Det här är ett litet livsdokument om en människa i världen och världen i en människa, en historia ställd i kontrast till allmängiltiga uppfattningar om det lilla samhället och dess invånare under nästan ett sekel. Den rör vid traditioner och förändring, mod och äventyrslystnad och bevarar korn av en mans samlade erfarenheter från ett över 90 år långt liv levt i en och samma by.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Mannen det handlar om är Arne Nilsson och jag mötte honom när jag fotograferade i Ekeby, Skåne en kväll i början av maj 2017. Stiftelsen Expression of Humankind skulle göra en bok och jag var en av många fotografer som hade hoppat på det projektet för att försöka lämna ett bidrag till en bättre värld. Mina bilder kom aldrig med i den slutgiltiga boken, men mötet med Arne skulle komma att förändra något i mitt livsperspektiv precis som många möten i all sin enkelhet gör. 

I slutänden visar det sig att livet trots allt alltid rör sig till takten av sitt eget soundtrack. Som Arne säger:

– Det är det som är livets melodi, vi ägde inte mycket och det var fattigt och hårt, men ändå – fan vad kul vi hade. Fast refrängen, den kommer ingen av oss klara av. 

Det är vinter 2017 och över Skåne faller kvällsmörkret medan det fortfarande är eftermiddag. När jag ringer på dörrklockan till Arne och Anna-Stina Nilssons gula tegelhus mitt i Ekeby är det redan halvskumt ute. Det senaste halvåret har vi setts då och då, pratat om tillvaron, världen och om livet. För varje händelse som avhandlats har bilden baserad på antagandena om livet i ett litet samhälle successivt glidit iväg mot något helt annat än den var från början och blivit en ny version av sig själv.

Arbetarkultur

Arne föddes i Ekeby, växte upp där och har sedan dess alltid levt i arbetarbyn precis som hans fru Anna-Stina. Byn vilar än idag på den arbetarkultur som växte fram när Skrombergaverket bestämde dagarnas grundtakt under första delen av 1900-talet och en bit därefter. Men generationsskiften, avfolkning, inflyttning, nedläggningar och nybygge speglar sig i orten som över tid förändrats med det givande och tagande som som finns mellan en plats och dess invånare. 

Arne arbetade som reparatör på verket och gick till ställena dit ingen annan ville eller vågade gå upp på höga höjder och ner i djupa avgrunder under jord. Han var överallt, säger han själv. Jobbet var en möjlighet att stilla äventyrslystnaden som mullrat inom honom sedan barnsben och mitt i allt växte slitstarka band som håller än idag fram mellan honom och kamraterna på verket.

”Jag började jobba på Valleberga mejeri när jag var tolv år. Det var hårda pix, jag tjänade två och femtio i veckan. 1941 började jag inne på verket. Då hade jag precis fyllt 14 år men det var på riktigt – ett riktigt jobb.”

Vi sitter vid Arnes och Anna-Stinas köksbord. Arne häller socker och grädde i koppen, rör med en tunn tesked och på fatet finns ett litet berg av kakor och bullar.

– Vi var fem barn hemma, fast det var egentligen inte så mycket, det fanns de som hade barnkullar om både sju, nio och tolv barn, säger Arne. Jag började jobba på Valleberga mejeri när jag var tolv år. Det var hårda pix, jag tjänade två och femtio i veckan. 1941 började jag inne på verket. Då hade jag precis fyllt 14 år men det var på riktigt – ett riktigt jobb. Vi var tvungna till det, under andra världskriget hade vi inte någonting, det var så fruktansvärt fattigt att det är svårt att tänka sig. Och inget kaffe – det var seguria. Fy för fa:en. Jag tog hellre vatten.

Underjordiska liv

Arne tar en klunk ur koppen med Zoegaskaffe. När han kom till Skromberga i början av fyrtiotalet arbetade hans far i gruvan och i berättelsen om honom anar jag de säregna dragen av mod som Arne ärvde. När gruvgubbarna tagit hissen upp efter arbetsdagens slut, gick Arnes far runt och sköt in i gångarna med långa patroner som detonerade i ett moln av rök. Vid gruvort för gruvort förbereddes nästa dags arbete innan han kunde gå ovan jord till de andra.

