Tankfull musik med utgångspunkt i skeendet

Kompositören Tommie Haglund är en speciell kulturpersonlighet som gjort valet att stanna kvar och verka från Halmstad, dit han flyttade från Kalmar i unga år. Hans mångfasetterade och komplexa musik täcker, hanterar och utforskar såväl existensens ljusa som mörka delar på ett sätt som imponerar utan att på något vis avskräcka, tvärtom. Har man en gång trätt in i den Haglundska världen inser man snart att här finns mer att hämta, ta intryck av och lära sig av. Skapandet av musiken sker i sin process förlagd till bostaden i det gula huset från 1923, där penseldragen och uttrycken på väggar tak signerade Halmstadgruppens Erik och Axel Olsson samt Waldemar Lorenzon understryker och kompletterar den totala konstnärliga närvaron.

Det är första gången jag besöker Tommie Haglund i hans vackra bostad med högt läge över Halmstad, inte långt från Hallands sjukhus och med bokskogen på Galgberget direkt bakom sig. Det gula stora huset i klassisk stil från tidigt 1900-tal, får för tillfället ett burspråk över entrén renoverat, men annars finns det inget som stör helheten, lugnet och harmonin på platsen denna lite gråmulna decembereftermiddag. Väl inne i huset noterar Tommie mitt intresse för den speciella boendemiljön och ger mig välvilligt en liten husesyn bland annorlunda trapplösningar, vackra rum på flera plan och med en omslutande närvaro av tidsepoker, vägg- och takmålningar signerade Halmstadgruppen, och så klart en atmosfär bestående av musikalisk skaparkraft. Även Tommies fru Elisabet arbetar med musik som pianist och detta bidrar naturligtvis till det totala intrycket av en balans och en känsla även av ett rumsligt konstnärskap.

Ett rum för många känslor

Tillbaka på bottenplanet sjunker vi ner i de inbjudande gula sofforna bredvid flygeln i vardagsrummet som också utgör Tommies arbetsrum. Jag lyfter med Tommies tillåtelse bort lite av det aktuella arbetsmaterialet från soffan vilket även ligger fördelat och utlagt på såväl flygeln som den stora orientaliska mattan på parkettgolvet. Skapandets hand, tanke och känslor präglar rummet och nuet. Tommie Haglund är en välkänd hallandsbaserad kulturpersonlighet som det redan skrivits spaltkilometer om, en mycket välrenommerad professionell kompositör som figurerar i många olika musikaliska sammanhang, såväl nationellt som internationellt. Respekten för honom och hans uttrycksformer är självklara och uppenbara. Mitt i detta möter jag en ödmjukhet och närvaro som känns lite udda i dagens kulturklimat och tidsanda. Vem är egentligen Tommie Haglund och hur ser hans arbetsvardag ut, vad krävs för att hans musik ska växa fram och slutligt nå fram och ut till hans publik, lyssnarna?

Det vardagliga arbetet och skapandet

Hur kan en kompositionsprocess se ut för dig?
– Som det ser ut nuförtiden handlar det om ofta om någon musiker eller kanske orkester som har en utgångsidé och vill göra en beställning. Just nu har jag till exempel några olika alternativ att välja mellan, olika beställningar från olika håll. Det kan vara rätt jobbigt för man vet att det tar tid, jag får lägga några år av mitt liv på någonting, så det gäller att verkligen välja noga och inse vad det är jag verkligen vill göra. Nu ska jag ta ställning till en pianokonsert med Göteborgssymfonikerna och Niklas Sivelöv, sedan har jag en flöjtkonsert och en operaförfrågan. Men jag tror nog att jag bestämt mig för pianokonserten. Jag tänker först när jag ska börja att jag kan ingenting, för då har man just avslutat ett stycke och tagit ut all musik man har inom sig. Det finns ingenting kvar helt enkelt. Jag får ladda batterierna på nytt och behöver en återhämtningsperiod då jag bara kan få vara. Kanske kan man göra lite utåtriktade saker som några föreläsningar eller till exempel en intervju inför publik. Jag går och väntar och så går jag och fiskar efter någonting att hänga upp det hela på. Vad är det för en stämning som ska gälla, just nu vet jag inte vad det är för läge som jag är beredd att utsätta mig för i det här nya stycket. Symfonin som jag skapade var en lång process, ett nästan en timme långt verk i en sats. Jag blev dränerad efter det, och jag vill inte göra något liknande igen. Men så kan det helt plötsligt dyka upp någon klang eller liten slinga, eller bara en stämning som påminner mig om att det här måste jag in djupare i. Då samlar jag in allt, alla idéer som dyker upp, och säger ja till allt. Detta är den häftigaste delprocessen av allihop.

”Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik.”

