Nour Habib växte upp i ett så kallat utsatt område och drogs in i en flerårig kriminalitet som till slut medförde ett kännbart fängelsestraff. Under sin fängelsetid utarbetade han en plan för hur han skulle kunna hjälpa unga människor och få dem att inte likt honom själv fastna i motsvarande kriminella verklighet och tillvaro som han nu lyckats frigöra sig från. Hans engagemang och insatser har fått välförtjänt uppmärksamhet från många håll. Kulturimperiet träffade honom för ett samtal kring hans tidigare erfarenheter och nya livsinriktning.
”Båda liven var frihet. När jag levde som kriminell så var det fritt för mig att göra det jag ville göra och jag tyckte om livet jag levde. Idag gör jag också det jag vill utan att bry mig men på ett helt annat sätt och jag frågar mig hur jag kunde tycka att jag var fri tidigare. Har man fått känna känslan att vara med i samhället så är den så mycket friare och skönare. Tro mig – ingen vill leva som kriminell ens om de blivit miljonärer på det.”
Nour Habib, skapare av och drivkraften bakom Trygg Rätt
Det finns alltid en annan sida av saken. Upplevelsen av samma situation blir beroende av perspektivet man tittar ifrån och var man själv befinner sig i förhållande till allt annat. Nour Habib är 24 år. Han växte upp i ett så kallat utsatt område i Helsingborg där kriminaliteten är så hög att normer och krav på beteende formas efter den. Det skapar ett subsamhälle med egna regler och sociala koder. När Nour var yngre var han bra på att anpassa sig till de krav som ställdes i den kriminella världen, och det blev ett givet alternativ att ingå där istället för att ständigt avvisas från övriga samhället som inte accepterade honom.
Hur blev det så här?
Idag bor och verkar han i det område i Helsingborg där han både växte upp, fostrades och levde som kriminell fast jobbar tvärtemot hur han gjorde innan med att hjälpa unga människor som vill lämna kriminaliteten för ett annat sorts liv. Nours perspektiv är helt förändrade efter en fängelsevistelse på över ett och ett halvt år och energin han tidigare drevs av för att begå kriminella handlingar, använder han nu för att driva sin verksamhet Trygg Rätt. Men det var inte att vara inlåst som fick honom att skifta livsstil och fokus, utan något helt annat.
Nours tillvaro före 12 års ålder
– Vi bodde i Växjö, säger Nour. Jag vill inte säga att jag var en mobbad människa för det fanns människor i min skola som var mycket mer utstötta än jag var. Men jag var väldigt utsatt. Det var inget jag tänkte på när jag var där – jag trodde att det var normalt. Men när man växer upp och inser hur det verkligen är så förstår man att man varit utesluten.
Vid 12 års ålder flyttade Nour till Helsingborg med sin familj, till området Dalhem – ett bostadsområde med radhus, höghus, innergårdar, sandlådor, tvättstugor, träd och bänkar. Men det är socialt utsatt.
I den nya klassen fick Nour all gemenskap han någonsin saknat tidigare och han beskriver det som ren magi. Men utanför skolan var världen liten, området fattigt på saker att göra och känslan av utanförskap stort.
Nours tillvaro i 13-14 årsåldern
– Vi som bodde på Dalhem hade inte så bra kontakt med personer utanför det området, säger Nour. Det räckte att jag berättade var jag kom ifrån för en utomstående så reste sig en vägg mellan oss – de ville inte ha med mig att göra. Så jag och mina kompisar höll oss i de utsatta områdena där man kände ”vi är samma” och man blev bekräftad. Som barn har man mycket energi men det fanns ingenting att göra för att få utlopp för den. Det ledde till att man gjorde olika kriminella handlingar men jag gjorde det också för att passa bättre in i gruppen.
Tillhörighet. Småbus. Skadegörelse. Nöjeslystna inbrott för att stjäla glass och bullar. Strävan efter bekräftelse. Inbrott för att få tag i pengar. Utpressning för pengar. Paranoia. Rån för pengar. Massor med pengar i soffan. Vapen i trapphuset. Ständigt undvika polisen. Narkotika. Daglig knarkförsäljning. Kriminaliteten utvecklades gradvis.
”I den kriminella världen hade Nour fått allt han behövde. Sättet han valt att leva på gav honom pengar, gemenskap, meriter och bekräftelse. Han klättrade uppåt. Åtminstonde som han såg det då.”