– När gubbarna kom upp ur gruvan var de farligt skitiga och blöta för det var så mycket lera och vatten nere i gruvan som de kröp i hela dagarna, säger Arne. Utanför byggnaden där de bytte om fanns två stora kar. När de slängt av sig sina mögiga kläder hoppade de i karen, tvättade sig rena och snackade skit. De satt där ute och badade i de där baljorna även mitt i vintern. Men det var inte många av dem som ville ha det jobb som far gjorde även om han var nöjd med det. Fast till slut blev han sjuk av att gå i röken. Han hade haft spanska sjukan under första världskriget och efter det hostade han för jämnan.

Jag tänker mig 160 män i enorma badkar med grumligt badvatten, deras gruffande, gnabb och prat. Den daglig badritualen måste varit betydelsefull för deras sammanhållning i den extrema miljön som innebar att de vistades i underjorden utan dagsljus så många timmar varje dag. 

Gruvan var enorm och gångarna förgrenade sig långt utanför bygränsen. – Vissa var bara hål in i berggrunden som gubbarna fick krypa i. Det var lätt att gå vilse säger Arne men man kunde följa sina fotspår i leran tillbaka om man inte hittade. För att gruvarbetarna inte skulle kvävas förde ventilationstrummor ner luft till dem.

– Du kan inte föreställa dig, säger Arne och det glittrar i hans ögon vid minnena av det hårda arbetet som trots sitt allvar var en adrenalinstinn utmaning för honom.

– En gång när förman och jag gick ner sa han plötsligt ”Vad konstigt, jag blir alldeles yr i mössan”. Då hade vi glömt sätta igång luftintaget. Jag var ung då och snabb som fan, så jag slängde mig upp och satte igång den. När jag kom ner igen så satt förman på marken, då var där ingen luft. Arne fortsätter: 

– Från gruvan till fabriken gick en lång linbana på höga murade pelare som vagnarna hängde och dinglade på.  Jag tyckte det var kul att klättra upp och reparera där, att gå högt det har jag alltid älskat. Mitt i jobbet nere på marken kunde det hända något och Kie, min arbetskamrat, sa till mig ”I helvete Arne följ med upp.” Så klättrade vi upp i pelarna, satte vagnarna i spåren igen när det blåste. Det hände att trästämparna som höll upp taket nere i gångarna small och då rasade det. Far försökte rädda en man som fastnat en gång men när han fick loss honom var det för sent så han klarade sig inte. Ett sådant liv. Men det blev säkrare när de bytte till järn som höll upp istället.

Livsfarlig arbetsmiljö

Kanske räddade Arnes våghalsighet paradoxalt nog honom själv från de största farorna. Inne i fabriken fanns avdelningar med skadliga miljöer som han undvek tack vare att han ständigt flyttade på sig.   

– Färgen som användes blandades med ett giftigt ämne för att det skulle hålla i bränningen, säger Arne. 

– Många av dem som arbetade där fick cancer och dog för längesedan. Det var förstås dödskallar på giftburkarna men vad skulle det göra? Det fanns inget att säga till om. Jag var där och monterade upp ventilation till dem men det var långt senare de kom på att man behövde göra det och då hade många av arbetarna redan stått där i några år. Johan och Gösta som jag kände, arbetade där. Tillika alltihop rökte de. Ibland när de sprutat färdigt gick de ut, satte sig och tände tobaken. Jag sa till dem ”Sluta med det i alla fall” men det var som att snacka med stolen.

Värnplikt och nya intressen

1947 skulle Arne göra lumpen på flygvapnet F10 i Ängelholm. Rekryten kom att avspegla sig på ganska oväntade vis resten av hans liv, den blev som en katalysator av händelser och är bland annat en av anledningarna till att Ekebyborna oväntat började ägna sig åt schack. Schackklubben är fortfarande aktiv och bakom den står Arne som drog igång allt på 50-talet.