Arbetsbalans med avbrott

Hur gör du dig fri i vardagen?
– När jag arbetar är det första jag ser till att hålla telefonen avstängd. Första halvtimmen går alltid åt till att ringa det eller de samtalen som Elisabet har bett mig och påmint om, fixa något med bilen, kontakta morsan eller så. Efter det är jag inne i ett slags sköldpaddsskal där det inte existerar något annat än mina idéer och tankar. Jag dyker in i olika tillstånd beroende på vart musiken tar mig. Sedan när känner mig helt utmattad efter ungefär en timme eller någonting, då slutar jag. Ibland kan sluta mitt i när det är som bäst också, bara för att jag vet att är det värt att hålla kvar så kommer det tillbaka. Efter lunch funkar det som bäst för mig, efter ett par timmar går jag ner till Konditori Regnbågen och tar en fika. Sedan arbetar jag en stund tills Elisabet kommer hem, därefter äter vi middag, pratar lite, kanske ser på teve. När hon går och lägger sig, då börjar jag igen. Jag är igång med musiken på nytt och det varierar hur länge jag håller på, oftast fram till två, halvtre på natten. Så där håller jag på dag ut och dag in tills jag blir helt utmattad. Det måste också finnas utrymme för lite avbrott då och då. Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik. Jag kan bli trött på mig själv som kompositör ibland, när det blir för mycket runt omkring. Man kan helt enkelt börja fundera kring vem man själv egentligen är. Man deltar i något sammanhang och alla har sådan otrolig respekt och pratar till en på ett sätt som om man vore någonting. Det är ju inget konstigt med mig, jag är bara som vilken idiot som helt helst.

Konsten att hitta vägen ut

Har du några fasta rutiner och vanor när du komponerar?
– De fasta rutinerna innebär att man går in ett slags transtillstånd där man försöker hitta de extatiska punkterna och klangerna. Det är som att ge sig in i en skog där man måste hitta stigen. Ibland syns inte stigen och ibland är den jättetydlig, men ibland syns den helt enkelt inte och då måste man hitta en länk till nästa fas.

”I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall.”

Den konstnärliga friheten och behovet av icke-styrning

Vad innebär konstnärlig frihet för dig?
– Det är allt. När jag fick en beställning av en violinkonsert från USA, där en dold miljonärska ville få ”något pastoralt”, förklarade jag för henne att då är det bättre att du tar kontakt med någon filmkompositör. Det är nog enda gången jag har fått säga ifrån där någon har försökt att styra mitt skapande. Annars har jag inte varit utsatt för att någon direkt har försökt att ge mig direktiv. Om jag hade vetat att jag skulle arbeta utifrån olika direktiv när jag valde den här banan, så hade det absolut inte gått. Det skulle aldrig fungerat för min del. Man har i och för sig försökt lite med styrning som när till exempel när Konstnärsnämnden menade att arbetar man med feministiska projekt så är det lättare att få pengar, alltså om man då är villig att göra något som anknyter till detta och framhåller saken. Sådant gör mig bara mer anti, jag blir bara förbannad. Vill jag göra det, så vill jag inte ha någon som talar om det för mig. Därför blev jag glad när jag hörde någonstans att regeringen har tillsatt någon form av utredning kring politisk styrning av konst. Jag bävar lite och skulle vilja veta mer om hur till exempel ett parti som Sverigedemokraterna menar när de säger att konst inte får lov att vara provocerande. De är ju själva inte främmande för att vara provocerande. Det skulle vara intressant att få till en debatt om detta. Jag själv har inte hållit på med politisk konst på det viset och stått på barrikaderna och slagits för någon vänstergrej, eller för monarkin eller något annat. Jag har inte engagerat mig på det viset utan har istället velat prata om det som är inuti mig och som jag tror finns inom alla människor i alla fall, en känsla av vilsenhet ibland, att man kan vara upplyft, att man behöver läkning och tröst. Livet är svårt, det är ingen dans på rosor. Om du har förstått det, måste du hitta en väg framåt som kan bära dig. I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall. Det är väl därför jag har hållit på med det här. Jag har aldrig haft en aning om det här skulle lyckas eller inte, men det har varit tvunget att göra.

”Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar.”

Frihetskraften och kärleken

När känner du dig fri i allmänhet, som människa?
– Jag känner mig oerhört fri när jag befinner mig framför en orkester eller ensemble, när de spelar ett stycke första gången, och det är bara jag som bestämmer. Ska vi till exempel ta ner tempot eller ska vi gå upp? Ytterst är det bara jag som avgör, och det är en lite skrämmande frihet också, faktiskt. Man har ju ett väldigt stort ansvar och kan inte bara fibbla hur mycket som helst, man måste veta vad man vill. Då kan jag verkligen känna en stor frihet. Ett annat läge för en renodlad frihetskänsla är de stunderna när man får något som strömmar igenom sig som man kan känna… Swedenborg talade om influxus … som något som är väldigt mycket större än en själv. Ibland kan man känna det när man komponerar, att nu händer det något som är långt mer än vad jag kan och förmår, men man har det och har grepp om det. Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar. Det finns några punkter där som träffar så djupt. Ibland kan det bli skrämmande rent av. Situationen blir helt förlösande och medför en total frihetskänsla. Jag känner också en stor frihet när jag leker med mitt barnbarn, när vi hittar på lekar och kan göra vad som helst. Det liknar så mycket mitt skapande när jag leker med den här lilla tjejen. Det finns inga begränsningar eller normer, allt kan hända och det enda som existerar är kärlek. Jag tror att frihet i kärlek, det är det största som finns.

