Mitt namn är Hildir, dotter till Ask och Embla och jag bor i Midgård. Det är en kall värld och det är männens värld. Högst upp sitter den enögde Oden i Asgård och styr med Gram, sitt svärd, och med Gunger, sitt spjut. Dessutom har han hjälp av sin store krigare Tor, som massakrerar sina fiender med Mjölner, sin hammare. Det som mest upptog deras tankar var Ragnarök, den stora slutstriden med jättarna som skulle komma inom en nära framtid.
Det hade funnits ett hopp om att Odens son, den gode Balder, som älskade både djur och människor mer skulle styra vår värld, men goda gudar och människor dör unga i vår värld
Barn, kvinnor och trälar är helt utlämnade till deras nycker och har ingen makt över sitt eget öde. Det är männens och krigets värld som helt dominerar det liv vi lever.
Min man Hjalter var egentligen en hygglig karl. Som kvinna kunde man inte annat än glädjas över hans ögon, leende och vackra kropp. Hans famntag fick mig att känna som en riktig kvinna. Vi gifte oss unga och odlade vår jord och drev vår boskap i vall. Skörden var god och vi fick både söner och döttrar.
Så kom hövdingen och predikade om vikingatåg till frankernas land, till Vinland och till Gårdarike och hela vägen ända ner till Särkland. Där skulle det finnas rikedomar i överflöd och många rika kloster att plundra. Alla skulle komma hem rika med mycket guld och många slavar. De som kunde segla och slåss kunde garanteras lyx och mynt i överflöd. De är klart att männen lyssnade och började drömma om erövringar långt ifrån sin gamla torva och sitt inrutade liv.
Hövdingen bjöd på helstekt nyslaktad gris och mycket mjöd och männen började att övertrumfa varandra om vilka äventyr och rikedomar som väntade dem.
Det kom dock upp en fråga som oroade dem, kunde de inte själva falla offer på resan? Kunde inte fienden bli övermäktig och dräpa dem? Hövdingen nekade inte till att så kunde ske, men risken var ytterligt liten. Om det skulle ske så hade de alla dött i strid och skulle välkomnas i Odens Valhall och där skulle de äta och dricka och ha yppiga gästabud varje kväll. Den stora grisen, Särimmer, skulle slaktas varje kväll och ätas upp för att återuppstå varje morgon och på nytt kunna mätta de stora kämparna. Med denna försäkran lovade de alla att nästa år dra ut på härnadståg för att uppleva sitt livs stora äventyr.
Det blev naturligtvis till stor osämja på vår gård. Jag skrek att mannens uppgift var att odla jorden, vårda djuren och se till att hustru och barn kunde äta sig mätta. Att ge sig ut var oansvarigt och lämnade hustru och barn värnlösa och utsatta för andra människors ondska. Min man skrek tillbaks att han inte kunde gå hemma och dö sotdöden när alla andra män fick uppleva den stora världen och erövra ofantliga rikedomar. Det blev ett uppträde, våld och blodspillan, men jag kunde inte hindra honom.
Så kom dagen för avfärd. Jag följde inte min man till båten. Han fick resa utan min välsignelse. Året gick och nästa höst närmade sig när vi fick höra att några båtar återvänt. Vi väntade och väntade på min mans båt, men den dök inte upp förrän det börjat att snöa och den var i uselt skick. De hade blivit överfallna vid en flod i Gårdarike och de flesta hade dödats och däribland Hjalter, min man. Han föll i österled och blev örnars föda. Jag och de andra änkorna slet vårt hår klagade inför gudarna om det öde som drabbats oss.
Grannar och släktingar försökts att trösta oss med att våra män var i Valhall och levde ett gott liv. Jag har dock aldrig trott på detta. Det var bara en historia som hövdingarna hittat på för att lura rotfasta bönder med sig på sina härjningar som för övrigt mest gynnade hövdingarna själva.
Det var inte bara vi som var änkor som drabbades. Vissa män som kom hem hade förlorat en arm eller ett ben eller var sönderslagna så att de varken kunde arbeta eller på något annat sätt bidra. Andra män vaknade av sitt eget skrik mitt i natten och drömde om blod, smärta och styckade kroppar. De blev på sikt också oförmögna att arbeta. De åt svamp eller drack mjöd för att för några timmar komma undan de demoner som jagade dem. Det blev som vanligt vi kvinnor som fick dra hela lasset och betala med våra avmagrade och utarbetade kroppar.
”Varje gång jag hör historier om hjältar och hjältedåd vill jag kasta upp och högt skrika om de lögner som hövdingarna försöker att få oss att tro på.”
Varje gång jag hör historier om hjältar och hjältedåd vill jag kasta upp och högt skrika om de lögner som hövdingarna försöker att få oss att tro på. Det är bara att hoppas att den sanning som vi kvinnor insett för länge sedan också skall inses av männen. Om så inte sker kommer framtida generationer av änkor och faderslösa att somna hungriga på kvällen och förbanna de hänsynslösa hövdingar som utan skrupler drivit männen i döden.
Vad kan jag göra då? Försöka att lära mina söner och döttrar den grundläggande sanningen, nämligen att erövra jorden inte är att dränka den i blod, utan att plöja, så och skörda. Det är så jorden erövras, genom att ge mat till de hungrande och foder till djuren. Så länge våldet dominerar männens värld kommer kvinnor, barn och trälar att leva i våldets skugga, deras kroppar att vara värnlösa och deras tårar ymnigare än höstregnen.
Text: Anders Kjellström
Sagan är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.
