STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Mitt namn är Marcel. Jag sitter gömd under ett bord. Tack vare min längd går det bra. Jag sitter här och hör sorlet, minglet, små bitar av föredragen, samtidigt som jag knyter handen kring morakniven under min brungula yllekavaj. Jag gömmer mig här, undan detta helvete som kokar omkring mig.
Jag tog en tur över golvet tidigare; strosade omkring bland de öppna vinterjackorna som ångade av människosvett och försökte se vad dessa stackars mässbesökare företog sig. Försökte se ut ett offer åt mig. Jag insåg snart att jag skulle behöva göra en grundlig rundvandring för att avgöra vem som var mest skändlig, vem som var mest förtjänt av att huggas ner.
Men jag ska inte överdriva eländet. Nej, för här finns vettiga människor. Pär Lagerkvist-samfundets monter besökte jag, bara som ett exempel, och vi kom att språka om situationen i vår så kallade ”kulturnation”. Fanns det överhuvudtaget författare kvar värda namnet ville jag veta.
De ville då veta vad en riktig författare var.
Jag sa att en riktig författare skriver om livets svåra ämnen med integritet och tungsinne. Ja, dessa två egenskaper hängde samman, integritet och tungsinne, och framförallt var litteraturens uppdrag att berätta om det väsentliga i livet.
”Det handlar så mycket om att synas idag”, sa en kvinna från samfundet. Hon bar ett blodrött läppstift och betonade ordet ”synas” på ett sätt som tedde sig märkligt i mina små öron. Vadå ”synas”? Alla syns väl?
”Att synas på sociala medier”, förtydligade hon.
Sen log hon ett inåtvänt leende och sa: ”Men om de här lokalförfattarna säljer några böcker vet jag inte. Eller om någon bryr sig om att läsa böckerna …”
”Ingen i den här stan kan leva på sitt skrivande”, var det någon intill mig som sa. ”Pär Lagerkvist, giganten själv, var en förlustaffär för sitt förlag. Det var först efter sitt nobelpris som han började gå med vinst.”
Jag ville gärna veta vad man kunde lära sig av detta faktum.
”Man kanske får räkna med förlust om man ska uttrycka något sant och evigt”, sa den gamla kvinnan med det blodröda läppstiftet.
”Men det finns väl inga sådana människor kvar?”, sa jag.
”Nej”, sa kvinnan och spanade med sina små ögon omkring sig.
Vad hon sökte med sin blick vet jag inte. Men det var någonting gripande över situationen. Här stod hon, en gammal kvinna med blodrött läppstift, och försökte förvalta den store diktarens arv, medan det överallt omkring oss flockades låtsasförfattare som försökte göra sig själva och sina tarvliga romaner gällande.
”Kulturnatt …”, sa jag med dyster röst.
”Nej”, sa kvinnan. ”Inte kulturnatta. Det här är kommunens årliga bokmässa.”
Jag skämdes lite, så som varje dvärghjärna måste skämmas som tar fel i en fråga trots att hon har rätt i stort. För jag menade inte ”kulturnatta”, som hon trodde jag menade, utan kulturnatt, en natt för kulturen.
”Bokmässa …”, upprepade jag tankfullt-pliktskyldigt.
Sen såg jag på det stora porträttet av Pär Lagerkvist, denne dödens och evighetens diktare, och strax fylldes jag av stark vämjelse.
Jag vandrade omkring på mässgolvet bland de hundratals författare som ställde ut, och såg bara böcker med frånstötande omslag, usla mjukband på dekorerade bord. Jag såg godisskålar som författarna hade ställt fram för att locka till sig köpare. Jag såg reklamskyltar stora som fanor. Jag såg att många författare skyltade med sina namn, sina ”nicknames” … Vid åsynen av allt detta fylldes jag av ännu mera avsmak.
Ni är inga riktiga författare, tänkte jag.
Vad har ni att berätta? Vad än ni har att berätta så berättar ni det inte. Det vet jag. För jag kan höra er tala.
Det ska jag berätta om snart: min speciella förmåga.
Nu gick jag omkring på mässgolvet och iakttog dessa lokalförfattare, låtsasförfattarna, som alls inte var några författare, utan något annat som jag saknar ord för.
Jag fick till slut nog av mitt sökande.
”Jag vill möta en författare!” skrek jag.
Människor såg på mig där jag stod med mitt förvuxna huvud, prytt av borstiga röda polisonger, klädd i en brungul yllekavaj från yttre Hebriderna.
”Visa mig en författare!”
Människorna började vända sig bort en efter en.
”De är ju överallt!” var det någon som tänkte.
Sen sprang jag min väg och gömde mig under ett bord som jag tillfälligtvis fann.
Någon av er ska dö, tänkte jag.
