Inledare – Tidskriften Kulturimperiet

Faller en faller alla

Redaktionen — Wed, 13 May 2020 21:04:54 +0000

Det är onekligen en ny tid och tillvaro som drabbat oss i Sverige – tillsammans med hela övriga världen – i och med det pandemiska orosläget 2020. Eftertankar, längtan, sorg, vilsenhet och kanske en slags uppgivenhet och även förtvivlan över att världen inte längre snurrar lika friktionsfritt och självklart som tidigare, biter sig fast i den ensammare vardagen, i vårt fall färgad av den svenska regeringens och Folkhälsomyndighetens anvisningar och restriktioner. Före och efter dagen/tiden C som i Corona eller covid blir alltmer till ett begrepp. På en mängd andra platser i världen är det inte värre än vanligt, där gäller lika extremt utsatt tillvaro som alltid. Överlevnad dag för dag, misär, krig, orättvisor, flyktingströmmar, fler smittohärdar, sjukdomar och annat elände påverkar miljoner och åter miljoner människor runt om klotet dagligdags, covid-19 naturligtvis inte att förringa.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Avbrottet och den tidsmässigt ökade närvaron hemma i bostaden och i vår fantastiska svenska allemanstillgängliga natur kan förhoppningsvis ge utlopp och utrymme för en massa nya tankar och lösningar, infall och utfall. I detta nummer publicerar vi material kring kulturexempel, idéer, uttryck och villkor så som de ter sig idag, just på temat infall och utfall. Vilka infall och utfall kan påverka och utveckla kulturen runt omkring oss och mitt ibland oss just nu? Vilka infall och utfall ger den nya situationen upphov till i vardagen, i det lilla? Hur hanterar vi förhållandet till varandra, misstänksamhet, godtrogenhet, tillit, längtan och så vidare? Vi behöver som alltid både bröd, skådespel och andra upplevelser. Ge oss detta. Hitta nya vägar.

Sedan starten 2010 har Tidskriften Kulturimperiet återkommande delats ut gratis på en mängd olika platser i västra och södra Sverige. Gensvaret från alla läsare som vid det här laget vant sig vid att Tidskriften Kulturimperiet finns tillgänglig och står för ett annat slags kulturinriktat innehåll, har varit positivt att möta. Det finns idag en uppsjö av till tidningar och magasin förtäckta reklam- och annonsblad, som inte har möjligheten eller för den delen ambitionen att publicera motsvarande typ av läsinnehåll. Emellanåt kan det därför uppstå en positiv kulturkrock när våra tidningsställ och tidningar delas ut parallellt med direkt marknadsinriktade och likaledes gratis trycksaker. En del läser det de är vana vid, medan andra gör ett annat val.

”Vårt första nummer för 2020 var planerat att tryckas och sedan distribueras med start i april. På grund av krisutbrottet blev det tyvärr inte så. Vi har därför valt att omarbeta och ge ut vårt första nummer i digital form här via vår webbplats.”

Coronavåren 2020 fick Kulturimperiet i likhet med en mängd andra företeelser och verksamheter i samhället acceptera och anpassa sig till pandemisituationen som just nu löper amok över världen i både stängda, nyöppnade och flockimmunitetssträvande länder. Vårt första nummer för 2020 var planerat att tryckas och sedan distribueras med start i april. På grund av krisutbrottet blev det tyvärr inte så. Vi har därför valt att omarbeta och ge ut vårt första nummer i digital form här via vår webbplats. Jag hoppas att många successivt kan hitta även hit, även de läsare som normalt mest uppskattar ett fysiskt exemplar mellan nyporna. Den tryckta upplagan av Kulturimperiet återkommer så snart det ges möjlighet att röra sig och vistas obegränsat antal personer på olika platser inom vårt vanliga utdelningsområde. När butiker, bibliotek, museer, caféer och andra offentliga platser återigen fylls med människor, då finns Kulturimperiet där igen i utdelningsställen. Vi ser verkligen fram emot det.

Utan allmänt stöd och annonsstöd från en mängd blandade kulturaktörer och andra sympatisörer skulle kulturexperimentet Kulturimperiet varit omöjligt att genomföra under de senaste tio åren. För 2020 firar vi faktiskt stolt vårt tioårsjubileum. Kulturimperiet utgör idag ett etablerat koncept som får uppmärksamhet för sina grundläggande principer och inriktning. Utan alla er som varit med på resan skulle det inte existera en enda fysisk utgåva av Kulturimperiet, inga texter och inga bilder.

Politiker, kulturchefer och andra ansvariga har under gångna åren kommit och gått, kommit igen och kommer förmodligen att gå igen i näraliggande kulturella eller kanske i ännu mer lukrativa sammanhang. Fotfolket, de andra kulturföreträdarna och -utförarna, finns oftast kvar längre vid sin läst, ibland hela livet, som vilken ambitiös och hängiven skomakare som helst. Kanske är det ibland bara alltför svårt att bryta upp och gå vidare. Villkoren och möjligheterna har i och med covid-19-hotet förvisso förskjutits och skadats en del, men uppgiften som sådan finns alltid kvar. Därför kommer detta skrå naturligtvis att resa sig igen.

