Helena Taps är en av personerna bakom förvandlingen av brandstationen i Gåse- bäck som idag på ett synbart sätt blivit en plats där kulturskapare i Helsingborg kan mötas och uttrycka sig. Hon beskriver en levande process som tagit form på ett mer spontant och oplanerat sätt än vad som kanske är vanligt. Samtidigt har det varit frustrerande att få idéerna att fungera med den byråkrati och planering som ändå har krävts. För en människa med stort engagemang har det inneburit en stor påfrestning.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
År 2018 berättade jag fem personliga historier i Kulturimperiet. De hade alla en nära relation till samma ställe: Gamla brandstationen på Gåsebäck i Helsingborg. En av de fem var Helena Taps, arkitekt och stadsplanerare på stadsbyggnadsförvaltningen i Helsingborg. Hon berättade då om visionen att låta Gåsebäck förändras med människors kreativa drivkraft genom experimentella kulturuttryck och fria tankar.
Konkretiserad förvandling
Idag är Brandstationen på Gåsebäck på god väg att bli det hjärta för området som Helena då önskade och planerna för stadsdelen konkretiseras allt mer. Eller kanske ska man säga icke-planerna. För poängen är att Gåsebäck ska förändras utan traditionell stadsplanering, och istället utvecklas etappvis med hjälp av de verksamma och invånarna i Gåsebäck. Visionen är ett rum för medborgarnas drömmar och viljor att förverkligas på. Kort beskrivet: En plats för att pröva idéer.
”Gåsebäck står nu inför en konkret och fysisk omvandling som börjar bli synlig”, säger Helena när vi möts idag, fem år senare. ”Vi gör något som är annorlunda mot hur man brukar gå tillväga. Det skapar oro hos många för att man inte känner igen sig och man vet inte vad det ska leda till. Enligt min uppfattning pratar staden ofta om att man vill ha medborgarinvolvering men lyckas inte riktigt hela vägen då man sätter för snäva ramar för vad man kan medskapa kring: Man gör det på ett sätt där man ändå styr. På Gåsebäck vill vi låta människor komma med sina initiativ, testa och experimentera. Det innebär att man inte kan veta exakt hur det blir, vilket kräver tillit och att saker får lov att gå långsamt.”
En yta för kreativitet
Kulturen är i den här kontexten Gå- sebäcks syre. Tittar man på hela Helsingborg demografiskt över en 15-årsperiod, ser man att de som flyttar ut från staden ofta är småbarnsfamiljer för att de inte har råd att bo där, samt kultur- och konstutövare för att de inte har någonstans att verka.
Kultur är komplext och flera saker samtidigt: språk, uttryck, glädje, det som förenar, livsnödvändiga hjärtslag – alla viktiga för att ge en plats sin själ likväl som fysiskt liv. Utan den blir staden en mekanisk plats, en funktion utan anda och ande. Vi – människorna – behöver kulturen. Den ger oss möjlighet att både möta andra och uttrycka oss själva. Genom kultur- och konstuttryck kan en människa med sin egen röst berätta sin historia, i samma andetag som den på sikt skapar historien om att vara människa nu. Det bidrar till den ständigt pågående förändring allt är under.
”En stad behöver de kreativt utövande människorna och människorna behöver en yta att få tänka och verka fritt på. Får man inte göra det så kommer ingenting heller ut”, säger Helena. ”Ska man översätta det till marknaden och vad staden behöver så bidrar det till kulturutövaren som tjänar pengar, hyr lokaler, drar hit folk, det blir fler besökare. Det är en win-win.”
Hämmande kontrollbehov
Om marknaden får spela en alltför dominerande roll i stadsutvecklingen, kommer en organiskt framväxt urban miljö att hämmas och man förlorar viktiga kvaliteter som historisk förankring och unik karaktär på platsen, tror Helena. Hennes erfarenhet är att när planeringens ramar sätts lite friare skapas oro bland en del beslutsfattare vilket leder till ett för stort kontrollbehov i det styrande skikten. ”Tänk om det inte blir bra? Tänk om det blir fult?” En sådan rädsla föder till- litsbrist och dömande vilket riskerar att kväva människors idéer och möjligheter innan de ens kommit till. Det problemet grenar sig ut i hela samhällssystemet och vidare nedåt i åldrarna och skapar en ovana att tänka gränslöst och fritt. För att kommande generationer ska veta att en plats som Gåsebäck finns, skulle Helena gärna se att barn redan i tidig ålder fick tillgång till att vistas där.
