Plötsligt var den här, till synes för att stanna, årets julklapp 2008 och det uppenbart konstruerade modebegrepp som myntats av någon PR-byrå i det fördolda till konsumismens fromma: upplevelsen. Alla ville få den och alla ville ge den; presentkortet blev vår tids Aladdin-kartong. Upplevelsen som gåva är idag det mest standardiserade, slentrianmässiga, opersonliga och fantasilösa som står att uppbringa – den kan aldrig bli fel och därmed aldrig heller rätt. Upplevelser passar alla och givaren behöver inte ta hänsyn till mottagarens preferenser mer än på ett allmänt plan, vilket gör det hela ganska meningslöst. Upplevelsen behöver inte kunna matchas till adressatens estetiska smak, vilket skulle kräva ett närmare vänskapsförhållande och ett visst riskmoment, den kan också, om den levereras i form av ett presentkort, återanvändas som present till nästa jubilar i kedjan, om recipienten inte känner för att uppleva upplevelsen ifråga eller har en knaper ekonomi, och den kan alltid bli något att skryta med att man har gjort (något som kanske till och med funnits på ens stressframkallande to-do-list) oavsett om man fann det stimulerande eller inte, rent personligen. Och ett presentkort känns ju snäppet mer originellt än rena pengar som skänk.

Men folk önskar ju sig upplevelser, det finns en efterfrågan på det – skulle det vara något fel på det? Problemet är att det rör sig om tillfälliga upplevelser och att människor idag bara söker kickar för att de tyvärr verkar ha ganska tråkigt och slitigt i övrigt, hemma eller på arbetet. Man låter den lilla guldkanten på vardagen tillfälligt och bristfälligt döva det skriande behovet för en kort stund. För sanningen är att vi har sålt vår tid billigt och proportionerna mellan mer eller mindre halvhjärtat arbete och meningsfull fritid är sjukligt sneda i en värld vars tillgångar lätt borde kunna få fler att leva gott, inte färre. Upplevelserna är en quick-fix för att dölja bristen på stimulans och frihet i ekorrhjulet som blivit bror-duktig-samhällets heliga kyrka.

Som genom ett trollslag har alla plötsligt drömt om att hoppa fallskärm, gå på whiskyprovning, köra Ferrari eller simma med delfiner (det har säkert inget med sociologi, media och reklamkampanjer att göra) och kanske hoppas en och annan till och med, i hemlighet, att fallskärmen aldrig ska vecklas ut och att den röda bilen tar en till himlen istället för tillbaka till diskbänksrealismen. Vissa upplevelser ger ett omedelbart adrenalinpåslag. De flesta verkar inte tycka att det är obehagligt, utan föredrar det framför mer stillsam vederkvickelse. Men när en upplevelse är över startar jakten efter nästa. På det sättet skapas förutsättningar för den så kallade upplevelseindustrin, som enligt den allmänna entreprenörsmodellen av idag handlar om att konsumenten aldrig ska få äga (och framför allt inte behålla), bara låna för en stund eller vara en tillfällig gäst, oavsett om det handlar om streamingtjänster, datorprogramsprenumerationer, tillgång till E-böcker eller att klappa ett djur. Genom att skapa löpande och förnybara tjänster och varor genom prenumeration, abonnemang, licensavtal eller avbetalning, har mellanhänderna skapat nya led i kedjan, utan att tillföra något av värde. Kickleverantörerna är ett exempel på opportunister som lever på människors desperata behov av att glömma den hårda vardag som de själva och samhället har skapat.