– Vi var åtta stycken som bodde på samma lucka på F10 och två av de killarna var med i Åstorps schackklubb, börjar Arne. En kväll tog en av dem fram ett schackbräde och la på bordet som stod mitt i vårt rum. Jag ställde mig bredvid och tittade på när de spelade: 

”Varför står du här”, frågade de.

”Ja vad fan tror du”, svarade jag.

”Äh, du kan väl inte spela”, sa de.

– Då tog jag ett par av pjäserna och flyttade runt. Sen var jag accepterad. Jag slog dem många gånger fast det hände ju att jag åkte på stryk. När jag kom hem till Ekeby från F10 började vi spela nästan genast. Det var Haggvin på verket som sa ”Kom hem till mig, jag har lite gamla schackpjäser liggande”. Uppe på fabriken kände alla alla så vi blev snabbt många som spelade och en dag sa plötsligt Kurt: ”Ska vi inte bilda en klubb?” Vi blev ett gäng som satt på Kochs café och spelade och efter ett tag gick vi med i serien. Du ska tänka att detta var en liten by där det bara fanns fotboll så med schacket var vi en liten kil som sprängde oss in i det. Vi hade massor med juniorer som kom och att vi lyckades få så många att spela schack här var unikt. Visserligen var vi jävligt fattiga men det var härliga tider.

1965 stängde gruvan vid Skrombergaverken för gott och decennier av arbete utan dagsljus tog slut. Arne och arbetskamraten Agne var de sista som var nere i gångarna innan pumparna slogs av och gruvan vattenfylldes av sig själv. Verksamheten inne på Skromberga verket fortsatte och var i bruk fram till 2008. Arne stannade där fram till pensionen.

Du arbetade där i över femtio år – drömde du aldrig om något annat? 

– Jo, faktiskt var det nära att jag kom in på tullen i Helsingborg, säger Arne. Min bror följde med mig dit, jag hade mina betyg med mig och de sa att det var bra. Senare fick jag ett meddelande om att de redan hade anställt. Sen skulle jag och Karl-Erik ut på sjön också men det fick jag inte för min mor. Vi hade samlat pengar och fått en lista på vad vi skulle ha med oss men mor hade gått samman med Karl-Eriks mamma och stoppade oss. Jag kan se dem framför mig, säger han och tillägger:

– Men det var under kriget och jag tror det var för att de var rädda för ubåtarna som sänkte fartyg i Atlanten. Så det blev inget med det. 

Före mig – före dig

Arne och Gösta är 91 och 95 år gamla. Första gången de träffades var de pojkar i tidiga tonår som jobbade på Valleberga mejeri i början på 40-talet. I deras gemensam historia finns något som opåverkat av tiden ständigt hållit dem länkade till varandra trots att det mesta i samhället runt omkring dem förvandlats nästan ofattbart mycket sen de var små. 

Det är en regnmild dag i november och vi är på väg till Mölledammarna strax utanför Ekeby. Arne gasar så att motorn vrålar på låga växlar i den gröna Nissan medan både han och Gösta pekar ut genom bilrutorna och berättar om gods, människor och platser längs vägen. Det är bönder, grevinnor och knegare, kärlekshistorier över klassgränser, löpturer och om vem som stannade kvar och vilka som stack sin väg ner i Europa och över Atlanten. Deras berättelse får en linjär tidsuppfattning att kröka sig till en cykel som går igen idag, oavsett om det handlar om emigration, löpning eller oroliga världslägen så rymmer det en fascinerande igenkänning flera år senare.

Över dammarna är dimman tät och en flock vildänder simmar på ytan. Vi går ner till kanten på en hal stig som blivit lerig av smältvatten, Gösta tar mig i överarmen för att hålla balansen.

– Vi har alltid arbetat på Skromberga verket Arne och jag, säger han. Han var i verkstan och jag körde truck. Men det var inte förrän jag kom tillbaka från militärtjänsten som jag började löpträna. Då var jag tjugotvå år år gammal.