Nours tillvaro när han var 16-17 år
– Man har ett helt annat ordförråd när man umgås i kriminella kretsar, säger Nour. Vi försökte verkligen att anpassa oss och utveckla ordförrådet men det kräver en mentor och många års träning, i alla fall för mig. När man gick på arbetsintervjuer eller pratade med lärare i skolan uppfattades man som aggressiv och hotfull. För oss var det ett normalt sätt att föra sig men de tänkte ”Vad fan är detta?”. Att vara ärlig med sina brister är väldigt svårt. Ingen såg att vi ens ansträngde oss för att passa in och efter ett tag slutade jag att försöka. När man lever i de utsatta områdena finns det bara ett sätt att få tag på pengar och det är genom kriminella handlingar. Det är mycket möjligt att det blivit så för att man är utstött från övriga samhället.
I den kriminella världen hade Nour fått allt han behövde. Sättet han valt att leva på gav honom pengar, gemenskap, meriter och bekräftelse. Han klättrade uppåt. Åtminstonde som han såg det då. Det fanns till slut ingen anledning för honom att försöka ta sig in i det samhälle som ändå inte accepterade honom.
I Nours dåvarande umgänge var lojalitet och tillit de allra viktigast nycklarna i den sociala koden. Var man inte att lita på uteslöts man. Nour ville till varje pris ingå i gemenskapen, men han oroade sig aldrig för att han inte skulle klara kraven eftersom han visste att han hade det rätta beteendet med sig och utan att behöva tänka skulle leva upp till dem:
– Det är inget svårt – det är normer man växer upp med när man kommer från ett så utsatt område, säger Nour. Hela tiden hände det mycket och det var sådana saker som jag klarade att anpassa mig efter. Det var spänning, man fick ta ansvar, man hade pengar – allt som gjorde att jag inte behövde komma in i samhället. De ville inte ha med mig att göra och jag upplevde att jag klarade mig utan dem. Och jag gillade allt som hände! Men jag mådde inte bra av det.
Att följa regler
Men vad hände om man inte följde reglerna för området?
– Alltså, det finns personer som gått ur detta självmant av olika anledningar: de kanske fått ett jobb, det är för mycket stress eller de vill satsa på skolan. Det är det inga problem så länge det inte påverkar den kriminella verksamheten negativt till exempel att personen går till andra och pratar eller så. Men gjorde någon däremot ett ”fel” var personen tvungen att gå igenom en ”konsekvens.”
Vad är en ”konsekvens”?
– Det kunde vara från att få stryk till att göra olika saker eller om det var något grovt kunde man bli skjuten för det. Det fanns olika steg. Normerna för ett område förändras från generation till generation och är olika för olika områden – i mitt område var de ända kraven lojalitet och tillit. Idag är det mycket hårdare och det kan räcka med minsta lilla så får du ta ett skott.
Men du var aldrig rädd för det?
– Nej för jag visste att jag var en sådan som inte kunde göra fel. Jag vet inte varför men jag lärde mig väldigt snabbt. När jag var 13-14 år började jag umgås med de som var runt 20. De i min ålder tyckte det var helt sjukt att jag kunde gå och sätta mig hos dem för ingen av oss hade någonsin fått göra det. De var äldre – man fick inte sätta sig vid dem, de ville inte att man skulle vara där. Men på grund av allt jag gjorde tänkte de att jag visste allt de visste och de pratade öppet inför mig.
Nour blev så småningom en omtalad narkotikaförsäljare i Helsingborg. Men han ville inte stanna där, bekräftelsen han fick räckte inte. Han ville göra sådant som andra pratade om, sådant som satte honom i rampljuset och som gav honom klappar på axeln.
– Så jag slutade planera, blev spontan, säger han. Och jag gjorde det så bra att jag tänkte att jag aldrig skulle åka fast.
Han greps för ett rån 2014 och satt häktad i 8 månader och 23 dagar. Nour beskriver första tiden i häktet som relativt bekymmerslös då han fick utrymme att tänka mycket. Att få en dom, avtjäna straffet och sedan komma ut igen blev den närmsta framtidsplanen. Fram tills den dag då hans mamma ringde och sa att han inte längre var hennes son. Det telefonsamtalet förvandlade honom till en o-fri människa i ett enda slag.
– Min familj hade en annan bild av mig, säger Nour. Jag bodde hemma, hade varit duktig i skolan både i nian och på gymnasiet. Jag fuskade på prov och så men jag fick bra betyg och dem visade jag för min familj så de inte skulle tänka något annat. Men min mamma visste någonstans att jag var kriminell. Hon hade hittat vapen i trapphuset, hon hade hittat knark, hon hade hittat pengar gömda i en soffa men hon ville aldrig inse eller förstå att hennes son höll på med kriminalitet. Tills då.
En paus. Nour fortsätter:
– Jag hade inte räknat med att bli utesluten från min familj. Det här med att bli bortstött var inte jag bra på om man säger så. Vill man inte bli utesluten från sina klasskamrater, då vill man verkligen inte bli utesluten från sin familj. Så jag tänkte att jag måste göra något för att få tillbaka kontakten med dem och det var något som var tvärtemot det jag gjorde tidigare.
