Halmstadfödde tenorsaxofonisten, improvisationspedagogen och konstvetaren Per Thornberg är en välkänd musikprofil såväl inom Sverige som internationellt. Just nu frilansar han för fullt och har mer att göra än någonsin. Kulturimperiet träffade honom en stund i bostaden i Söndrum, strax utanför centrala Halmstad.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Per Thornberg växte upp på sextiotalet i centrala Halmstad, i en mer avspänd tidsmiljö med betydligt lugnare tempo än vad vi upplever idag. Jag funderar över om hur intrycken och från den tidens Sverige i någon mån kan ha påverkat Pers musikaliska inriktning och utveckling. Han kom tidigt in på dåvarande Söndrums musikskola där han fick Bertil Kjellstrand som lärare. Per fick lära sig grunderna för blockflöjt och också klarinett. Det innebar ett lärande från grunden och så långt handlade det mest om klassisk musik. Efter en tid fick Per  ett erbjudande om att vara med i Havsbandet på Sannarpsgymnasiet, han köpte en tenorsax och blev omgående helt såld. Då var han fjorton år gammal. Jazzintresset kom faktiskt ännu tidigare och redan som nio-tioåring lyssnade han mycket på storheter som till exempel Benny Goodman och ”Siljabloo”. Pers pappa gjorde också sitt bästa för att sonen skulle få rätt input, det kunde handla om att gå och lyssna på Putte Wickman i Harplinge kyrka eller passa på när någon annan stor jazzmusiker besökte Halmstad. Som fjortonåring hade Per förmånen att få höra Lars Gullin strax före hans bortgång. Det var då han bestämde sig för att själv bli jazzmusiker. En magisk afton med Lars Gullin och Bernt Rosengren i högform kom att prägla Pers liv på ett markant sätt. Parallellt med musiken var Per även tidigt konstintresserad, och han minns särskilt en utställning med X:et 1971 på Flygaregatan i Halmstad som gjorde ett starkt intryck genom sitt naivistiska uttryck. Tio år senare, som nittonåring, kom Per in på Musikhögskolan i Malmö till sin egen delvisa förvåning. Per har alltid varit tidigt ute och därför ofta fått förmånen att spela med äldre och mer erfarna musiker. Detta är något Per vill ta med sig och ge tillbaka till de yngre musiker han kommer i kontakt med i olika sammanhang, att försöka sluta cirkeln på något sätt. 

”Det är viktigt att tvingas jobba med olika konstellationer så att man inte spelar på rutin, man måste försöka spänna bågen så att säga.”

Hur skulle du vilja kategorisera din typ av jazz?

– Jag är ju rotad i traditionen med femtio- och sextiotalsjazzen. Med alla standardlåtar, bebop med mera. Sedan har jag påverkats mycket av Lars Gullin och den svenska folktonen och vemodet som kommer in i musiken men även andra som Piazzolla och Bach, som är stora inspirationskällor för mig. Det handlar om den lyriska jazzen som ligger nära och då kanske i gränslandet mellan just folkton och jazz.  När jag tonsätter är den melankoliska känslan ofta närvarande. Det är givetvis kul att även spela andra genrer och med åren har jag märkt att det går lika bra att improvisera över en standardlåt som över en polska eller kanske en psalm. Det är viktigt att tvingas jobba med olika konstellationer så att man inte spelar på rutin, man måste försöka spänna bågen så att säga. 

Vad betyder improvisation för dig?

– Det är ju något som händer i stunden, man låter det intuitiva komma fram. Jag har ju lärt mig och gått igenom alla skalor, ackord, tonförråd och teori, men har kommit fram till att musiken nästan blir bäst om man låter bli att tänka för mycket, om man släpper in mer av känsla och vågar gå utanför ramen en del. Sedan handlar det ju också om att man har möjligheten att ge en ny berättelse varje gång, även om man har spelat samma standardlåt hundratals gånger. Man kan ge en ny version, en ny tolkning av låten. Det handlar ju om att uttrycka sig, att nästan föra ett samtal, och få fram en dialog mellan musikerna. När man var yngre kanske man spelade lite mer för sig själv och lät kompet vara där, men numera försöker man lyssna mer och bjuder in varandra på ett annat sätt. 