Men strax ångrade jag mig. Nej, inte skulle jag döda. Men jag skulle skada! Jag skulle välja ut en av dessa låtsasförfattare och lämna ett budskap, för att se om det efter några år skulle resultera i riktig litteratur, något verkligt, något om döden.
Vilken oerhörd idé!
Men det gäller nu att välja ut ett offer åt mig. Jag får bara välja en.
Jag kryper sakta fram under bordet och reser mig upp i full oansenlig längd. Kvinnan som står vid bordet ler mot mig utan att förstå att jag nyss legat gömd nära hennes fötter. Hon har travat upp sina titlar på bordet på ett konstfärdigt sätt. Ofrivilligt faller min blick på omslagen, som är fula, ja, riktigt usla; en förhatlig samling amatörmässighet och konstlad glans.
Sen faller min blick på hennes ansikte. Hon ler stort och falskt i en hemsk blandning. Ett stort leende sprudlande av läppstift; hon har en enorm byst och stora örhängen i en färg som påminner om solljus.
”Och vad skriver du om?” muttrar jag, som om jag vore vilken mässbesökare som helst.
Genast börjar hon pladdra om böckerna på bordet. Jag kan höra att hon gör allt hon kan för att väcka mitt intresse, att hon vill smickra mig; jag hör tydligt att hon inte skriver böcker för att komma närmare sanningen, jag hör på hennes sätt att presentera sig att sanning inte är hennes ledstjärna. Hon vill vara författare, leva sin dröm, leva på sina ord, leva på sina utsöndringar, leva på att ljuga och underhålla den stackars vilsna människohopen. Hon vill ge sömn åt pöbeln. Som om det vore sömn människorna behövde; som om människorna behövde utsläckta sinnen när de redan är sönderunderhållna och förflackade i sina fattiga själar.
Jag hör alltsammans på hennes tal. Jag ser det när hon självsäkert griper en av sina böcker och öppnar den för mig så att jag ska kunna se typografin och känna på papperskvaliteten. Hon berättar att hon gör allting själv; skriver, sätter, säljer, distribuerar.
Hon spänner upp sitt vita leende, som om jag skulle ha gett min välsignelse åt hennes kulturgärning.
Tvärtom! Jag hatar denna plats där vem som helst tror sig värdig att gripa pennan, där vem som helst tror sig vara värdig att berätta om livet för menigheten. Jag hatar det djupt och genomgående! Vad är det för vanföreställning som säger att vem som helst som skriver kan kalla sig själv författare, bara för att teknikutvecklingen har gjort det enklare än någonsin att sprida sina ord? Begriper de inte att allt de sprider är sitt meningslösa pladder? Begriper de inte att de drar konsten i smutsen?
Tänk om de fick syn på sin egen intighet. Att de är bedragna av sina egna drömmar. Bedragna! Och därför inte värdiga att yppa ens ett ord i offentligheten. För den som inte har skådat igenom sig själv är inte värdig det offentliga ljuset. Ni borde tiga i skam!
Eftersom kvinnan som står bakom bordet verkar vara en simpel funktionsmänniska som lurat sig själv att tro att hon är författare, byter jag snabbt ämne.
”Säg mig, vad är det där som alla talar om? ’Sociala medier’?”
Kvinnan berättar för mig att sociala medier är plattformar online där man kan lägga upp bilder och text och komma i kontakt med människor från landets alla hörn. En fantastisk uppfinning som inte fanns för tio år sedan, men som nu har gjort att var och en kan nå ut med sin berättelse.
”Leder det till att fler läser böcker?” frågar jag.
”I vissa fall”, säger hon, och lägger med en självsäker, närmast nonchalant ton till: ”Men man klarar sig inte som författare idag utan att synas.”
Hon hade hört fientligheten i min röst …
”Är det inte så att människor läser mindre av viktiga böcker?” frågar jag. ”Är det inte så att människorna blir grundare?”
”Vad menar du?” frågar hon, utan sitt leende.
Jag lämnar henne med ett surt ansikte, utan att besvara hennes infantila fråga. Jag viskar för mig själv med lågande hetta: ”Kanske är det hon jag ska dräpa ikväll! Hon är sannerligen värdig att täljas till!”
Strax kommer jag till nästa bord där en ung man står med hängande huvud och trötta ögon.
När han ser mig känner han genast igen mig.
”Hittade du en författare?” frågar han.
Han ler, och inom sig tänker han att här inte finns några författare.
”Nej, här finns inga författare”, säger jag, för att bekräfta hans tanke.
”Bara varumärken”, säger mannen. ”Alla riktiga författare finns antingen på de stora förlagen, eller så sitter de hemma på sin kammare och skriver.”
Jag iakttar honom en stund. Enligt en fattig namnskylt som biblioteket har låtit skriva ut heter han Jakob Norman.
