I tisdags dog en av världens bästa författare. En författare instängd i en kropp på två och tio, minst hundra kilo. Händer som tennisracket, eller ännu större. Jag undrade alltid om han kunde skriva på ett tangentbord med de där. Med de tjocka fingrarna måste det ha varit omöjligt att trycka ned ett tecken i taget. Samtidigt som radion spelade Lou Reed, och någon av de skånska vinterstormarna sög sig in genom springorna i fönsterkarmen. Jag föreställer mig hur han också satt och rökte medan han skrev, röken lade sig som ett lock under taket. Men jag har aldrig sett honom röka.

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Han är död och hade det inte varit Skåne så hade jag trott att han smält bort som en snögubbe, men ingen snö faller i Skåne, inte ens för att smälta bort. Han log alltid och hans leende var precis så stelt och påklistrat som snögubbens leende av grus ifrån uppfarten. Han kunde egentligen inte le, och han kunde inte kallprata. På tillställningar när vi möttes syntes det hur någon tvingat dit honom, ”Du måste sälja dina böcker, visa upp dig!” hade någon sagt till honom och han kände sig tvungen att gå. Det kanske var hans förläggare, en sån som lägger sig i.

Men aldrig att han behövde anstränga sig för att sälja sina böcker. Vad jag vet så säljer de som smör, alltid på topplistan på Pocket Shop på Malmö centralstation. Jag sätter aldrig min fot där, men ser det när jag skyndar förbi, till och från mitt meningslösa jobb som ger mig magsår och ångest.

Förlagen och försäljarna kategoriserar hans böcker som deckare, det hjälper försäljningen, och visst börjar de alltid med ett mysterium och huvudpersonen är inte sällan en poliskommissarie med stundande pension och dysfunktionell relation till sina barn. Eller så handlar de om någon person som involveras i en brottsutredning, inledningsvis bara i periferin, bara för att allt mer sugas in i utredningen. Kanske en barnpsykolog eller analytiker på en bank som fått upp spåret till någon sorts muthärva i Baltikum. En gång handlade det om en mellanstadierektor som hade ätstörningar och som skrev på en deckare som utspelade sig på den skånska landsbygden; Dalby närmare bestämt.

Hur som helst var mysteriet bara ett svepskäl för att få berättelsen i rullning. Det var alltid någonting annat som boken egentligen handlade om. Han liksom lurade in oss i sin föreställning, och när vi var fast, så spårade det ur.

Hade det inte varit en psykotisk vanföreställning hade jag trott att han inte dog, att han finns kvar och att hans liv bara spårat ur, precis som någon av han berättelser; att han befriats från den stora kroppshyddan och äntligen kunde skriva på maskin.

Barnpsykologen blir förälskad i offrets mor, och börjar förfölja henne. Det blir en besatthet, ett ömmande tandkött som inte läker. Hon förföljer henne till hennes arbete på sjukhuset, anar att hon inte attraheras av kvinnor, men kan ändå inte sluta tänka på henne. Läsaren undrar under flera kapitel om barnpsykologen på något sätt är inblandad i övergreppet, och att det är genom ett misstag från polisens sida att de är just den psykologen som ska hjälpa till i utredningen. Efter ett tag förflyttas dock läsarens misstankar åt ett annat håll, men hon fortsätter förfölja offrets mamma, och Lou Reed fortsätter spela i bakgrunden, den skånska vinterstormen drar i husknutarna.

Han beskriver den ödestyngda stämning som ligger tjock som rök i sjukhusens korridorer, linoleumgolv och vävtapeter med en aprikosfärgad bård mitt på. Särskilt på ögonkliniken, där offrets mor arbetar som sjuksköterska, där de blinda och synskadade sitter i väntrummen, är berättelsen som starkast. Den lille pojken som så gärna vill ta en nummerlapp till receptionen, men inte kan se var på skärmen han ska trycka. Mamman står bredvid och blir allt mer frustrerad.

”Där, tryck där! Nej DÄR!” nästan skriker mamman, medan barnpsykologen sitter i en av väntrummets bruna soffor, helt uppslukad av offrets mor som skyndar förbi i sjuksköterskornas tysta tofflor.

På väg till hans begravning kör jag fel och hamnar i en by utanför Svedala. Där har de också en kyrka, men det är fel. Begravningen som pågår där är någon annans. De lägger också en kista i jorden och vårljuset bryter fram över kullarna. Det är högstämt och fint, prästen uppmanar de församlade att läsa bönen så som Herren lärt oss.

Jag sätter mig i bilen igen och kör vidare, föreställer mig att jag kommer rätt om jag kör genom Hyby och Klågerup. Resterna från en skånsk vinterstorm smeker ängarna och brusar i ädellövsträden. Jag vet inte om det är ek eller bok, sånt har jag aldrig förstått.