– Vi är tävlingsmänniskor i sinnet och har tränat hela tiden för att bli bättre och bättre, säger Arne och kisar med ögonen. På den tiden var där urlastning inne på fabriksområdet som det gick järnvägsspår från. Efter jobbet hängde vi upp våra arbetskläder där gubbarna satt och drack kaffe – det luktade värre än stryk om overallerna efter en hel dag. Sen sprang vi längs spåren.

– Ja genom Ekebyskogen, sedan ut här vid vattnet, runt det och hem igen, säger Gösta. Det är en mil.

– Det räcker inte Gösta, det är längre, replikerar Arne till Gösta som tänker om: 

– Hmm jag har i och för sig aldrig mätt den, du kan ha rätt, säger han och fortsätter. Fast jag springer inte längre, jag bara cyklar nu förtiden. Benen klarar inte mer. Min bror och jag sprang två och en halv mil varje lördag när vi var unga, även mitt i vintern. Då var det vintrar också med massor av snö men vi sprang i kängor så det gick bra, jag har alltid varit bäst i terräng.

– 95 år, säger Arne med en nick, petar till skärmen på kepsen och tittar på mig. Du tänker ”Jag bara cyklar” Det är helt fantastiskt. Hur vi bär oss åt? Ah, du vet det är livets melodi som vi inte vi avslöjar. Nä allvarligt talat det är för att vi har hållit igång alltid och aldrig lagt av. Vi ställde upp i alla lopp, du skulle sett, då var man snabb. Jag springer fortfarande en mil om dagen fast nu för tiden, äsch man bara joggar.

Han rycker på axlarna, verkar inte tycka det är någonting att han fortfarande har styrkan att ta sig en daglig tur på milen.

– Men du vet jag cyklade innan också, säger Arne. Jag och Anna-Stina tog cykeln på semestern och att cykla 10 mil på träning var ingenting.

Kriget

Under andra världskriget hände det att Arne cyklade längs landsvägen in till Helsingborg:

 – Vi såg soldaterna komma med bussar som skulle vidare till Norge, säger han. De hade gardiner framför fönstren men det hände att någon soldat försiktigt drog med fingret längs kanten på tygstyckena så här, säger Arne och för med fingret genom luften som om han gläntar på en osynlig gardin. Jag såg deras ögon med mina egna. Det var… ja… Sedan cyklade jag hem igen. 

Krigstiden genomsyrade den skånska landsbygden trots att Sverige stod utanför och det har påverkat Arne starkt – märkena från den tiden flyter ofta upp till ytan under våra samtal. Nu bekymrar han sig över händelseutvecklingen i USA och Nordkorea, rädd att världen ska kantra igen:

– De brukar säga hundra år, sedan börjas det, säger han och spanar mot vildänderna. Det är så likt 1939 nu att det inte är klokt. I och med att de har vapen och stridsflygplan som kan jävlas, de där små snabba jäklarna i luften, det är hemskt. Kim Jong Un går på i Nordkorea nu och tror att han kan nå Amerika. Och där sitter han den andra galningen Trump. . .  Jag vet inte om jag vågar tro att människan har lärt sig något sedan förra gången. 

Både Arne och Gösta berättar att livet inte stannade av trots att tillvaron var hård och stod på sina spetsar under trettio- och fyrtiotalet. Människor tog sig genom dagarna mitt i det hållna andetaget som kriget innebar.  När vi sitter i bilen på väg tillbaka frågar jag vad det är som ständigt drivit dem själva vidare. 

– Jag tror att vi höll igång för att man hela tiden hade hoppet om att allt skulle bli bättre, året efter skulle det bli bättre. Det fanns inget annat att tänka vare sig det handlade om löpning eller resten av livet, svarar Gösta med eftertanke. 

En salting

– De försöker göra inbrott här ibland. Det är som om de tror att vi förvarar vapen där inne men det kan vi så klart inte göra. 

Arne står med en fyrkantig plastlåda full av mässingsfärgade tomhylsor i händerna. Han, jag och Arnes skyttekompanjon Kenneth är på pistolklubben som ligger i en björkdunge utanför byn. Från vägen ser man varken skjutbanan eller klubbstugan. 