Engagemang med baksida
”När människor besöker Brandstationen reagerar de flesta med hur häftigt det är att en sådan plats finns. Sedan händer det saker”, säger hon. ”Människor blir lite förstörda i skolan och av samhällsstrukturer som begränsar hur man kan tänka kring vad man vill skapa där man lever och bor. Dessutom upplever jag att samhället blivit mer individualistiskt och att det är svårt att få samman en grupp och göra något. Människor måste möta sådana här platser redan när de är små för det är de som ska skapa platsen vidare senare i livet. Vi hade en grupp femteklassare här som fick plantera blommor. På bara ett par timmar såg man att något hände med deras sätt att tänka – de tänkte annorlunda och vågade testa.”
Helena hoppas att hon kan utgöra en brygga mellan komplicerad kommunalbyråkrati och det fria tänkandet och kulturutövandet. Men det är inte okomplicerat att befinna sig
i den sitsen. En brinnande eldsjäl bränner lätt ut sig när den går in med full kraft i ett projekt vars tillå- tande intentioner måste förhålla sig till byråkratins ramar. Det vet Helena själv av erfarenheten från att ha varit på plats och arbetat i på Brandstationen i början:
”I starten var jag på Brandstationen för att det skulle komma igång. När man är på platsen blir man som ett med den, man är där 24/7 för det är så roligt att arbeta. Jag förstod det inte då men till slut bränner man ut sig och det är vad som hänt med alla de fyra personer som kom efter mig med. Till slut går man sönder. Byråkratin inom kommunen är så obegriplig och man blir frustrerad och ledsen. Bara för att det inte står rätt bokstav på en karta kan det ta ett år att få fram ett bygglov till exempel och så är det hela tiden. Det blir obegripligt och man blir till slut tokig för man vill så mycket. Det blev jag också.”
Ett långsiktigt perspektiv
Idag projektleder en konsult tillfäl- ligt Brandstationen på halvtid. Helena menar att det behövs en per- son som älskar och förstår tankarna med området, men som står utanför och har distans till projektet:
”Jag kände ett ansvar när en efter en gick in i väggen, det kunde inte drabba fler personer. Som tur var fick vi loss pengar till en konsult som har hand om det nu under en period, vi får se hur det utvecklar sig.”
Under de senaste åren har det hänt massor på Brandstationen och Helena tycker att hela området rör sig på rätt håll: ”I små steg mot en skådad horisonter som ligger mer än 25 år framåt i tiden. I dagsläget är allt som kan hyras ut på Brandstationen uthyrt till olika kreatörer, konstutövare och verksamheter. Bygglov för resten av lokalen är på gång, en resturangverksamhet håller på att starta upp i de gamla vagnhallarna, graffitiparken har utvecklats, lägenheterna i Brandstationen renoveras av elever från Rönnowska gymnasieskola och festivalen Rymdblomman har under 2023 etablerats och växer med en andra festivalhelg under slutet av sommaren.”
En process som lever
Samtidigt återstår massor att göra med tiden – vilket är naturligt i en ständigt pågående process säger Helena:
”Man tänker kanske inte på det när man hyr en ateljé på Brandstationen men man är del av en större process. Brandstationen ska vara fri för den framåtrörelsen. Därför måste planerarna i staden förstå
hur det fungerar. De utbildas för att ha kontroll och bestämma så de behöver lära sig att även om ingen planerar saker så händer sådant som är av godo. Det är inte dåligt att inte planera – människor här har en drivkraft och den måste man lita till. Man kan inte ställa krav utan istället servera någonting som någon av
de personerna kan ta och vidareutveckla. Men om ingen tar det kan man inte göra något åt det. Det
är det svåraste av allt. Det handlar om människor som är fria som ska samarbeta. Drömmen är så klart att människor känner så mycket för det att man driver det tillsammans, att man förstår vad man har. Och så här långt är det precis vad som händer.”
Text och foto: Sarah Perfekt
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.
