Fem röster om brandstationen på Gåsebäck

Brandstationen har genom sina insatser medverkat till människors, djurs och byggnadsmiljöers överlevnad, och har varit en resurs när kriser och olyckor har bankat på dörren. Därefter har byggnaden varit tillfälligt tak över huvudet för medmänniskor som flytt för att söka en fristad i vårt land med drägliga och anständiga levnadsvillkor. Nu ska det hända ännu mer i dessa gamla lokaler i och med att den fria kulturen ska få verka här fritt utan låsningar och onödig byråkrati. Ett intressant återbruk med nya kulturella arbetsplatser som får skapas och utvecklas genom sin egna kreativa kraft.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Gåsebäck i Helsingborg är ett industriområde söder om Söder där biltvättar, hemlösas hus, pingstkyrkan och små verkstäder existerat parallellt med den fria kulturen under många år. Det är en lite hemlig plats samtidigt som de flesta – både inuti och utifrån – har en uppfattning om: Det är fristaden där man får skapa utan gränser och värderingar, fritt från kontrollerande ramar och regler. Det är platsen där skit händer samtidigt som det är just där man kan vara helt trygg. Gåsebäck är motviktsguldet som stadens tillrättalagda kulturinstitutioner behöver och det är platsen som borde jämnas med marken. Och så är där så läskigt att man inte vågar gå dit eller så är det där som man kommer hem. Hur bilden av Gåsebäcks ansikte ser ut beror på vem som berättar.

De kreatörer som är verksamma där skapar allt man får plats med mellan pärlplattor, skivinspelningar och långfilmsproduktioner. Exakt hur många, vem och vad är svårt att svara på – i Gåsebäcks natur ligger att saker och ting inte redovisas efter mall eller stoppas in i några fack. Eller som noterats på Gåsebäcks instagramkonto: ”Bortsett från Tools butik som stängde 2012 kommer Gåsebäck ha öppet som vanligt denna vecka. Varmt Välkomna!”

Rivningshotad brandstation

I det nordvästra hörnet på Gåsebäck står den gamla brandstationen som byggdes i början av andra världskriget. Byggnaden togs ur bruk som brandstation 2015 och har sedan dess hotats att rivas flera gånger. 2016 – 2017 räddades den från rivningsödet av ensamkommande flyktingpojkar som akut behövde en tillflyktsort för en tid. Sedan stängdes den ner, allt flyttades ut, vattnet stängdes av och byggnaden gjordes rivningsklar på nytt. Ett andetag från jämningen med marken drog kommunen själv i handbromsen och gjorde helt om i våras. Stationen blir kvar och nu vill en projektgrupp från kommunen som har modet att tänka utanför systemet skapa en plattform för den fria kulturen där. Utan detaljplan och stuprör ska en skapande mötesplats få växa fram genom de egenskaper kreatörerna på Gåsebäck redan levt på i decennier.

Många relationer mellan brandstationen och människorna runt den har redan uppstått och den har ett värde med många bottnar med sig i väggarna inför vad som händer nu.

Jörgen Hallberg

Jörgen Hallberg är före detta brandman, brandingenjör och brandchef på Gåsebäcks brandstation. Han har bokstavligen andats och levt i brandstationen dygnet runt under många år i en blandning av yrkesman och privatperson. Idag är han pensionerad men relationen till byggnaden är stark.
– Jag var verksam inom räddningstjänsten på olika sätt i nästan 42 år och den här stationen är mitt liv. Min företrädare Claes Thorell som tyvärr gick bort för några år sedan var min mentor genom hela livet i det här yrket och allt började när vi simmade tillsammans. En kväll kom han ner på träningen och sa ”Vi behöver folk till brandkåren.” De sökte semestervikarier till färdtjänstbilarna och eftersom jag inte hade något sommarjobb ville jag gärna göra det. Direkt när jag kom hit blev jag oerhört fascinerad. Egentligen skulle jag börja läsa i Lund efter sommaren men jag stannade här.
– Från färdtjänstchaufför gick jag till ambulansförare, till brandman, till brandingenjör. Under min tid som brandingenjör bodde jag här på stationen i drygt fyra år, näst högst upp i det som kallades för den vice brandchefslägenheten. Det var mycket speciellt. Mina barn har sprungit fram och tillbaka överallt här, gymnastiksalen var ett himmelrike för dem. Hade de inget att göra sprang de ner där eller ut på fotbollsplanen.
– Man vande sig vid att leva med hur det är här. Hände det något stort kunde jag inte låta bli, då stack jag ner i larmcentralen och frågade vad som var på gång. Det hörde lite till jobbet att man hjälpte till fast man var ledig om det behövdes assistans, det låg i självbevarelsedriften.