Improvisation kan kanske sägas vara en slags motståndshandling mot total förutsägbarhet. Vi noterar musik för att kunna upprepa den i någon mån. Vad innebär begrepp som kontroll, överraskning och tradition för dig?

– Man vill ju någonstans ha kontroll och tillämpa det som man lärt sig i teorin. Att bara vara helt nollställd när man går in är nästan omöjligt, svårt att vara helt fri, att inte associera till någon tonart.  Jazz och improvisation kan givetvis bli förutsägbart, det också. Det blir vissa klichéer som lätt kommer tillbaka. Som alla musiker har Charlie Parker sina fraser lika väl som att jag har mina. Ibland kanske man spelar vissa fraser i brist på annat och för att de har fastnat i fingrarna, medan man vid ett annat tillfälle verkligen vill återkomma i uttrycket och använda det som ett tematiskt grepp. Det är spännande att kunna ha en fot i traditionen och samtidigt en i det samtida. Det känns spännnande när man läst både konst- och musikhistoria och ser hur cyklerna kommer tillbaka. Det som man kanske tycker är modernt idag gjordes redan på1910-talet. Man behöver ju inte uppfinna hjulet på nytt, men det är spännande att prova olika sådana här saker. Idag är det mycket video och performance och jag har emellanåt använt gammal svartvit film upptill musiken vilket ändå skapar en modern känsla vid framförandet. 

Jazzens blå toner har man ju hört talas om. Vad är det? Hur viktigt är skevhet, inte helt ”rena” toner och färgrika harmonier för att det ska bli jazz av det hela?

– Från början brukade definitionen vara att det ofta handlade om sångerskor som glider lite mellan stor och liten ters, det blir lite diffust i tonhöjd, och då känns det lite melankoliskt, lite blue notes.  Det är väl just de lite bluesiga tonerna i det som gör att det skapas en särskild färg och känsla. Harmonierna ger mycket färgningar på ackorden, de kan vara mycket altereringar och vissa ackord kallas för strävande ackord för att de kräver nästan en upplösning till ett vilande ackord. I jazzen handlar det mycket om spänning och avspänning, och det kan som du säger, kännas lite skevt ibland innan man hittar hem igen. Vid en inspelning kan småfelen finnas där, men eftersom själva uttrycket ändå finns där så gör det ingenting. Duke Ellington lär ha sagt ”If it sounds good, it’s good”. Man får tillåta sig att lita på gehöret, och våga vara i gränslandet. 

”Jag är ute och springer i naturen till tystnad, bortsett från naturens egna ljud. Det blir en slags meditativ känsla som infinner sig, och jag kan även fundera ut saker när jag ska skapa ett arr som jag sedan skriver ner när jag kommer hem.”

Vad inspireras du av när du spelar en jazzimprovisation?

– När man spelar i stunden så inspireras man naturligtvis av det man hör och ser omkring sig, av musikerna såklart. Men ofta fyller jag på batterierna med konst, som är den stora inspirationskällan. Dels har ju bilder och konst omkring mig, som du ser, eller så går jag på en utställning och får med sig intryck som går att utveckla musikaliskt. Att besöka en konstnär i ateljen och samtala några timmar kan också vara väldigt givande och utvecklande. Även naturen är viktig för mig. Jag är ute och springer i naturen till tystnad, bortsett från naturens egna ljud. Det blir en slags meditativ känsla som infinner sig, och jag kan även fundera ut saker när jag ska skapa ett arr som jag sedan skriver ner när jag kommer hem.  

Hur stor betydelse har det gemensamma ramverket när man improviserar tillsammans i grupp? Hur mycket måste man vara eniga och ge avkall på det individuella? Hur påverkar man varandra på gott och ont?

