattat såväl utbildning och perioder med vistelser och upplevelser på flera olika ställen och platser utomlands. Tillsammans med Andrea Wittmar bor han nu i ett litet rött hus med stor trivselfaktor och vackra gröna glasdörrar upphittade på en gammal loge någonstans. Tvärs över gårdsplanen, i ett gult större tvåvåningshus bor flera andra av Kristoffers närmaste och viktigaste medmänniskor som ingår detta livsupplägg. För ett antal år sedan valde man att gå samman och gemensamt köpa denna skogsfastighet, som sedan bit för bit har utvecklats till ett community, där även en del andra näraliggande hus och boende runt omkring ingår.

Ett annorlunda liv där civilisationen möter skogen utspelar sig hos Kristoffer Kabell och hans vänner. Foto: Maths Jalhed

Vägen mot musiklinjen

Kristoffer menar att syskonen fått växa upp under såväl fria som trygga omständigheter ”här ute i skogen”, som han uttrycker det. Friheten var väl en viktig faktor för att kunna utvecklas just i den här riktningen. Redan som fyraåring fick han sitt första trumset och efter de första skolåren på Örnaskolan i Hyltebruk valde han att fortsätta på musiklinjen vid Sturegymnasiet i Halmstad, vilket han inte ångrat i förlängningen.

– Den miljön som fanns där då, och som jag hoppas fortfarande lever kvar, var oerhört viktig för mig. Jag har fortfarande kvar många av mina vänner från den tiden i Halmstad. Att bli musiker kändes då som en given och utmanande utveckling. Den kreativa, fria miljön på Stureskolan den var då, och som jag tror att den fortfarande är, kändes väldigt stimulerande. Allt var väl inte en bara en dans på rosor. När det går från relativt kravlöst lekande och utforskande och det uppstår, någon form av, kanske inte konkurrens, men något åt det hållet, blir situationen förändrad. Det kom in folk med andra ingångar och förväntningar på sig kanske hemifrån. När det började ställas mer och fler krav blev situationen genast jobbigare och när jag sedan slutade gymnasiet var det inte självklart att jag skulle fortsätta att försöka bli musiker, minns Kristoffer tillbaka.

Norge, Indien, Irland och Spanien

– Efter gymnasietiden reste jag först till Norge och reste sedan till Indien något halvår när jag var cirka nitton eller tjugo. Jag spelade ju så klart en del musik hela tiden i Driftwood Company tillsammans med Ola Persson, som nu arbetar som kulturutvecklare i Hylte, och Carl Hansson. Vi tre tillsammans med en kille till stack i väg till Irland i en folkabuss. Jag blev kvar där i ett halvår och Peter som också var med bodde kvar i nio år och Ola stannade ett pår år där. Vi hamnade i Galway på irländska västkusten. Det var en riktig hub för kreativitet, och vi träffade många likasinnade människor från till exempel Italien, Spanien och Frankrike. Den tiden var väldigt utvecklande för mig personligen, säger Kristoffer med övertygelse. Det betydde mycket musikaliskt och jag lärde mig att sjunga där. Det handlade verkligen om att mucisera. Det var väldigt, väldigt givande och och jag måste framhålla att irländarna är ett fantastiskt folk, säger Kristoffer och drömmer sig för ett ögonblick tillbaka några år i tiden. Jag träffade en spanjorska och bodde sedan även i Spanien i fyra år innan jag återvände hemåt.

”Vi gick och satte upp stängsel för grisarna på gränsen mellan skogen och åkern, och tanken slog mig när de små halvvilda grisarna for fram och tillbaka under stängslet, att vi på något sätt är precis som dem. Civilisationen kontra skogen och ett lite annorlunda liv.”

Åter till hembygden

Kristoffer återvände därefter till studierna och började plugga musik och historia i Stockholm, och är idag utbildad musiklärare.

– Jag var klar 2012 och i den vevan köpte vi gården här. Anledningen till att jag kan leva och hålla på med det jag gör idag är att vi har skapat och håller på att skapa den här platsen just här, förklarar Kristoffer. Vi har även testat att ha lite djur här och hade två grisar som fick kultingar med vildsvin. Vi gick och satte upp stängsel för grisarna på gränsen mellan skogen och åkern, och tanken slog mig när de små halvvilda grisarna for fram och tillbaka under stängslet, att vi på något sätt är precis som dem. Civilisationen kontra skogen och ett lite annorlunda liv. Våra levnadsomkostnaderna är så mycket lägre än i Halmstad, för att inte jämföra med Stockholm, vilket jag är väldigt stolt över, förklarar Kristoffer.

– Vi var tio personer som köpte den här gården tillsammans för då sju åtta år sedan, en jordbruksfastighet på sjuttio hektar. Och till priset av en liten liten etta i Stockholm. Det sociala sammanhang som jag får delta i här, gör att jag känner att jag har det bästa av två världar, menar Kristoffer. Utan detta fria upplägg och ekonomiska läge hade det inte gått att till exempel dra igång Into the Woods nu i augusti, eller för den delen ingå i andra projekt.

Kontaktnät och lokalproducerad kultur

Kristoffer beskriver under vårt samtal även en del andra kopplingar, kontakter och vänner som har påverkat och färgat hans väg fram till nuvarande roll som kombinerad musiker och arrangerande/samordnande kulturarbetare. Vi kommer av naturliga skäl in på bland annat Sjönevadsfesten som nådde sin kulmen 2012 och det engagemang och arbete som man tillsammans genom åren lagt ner även uppe på Hallandsgården på Galgberget i Halmstad med folkmusikfestivaler, gårdsfester och inte minst de minnesvärda Galgbergsfestivalerna.

Av egen erfarenhet vet man att saker och ting plötsligt kan dra iväg åt oväntat håll utan att man är direkt förberedd. När sådant händer gäller det att bita ihop och tro på det man kan och känner att man vill åstadkomma i ett lite längre perspektiv. Det kan ibland till och med vara en nyttig erfarenhet att ta med sig inför framtiden och sin egen utveckling.

Specialvisning på plats

Samtidigt med att det här numret av Kulturimperiet kommer från tryck startar Into the Woods på just den här platsen vi befinner oss på för tillfället, och det ska bli spännande att se hur allt kommer att fungera och falla på plats bit för bit. Kristoffer och jag tar en en gemensam promenad i solskenet bort mot skogen och platsen för den kommande festivalen.

Jag får en liten specialvisning av området där Kroksjön glittrar bakom trädstammarna på typiskt småländskt vis trots att vi faktiskt befinner oss i Halland. När jag kör tillbaka mot kusten och Halmstad, förbi även natursköna Simlångsdalen, hinner jag fundera lite över vad jag faktiskt upplevt under ett par timmar hemma hos Kristoffer Kabell, hans familj och vänner. En stilla genuin sommarkänsla, en avspänd förväntan, människor som kommer och går. Barn och vuxna på väg ner mot det näraliggande badstället vid sjön, och inte minst en fridfull känsla av trygghet och framtidstro som inte är självklar i vårt samhälle i en tid som blivit bångstyrigare än vad många vill inse. Det är dags att släppa kulturen fri igen och göra de insatser som behövs för en återgång till förnuftet och det utvecklande mötet.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.