För Nathalie Ruiz har dansen varit lika med livet ända sedan den första dagen i den lilla dansstudion i Provence, där hela resan började. Sedan dess har dansen förflyttat henne över stora delar av världen och hon har rönt stort erkännande både som koreograf och dansare. Nathalie har dessutom tilldelats utmärkelse som bästa dansare i Europa. Idag är hon bosatt i Torup i Hallands inland och ägnar sig kraftfullt åt att föra ut kulturen från de stora städerna till landet. Nathalie Ruiz vill skapa kultur för alla. Man ska helt enkelt kunna hitta kulturen där man bor.
Klockan är kvart i elva och regnet öser ner över Nissastigen på väg mot Torup i Hallands inland. De unga granarna börjar växa till sig och försöker täcka över det värsta av Gudruns framfart så gott det går. En lite olycksbådande höstkänsla råder och denna förstärks av dimbankarna som fortfarande ligger kvar över landskapets böljande höjder. I en mjukt utdragen kurva möter jag plötsligt militärkolonn 66, tio, femton, tjugo…jag vet inte exakt, stora mörkgröna och helt identiska lastbilar på väg mot en NATO-övning i Norge. Omvärlden och vi själva rustar oss på olika plan för att möta den nya världs- och samhällsordning som försöker få fäste i olika sammanhang och på olika plan.
I Torup förföljer mig regnet när jag småspringande tar mig från parkeringen in i konditoriet mitt emot kyrkan. Jag har stämt möte med Nathalie Ruiz, internationellt erkänd och välkänd koreograf och dansare, född i Frankrike, och sedan länge med hela världen som arbetsfält. Men numera med bopålarna nedslagna i centrala Torup. Nathalie dyker strax upp och vi hittar ett hörn där vi kan påbörja vårt samtal. Wienerbröden har en perfekt frasighet som lyfter minnen från sextiotalets stockholmscaféer, men vi ska ju rikta in oss på något helt annat. Hur blev du dansare och vad har det medfört för ditt liv? frågar jag lite förutsägbart.
Tidig övertygelse
Nathalie börjar med att berätta om sin tid i Provence i södra Frankrike. Hon växte upp i La Garde inte långt från Toulon vid Medelhavskusten. Föräldrarna kom från Algeriet och Nathalie föddes 1964 efter att man tidigare tagit sig över havet för att kunna leva vidare i Frankrike. Det var kista eller väska som gällde vid den här tiden i Algeriet. Läget var mycket oroligt.
– Mina förfäder kom ursprungligen från Spanien, därav namnet Ruiz, berättar hon vidare.
– Jag var sju år när jag förklarade för mina föräldrar att jag absolut ville lära mig att dansa. Min mor tog med mig till en folkdansgrupp, men det var inte den typen av dans jag längtade efter att få lära mig. Snart hittade vi en pytteliten men genuin dansstudio i ett typiskt provensalskt hus med trägolv och med stång och speglar på väggarna.
– Vi kom dit och jag var så upphetsad och så glad. Jag satt där med min trikå som var alldeles för stor, eftersom jag var så liten och mager. Också dansskorna var för stora. Jag satt där i första balettpositionen när min danslärare, en otroligt vacker kvinna, kom in. Jag blev så imponerad, hon gjorde starkt intryck på mig och jag kände en varm känsla mellan mina ben – jag hade kissat på golvet.
Stark hängivenhet och vilja
Nathalie insåg från dag ett att dansen är stark. Parallellt med vanliga skolan ägnade hon nu all tillgänglig tid åt dansstudion, kvällar, helger, på semestern. Så fort det gavs en möjlighet var hon där.
– Jag gjorde en hel del galna saker för att utveckla min smidighet och kunna dansa. Man måste vara turn-out från här, säger Nathalie, och visar med händerna på höfterna.
– Men jag var turn-out först från knäna och ner. På nätterna sov jag därför med tunga lexikon på benen för att vänja mig och skapa förutsättningar för att utveckla dessa rörelser och bli så smidig som möjligt.
Jag tränade upp min vighet men saknade styrkan. Detta kompenserade jag genom att träna med extra vikter. När jag sedan plockade bort vikterna hade jag vunnit en hel del i styrka!
Det givna yrkesvalet
Bredvid dansutbildningen som alla åren genomfördes helt och hållet i södra Frankrike, hann Nathalie efterhand även med två års medicinstudier på universitetet. – Omkring artonårsåldern måste man bestämma sig om man vill bli professionell. Jag insåg att jag ville vara dansare och inte läkare, så jag gjorde valet, kanske till min fars relativa besvikelse. Jag påbörjade min danskarriär och tog mig bit för bit vidare via olika auditions och hamnade så småningom hos ett avantgardekompani i Paris. Jag medverkade bland annat i Det förvandlade hjärtat, som var en väldigt kontroversiell föreställning, upplyser Nathalie.