– Ibland kan man ha samma preferenser när man spelar musiken och allt känns som hand i handske, en annan gång kan det ju finnas någon som spelar på ett helt annat sätt och då måste man själv ändra sig lite också. Det kan ju vara en utmaning i positiv bemärkelse. Ibland får man ju möjligheten att repetera och spela flera konserter med samma grupp och då får man ju med tiden en enhet. När man som i mitt fall ofta hoppar in som solist i olika band, hinner man ibland inte ens repa innan det är dags att köra igång, och då blir det ju som det blir i stunden. Hade vi hunnit repetera hade vissa saker blivit bättre, men samtidigt ligger det en spänning och nerv i att våga spela direkt utan ha hunnit förbereda något. Pianister och gitarrister som har en ackordfunktion påverkar ju också hur jag improviserar genom hur de väljer att färga och lägga sina ackord. Ibland kan ju till exempel pianisten helt sluta att kompa och det blir bara bas, trummor och saxofon kvar vilket ger ett helt annat luftrum att förhålla sig till.

Hur är det att vara bosatt i Halland som jazzmusiker?

– Vi har ju fyra barn och vi har valt att vara bosatta här. Jag trivs ju här vid kusten och det är samtidigt ändå lätt att ta sig till Göteborg, Stockholm eller Malmö och ner i Danmark och Tyskland. Karriärmässigt hade kanske varit bättre om jag hade flyttat till Stockholm direkt efter utbildningen. Det har faktiskt hänt att jag har missat att komma med i vissa band för att jag har bott i Halmstad. Detta var väl mest påtagligt under åttio- och nittiotalet. Samtidigt trivs jag med nuvarande upplägg och den sociala delen är viktig för oss. jag vill ju dessutom delta aktivt i det lokala musiklivet och man kan vara med att påverka och göra saker här också. Många av mina kollegor har inga jobb, men man kan ju inte bara sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Det gör den ju ibland, men långt ifrån alltid. Det ingår i det hela att man försöker vara entreprenör också. Det kan också vara så att jag kanske har en konsert inbokad i Stockholm, så kan det medföra fyra-fem jobb parallellt när man ändå är där. Jag kan ha konsert en kväll, vara gästdirigent nästa kväll för att sedan hålla en föreläsning på till exempel ett bibliotek. Det är väldigt trevligt att få olika typer av uppdrag. Jag har faktiskt även duo ihop med författaren och folklivsforskaren Bengt af Klintberg som nu hunnit bli åttio år. Upplägget är att han läser poesi och jag spelar saxofon. Vi har hunnit att göra fyra eller fem framträdanden så här långt på olika platser. Det är helt avklätt med två röster så att säga. Vi har varit både i Stockholm och även på Halmstads stadsbibliotek med det här. Jag spelar både standardlåtar och improviserar fritt ibland. Det utgår lite från Bengts önskemål och inriktningen där vi råkar vara för tillfället. Just dessa möten man gör när man har förmånen att träffa konstnärer och musiker är viktiga. Jag träffade även en hel del lokala konstnärer redan som liten pojk. Min pappa var ju sockerbagare och när han åkte ut med kaffekorgen till kanske Gustaf Skoglund, Nils Johansson eller Hardy Strid, så följde jag med. Det där utvecklades till en vänskap trots att de tillhörde generationen före min egen pappa. De intryck jag fick av detta har verkligen följt med mig i min egen inriktning mot såväl konst som musik.

Hur ser dina fortsatta planer ut?

– Just nu har jag skrivit magister- och masteruppsats i konstvetenskap och ska fortsätta med en del studier i vår.  Jag har också väldigt många spelningar och uppdrag som jag vill prioritera. Det är också trevligt att jag fått fler möjligheter att spela på platser som konstmuséer, kyrkor etcetera.

Har du något önskeprojekt/konsert, som du gärna vill göra i någon tappning de närmaste åren?

– Det handlar nog i så fall om komposition och arrangering. Jag skulle kunna tänka mig att skriva något större verk och sedan orkestrera det och kunna kombinera med bildkonst. Gärna få samman en större orkester kompletterad med kör. Det hade verkligen varit en utmaning att ha ett sådant rejält projekt framför sig. Sedan hoppas jag också att kunna utveckla det trevliga samarbetet med mina kontakter i Sydafrika, dit jag åter är inbjuden 2020.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 4 2018.