Den döde författaren sitter bredvid mig i passagerarsätet, även om det är en psykotisk vanföreställning. Han har de där mjukisbyxorna från Region Skåne; ständig kleptoman, bläddrar genom de olika kanalerna på radion för att hitta rätt. Det irriterar mig, men jag säger ingenting, det är hans stora dag idag. På sätt och vis. Den riktigt stora dagen var väl egentligen dagen då han dog, smälte bort i den skånska ljumheten. Idag är bara ett nödvändigt ont, för att vi ska bli av med allt som annars ligger kvar och luktar. Två och tio och minst hundra kilo är rätt mycket som kan ligga kvar och lukta. Sedan är det ju minnena. Vi har nog lättare att minnas det fina om vi får den döde ur syn. Hyby susar förbi.

Han skrev en bok om en bergskedja, strax norr om Ringsjön, dit poliskommissarien i pensionsåldern och dysfunktionell relation till sina barn måste bege sig för att plikten kallar. Bergstopparna är dimhöljda och i dalgångarna ligger små byar dit ingen beger sig om inte plikten kallar. Inte heller någon beger sig därifrån.

”Alla känner alla.” skrev han som en eufemism för att alla var släkt med varandra. Väl där börjar poliskommissarien fundera över sitt liv och de val han har gjort. Han intalar sig själv att han inte ångrar någonting, men att han skulle valt annorlunda om han fick en andra chans. Men ingen får en andra chans, och fallet måste lösas, och på en bykrog kommer han i kontakt med en kvinna som får honom att välja fel igen. Han ångrar sig nu och vill bara fara hem och se barnbarnen växa upp.

Men ingen får se barnbarnen växa upp, inte egentligen. De har sitt eget liv och den äldre generationen har bara flyktigt tillträde dit.

Den döde författaren gjorde själv inga stora val i livet. Ingen familj, korta kärleksrelationer då och då med någon som inte förstod sig på litteratur. Han var en doldis, höll sig för sig själv om han inte tvingades till ett party av sin förläggare. Han tvingas också till sin begravning, precis som alla andra döda, men gästerna kan inte se hans påklistrade leende, öppen kista är ovanligt i de här trakterna.

Jag har kört igenom Klågerup, noterade det inte ens, och är ute på väg 11 nu. Den går rakt mot den avlidne författarens hjärta, här drar vinterstormarna fram mer strängt än någon annanstans. Örestads blästring ser ut som ett skrotupplag vid vägkanten, Romeleåsen reser sig i bakgrunden, Söderskogen hänger på trekvart högst upp. Jag önskar att jag fick med mig några Novalucol för magen värker som fan. Det är söndag och imorgon måste jag återigen skynda till och från mitt meningslösa jobb. Jag vet att jag inte kommer sova.

Istället hoppas jag att jag får tänka på den döde författaren och hans verk. Jag har alla hans böcker utom två av de tidigaste: Värmen inuti, och Livet på en pinne. De är de enda som inte var förklädda till deckare, och de sålde dessutom uruselt. Den svenska publiken vill ha ett saftigt mord, och många detaljer, annars får det vara. Annars har vi ju alltid Netflix.

Förläggaren, den som alltid lägger sig i, sa till honom att han skriver fantastiskt, men att han måste berätta någonting. ”Början, mitt och slut!” skrek förläggaren, lika frustrerat som mamman i väntrummet på ögonkliniken i hans femte eller sjätte bok.

Författaren och jag förenades i vårt förakt till medelklassförfattare som gått skrivarskolor och minglar med förläggare. Det tillrättalagda och korrekta. Vi förenades också i vårt självförakt; han som sålde sig och jag som bara har mitt förakt. Vi gömde oss båda bakom lönebeskedens villkor.

”Det ryktas om att han hade ett sidoprojekt, någonting han skrev på sin fritid. Hur konstigt det än låter för en författare som skriver på heltid. Det var han själv som var upphovet till ryktet.”

Det ryktas om att han hade ett sidoprojekt, någonting han skrev på sin fritid. Hur konstigt det än låter för en författare som skriver på heltid. Det var han själv som var upphovet till ryktet. Han sa till mig att han skrev det för skrivbordslådan, att han inte hade några ambitioner med det, visste att förlaget skulle ge ut det för trogen tjänst, men inte ge det den uppmärksamhet det förtjänar. Han ville aldrig sätta det i händerna på sin förläggare. ”Då kommer det också sluta som en deckare” sa han och skrattade.

Jag släpper vägen med blicken för en kort stund. Ingenting är så vackert som den allra tidigaste våren i Skåne.

Han fick aldrig någon inbjudan att föreläsa eller hålla kurs, surgubbe som han var förstår jag varför, och nu är han död och lär oss att livet är kort.

