I det lilla krukmakeriet i Laholm huserar Elvira Roslund Gustavsson sedan några år. Att skapa tillsammans med andra och att jobba skulpturalt ligger henne varmt om hjärtat – det är något som hon ständigt återkommer till. Annars verkar hon vara i ständig rörelse och tycks njuta av att upprätthålla och bejaka en viss stadig självständighet. Kulturimperiet ställde några frågor till henne om tid, plats och riktning.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
INLÄST VERSION AV TEXTEN:
Elvira Roslund Gustavsson driver det Gamla Krukmakeriet i Laholm som en pedagogisk verksamhet genom Laholms kommun och har sin utgångspunkt som konstnär i Södra Halland. Leran är hennes främsta medium, både i kollektiva konstverk och skulpturala arbeten. Så här i pandemitider väljer vi att bara titta in som hastigast i hennes verkstad för att ta några bilder, och sedan göra en intervju via e-post. Som mötesplats stannade krukmakeriet plötsligt upp våren 2020 när coronakrisen blåste upp, men Elvira står inte still. Hon hittar andra sätt att göra saker på. Förväntningar behöver inte leda till något gott och det öppna sinnet ser hon som sin främsta tillgång.
Vad är viktigast att bejaka som keramiker: spontanitet eller förutseende?
Jag skulle vilja säga att det är viktigt att ha en balans mellan spontanitet och förutseende när man arbetar med lera. Det är viktigt att ta vara på de kraftfulla spontana idéerna, gnistorna av ren kreativitet och energi. Samtidigt är det viktigt att kunna lägga en strategi rent hantverksmässigt för att kunna framställa skulpturen. Processen är för mig en stor del av meningen med verken för min egen del då lerans ömhet har en god förmåga av att fånga upp de känslor som jag vill kommunicera.
När blev du överraskad av något senast? När överraskade du själv dig eller någon annan?
Vill man prata om Pandemin nu? För det torde jag inte skulle hända! Jag blev överraskad av en kompis i Sydafrika med en spontan utflykt för att hälsa på en giraff, och fyra dagar senare blev jag överraskad med en skidresa i de Österrikiska alperna. Jag överraskade mig själv med att jag har byggt en camper van av återvunnet material och jag har skaffat en hundvalp.
Anser du att du känner dig själv och hur gör du för att upptäcka dina egna möjligheter, begränsningar, risker och behov?
Jag känner att jag är alltid i konstant utveckling och jag lär känna mig själv hela tiden eftersom jag utsätter mig för nya upplevelser och situationer. Något som jag tycker är viktigt och som kanske är lite nytt för mig är att ta tiden för reflektion och låta saker och ting utvecklas av sig själv. Jag blir inspirerad av intensiva känslor och upplevelser, kanske har det att göra med att jag växte upp i olika delar av Asien. I Indien så såg man någonting nytt varje dag. Där fanns bara möjligheter och det är ett budskap som jag lever efter.
Vad innebär beredskap för dig?
Beredskap betyder balans i mig själv och mitt välmående. Om jag är glad, lycklig, utvilad och har mina grundläggande behov närda så känner jag att välden och möjligheterna är öppen för mig. Beredskap betyder tillit. Tillit till mig själv och att jag gör passande val för min utveckling som människa.
Vad innebär begreppet tid när man arbetar med lera? Hur tänker du som keramiker om att röra dig mellan då, nu och sedan?
När man arbetar med lera så måste man arbeta baklänges. Om man har en deadline så får man räkna veckorna bakifrån den med tanke på alla bränningar och oförutsedda händelser. Att arbeta med lera är process arbete som går hand i hand med varann. Ibland gräver man till och med upp leran ut marken och tillverkar glasyrer av träaskor, vilket kan vara väldigt tidskrävande. När man arbetar med lera så vet man alltid att man har någonting att göra.
”Jag kan inte ändra på det som har hänt, men min relation till den situationen kan jag ändra på. Om man har förväntningar förlorar man oftast mer än vad man får.”
Tittar du mest bakåt eller framåt? Är du en person som ångrar dig ofta eller släpper du det som inte blev som du hade tänkt? När blev det något senast annorlunda mot vad du trodde att det skulle bli?
Jag tittat framåt. Inte för långt och inte för detaljerat för då låter man inte situationer eller skulpturer tala sitt eget språk. Om man försöker att kontrollera situationer eller ett konstverk så tar man bort magin ifrån skapandet. Det viktigaste för mig är att det ska kännas bra i nuet för då brukar det ge bäst och naturligast resultat. När jag blickar framåt eller vill planera framåt så frågar jag alltid mig själv vad som är viktigast för mig just nu, vad är det jag vill kommunicera eller vad behövs visas, talas om, eller upplevas. ”Vad vill jag erbjuda för någon känsla genom mina workshops och arbeten?” är en fråga jag brukar ställa. Genom den känslan så föds idén om hur jag kan kommunicera det. Jag tror mycket på begreppet om minsta ansträngning, när man är på rätt spår så behöver man bara tänka tanken så visas vägar och dörrar öppnas. Jag kan inte ändra på det som har hänt, men min relation till den situationen kan jag ändra på. Om man har förväntningar förlorar man oftast mer än vad man får.
Vad ser du fram emot? Vad förbereder du dig på?
När jag blickar framåt så ser jag situationer av skratt, solsken, lera nere på stranden. Jag ser en sommar med massor av olika keramiska projekt både för barn och vuxna. Jag älskar att skapa situationer och omgivningar som bjuder på känslor av öppenhet, kreativitet och möjlighet. Jag ser fram mot varje dag för varje dag är en ny möjlighet att skapa, känna, uppleva och utvecklas. I nuläget har jag olika projekt som ska göra det möjligt att jobba med kollektiv konst under dagens restriktioner. Tillsammans med Magdalena Granholm har vi utvecklat ett Sommaräventyr som är en interaktiv sago film och ler äventyr. Detta projektet är riktat till allmänheten och man har möjlighet att delta i ett kollektivt konstverk samtidigt som man får utföra ett uppdrag i anknytning till en film. Jag har även nyligen byggt en camper van som jag använder både till mitt projekt Art Van, en mobil verkstad, men även som en portabel bostad. Känslan av friheten av att kunna bo vart som helst ger en kraftfull relation till omgivningen som jag är väldigt attraherad av. Livet blir lite mer äventyrligt om man kan bo på lite olika ställen!
Text: Maths Jalhed
Foto: Hedvig Jalhed
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.