Respekten för omgivningen

Vad kan göra att du känner dig låst?
– Om man gör någonting och får fantastiska recensioner eller det kommer någon musiker som ska spela något och har jättehöga förväntningar på nästa sak som man ska göra så kan jag känna mig fruktansvärt låst. Jag måste prestera något som är i paritet med det föregående, det måste bli lika bra. Det är ju bara jag själv som ställer upp de där tankarna. Jag avskyr att Tommie Haglund ska vara på ett speciellt sätt. När man kommer för att lyssna på mig och för att jag ”kan och vet så mycket”, det tycker jag är jobbigt, och då kan jag känna mig låst. Då brukar jag försöka rikta ut mig istället för att lära mig något av den här individen eller den här musikern jag träffar. Man måste ha respekt för andra och jag kanske kan få höra något eller få insikt i eller lära något som jag inte vet. Jag tar in något, försöker lära mig något av andra musiker och människor jag möter. Det är så fruktansvärt mycket som jag inte vet i alla fall, vi vet så fruktansvärt lite allihop. När jag går in i de där tankarna då känner jag mig inte låst längre.

Att våga erkänna sina skuggor

Vad vill du fånga i din musik?
– Litegrann av det jag pratade om tidigare. En blandning av de här extatiska ögonblicken. Att inte backa för att det finns skuggor i våra liv. Om vi inte bejakar att dessa skuggor finns, då blir livet svårhanterligt. Om vi inte vågar erkänna vår skugga, som Jung talade om bland annat, att vi måste erkänna de svarta sakerna som finns och domptera dem, försöka styra dem mot något läkande och positivt. Vi har alla förutsättningar för ondska i oss, vi ska inte inbilla oss att vi är bättre än dem som levde på trettiotalet och plågade folk i läger i Tyskland och Sovjetunionen. Vi har val att göra, och jag vill gärna beskriva det här i min musik. Den bottenlösa sorgen som man kan känna över att livet tar slut, att jag inte vet vad som händer sedan. Jag hoppas, men jag vet inte. Men samtidigt de enorma lyckopunkterna man känner i gemenskap med andra människor, i mötena med vänner och barnbarn. Kärleken i mötena. Kärleken till publiken när luften plötsligt verkar stå still, alla är med, alla är där så att säga, och upplever gemensamt något som är väldigt starkt i ett viss konsertögonblick, när musikerna är på topp och har hittat klangen och rytmen i stycket.

Det utsuddade samtalet

Vad vill du frigöra med din musik?
– Jag vill att människor ska öppna sig. Det finns en sådan utvecklad polarisering idag där man inte klarar att öppna sig för varandras tankar. Ibland vågar man inte säga vad man tycker eftersom det finns en rädsla för att för att såra någon. Om man säger vad man verkligen tycker så riskerar man att personen inte kommer att vilja prata och kommunicera längre. Man går i konflikt i stället. Jag menar, om du vågar lyssna på mig när jag pratar om de svartaste sakerna så ska jag också visa dig de ljusaste sakerna. Om alla bara skulle meditera tjugo minuter varje dag i tre månader så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Då tror jag att vi skulle få ett helt annat samtalsklimat. Vi är ju de mest komplicerade varelser vi känner till. Kosmos är ju oändligt och med gigantiska tomma planeter utan liv, men det är ju inte storleken på planeterna som är det är det mest fascinerande. Där har konsten en uppgift att försöka reda ut kommunikationen mellan människor, och jag vill dra mitt lilla strå till stacken åt folk som kommer och lyssnar. Jag har en ganska stor erfarenhetsbank av livet som gör att det känns lätt att förstå människor som har råkat illa ut. Man vill inte ömka dem utan snarare försöka lyfta dem. Om du har panikångest, då måste du ut. Du får inte låsa in dig. Det ligger ett ansvarstagande i att resa sig. Vi har alla den här typen av känslor, och vet man det så blir allt mycket enklare. Om man stänger av varandra och slutar att lyssna, då kollapsar allt. Och vi är på väg dit ibland, känner jag. Det är samma med konsten som man riktar mot någon. Den måste kommuniceras så att känslorna kan plana ut och bli hanterbara. Det måste existera parallella världar, både triviala, som man inte får förakta, och mer utvecklade och mångfasetterade för att allt inte bara ska bli fattigt.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.