Han verkar vara å ena sidan äkta, å andra sidan falsk. Som om han vore tvingad hit och inte riktigt kan acceptera det. Han vill synas, det kan jag se, men han lyckas inte, och istället tänker han att konsten inte existerar här. Han vill inte behöva stå här som ett fån. Han har väsentliga tankar och vill uttrycka dem alla. Men ingen lyssnar. Ingenting har han sålt idag.
Han ber till Gud också. Det hör jag. Han ber till Gud om ett ingripande. Att han må bli upptäckt, och läst; inte behandlas som hissmusik.
Jag bläddrar i bokhyllan som står inuti hans medvetande. Jag letar efter den där boken som jag tror han har läst. Pilgrim’s Progress. Och plötsligt ser jag den. Han har läst den som barn. Han vet alltså vad Fåfängans marknad är.
”Detta är helvetet”, säger jag. ”Här finns inga undantagstillstånd. Ingen eftertanke. Bara oändliga egon som vill göra sig själva gällande.”
Den unge mannen instämmer och säger att författaryrket devalveras mitt framför våra ögon. Alla inbillar sig vara författare. Det pågår ett självljugande utan like. Det pågår en litteraturnivellering; snart tror folk verkligen att en författare är en som inbillar sig vara det, efter- som vem som helst, som bara lyckas underhålla massorna, betraktas som författare.
Och man kan verkligen undra, när man ser allt detta, vad en författare egentligen tjänar till, vem hon är i samhället. Och man kan undra hur en dröm, en författardröm, kan överleva detta horeri. Finns det möjlighet att behålla tron på sitt kall i en tid när var och en väljer sitt kall?
Nu ser jag att bredvid den unge mannens bord, femton meter bort, står en liten scen där dessa lokala låtsasförfattare får kliva upp och hålla låda inför den rastlösa publiken som vandrar hit och dit över mässgolvet.
Fast de flesta författare pratar mest om egna bekymmer; om stal- kers, och om hemlösa människor som ingen tar hand om, eller om hur man kan leva mer i nuet.
Nu har den där kvinnan klivit upp på scenen, hon vars bord jag gömde mig under. Hon pratar om hur man kan lyckas som författare. För det är svårt, påpekar hon.
Hon räknar upp saker att tänka på: näringslivet, sociala medier, att ge ut många böcker. Inte vänta för länge mellan titlarna.
”Varje plats där din bok inte finns är en möjlighet”, säger hon.
Jag känner en stark skam fylla min kropp medan föredraget pågår.
Ingenting säger hon om konstens helighet.
Ingenting om konstens livgivande nödvändighet.
Jag fylls plötsligt av en märklig olustkänsla. Jag känner mig som en sjukling som tror sig ha kommit in på ett apotek, men som finner sig stående på snabbköpets läskedrycksavdelning.
Jag lämnar platsen med rappa steg. Min skalle vill sprängas! Biblioteket är förvandlat till en salumarknad, litteraturen håller på att förintas. Alla är författare!
Hur ska jag kunna rädda dem? Och det är nu det börjar …
Med våldsam kraft välter jag omkull närmsta bord. Jag vräker omkull det med all min kraft så att karameller och böcker yr i luften. Det hörs ett förfärat utrop som bara eggar mig att fortsätta. Jag fattar tag om nästa bord och pressar det med all kraft uppåt. En kaffekopp flyger i luften. Nya skrik hörs som av brännskadade. Jag fattar tag om några böcker och kastar dem åt alla håll. Jag sliter sönder en bok längs med ryggen och kastar papper omkring mig skrattandes.
Jag drar av mig min tunga yllekavaj och börjar veva. Jag slår omkull några boktravar. Jag daskar till en reklamskylt som faller ihop. Män- niskorna flämtar, skriker. De springer undan. Jag plockar böcker och kastar efter dem, tar en hårdbunden bok och slungar den som en kniv genom luften. Den träffar en gammal man i ansiktet. Han vrålar svordomar åt mig, men jag drar kniven och riktar den mot honom med ett ilsket leende.
Nu har bibliotekarierna samlats. De står vid en bokhylla och ser förfärade ut. Två av dem närmar sig min plats vid de omkullvälta borden. Innan de har nått fram till mig vrålar jag: ”Ni har gjort biblioteket till ett horhus!”
Jag ryter okvädningsord åt dem innan jag springer min väg. Jag kastar mig fram genom korridorerna med kniven höjd. Med min andra hand vevar jag omkring med min kavaj och driver ut dessa månglare ur min åsyn. ”Era förbannade falskhalsar!” skriker jag, innan jag viker av in mellan bokhyllorna och hittar en trappa.
Med kvicka steg rusar jag ner till bottenplanet. Några stolar står i ett hörn samlade kring en himmelsblå allmogekista. Jag öppnar kistans lock och hoppar ner i mörkret.