I tisdags dog en av världens bästa författare. En författare instängd i en kropp på två och tio, minst hundra kilo. Händer som tennisracket, eller ännu större. Jag undrade alltid om han kunde skriva på ett tangentbord med de där. Med de tjocka fingrarna måste det ha varit omöjligt att trycka ned ett tecken i taget. Samtidigt som radion spelade Lou Reed, och någon av de skånska vinterstormarna sög sig in genom springorna i fönsterkarmen. Jag föreställer mig hur han också satt och rökte medan han skrev, röken lade sig som ett lock under taket. Men jag har aldrig sett honom röka.

Han är död och hade det inte varit Skåne så hade jag trott att han smält bort som en snögubbe, men ingen snö faller i Skåne, inte ens för att smälta bort. Han log alltid och hans leende var precis så stelt och påklistrat som snögubbens leende av grus ifrån uppfarten. Han kunde egentligen inte le, och han kunde inte kallprata. På tillställningar när vi möttes syntes det hur någon tvingat dit honom, ”Du måste sälja dina böcker, visa upp dig!” hade någon sagt till honom och han kände sig tvungen att gå. Det kanske var hans förläggare, en sån som lägger sig i.

Men aldrig att han behövde anstränga sig för att sälja sina böcker. Vad jag vet så säljer de som smör, alltid på topplistan på Pocket Shop på Malmö centralstation. Jag sätter aldrig min fot där, men ser det när jag skyndar förbi, till och från mitt meningslösa jobb som ger mig magsår och ångest.

Förlagen och försäljarna kategoriserar hans böcker som deckare, det hjälper försäljningen, och visst börjar de alltid med ett mysterium och huvudpersonen är inte sällan en poliskommissarie med stundande pension och dysfunktionell relation till sina barn. Eller så handlar de om någon person som involveras i en brottsutredning, inledningsvis bara i periferin, bara för att allt mer sugas in i utredningen. Kanske en barnpsykolog eller analytiker på en bank som fått upp spåret till någon sorts muthärva i Baltikum. En gång handlade det om en mellanstadierektor som hade ätstörningar och som skrev på en deckare som utspelade sig på den skånska landsbygden; Dalby närmare bestämt.

Hur som helst var mysteriet bara ett svepskäl för att få berättelsen i rullning. Det var alltid någonting annat som boken egentligen handlade om. Han liksom lurade in oss i sin föreställning, och när vi var fast, så spårade det ur.

Hade det inte varit en psykotisk vanföreställning hade jag trott att han inte dog, att han finns kvar och att hans liv bara spårat ur, precis som någon av han berättelser; att han befriats från den stora kroppshyddan och äntligen kunde skriva på maskin.

Barnpsykologen blir förälskad i offrets mor, och börjar förfölja henne. Det blir en besatthet, ett ömmande tandkött som inte läker. Hon förföljer henne till hennes arbete på sjukhuset, anar att hon inte attraheras av kvinnor, men kan ändå inte sluta tänka på henne. Läsaren undrar under flera kapitel om barnpsykologen på något sätt är inblandad i övergreppet, och att det är genom ett misstag från polisens sida att de är just den psykologen som ska hjälpa till i utredningen. Efter ett tag förflyttas dock läsarens misstankar åt ett annat håll, men hon fortsätter förfölja offrets mamma, och Lou Reed fortsätter spela i bakgrunden, den skånska vinterstormen drar i husknutarna.

Han beskriver den ödestyngda stämning som ligger tjock som rök i sjukhusens korridorer, linoleumgolv och vävtapeter med en aprikosfärgad bård mitt på. Särskilt på ögonkliniken, där offrets mor arbetar som sjuksköterska, där de blinda och synskadade sitter i väntrummen, är berättelsen som starkast. Den lille pojken som så gärna vill ta en nummerlapp till receptionen, men inte kan se var på skärmen han ska trycka. Mamman står bredvid och blir allt mer frustrerad.

”Där, tryck där! Nej DÄR!” nästan skriker mamman, medan barnpsykologen sitter i en av väntrummets bruna soffor, helt uppslukad av offrets mor som skyndar förbi i sjuksköterskornas tysta tofflor.

På väg till hans begravning kör jag fel och hamnar i en by utanför Svedala. Där har de också en kyrka, men det är fel. Begravningen som pågår där är någon annans. De lägger också en kista i jorden och vårljuset bryter fram över kullarna. Det är högstämt och fint, prästen uppmanar de församlade att läsa bönen så som Herren lärt oss.

Jag sätter mig i bilen igen och kör vidare, föreställer mig att jag kommer rätt om jag kör genom Hyby och Klågerup. Resterna från en skånsk vinterstorm smeker ängarna och brusar i ädellövsträden. Jag vet inte om det är ek eller bok, sånt har jag aldrig förstått.

