Att ha musik som yrke kan vara en bred sak, inte bara genremässigt, utan även funktionsmässigt. Som musiker får man uppträda på vitt skilda typer av platser och tillfällen, för trots att musik allmänt ses som något universellt är den enkla sanningen den att musiken ändrar form och mening beroende på var och varför vi spelar den. Joakim Jalhed från Kulturimperiet har pratat med bandet Kvartiåtta, som främst spelar egen musik, men även driver ett coverband med samma namn för att prata om bland annat hur det är att vara yrkesverksam musiker i en tid med hög arbetslöshet och hur de ser på att utveckla sig själv genom musiken.
Xerxes Andrén, Lukas Wikström och Oscar Pahlm är alla nitton år gamla och har för inte så länge sedan avslutat sin gymnasieperiod. Tillsammans utgör de det proggresiva rockbandet Kvartiåtta, men driver även ett parallellprojekt där de spelar covers på krogar, bröllop och dylika tillställningar.
Covermusik som begrepp är allmänt vedertaget, men bandet berättar att de även spelar på teatrar och används som studiomusiker. Ämnet är alltså bruksmusik, rätt och slätt, och de tre vännerna har gjort ett medvetet val i att välja att gå flera vägar i sitt musicerande. De har alla tre tämligen olik musiksmak, och har alla var sin individuell anledning i varför de har valt att extraknäcka med covers.
Same same
Bandet verkar inte vara särskilt obekvämt med att de blandar sina olika inriktningar under samma titel. Att spela covers har allmänt sett inte samma upphöjda status som egenproducerad musik, varken konstnärligt eller prestationssmässigt, och det är lätt att tänka sig att man i vissa kretsar kanske inte vill tala allt för högt om att man också spelar covermusik. De tre vännerna är tydliga med att de ser sin covermusik som ett separat uttryck, men de upplever dock egentligen endast fördelar med att öppet använda samma namn, och stundtals också ta med sin egen musik på coverspelningar. Genom covermusiken får de snarare mer publicitet för sin huvudinriktning och vice versa. Marknadsföring ser de som en naturlig del av sin verksamhet och det är ett välanvänt ord i deras vokabulär – något tidstypiskt kanske i en tid där alla kulturarbetare förväntas vara sina egna chefer.
Utmaningar
Samtalet går kring hur mycket engagemang de lägger på att spela covers, vilket varierar mellan de olika medlemmarna. Inställningen pendlar mellan att det kan vara lärorikt samt ge en bredd till deras musikaliska och en lättsam farhåga om att det kan skapa lite omedvetna musikaliska vanor och tvångstankar, som de uttrycker det.
”Jag ser det som et utmaning att spela covers med bara tre musiker, att få det att flyga”, menar Lukas.
Alla i bandet är eniga om att det är viktigt med att försöka beröra sin publik och ge något, vad man än spelar. Utmaningarna behöver dock inte handla om scennärvaro, utan kan också handla om estetik.
”Jag vill jättegärna ge något nytt till covern. Kanske inte köra låten som den ska vara, rakt av. Jag vill gärna förändra den på något plan, att man lägger en annan synvinkel på låten. Till exempel har vi gjort om ’Highway 61 Revisited’ av Bob Dylan till en fullfjädrad raplåt!” berättar Oscar.
När de berättar om sin musikaliska omtolkning börjar jag fundera över varför ett sådan humoristisk förhållningssätt tydligen lätt kan accepteras allmänt. När bandet använder sig av sin coveridentitet försvinner uppenbarligen kravet på seriositet; ett komiskt inslag kan vara välkommet mitt bland alla välbekanta covers på en krogspelning. Humor behöver dock inte vara oskyldig, och jag ser en möjlig ironisk koppling till det segregerade amerikanska musiklivet, där den vita och ganska traditionella poeten (Bob Dylan – som man alltid får höra över en öl då och då av hans apologeter – är mer diktare än musiker) filtreras genom den parallella, afroamerikanska lyrikströmningen. Kopplingen till medborgarrättsrörelsen, som Bob Dylan var en aktiv deltagare i, gör sig också påmind.
Gamla godingar
Nostalgin som de gamla klassiska låtarna frambesvärjer kan också vara en viktig väg in i publikens hjärtan som man inte bör förakta, och bandet berättar varmt om känslan de får vid att få direkt uppskattning av sina lyssnare.
”Ibland ser man någon 50-60 år gammal person som skiner upp när vi spelar någon låt av Jimi Hendrix eller Credence Clearwater, och så kommer de fram efteråt och säger att det var fantastiskt att vi körde just den låten. Det bara ploppar upp minnen i deras huvuden”, berättar Lukas. ”Det är kul när det skapas en kontakt och en dialog. Det kan vara ordlöst, ibland märker man bara att någon sitter och nickar åt en och visar att de gillar vad man gör.”