Det är noga med säkerheten här, säger Kenneth och låser upp låsen till klubbstugans ytterdörr.

Vi går in i hallen. Köket till höger är fullt av läskbackar sen senaste tävlingen och Kenneth fixar snabbt kaffe med en skvätt standardmjölk som vi dricker ur pappmuggar. Väggarna i klubbstugan är tapetserade med resultatlistor och bilder av medlemmar genom årtiondena. Trots sitt hemliga läge är det många som varit och är engagerade här.

– Skjutklubben startade vi 1977, säger Arne. Jag har varit här mycket, ibland tre, fyra gånger i veckan och tränat. Du och jag har tränat mycket ihop Kenneth, visst har vi? 

– Ja det har vi, nickar Kenneth bekräftande.

– Jag tyckte om att skjuta redan i rekryten på F10, säger Arne. Vi låg i en grop på marken och siktade och sköt med riktiga skott. Efter hand plockade de bort folk som blev trötta och inte orkade mer men jag blev kvar. Jag var en riktig salting, jag reagerade inte när det smällde ovanför huvudet, det var väl det de märkte.

Längtan efter att klättra högt, det riskabla arbetet i underjorden, schacket, löpningen, skyttet, genom allt Arne företagit sig går en knallröd tråd av spänning och fokuserad koncentration. Nu spiller han ut lite kaffe på vaxduken, torkar med gröna servetter, fyller på mer och fortsätter: 

– Du ska få se min pistol, säger han. Den är bra. Det är värre med 9 millimeters. Hur stark man än är med en sådan flyger armen upp, det går inte att hålla emot.

Vi går ut till skjutbanan. Från ett förråd plockar Arne fram tavlor och går ut för att sätta upp dem på längst bort på banan. Jag följer med. Det känns märkligt utsatt att gå där hur säkert allt än är.

Vi förser oss med hörselkåpor och Arne och Kenneth plockar fram sina pistoler och laddar dem. Jag ser noga till att berätta var jag ställer mig någonstans med kameran.

– Ja då skjuter vi, säger Kenneth. 

De höjer armarna och trycker av igen, laddar om och skjuter. De tömda hylsorna faller ner till marken.

Arne har alltid sett till att ordna äventyret där han befinner sig. Han gjorde verklighet av sina drömmar, tillsynes obegränsad av omständigheter som han återger. När han står mitt på skjutbanan och spanar mot himlen tänker jag att det kanske är våra antagande om saker och ting som återspeglar sig som självuppfyllande profetior på gott och ont. Arne ville bokstavligen gå högt, och det såg han till att göra också.

Ännu högre planer

– Flyga ville jag göra långt innan jag hamnade på F10, berättar Arne ett par månader senare, en dag när det är snö ute och han har fått skotta framsidan på huset. Han går runt i skjorta och underställsbyxor och plockar fram tjocka pärmar med läromaterial om flygning medan han pratar. Men du vet, vi var ju så kopiöst fattiga och hade ingenting. Vi snackade om det kompisarna och jag, jag minns att vi hade börjat skolan så vi måste varit en sju år i alla fall.  

Stolparna på verket som Arne klättrade i tog stopp alldeles för långt ifrån himlen. I det militära var han flygandet på spåren men det kom av sig när han och Anna-Stina fick barn tidigt. På den tiden delade de hus med Arnes föräldrar eftersom det var brist på både pengar och bostäder och något annat att välja på inte fanns. Huset de bor i nu byggdes inte förrän flera år senare på femtiotalet. Då gick verket in och skänkte tvåtusen av de femtiotusen kronorna det kostade. Förutsättningen om man skrev under var att man fortsatte arbeta på fabriken i ytterligare tio år. Trots många år av trångboddhet fanns en trygghet i de gamla levnadsförhållandena och en del vågade inte ta steget och skaffa sitt eget hus. – Man var rädd för att inte klara av de stora summorna och kraven valde de att bo kvar nära varandra även när tiderna förändrades, berättar Anna-Stina. Men Anna-Stina och Arne ville och de fick det hus som de bott i sen dess. 