Den döde författaren sitter bredvid mig i passagerarsätet, även om det är en psykotisk vanföreställning. Han har de där mjukisbyxorna från Region Skåne; ständig kleptoman, bläddrar genom de olika kanalerna på radion för att hitta rätt. Det irriterar mig, men jag säger ingenting, det är hans stora dag idag. På sätt och vis. Den riktigt stora dagen var väl egentligen dagen då han dog, smälte bort i den skånska ljumheten. Idag är bara ett nödvändigt ont, för att vi ska bli av med allt som annars ligger kvar och luktar. Två och tio och minst hundra kilo är rätt mycket som kan ligga kvar och lukta. Sedan är det ju minnena. Vi har nog lättare att minnas det fina om vi får den döde ur syn. Hyby susar förbi.

Han skrev en bok om en bergskedja, strax norr om Ringsjön, dit poliskommissarien i pensionsåldern och dysfunktionell relation till sina barn måste bege sig för att plikten kallar. Bergstopparna är dimhöljda och i dalgångarna ligger små byar dit ingen beger sig om inte plikten kallar. Inte heller någon beger sig därifrån.

”Alla känner alla.” skrev han som en eufemism för att alla var släkt med varandra. Väl där börjar poliskommissarien fundera över sitt liv och de val han har gjort. Han intalar sig själv att han inte ångrar någonting, men att han skulle valt annorlunda om han fick en andra chans. Men ingen får en andra chans, och fallet måste lösas, och på en bykrog kommer han i kontakt med en kvinna som får honom att välja fel igen. Han ångrar sig nu och vill bara fara hem och se barnbarnen växa upp.

Men ingen får se barnbarnen växa upp, inte egentligen. De har sitt eget liv och den äldre generationen har bara flyktigt tillträde dit.

Den döde författaren gjorde själv inga stora val i livet. Ingen familj, korta kärleksrelationer då och då med någon som inte förstod sig på litteratur. Han var en doldis, höll sig för sig själv om han inte tvingades till ett party av sin förläggare. Han tvingas också till sin begravning, precis som alla andra döda, men gästerna kan inte se hans påklistrade leende, öppen kista är ovanligt i de här trakterna.

Jag har kört igenom Klågerup, noterade det inte ens, och är ute på väg 11 nu. Den går rakt mot den avlidne författarens hjärta, här drar vinterstormarna fram mer strängt än någon annanstans. Örestads blästring ser ut som ett skrotupplag vid vägkanten, Romeleåsen reser sig i bakgrunden, Söderskogen hänger på trekvart högst upp. Jag önskar att jag fick med mig några Novalucol för magen värker som fan. Det är söndag och imorgon måste jag återigen skynda till och från mitt meningslösa jobb. Jag vet att jag inte kommer sova.

Istället hoppas jag att jag får tänka på den döde författaren och hans verk. Jag har alla hans böcker utom två av de tidigaste: Värmen inuti, och Livet på en pinne. De är de enda som inte var förklädda till deckare, och de sålde dessutom uruselt. Den svenska publiken vill ha ett saftigt mord, och många detaljer, annars får det vara. Annars har vi ju alltid Netflix.

Förläggaren, den som alltid lägger sig i, sa till honom att han skriver fantastiskt, men att han måste berätta någonting. ”Början, mitt och slut!” skrek förläggaren, lika frustrerat som mamman i väntrummet på ögonkliniken i hans femte eller sjätte bok.

Författaren och jag förenades i vårt förakt till medelklassförfattare som gått skrivarskolor och minglar med förläggare. Det tillrättalagda och korrekta. Vi förenades också i vårt självförakt; han som sålde sig och jag som bara har mitt förakt. Vi gömde oss båda bakom lönebeskedens villkor.

Det ryktas om att han hade ett sidoprojekt, någonting han skrev på sin fritid. Hur konstigt det än låter för en författare som skriver på heltid. Det var han själv som var upphovet till ryktet. Han sa till mig att han skrev det för skrivbordslådan, att han inte hade några ambitioner med det, visste att förlaget skulle ge ut det för trogen tjänst, men inte ge det den uppmärksamhet det förtjänar. Han ville aldrig sätta det i händerna på sin förläggare. ”Då kommer det också sluta som en deckare” sa han och skrattade.

Jag släpper vägen med blicken för en kort stund. Ingenting är så vackert som den allra tidigaste våren i Skåne.

Han fick aldrig någon inbjudan att föreläsa eller hålla kurs, surgubbe som han var förstår jag varför, och nu är han död och lär oss att livet är kort.

Text: Robin Färdig
Illustration: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.