I Mellbystrand, i hjärtat av Laholmsbukten, hälsar vi denna gång på en skådespelare med såväl dansk, svensk som internationell status. Vi talar naturligtvis om Karin Bertling, still going strong och utan en tanke på att trappa ner sina olika uppdrag och roller. Hon föddes i Stockholm strax före kriget och var redan som litet barn inriktad mot att utvecklas inom konsten, musiken och teatern. Man måste verkligen genuint vilja och tro att det går för att kunna hitta en framkomlig väg när det gäller denna värld, och det har Karin definitivt gjort.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Tanken att försöka få träffa Karin Bertling personligen föds några veckor tidigare när jag under en spontan promenad, en varm sommarkväll under ett besök i Mellbystrand, råkade passera en charmig gammal röd träkåk inbäddad i riklig växtlighet. Här bor skådespelaren Karin Bertling, blir jag upplyst om av en av mina initierade följeslagare.
Jag sjösätter tanken, ringer upp Karin och möts av en vänlig stämma som hälsar mig välkommen.
– Men förvänta dig inga nybakta bullar, sådant har jag slutat med numera, upplyser hon.
Huset i Mellbystrand
Karin har alltid fått en stor del av sin kraft och inspiration genom att under alla år ha kvar möjligheten att vistas just på denna plats i Mellbystrand, i sitt rödmålade hus med vita fönsterluckor. Hit har hon återkommit under hela livet sedan hennes far köpte huset för familjens räkning på fyrtiotalet.
Uppväxten i Stockholm utvecklade bit för bit Karins egen övertygelse om vad hon verkligen skulle vilja ägna sig åt. Hon hoppade därför av sista året från den traditionella skolan för att söka in på den välrenomerade Gösta Terserus teaterskola och självklart kom hon in. Med tanke på hennes stora intresse även för måleri som konstnärligt uttryck, hade kanske en och annan gissat att hon ville gå vägen via Konstfack, men för Karin var det givet och nödvändigt att få möjlighet att koncentrera all kraft på skådespeleriet. Redan som nittonåring, 1956, gifte hon sig med en dansk arkitekt och bosatte sig i Köpenhamn. Familjelivet, sociala mönster och annat medförde att skådespelarkarriären bit för bit började byggas upp i vårt västra grannland på andra sidan sundet, istället för här hemma.
Under alla dessa år fortsatte dock kopplingen till Mellbystrand att vara med i bilden och varje år tillbringades en period även här. Efter sin skilsmässa valde Karin att flytta hit för gott och hon har nu bott här på heltid sedan åttiotalet.
Det nödvändiga mötet
Jag vet inte vad andra tänker om mig, och det har jag aldrig vetat, säger Karin. Jag kan inte gå ut och tänka på vad andra ska tänka. När jag var ung trodde jag att alla tänkte som jag, fortsätter hon. Men så är det ju inte, det har jag verkligen fått bekräftat i allra högsta grad. I dagens läge har de flesta ett tempo och tidsupplägg som inte ger utrymme för att utveckla själva mötet och de eftertankar som kan dyka upp i situationen, menar Karin. Man talar ju inte ens i telefon längre. Just mötet anser Karin vara jätteviktigt att man hanterar rätt. Jag har fått roller där inspelning ska ske bara efter en timme sedan man träffat regissören första gången, berättar hon vidare. Det blir ett helt galet tidsupplägg för alla inblandade.
Karin relaterar till en inspelningsdag förra året i Prag. Jag skulle spela på danska och det var jättekonstiga ord på slottet det gällde och många utländska namn som skulle uttalas rätt. Mitt i allt kommer man in med helt nya repliker som ska läggas till. Visst, jag kan ju bli min karaktär, men för att leverera en replik med den lätthet som kommer av att man har övat in texten och känslan, så haltar det om man plötsligt ska behöva börja tänka det nytillagda. Känslan måste först komma, sedan replikerna.
Även inför reklamuppdrag som innebär uppläsningar vill Karin få texten i god tid eftersom det spar tid. – Då kan jag gå in i studion direkt och göra allt klart på kanske fyra minuter, vilket alla inblandade tjänar på.
Att skaffa roller och uppdrag
Hur är det att arbeta inom detta yrkesområde när man inte bor i Stockholm eller någon annan storstad?
– Jag får säga att det går, det är förbaskat tufft och man måste ligga i och hela tiden för att nå fram. Det finns en bred solfjäder av castare som man hela tiden måste ha kontakt med. Under alla de år som jag har bott här har jag haft kontorstid på förmiddagarna för att söka jobb hela tiden. En gång hade jag faktiskt semester, men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med semestern, skrattar Karin. Men eftersom jag har valt att leva ensam här kan jag ju arbeta utan att ta hänsyn till någon annan, fortsätter hon. Jag tycker att allt är fruktansvärt spännande, det är en utmaning och nu har jag även skrivit en massa texter och håller på att göra min första soloskiva med eget material. Det är Lars-Åke ”Snus” Svensson som gör all musik. Vi arbetar väldigt tätt ihop, och han har dessutom skrivit musiken till två operafilmer som jag håller på med. Det handlar även om samarbete med musiker härifrån Halland som Per Thornberg och Beppe Wackelin. Jag kommer även att göra en reading, en monolog som en författare och skådespelare i Malmö har skrivit åt mig. Den är så knepig och abstrakt så den ska filmas för att man ska kunna se den på nytt. Det har bara inte landat riktigt hos mig hur jag ska göra den, berättar Karin vidare.