”När vi var på turné med föreställningen i Holland fick vi tomma ölburkar kastade på oss, så konsten och dess uttryck kan verkligen väcka känslor.”
– Detta kom verkligen till uttryck när vi framförde den på Théâtre de La Ville i Paris, det vill säga Stadsteatern. Publiken sitter nära och man upplever dem som en hel vägg som växer högt och brant framför oss som agerar på scenen, berättar hon vidare med inlevelse.
– Det var fullsatt salong och jag hade huvudrollen, och mot slutet av föreställningen kände man tydligt att hälften av publiken älskade vad man upplevt, medan den andra hälften verkligen hatade föreställningen. Man började till och med bråka med varandra om saken vid applådtacket.
– När vi var på turné med föreställningen i Holland fick vi tomma ölburkar kastade på oss, så konsten och dess uttryck kan verkligen väcka känslor, slår hon fast.
Vägen mot Norden
Nathalie fortsätter: Det franska danskompaniet var väldigt välkänt och ”inne” vid den här tiden så jag fortsatte trots allt med min närvaro.
– Efter en av föreställningarna på Théâtre de La Ville kom det fram en man och tackade mig för min prestation och insats. Det var Mats Ek som hade sett vår föreställning tillsammans med Cullbergbaletten, som också befann sig i Paris. Jag kände inte honom då, men väl Birgit Cullberg. Detta var 1988, och jag blev rekommenderad att besöka deras föreställning av Giselle med Ana Laguna.
Nathalie följde rådet och föreställningen gjorde ett djupt intryck på henne. Ana Laguna var den bästa dansare hon hade sett och hela föreställningen imponerade enormt på henne. Gruppmedlemmarna framstod som så starka personligheter och otroliga dansare att hon kände att hon måste kontakta dem vidare. Redan dagen efter besökte hon därför deras träning för att få möjlighet att lära känna dem lite mer ingående.
En annan mentalitet
– De var fantastiska och tog emot mig med öppna armar redan från början. De var så ödmjuka och sympatiska som människor, på ett sätt som jag inte var så van vid, konstaterar Nathalie. Det var sista dagen för säsongen innan sommaruppehållet och allt var lite galet och uppsluppet, men på ett oerhört varmt och familjärt vis. Om man jämför med dem som jag arbetade med i Paris vid den här tiden och som betedde sig på ett helt annat sätt. De var självmedvetna och självuppfyllda, helt i onödan. Många av dessa höll heller inte samma konstnärliga nivå som dem i Cullbergbaletten.
– Jag insåg att här fanns ett helt annat arbetsklimat, format av medmänsklighet, vänlighet och humor. Jag ville helt enkelt bara få en möjlighet att arbeta med dessa kollegor och ingå i deras grupp, men man hade tyvärr vid den här tiden inget kontrakt ledigt för min del, förklarar Nathalie.
Det kom sedan att dröja mer än ett år innan Mats Ek hörde av sig på nytt till Nathalie Ruiz i Paris. Klockan åtta en morgon ringde telefonen i hennes lägenhet. Han erbjöd henne ett kontrakt som solist och bad henne resa upp till Cullbergbaletten och Stockholm. Nathalie tvekade inte en sekund utan tackade ja direkt. Hon tittade sedan på kartan och häpnades över avståndet norrut.
Nya dörrar öppnas
Tillsammans med Mats Ek och Cullbergbaletten hann Nathalie med cirka ett år innan hon drabbades av en allvarlig knäskada som inträffade på scen mitt under en föreställning i Västerås. Specialistläkaren i Stockholm gav henne inte stora möjligheter att kunna fortsätta med dansen på samma nivå som tidigare, utan menade snarare att Nathalie kunde glömma att återvända till dansen överhuvudtaget. Nu uppstod ett avbrott för rehabilitering som varade i ett och ett halvt år. Men för Nathalie gällde fortfarande övertygelsen att hon skulle klara av att komma tillbaka livet som professionell dansare, vilket hon också lyckades med. Hon lämnade efterhand Cullbergbaletten och började arbeta mer med inriktning mot koreografi i olika sammanhang och grupper, något som hon faktiskt hade påbörjat redan under rehabiliteringstiden efter den allvarliga skadan.
– Så, som du ser kan en olycka faktiskt hjälpa till att öppna nya dörrar, skrattar hon.
Sedan fortsatte efterhand samarbetet med Mats Ek, med Nathalie som regi- och koreografiassistent i olika sceniska sammanhang. Nathalie grundade även ett danskompani tillsammans med tonsättaren och musikern Kjell Nordeson som även medverkade som partner i dansen. Nathalie började också arbeta med rörliga bilder och man spelade även in film i södra Frankrike. Upplägget utgick från mixen av professionella dansare och icke dansare. Inriktningen även mot koreografi medförde också ett solo för Ana Laguna och Stockholm Chamber Brass.