Nour var 20 år, hade fått familjebanden avklippta, var avskuren från sin kriminella gemenskap och satt inlåst i häktet – o-accepterad av samhällsapparaten. Han var helt ensam och helt plötsligt inte inkluderad någonstans. Men samtalet från hans mamma hade fått honom att omedelbart börja revidera hela sin tillvaro och fundera över hur han kunnat leva som han gjort.
En strategi
Under fängelsetiden arbetade han fram en strategi för vad han skulle göra när han kom ut, en detaljerad plan över ett arbete som skulle bli tvärtemot allt han hittills presterat: Han ville hjälpa människor bort från kriminaliteten och få dem in i andra sammanhang.
– Att vara aktiv hjälpte mig att må bra i fängelset, säger han. Jag var väldigt bekväm där.
Men kände du dig fri i fängelset?
– Ja! Jag brydde mig inte om personalen så jag skötte inte mig och hade flera rapporter och varningar. Jag gjorde det jag ville göra för jag passade inte in i hur kriminalvården tycker man ska vara. Men gemenskapen med de andra som satt inne var jag rädd om – den var väldigt viktig. Utan den hade jag nog blivit psykiskt sjuk.
Hur är man om man är som kriminalvården tycker man ska vara?
– En som lyder. Jag har aldrig varit en sådan person. Men min mening var bara att jag ville göra det jag ville. Jag skulle inte rymma eller så.
Vad gjorde du då?
– Till exempel klättrade jag upp på en stege på rastgården man inte fick klättra på. Efteråt fick jag förklara för personalen att jag inte tänkte rymma – om jag verkligen hade velat det hade jag gjort det när jag hade permission. ”Testar gränserna” skrev de i protokollet. Och en gång satt jag på golvet och så kom personalen och sa att jag inte fick sitta där. Jag bröt inte mot någon regel eller lag – jag visste om att jag fick sitta där. Men han från personalen ville pröva mig. Konsekvensen blev 14 dagar i isoleringen.
Ångrade du dig när du blev inlåst på isoleringen?
– Nej, varför skulle jag göra det? Jag hade inte gjort något fel.
”När Nour avtjänat två tredjedelar av det 28 månader långa fängelsestraffet blev han frigiven. Vid den tidpunkten litade vare sig samhället eller personerna i den kriminella bikupan på honom längre.”
Järnvilja
När Nour avtjänat två tredjedelar av det 28 månader långa fängelsestraffet blev han frigiven. Vid den tidpunkten litade vare sig samhället eller personerna i den kriminella bikupan på honom längre. Men familjen hade återknutit kontakten och den järnvilja som tidigare drivit Nour högre och högre på den kriminella richterskalan använde han nu för att stå emot ett batteri av prövningar:
– Det var motstånd hela tiden, säger Nour. Att personerna i de kriminella kretsarna skulle testa mig var en självklarhet. Och det gjorde de. Hela tiden agerade jag för att få dem att förstå att jag verkligen inte ville ha med kriminalitet att göra mer, men samtidigt skulle jag visa att jag inte ville förstöra för deras verksamheter – det tog inte så lång tid men det var väldigt krävande. Sen hade jag på andra sidan ett helt samhälle som tänkte ”Den här, han är bara ute efter pengar”. Pengar är inte frihet – pengar är utan snack om saken problem, säger Nour.
Dittills hade pengar för honom varit en biljett till meriter och bekräftelse. Det var alltså inte rikedom i sig som varit hans motor som kriminell utan upplevelsen av att vara med och vara sedd. Det han tjänat olagligt hade gått till att betala roliga saker, fester och resturangbesök åt polarna, men själv hade nästan inte köpt någonting. Nu med ett nytt liv framför sig ville han visa utåt att han inte byggde sin nya verksamhet Trygg Rätt för pengar utan av helt andra anledningar. Samtidigt var han tvungen att att ha en viss summa för att kunna omsätta sin plan i verkligheten. I den limbon blev strumphandel det första han försökte med: Han köpte in strumpor på nätet som han sålde till bostadsområdets boende.
– Jag trodde att det skulle ge tillräckligt för att kunna hålla föreläsningar och anordna aktiviteter, säger han med ett skratt. Som tur är fick Helsingborgs Hem reda på att jag hade sålt strumpor för att förebygga kriminalitet. Jag kontaktade dem och det ledde till att jag började tänka i banorna av att få sponsorer i näringslivet. Till sist hade jag skrapat ihop minimisummor från olika aktörer som gjorde att jag kunde starta ett pilotprojekt på 10 veckor. Det var med 15 ungdomar som jag visste kunde påverka andra ungdomar och när projektet var slut hade jag lyckats få ut 13 av dem i arbetslivet, bort från det sätt de levde på innan.