Tycker jag då inte om att vara med om upplevelser som rekreation? Jo, men det behöver inte nödvändigtvis vara nya upplevelser hela tiden. Och jag skaffar dem gärna på egen hand, helt privat. Jag älskar saker, det vill säga ting, att få saker och att ha saker. De får gärna vara begagnade, ärvda, vådligt skrymmande, löjligt små eller fruktansvärt slitna. I mitt hem står bokhyllor i varje rum fyllda med böcker. Några väntar fortfarande på att bli lästa, men de flest har jag redan läst och de bästa läser jag om ungefär en gång per år; varje gång hittar jag nya detaljer, nya referenser och de blir därmed nya upplevelser. Och ibland behöver jag bara se dem för att påminnas om deras innehåll. Materiella saker ger upplevelser hela tiden, inte bara under några timmar; de ingår i en miljö som är en konstant upplevelse. Jag shoppar sällan och går på stan för att köpa saker kanske ett par gånger per år, eftersom det är en upplevelse som mest är plågsam i det likriktade utbud som ser identiskt ut i alla städer, men ibland hittar jag en sak som jag gillar, precis en sådan som jag har letat efter eller tänkt ut att jag vill ha. Jag älskar alltid att komma hem till mitt hem och lämnar det endast motvilligt – jag längtar aldrig bort, vilket jag säkert hade gjort om jag inte hade haft mina personliga ägodelar.

Som liten i brytningen mellan åttio- och nittiotalet fick man ibland en gurka med konstfullt instuckna geléhallon på tandpetare som present på barnkalasen. Även om det kan låta som en tokrolig grej var den var aldrig ett skojigt monster; den var förgänglig, gjord för att förtäras eller ruttna och, i vilket fall som helst, försvinna – en upplevelse helt enkelt. En poäng med att få något är att erhålla något som blir en kontinuerlig upplevelse istället för en temporär, något som man kan spara, bruka, beundra och förknippa med tillfället eller med avsändaren – det finns ju så mycket som förflyktigas och passerar ändå, utan att man behöver lägga sten på bördan. Jag har aldrig blivit en sådan som njuter av en lätt ryggsäck, som gjord för att förflytta sig med, men som vuxen har jag i alla fall förlikat mig med godsaker som presenter och blivit mer liberal; jag blir gärna bjuden på middag och njuter av det.

”Att begreppet kulturupplevelse blivit så etablerat på sistone är bara ett tecken på att man oförtrutet fortsätter att försöka ge kulturen en annan funktion och ett annat syfte än vad den har haft och vad den borde ha; så fort den blir en vara upphör den att vara kultur och blir just en simpel vara istället, som ett tuggummi som tuggas, blir en bubbla och sedan spottas ut tills man är sugen på ett nytt tuggummi.”

Nu har upplevelserna blivit kulturpolitisk retorik. Kultursektorn ska erbjuda medborgare och kunder upplevelser – upplevelser som kan köpas och säljas, om och om igen så att fler stackars bulvaner kan mätta sina magar. Men nej, jag som kulturarbetare jobbar inte med upplevelser som en annan haschförsäljare, jag jobbar att med produkter och kommunikation. Som den här tidningen, till exempel. Evenemangskulturen som ger påtaglig effekt direkt och för stunden kan naturligtvis vara sådana där upplevelser som de glossiga presentkorten förgyller vår futtiga tillvaro med och ska inte förväxlas med eller ersätta den huvudsakliga konstnärliga kulturen – konst, litteratur, scenkonst och musik som inte i första hand är en stunds underhållning och förströelse, utan istället ett utbyte av idéer, uttryck och tankar som blir ett abstrakt och immateriellt ting att ta med sig hem efter det att strålkastarna slocknat och museet har stängt. Kulturella så kallade upplevelser, däremot, kännetecknas av att de är tidsbegränsade, avslutade, och att de inte lever vidare efter det att ridån har gått ner, och det är bara ett fattigdomsbevis för vårt samhälle. 

Att begreppet kulturupplevelse blivit så etablerat på sistone är bara ett tecken på att man oförtrutet fortsätter att försöka ge kulturen en annan funktion och ett annat syfte än vad den har haft och vad den borde ha; så fort den blir en vara upphör den att vara kultur och blir just en simpel vara istället, som ett tuggummi som tuggas, blir en bubbla och sedan spottas ut tills man är sugen på ett nytt tuggummi.

God jul. Köp en sak. Behåll den. Använd den. Känn på den. Betrakta den. Vänd på den. Betrakta den en gång till. Upplev den. Igen och igen.

Text: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 6 2013.