För dyr att renovera

– Jag har nästan sett mitt arbete som ett kall och för mig finns det så mycket känsla i den här byggnaden just för att jag har bott här. Det är en gammal klassisk brandstation och den dagen vi kom fram till att vi inte kunde renovera den till en ändamålsenlig station igen så skar det fruktansvärt i hjärtat. Vi hade ritningarna framme, ritat och klart, och vi skulle renovera det hur fint som helst. Men sen när vi såg prislappen så gick det inte, konstaterar Jörgen.
– Det är väldigt roligt att höra att den inte ska rivas nu, jag blir otroligt glad över det. Då har kommunen ett ansvar som gör att de inte kan låta den stå och förfalla. Jag tycker det är fantastiskt att man låter stationen vara kvar och fyller den med verksamhet. Kultur är meningsfullt och passar väl in i en så här stark kulturbyggnad. Mogens Mogensen är arkitekten som ritade den och den är byggd av helsingborgstegel som är gjordes på ett tegelbruk här borta. Jag är jätteglad att man vänt i rivningsfrågan och kommer att göra något vettigt av byggnaden.

Flyktingkrisen 2015

Ali Anwari flyttade till Gåsebäcks brandstation under flyktingkrisen 2015. I ungefär ett år bodde han där och för Ali blev brandstationen en väntsal där vänskaper uppstod mellan honom och många andra i samma situation.
– Jag kom till Sverige från Afghanistan. Det tog tre månader att ta sig hit och på gränsen mellan Iran och Afghanistan tog gränspolisen mina föräldrar. Men jag fortsatte ensam.
– Efter en månad i Sverige kom jag till Helsingborg. Jag tror det var höst då, nästan vinter. Jag flyttade från ett boende i Helsingborg till ett annat där vi stannade ett tag. En dag kom personalen och sa att vi var tvungna att flytta igen och det var då vi hamnade på brandstationen på Gåsebäck. Vi var ungefär 60 stycken som kommit till Sverige. I början bodde vi ganska trångt, två eller tre i varje rum, men efter hand fick många avslag och flyttade därifrån.
– För mig var det okej på brandstationen, jag hade flytt från mitt land och det spelade ingen roll var jag hamnade. Vi var mycket nere i gymnastiksalen och spelade fotboll eller volleyboll. Ibland gick jag med personalen ner i garagen där brandbilarna stått och hjälpte till att hämta saker. Jag såg till att vara på stationen mest på kvällar och nätter, på dagarna hade jag fullt upp med skola och taekwondoträning.
– De andra som jag bodde med betydde mycket för mig eftersom jag inte hade några vänner här sedan innan. Vi är fortfarande kompisar men det är inte så många som är kvar i Helsingborg, kanske bara tio stycken. Många fick avslag. Tre stycken av dem skickades tillbaka, de andra har bara fått flytta till andra delar av stan eller i resten av Sverige. Det fanns mycket oro bland killarna när vi bodde på brandstationen, för hur det skulle gå och vad som skulle hända sen. Jag väntade länge, fick avslag men överklagade och väntar nu igen på att de ska höra av sig.

Under tiden på brandstationen tänkte jag mycket på mina föräldrar, jag oroade mig och hade ont i huvudet hela tiden. Det tog nästan två år innan jag hittade dem igen, på Facebook. Jag skickade ett meddelande till min pappa och berättade att det var jag. Han skrev tillbaka att de var i Iran och att han hade tappat bort min lillebror också. Men min bror är hittad nu och det gör mig glad.
– Det var personalen som berättade att vi skulle flytta från stationen. Alla som var kvar flyttade samtidigt i början på 2017, det var vinter igen.
– Jag tror att det jag kommer minnas mest därifrån är mina vänner. Jag tyckte det var roligt att samlas och spela fotboll och att ha fest tillsammans, avslutar Ali.