Att arbeta med individen
Varje lyckat steg öppnade nya dörrar och Trygg Rätt växte. I nästa omgång lämnade 23 av 23 medverkande kriminaliteten. Tredje gången var gruppen så stor som 40 personer.
– Men jag lyckades inte vända alla där, säger Nour och ser nästan besviken ut. Trygg Rätt har en metod för att arbeta med individen och inte med en grupp så jag kunde hjälpa 27 stycken. Under den omgången drog alla i en från alla håll hela tiden -– mobilen ringde konstant från alla dessa 40 och jag var tvungen att fokusera på vissa personer mer än jag fokuserade på andra.
Hur har du burit dig åt för att lyckas?
– Det är inget som kostar mycket pengar, det är enkla metoder jag tagit fram själv som handlar om att ge sin tid till själva individen. Jag stödjer dem under hela tiden för att få dem att fungera med ett arbetsliv och hjälper dem berätta att de inte längre vill ha med kriminalitet att göra. Då blir det väldigt svårt för dem att komma tillbaka till kriminaliteten eftersom de inte längre kan vara en del av det när de väl avsagt sig livet där.
Nour arbetar i de områden han själv levde i som kriminell – det är enligt honom helt nödvändigt för att han ska kunna följa utvecklingen där och genom den kunskapen stötta den som behöver hans hjälp: Det är meningen att Trygg Rätt ska finnas i de utsatta områdena för att se och förstå allt som händer och hur omständigheterna ser ut, förklarar Nour. Har någon en hotbild mot sig försöker de hellre lösa det själv än att söka sig till de avhopparverksamheter som idag finns. Om någon plötsligt byter identitet och stad och börjar agera annorlunda riskerar den sitt liv om den har umgåtts i en sådan här krets. Och en sådan person är inte svår att hitta. Trygg Rätt handlar om att få personer bort från sub-samhället så säkert som möjligt utan att bli de blir utpressade på pengar och så vidare.
Drivkrafter
Att han själv inte tjänat pengar på det han gör utan bara drivs av en mycket stark vilja, handlar om att han vill få människor att lita på honom. Det är tillit av ett helt annat slag än den han själv såg till att upprätthålla under livet som kriminell. Han tänker att om han visar att han agerar av andra anledningar än pengar kommer han vinna ett förtroende han aldrig fått annars:
– Hade jag varit en person som levt i ett kriminellt nätverk och någon kommit till mig och sagt ”Nu ska jag hjälpa dig ut ur detta” hade jag tänkt ”Varför gör han detta?”, säger Nour. Hade jag fattat att han fick pengar för jobbet hade jag tänkt ”Han gör det för att får lön för det?”. Och det är därför jag inte velat ha pengar för Trygg Rätt-jobbet. Senare har ungdomarna själva kommit till mig – och frågat varför jag inte får några pengar. De säger: ”Det finns andra människor som gör det du gör och de får hur mycket pengar som helst”. Då har jag förklarat att pengar har varit min drivkraft tidigare men att inte det är så längre och att jag inte vill ha något med pengar att göra. Men visst – ju äldre jag blir ju mer beroende av pengar blir jag för att betala mat och sånt, så någon gång hoppas jag att få pengar för mitt arbete.
Vad är ditt mål med Trygg Rätt?
– Mitt huvudsyfte är att det inte ska finnas utsatta områden eftersom det är samhället som skapar dem – det är inte de boende själva. Men de måste få chansen att förstå att det finns andra alternativ de kan välja på. Det är inte svårt att ta bort de här utsatta områdena eller få dem att inte hamna utanförskap – egentligen. Så det är mitt huvudmål.
I november 2019 utnämndes Nour till Change Leader av Reach for Change. Utmärkelsen är en stor bekräftelse för hans engagemang och han tror den kommer hjälpa det fortsatta arbetet med att expandera Trygg Rätts arbete till att kunna hjälpa ännu fler.
Text och foto: Sarah Perfekt
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.
Nour Habib föddes i Nasiriyya i Irak 1995 men kom till Sverige när han var två år. Han är mittersta barnet av fem syskon och idag bor han hemma hos sina föräldrar. Trygg Rätt startades i augusti 2017 direkt efter att Nour avtjänat sitt fängelsestraff och första pilotprojektet drog igång januari 2018. Föreningen har sin bas på Dalhem i Helsingborg och består av två delar: dels en som hjälper personer mellan 17-23 år ut ur kriminalitet, dels en som på helgerna håller en lokal på Dalhem öppen mellan kl 18-01.00 för att ungdomar ska ha någonstans att gå och något att göra.