– Jag fick också möjligheten att samarbeta med mezzosopranen Charlotte Hellekant på le Grand Théâtre de Luxembourg och Les Bouffes du Nord i Paris. I mina koreografiska verk använder jag rörliga bilder i interaktion med rörelse och livemusik, som i till exempel Dragonfly.
Förändringens tid
– När jag fyllde femtio insåg jag och accepterade att jag inte kunde vara verksam som dansare på samma sätt längre. Jag stod i min lägenhet i Stockholm och kände att det var så tomt, ensamheten var påtaglig och allt kändes tungt på mina axlar, minns Nathalie tillbaka. Jag hade inga barn, ingen familj, inga sällskapsdjur, ingenting. Jag arbetade som konstnärlig ledare i Borås för Regionteater Väst och pendlade från Stockholm. En dag när jag var på väg till tåget kollapsade jag på gatan i Borås. Det kändes så patetiskt om allt skulle sluta så, att dö på en gata i Borås. Kroppen ville helt enkelt inte längre. Jag valde att avsluta mitt arbete i Borås och återvände hem till lägenheten i Stockholm. Övertygelsen om att jag var tvungen att ändra min livsstil började växa fram. Jag valde att började studera medicin igen, fast denna gång på svenska.
– I detta läget tog Mats Ek kontakt med mig på nytt och bad mig hjälpa honom som assistent för en föreställning på Dramaten, och på så sätt kom jag tillbaka till scenen igen, på Dramaten. Jag var femtio plus och kände att jag behövde nya former av utmaningar. Jag började mer och mer fundera över hur jag skulle kunna använda all min erfarenhet i olika nya sammanhang, förklarar Nathalie.
Helt nya tankar och vägar
Nathalie hade fått nog av livet med resor, arbete och föreställningar runt hela jordklotet. Tokyo, Paris, Stockholm och andra metropoler lockade inte på samma sätt längre. Hon ville få tid att bara titta på molnen som glider förbi, skaffa sällskapsdjur, och få möjlighet att få kraft direkt från naturen. Det känns viktigt att hjälpa till med att flytta ut kultur från de stora städerna, till landet. Att skapa kultur för alla. Kultur där man bor.
”Danskompaniet blir din familj, du lever och reser med din grupp, vilket gör att man inte får så mycket plats eller energiutrymme för något annat. Det är vanligt att man hittar sin partner inom kompaniet, men det skulle bli alldeles för mycket för min del. Jag måste även få stimulans och luft utifrån. Och det kan jag verkligen hitta i Torup och Halland.”
– Som dansare reser man hela tiden. Nu är jag verksam här i Torup, men också i Sverige och utomlands. Världen blir ens arbetsplattform och vill man dansa som professionell måste man också vara eller bli nomad. Danskompaniet blir din familj, du lever och reser med din grupp, vilket gör att man inte får så mycket plats eller energiutrymme för något annat. Det är vanligt att man hittar sin partner inom kompaniet, men det skulle bli alldeles för mycket för min del. Jag måste även få stimulans och luft utifrån. Och det kan jag verkligen hitta i Torup och Halland.
– I Sverige kretsar de flesta kultursatsningar kring Stockholm, Umeå, Göteborg och Malmö och det är naturligtvis inte bra. Stockholm motsvarar egentligen inte Sverige idag, det har blivit en närmast klaustrofobisk plats, åtminstone känns det så för mej, säger Nathalie.
– Här i Hallands inland har jag fått helt nya möjlighet skapa olika kulturprojekt som når nya intressanta människor som finns i skogarna och på många andra platser. Bygdegården i Torup utgör till exempel en perfekt miljö för dans av alla slag.
– Och vi satsar parallellt även på en hel del annat. Bland annat har vi startat upp kulturaktivitetsprojekt som Access och Rendez-Vous (för ett rikare kulturliv på små orter), dansverksamheten Moving Torup allt via mitt företag Artome (med kulturen som växtkraft), berättar hon med värme.
Nathalie Ruiz utstrålar en stark entusiasm och övertygelse över att hennes nya kulturinsats och upplägg är det rätta för hennes del att göra i det här skedet av livet. Hennes långa och internationellt mycket erkända karriär placeras in i ett helt nytt perspektiv som skapar nya spännande och intressanta möjligheter. Bygdegården i Torup har blivit en av hennes återkommande arbetsplatser och Nathalie Ruiz verkar att ha hittat hem igen, fast i Sverige. Och hon har numera fem katter och en rofylld sjöutsikt.
Text och foto: Maths Jalhed
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3 2018.