Vinterns primörer och sommarens behag
Bruksmusiken kan på ett sätt delas in i två stora huvudriktningar: förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Rent traditionellt lutar bakgrundsmusik åt att vara musik som är bekant för lyssnarna, så att den lätt kan sorteras bort av åhöraren då den inte tillför någon ny information eller upplevelse, samtidigt som den lätt skapar en atmosfär, eftersom den är rik på associationer och kanske även på nostalgi.
I kontrast mot detta står Kvartiåttas progressiva rock, som kräver ett väldigt aktivt lyssnande. De ser dock inte förgrundsmusiken som en i sig mer lockande situation.
”Jag tycker det är ganska trevligt att spela för en sittande publik, det är rätt skönt att inte ha pressen på sig som när folk verkligen måste visa vad de tycker”, berättar Oscar och Lucas fyller i med en kommentar som ligger i linje med hans ambition att lära sig något på att spela covers:
”Utmaningen är att spela saker så naket som möjligt, man kan inte gömma sig bakom energi och stå och hoppa för att få igång människor.”
Xerxes förtydligar att bakgrundsmusiken inte är det huvudsakliga:
”Sedan finns det såklart sådana coverspelningar som det är ett jävla drag på, det beror på var man spelar, så som till exempel på after work.”
Vid sådana tillfällen finns det all möjlighet för bandet att blanda in sin egen musik, om stämningen kräver det. Vill man höja temperaturen så är det kanske lättast att göra det med det man kan bäst – sig själv. Och att ha sig själv som arbete tar mycket tid och energi i jämförelse med att repetera in en cover.
”Det är ganska krävande att göra vår egen musik, även fysiskt, när man måste lyckas och göra något så bra som man vill ha det. Det är inte riktigt samma sak med covers”, säger Oscar och vänder sig mot Lukas som spinner vidare:
”När man spelar bakgrundsmusik är det okej att ha textpapper och notställ, men när vi kör vår egen musik har vi en större press på att allt ska sitta utantill.”
Bandet får mycket jobbtillfällen med sin egen musik, även om de erkänner att coverspelningar generellt betalas bättre. De berättar vidare att covermusik är lite av en säsongsföreteelse, där sommarperioden domineras av en efterfrågan på covers och vintern tenderar till att ge plats åt den egenskrivna produktionen.
Att sälja livemusik
Musiker är kanske inte det första yrket en syokonsulent rekommenderar till dem som ska välja en karriär, och de flesta musiker har väl fått frågan om det finns några jobb i musikvärlden ett par hundra gånger för mycket. De tre vännerna överlever i dag på sin musik, kanske grundat på deras ganska modesta krav på sin tillvaro. De pratar om att det till och med går att överleva på att spela på gatan och att det inte är under deras stolthet, och att det samtidigt går att få jobb om man verkligen bara vill och arbetar hårt mot den hårda situationen.
”Man måste verkligen kämpa för att få ett jobb. Det är inte ofta någon kommer och bara ger dig något, utan man övertyga den personen”, menar Xerxes och illustrerar: ”Om man skickar trettio mejl så kanske man får svar på ett …”
”I svaret står det ”kanske”,” flikar Lukas kvickt in.
”… eller oftast ”nej”. Det är fruktansvärt jobbigt när man suttit och arbetat med det att man inte ens får ett svar”, replikerar Xerxes.
Hård konkurrens
Andra svårigheter som bandet har upptäckt ute i arbetslivet är konkurrensen från andra musiktrender.
”Hela DJ-kulturen växer sig starkare. Inget ont om DJ:ar, men … de tar våra jobb!”
Bandet är helt överens om att livemusiken knappast kommer att dö och den kanske också får lite högre status, eftersom den ses mer som ett större bemödande. Faktum kvarstår dock att det är lättare och billigare att hyra in en DJ, att det många gånger är en enda person som också har med sin egen utrustning. Det är en säkrare investering än att ha ett liveband som bara kanske kan spela några av de låtarna man vill ha.
Det sista ämnet vi behandlar är deras ålder, vilket tonåringarna (i vart fall några månader till) upplever som både en fördel och en nackdel. Visserligen är det svårt att slå sig fram som ung och framför allt är det inte lätt att vinna äldre människors förtroende. Inte helt överraskande är det inte så svårt att vända problematiken upp och ned och göra något positivt av det.
”Folk reagerar ofta när man kommer innan en spelning med att säga: ’Oj, vad unga ni är.’ Men sedan blir det positivt när man har spelat färdigt och man får höra hur bra vi var”, berättar Xerxes.
Text: Joakim Jalhed
Foto: Maths Jalhed
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 6 2013.