”Kanske är det ibland bara alltför svårt att bryta upp och gå vidare.”

När gemenskap är det vi för tillfället suktar allra mest efter men avstånd är av nöden av säkerhetsskäl, ska vi kanske påminna oss om att armlängds avstånd kan vara tillämpligt även inom olika grupperingar och näraliggande kollegium för den kulturella och konstnärligt fria utvecklingens skull. Integriteteten och den egna tanken riskerar så lätt att snöpas i kollegiala sammelsurier där alla ska vara vän med alla, gärna tycka likadant och samarbeta så att ingen står fri från den andre. Så här tjugo år efter 2000-talets intåg har aktivist ersatt entreprenör som trendbegrepp på kulturarbetarens visitkort – och det känns redan förlegat. Det är dags att blicka framåt och hitta sina alldeles egna titlar och arbetssätt, bortom både näringslivsromantiken och den självförhärligande präktighetspolitiken.

Den så kallat fria – självständiga, men dock inte alltid oberoende – kulturen försöker förhoppningsvis så gott det går att vara befriad från styrningar, anpassningskrav och tidseraanpassade förutsättningar för att kunna förverkliga sina tankar och ambitioner och skapa nya originella och intressanta kulturyttringar. Det går väl kanske så där i dessa polariserade och svartvita tider. Men det är väl en särskild debatt som skulle behöva mer uppmärksamhet och utrymme. I ett genomkommersialiserat samhälle som vårt, måste det rimligtvis få finnas utrymme även för det icke-kommersiella och egensinniga i sann konkurrenspositiv anda.

Välkommen till ännu ett utgivningsår för den halländska tidskriften Kulturimperiet.

Maths Jalhed, chefredaktör

Illustration: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

Förgänglighetens förbannelse

Redaktionen — Sun, 01 Dec 2013 17:41:29 +0000

Plötsligt var den här, till synes för att stanna, årets julklapp 2008 och det uppenbart konstruerade modebegrepp som myntats av någon PR-byrå i det fördolda till konsumismens fromma: upplevelsen. Alla ville få den och alla ville ge den; presentkortet blev vår tids Aladdin-kartong. Upplevelsen som gåva är idag det mest standardiserade, slentrianmässiga, opersonliga och fantasilösa som står att uppbringa – den kan aldrig bli fel och därmed aldrig heller rätt. Upplevelser passar alla och givaren behöver inte ta hänsyn till mottagarens preferenser mer än på ett allmänt plan, vilket gör det hela ganska meningslöst. Upplevelsen behöver inte kunna matchas till adressatens estetiska smak, vilket skulle kräva ett närmare vänskapsförhållande och ett visst riskmoment, den kan också, om den levereras i form av ett presentkort, återanvändas som present till nästa jubilar i kedjan, om recipienten inte känner för att uppleva upplevelsen ifråga eller har en knaper ekonomi, och den kan alltid bli något att skryta med att man har gjort (något som kanske till och med funnits på ens stressframkallande to-do-list) oavsett om man fann det stimulerande eller inte, rent personligen. Och ett presentkort känns ju snäppet mer originellt än rena pengar som skänk.

Men folk önskar ju sig upplevelser, det finns en efterfrågan på det – skulle det vara något fel på det? Problemet är att det rör sig om tillfälliga upplevelser och att människor idag bara söker kickar för att de tyvärr verkar ha ganska tråkigt och slitigt i övrigt, hemma eller på arbetet. Man låter den lilla guldkanten på vardagen tillfälligt och bristfälligt döva det skriande behovet för en kort stund. För sanningen är att vi har sålt vår tid billigt och proportionerna mellan mer eller mindre halvhjärtat arbete och meningsfull fritid är sjukligt sneda i en värld vars tillgångar lätt borde kunna få fler att leva gott, inte färre. Upplevelserna är en quick-fix för att dölja bristen på stimulans och frihet i ekorrhjulet som blivit bror-duktig-samhällets heliga kyrka.

Som genom ett trollslag har alla plötsligt drömt om att hoppa fallskärm, gå på whiskyprovning, köra Ferrari eller simma med delfiner (det har säkert inget med sociologi, media och reklamkampanjer att göra) och kanske hoppas en och annan till och med, i hemlighet, att fallskärmen aldrig ska vecklas ut och att den röda bilen tar en till himlen istället för tillbaka till diskbänksrealismen. Vissa upplevelser ger ett omedelbart adrenalinpåslag. De flesta verkar inte tycka att det är obehagligt, utan föredrar det framför mer stillsam vederkvickelse. Men när en upplevelse är över startar jakten efter nästa. På det sättet skapas förutsättningar för den så kallade upplevelseindustrin, som enligt den allmänna entreprenörsmodellen av idag handlar om att konsumenten aldrig ska få äga (och framför allt inte behålla), bara låna för en stund eller vara en tillfällig gäst, oavsett om det handlar om streamingtjänster, datorprogramsprenumerationer, tillgång till E-böcker eller att klappa ett djur. Genom att skapa löpande och förnybara tjänster och varor genom prenumeration, abonnemang, licensavtal eller avbetalning, har mellanhänderna skapat nya led i kedjan, utan att tillföra något av värde. Kickleverantörerna är ett exempel på opportunister som lever på människors desperata behov av att glömma den hårda vardag som de själva och samhället har skapat.