– Femtiotusen kronor, sedan dess har det förändrats kopiöst mycket. Idag kostar ju husen miljoner. Man undrar om det kan stiga högre, om det finns något tak tak, säger Arne och tittar på sin fru innan han fundersamt fortsätter:

– Men fan vet, om jag lyssnat på officeren som ville ha mig kvar i flygvapnet då hade allt blivit annorlunda för oss. Då hade du fått följa med till F10 Anna-Stina. Hade vi inte fått det första barnet då vette tusan hur det hade gått för du var salt du också. 

Jag sitter på en pinnstol vid matsalsbordet i vardagsrummet och i en fåtölj bredvid sitter Anna-Stina. Arne har gått upp på övervåningen för att rota fram en flygkarta över området. För till slut så hamnade han så klart på flyget, på sitt eget sätt.

– Här är en. Arne har kommit ner igen och berättar detaljerat med eftertryck.

– Allt är noga utmarkerat, ser du? Startar du från Ljungbyhed får du inte köra hur du vill. Du kan inte bara flyga över Ekeby till exempel. När vi körde hem tog vi alltid en tur över Köpenhamn och då var man tvungen att säga till dem så att de visste att man var i luftrummet även om man inte skulle landa.

I slutet av 90-talet, när Arne pensionerats från Skromberga verket, kom han av en händelse till Ljungbyheds flygfält tillsammans med kamraten Lennart från pistolskytteföreningen. Han studerade ingående lektionsmaterialet om flygning och lärde sig det men tog aldrig själv flygcertifikat. Istället blev han vän med piloten Teddy och tillsammans har de flugit många gånger. 

– Det är härligt att flyga, herre jissus. Har man bara koll på reglage och instrument så går det bra och Teddy är suverän. Vi har flugit från Ljungbyhed till Rugen för att handla flera gånger. Jaja, det är ingenting, säger Arne och garvar när jag tittar lätt frågande på honom. Nackdelen är att det är nio mil mellan flygplatsen och det fina stället där affären ligger. Det var jag Teddy och Lennart. Man kan få plats fyra personer, ja fem men då bli det trångt. Hur som helst vi landade precis utanför det stora flygfältet. Sen hyrde vi en bil, åkte och handlade och flög hem igen till Ekeby med alltihop.

Vi har pratat länge nu, ett samtal som spänner över lång tid. Det sätter hela tiden saker i perspektiv till varandra. Det stora mot det lilla, kontrasterna mellan då och nu, krig och fred, mörkt och ljust, fattigt och överflöd. Och så människan Arne som tagit sig an världen på sitt eget sätt.

Har du aldrig varit rädd för någonting, Arne från Ekeby?

– Tja far var ju salt också, det ligger väl i familjen, säger Arne. Men nej, jag har aldrig varit rädd.

Epilog: 

Det är en månad sen vårt senaste möte. Det har varit kallt länge i år och jag har raggsockor på fötterna – det gör löparskorna trånga men jag är åtminstone varm om tårna. Fem hundra meter framför mig på vägen ligger Mölledammarna. Där som Gösta och Arne kutat i decennier efter arbetsdagarna på verket.

”Vi kom genom skogen i en jävla fart” hör jag i huvudet medan frusna pipjävlar kvittrar från ännu kala grenar. 

Längre fram dyker en röd toppluva upp. En suddig prick som blir tydligare och tydligare och till slut ser jag att det är Arne. Så då möts vi här till slut i alla fall, jag i mina skor och han i sina. Det är både lite komiskt och självklart. Han flinar med hela huvudet, har tagit åtta kilometer och har minst tre kvar hem till Anna-Stina och byn. 

– Det var ju jäkern, säger han. Att man skulle träffa dig här, det måste jag berätta för Anna-Stina när jag kommer hem. Men du vet, man bara lubbar nu. Förr, ja du skulle sett hur det var förr.

Text och foto: Sarah Perfekt

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2018.