Återkomsten till Sverige
Vi backar bandet till 1987 när Karin flyttade tillbaka till Sverige för gott. Innan dess hade hon överhuvud taget inte varit synlig som skådespelare i Sverige utan enbart arbetat i Danmark via sina danska kontakter. På så vis kom Karin att påbörja sin svenska karriär först vid femtio års ålder, vilket ger ett intressant perspektiv åt helheten för hennes del. Hennes första kontakter här skedde med Halmstad och Musik i Halland.
– Halmstad hade ju så mycket kultur på gång då. Jag gick helt enkelt upp och frågade om det fanns något jobb för mig som sångerska och skådespelerska. Kan du göra dockteater? frågade man mig, berättar Karin. Javisst, sa jag. Jag hade aldrig gjort dockteater, så det fick jag väl försöka lära mig, tänkte jag.
Följden av detta blev att Karin åkte runt i Halland i två år med föreställningen Solägget som spelades med full orkester. Sedan blev det ytterligare en tid med föreställningen uppe i Sigtuna. Efter nästan fyra år med tre till fyra föreställningar per dag tyckte Karin sedan att det fick räcka. Men föreställningen lever kvar på något sätt fortfarande. Eftersom jag såg så mycket filmiskt i den tog jag kontakt med Beskowska stiftelsen i Göteborg för att få lov att göra Solägget som film. De tyckte det var helt okej, men därefter tappade själv bort projektet på något sätt.
”Man måste känna efter och fundera över om man orkar att öva varje dag, fråga sig själv om man tycker det är roligt och stimulerande att sitta i timmavis och studera in en text för att sedan kunna den utantill, och att veta vad den betyder.”
Skådespelarkarriär och goda råd
Karin har fortfarande inte en tanke på att pensionera sig och sedan 2000-talet har Karin deltagit i en mängd svenska och utländska filmer och produktioner. Hennes filmografi på Wikimedia ser helt enkelt imponerande ut. Vilka är hennes bästa spontana råd, vad skulle hon vilja skicka med till unga människor som vill skaffa sig en framtid inom, scenkonst, film, musik och så vidare?
– Det är nog att verkligen känna efter om man är ute efter en slags kändisstatus, för då tror jag nog att det är kört, svarar Karin efter en kort tystnad. Det är det de går och drömmer om, att bli kända, åtminstone om man talar om de riktigt unga, fortsätter hon. Man måste känna efter och fundera över om man orkar att öva varje dag, fråga sig själv om man tycker det är roligt och stimulerande att sitta i timmavis och studera in en text för att sedan kunna den utantill, och att veta vad den betyder. Vill jag lära mig att sjunga, lära mig att använda min kropp, alltså att dansa. Men däremot så tror jag inte på, och nu kanske jag är lite farligt ute, jag tror inte på några skolor för du måste utveckla din egen person och din personlighet. Annars drunknar du bland alla andra som liknar den och den. Hur ska man då bära sig åt för att skaffa erfarenheten och insikten? Om man nu vill hålla på med film, eller ägna sig åt teater, sök dit där det händer. Skaffa någon uppgift där. Det kan vara att släpa kablar eller något annat, och samtidigt studera det som händer runt omkring och lära sig hur saker fungerar, beskriver Karin engagerat. Jag tror verkligen på det, understryker hon. Erfarenheten får man ju inte genom att gå på en skola, utan du blir formad som den skolan vill att du ska vara, tror jag i alla fall, lägger Karin till. Man måste vara allmänbildad och lyfta baken, man måste våga gå in i situationen.
Nyfikenhet är ett måste
– Man måste vara nyfiken. Det säger många berömda skådespelare. Det skrev ju för övrigt även Johannes Brost i sin bok. Jag läste den och konstaterade hur mycket han hade gjort i sitt liv, som jag inte hade en aning om, det var ju fantastiskt. Det handlar om att lägga till sig rutiner och att utveckla dem. Fina pappor gör ju inte en bra skådis, en del är bra skådespelare vid tjugo medan andra måste vänta tills de blir åttio. Min teaterlärare sa alltid: Det ska ni veta ungdomar, att birollerna kräver oftast de duktigaste skådespelarna, för det är de som håller uppe huvudskådespelaren, idolen, minns Karin.
Det börjar bli dags att avrunda Mellbystrandsbesöket och vi bestämmer oss ta oss ner till havet och stranden tillsammans innan det är dags för lunch. Jag avslutar med att fråga Karin om vilken karaktär som skulle vara hennes drömroll att göra.
– En drottningroll i ett historiskt kostymdrama, blir hennes direkta svar.
Text och foto: Maths Jalhed
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2018.