Tycker jag då inte om att vara med om upplevelser som rekreation? Jo, men det behöver inte nödvändigtvis vara nya upplevelser hela tiden. Och jag skaffar dem gärna på egen hand, helt privat. Jag älskar saker, det vill säga ting, att få saker och att ha saker. De får gärna vara begagnade, ärvda, vådligt skrymmande, löjligt små eller fruktansvärt slitna. I mitt hem står bokhyllor i varje rum fyllda med böcker. Några väntar fortfarande på att bli lästa, men de flest har jag redan läst och de bästa läser jag om ungefär en gång per år; varje gång hittar jag nya detaljer, nya referenser och de blir därmed nya upplevelser. Och ibland behöver jag bara se dem för att påminnas om deras innehåll. Materiella saker ger upplevelser hela tiden, inte bara under några timmar; de ingår i en miljö som är en konstant upplevelse. Jag shoppar sällan och går på stan för att köpa saker kanske ett par gånger per år, eftersom det är en upplevelse som mest är plågsam i det likriktade utbud som ser identiskt ut i alla städer, men ibland hittar jag en sak som jag gillar, precis en sådan som jag har letat efter eller tänkt ut att jag vill ha. Jag älskar alltid att komma hem till mitt hem och lämnar det endast motvilligt – jag längtar aldrig bort, vilket jag säkert hade gjort om jag inte hade haft mina personliga ägodelar.

Som liten i brytningen mellan åttio- och nittiotalet fick man ibland en gurka med konstfullt instuckna geléhallon på tandpetare som present på barnkalasen. Även om det kan låta som en tokrolig grej var den var aldrig ett skojigt monster; den var förgänglig, gjord för att förtäras eller ruttna och, i vilket fall som helst, försvinna – en upplevelse helt enkelt. En poäng med att få något är att erhålla något som blir en kontinuerlig upplevelse istället för en temporär, något som man kan spara, bruka, beundra och förknippa med tillfället eller med avsändaren – det finns ju så mycket som förflyktigas och passerar ändå, utan att man behöver lägga sten på bördan. Jag har aldrig blivit en sådan som njuter av en lätt ryggsäck, som gjord för att förflytta sig med, men som vuxen har jag i alla fall förlikat mig med godsaker som presenter och blivit mer liberal; jag blir gärna bjuden på middag och njuter av det.

”Att begreppet kulturupplevelse blivit så etablerat på sistone är bara ett tecken på att man oförtrutet fortsätter att försöka ge kulturen en annan funktion och ett annat syfte än vad den har haft och vad den borde ha; så fort den blir en vara upphör den att vara kultur och blir just en simpel vara istället, som ett tuggummi som tuggas, blir en bubbla och sedan spottas ut tills man är sugen på ett nytt tuggummi.”

Nu har upplevelserna blivit kulturpolitisk retorik. Kultursektorn ska erbjuda medborgare och kunder upplevelser – upplevelser som kan köpas och säljas, om och om igen så att fler stackars bulvaner kan mätta sina magar. Men nej, jag som kulturarbetare jobbar inte med upplevelser som en annan haschförsäljare, jag jobbar att med produkter och kommunikation. Som den här tidningen, till exempel. Evenemangskulturen som ger påtaglig effekt direkt och för stunden kan naturligtvis vara sådana där upplevelser som de glossiga presentkorten förgyller vår futtiga tillvaro med och ska inte förväxlas med eller ersätta den huvudsakliga konstnärliga kulturen – konst, litteratur, scenkonst och musik som inte i första hand är en stunds underhållning och förströelse, utan istället ett utbyte av idéer, uttryck och tankar som blir ett abstrakt och immateriellt ting att ta med sig hem efter det att strålkastarna slocknat och museet har stängt. Kulturella så kallade upplevelser, däremot, kännetecknas av att de är tidsbegränsade, avslutade, och att de inte lever vidare efter det att ridån har gått ner, och det är bara ett fattigdomsbevis för vårt samhälle.

Att begreppet kulturupplevelse blivit så etablerat på sistone är bara ett tecken på att man oförtrutet fortsätter att försöka ge kulturen en annan funktion och ett annat syfte än vad den har haft och vad den borde ha; så fort den blir en vara upphör den att vara kultur och blir just en simpel vara istället, som ett tuggummi som tuggas, blir en bubbla och sedan spottas ut tills man är sugen på ett nytt tuggummi.

God jul. Köp en sak. Behåll den. Använd den. Känn på den. Betrakta den. Vänd på den. Betrakta den en gång till. Upplev den. Igen och igen.

Text: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 6 2013.