Mitt hjärta bankar oroligt. Inom mig känner jag hur noveller och tidningsartiklar redan börjar skrivas om mig. Kniven är svettig i min hand och jag försöker lugna mina tankar.
Det är nu alldeles tyst i biblioteket. Något med miljön gör mig vimmelkantig. Antagligen är det böckerna. Vad skulle det annars vara? Böckerna talar ju till mig. Pärmarna lyckas inte stänga inne det som vill ut och allt samlas som brinnande napalm över mitt bröst. Det är främst den seriösa litteraturen som orsakar detta. Den seriösa konsten skriven av människor utan självbedrägeri.
Den här förmågan att lukta mig till litteratur har jag haft sen jag var en liten pojke. Redan då kunde jag med hjälp av näsan lukta mig fram till den seriösa konsten. Också det omvända gäller; när jag står inför den falska falskheten äcklas jag.
Timmarna går. Jag har ingenting att göra i min allmogekista annat än att tänka tillbaka på mitt liv.
Redan i min ungdom, när jag arbetade på en av de stora dagstid- ningarna, kallades jag av mina kollegor för ”litteraturens apostel”.
Sen miste jag arbetet i en rationaliseringsprocess. ”Nya vindar blåser”, sa vår chefredaktör.
Men det är en annan historia.
Jag radikaliserades, kan man säga. Blev en litteraturkämpe. En krigarapostel. En försvarare av allt som är på liv och död.
Numera blåser det andra vindar. Nu kan vem som helst marknadsföra sig själv till författare och påstå sig skriva på liv och död. De säger, dessa låtsasförfattare, att de sedan barnsben ”drömt om att bli författare”.
Jag kan för mitt liv inte älska denna nya tid av yta och flärd och uppblåsthet, fastän jag ibland, av naturlig svaghet, önskar jag kunde.
När jag blev petad från min tjänst vid tidningen hade litteratursidorna börjat krympa. Man skrev om helt andra saker. Partipolitik, denna allomfattande falskhet som människor nedlåter sig att tro på.
Men inte ens litteraturen strävar efter sanning längre. Idag handlar allting om författarens person. Om att visa ett förträffligt sätt inför andra människor. Ett maskspel, för att övertyga kritikerna om vem som är mest samtida.
En flock hundar som vältrar sig i sina egna spyor och kräver att vi andra finner njutning i spektaklet.
Jag minns ett samtal som jag hade med en kollega på tidningen för längesen, medan jag bodde i huvudstaden.
”Falskhet bor hos alla människor. Ingen är äkta.”
Kollegan rökte på en cigarett.
”Människors ytlighet är deras innersta sanning.”
Röken strök som en huskatt mot min då nya brandgula yllekavaj.
”Du har rätt”, sa jag. ”Men samtidigt har du fel. För när människorna glömmer bort sin skam över falskheten är det ute med dem. Männ- iskor som tror de är autentiska, samtidigt som de har glömt bort sin grundmurade falskhet, är skamlösa och förvillade.”
Och jag pekade ut för honom det faktum att glömskan är en sak, men att glömskan av glömskan är någonting helt annat. Att glömma bort sin falskhet och låtsas som ingenting var samtidens melodi.
Kollegan blåste ut rök och sa: ”Nu kommer en ny generation, som vet allt det du säger men som balanserar på avgrundens rand och tvingas leva i hoppets ruiner.”
Kollegan såg på mig allvarligt medan han rökte färdigt cigaretten. Sen fortsatte han: ”Du skulle tjäna på att bejaka samtiden, Marcel. Du kommer aldrig få ett nytt jobb annars. Det finns ingen som efterfrågar det du tror på.”
Nå, jag visste såklart redan att journalistiken var en stängd dörr. Jag var gripen av fel anda. Min kompetens värderades inte längre. Min hjärna var lika överflödig som mitt hjärta. Förflackningens tid var inne. Oärligheten som nödvändighet.
Timmarna går så långsamt i min kista.
Jag måste rädda människorna på något sätt. Det känner jag tydligt. Men hur? Hur räddar man människor som tror att det är de i sin godhet som ska rädda hela världen?
Jag vänder mig på rygg och stirrar upp i det svarta locket. En lång stund ligger jag och bara stirrar i mörkret som är utan djup.
Nästan som en av de andra, tänker jag.
Sedan öppnar jag skjortknapparna med mina svettiga händer. Jag tar kniven i min högra hand. Sen öppnar jag upp bröstet med ett hårt snitt så att blodet väller fram som en tjock välling. Jag bryter upp revbenen med mina starka fingrar och börjar mödosamt karva bort hjärtat från sina fästen.
”Nu räddar jag er”, tänker jag innan det svartnar för min syn.
Text: Jeremiah Karlsson
Bild: Susanne Johansson
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.