Med musiken som bundsförvant

Hossein är en av de flyktingkillar som under en tid bodde i brandmännens gamla logementen. För honom blev brandstationen ett tak över huvudet och någonstans att bo och ta vägen. Tiden på stationen var präglad av mycket osäkerhet och för att inte slukas upp av den gick Hossein in i musiken och lärde sig spela gitarr.
– Jag hade varit i Helsingborg några månader när jag flyttade in på brandstationen. Vi var ungefär 50-60 killar och många hade en svår situation med mycket oro. De satt mest hemma och kollade på film men jag tänkte att man måste kämpa och göra något man vill istället. Jag skaffade en kalender och skrev upp vad jag skulle göra, jag planerade hela veckor framåt med aktiviteter; skolan, fotboll, breakdance och så började jag spela musik. Jag gick ut och köpte en gitarr och tog med den hem till brandstationen, sedan satt jag där och tränade. Många av de andra mådde inte bra och ville inte göra något, personalen hjälpte dem inte heller utan bad oss fråga någon annan. Det var mycket bråk mellan killar och personal. Alla var väldigt oroliga och då blev det så, det räckte med en liten sak så blev det katastrof. Själv tänkte jag att vi inte kunde göra något åt det utan var tvungna att acceptera situationen som den var. Så jag spelade och spelade och spelade. Du vet, musik är samma i alla länder, kan man ackord, rytm och melodi behöver man inte förstå språket i ett land. Jag lärde mig spela på kort tid men jag övade också mycket, fyra till fem timmar om dagen. Det blev lite problem för mina kompisar ville inte att jag skulle hålla på hela tiden. Då övade jag i något annat rum eller när min rumskompis inte var hemma.
– För mig var det bra på brandstationen eftersom jag såg till att hålla igång. Det var bara en sak som bekymrade mig. Allt handlade om uppehållstillståndet, och vad jag skulle göra om jag fick avslag. Det var sådant som gjorde att jag inte kunde sova. Men musiken hjälpte mig att inte må dåligt. När jag spelade behövde jag inte tänka lika mycket på om jag skulle få stanna eller inte.
– Nu har jag fått mitt uppehållstillstånd, konstaterar Hossein. Mina föräldrar är kvar i Iran, men vi pratar i telefon två till tre gånger i veckan.
– När jag blir äldre kommer jag minnas hur mina kompisar kom och knackade på min dörr och sa ”Jag ska sova, kan du snälla sluta spela.” Jag hade så mycket problem då som jag inte kunde berätta om för dem, så de förstod inte varför jag fortsatte spela. Det var därför de hela tiden sa till mig att sluta. Jag skulle vilja ha en kurs och lära dem spela musik nu, för när man spelar ett instrument blir man lugn och mår bättre, säger Hossein.

Långvarig relation

Therese Jarmo har spenderat en mindre ocean av tid på Gåsebäck de senaste 25 åren. Platsens energi drog henne till sig som en magnet redan när hon var liten och det som en gång startade som kul experiment har idag förvandlats till kreativt arbete inom måleri med sprayfärg, filmskapande och musikmakeri i Brohemia.
– Min relation till Gåsebäck har varit konstant sen jag var fem år gammal och vågade mig ner här för första gången. Jag var fascinerad av byggena, vrår och skrymslen och jag älskade det direkt. Det är ett litet industriområde som man cyklar genom på fem minuter men det finns sjukt många som jobbar och lever här. Det som lockar är det bortglömda och hemliga, man kan vara lite friare här oavsett vad man skapar. Det händer något magiskt när man går igenom tunneln in hit, den är som en portal från världen där man bara får måla på en viss yta, bara spela musik mellan klockan tio och två eller saker måste vara av ett visst material. På Gåsebäck finns inte de ramar och regler som finns i den andra delen av stan, ingen bryr sig eller bedömer här, menar Therese.
– Utåt sett är här sjukt dött. Ingen vet vem som är på Gåsebäck, här finns däckfirmor, biltvättar och någon industri, det är det folk vet. Enda gånger det lyser upp är lördagar när loppisen öppnar och folk kommer hit, käkar räkmackor och fyndar. Men innanför husväggarna pågår det fria skapande och det händer så grymt mycket. Jag tror inte folk fattar hur sjukt mycket smarta människor som befinner sig här och arbetar, hur mycket kraft och kompetens som faktiskt är på många nivåer, på alla nivåer och i alla åldrar. Den blandningen är så go.
– En femtonåring tänker annorlunda än en trettioåring, anser Therese. Vi (trettioåringar red.anm) har föråldrat våra hjärnor och sätt att tänka, vi tror att någon produkt måste skapas i det vi gör. Femtonåringar bara lirar gitarr för att de tycker det är så jävla roligt och kommer ut med något helt annat än man själv för man tänker för kommersiellt eller vad det nu är. Så man hjälper varandra.
– Det vore bra om det händer något, som nu med brandstationen. Gåsebäck är en viktig plats och jag vill inte att den förändras för mycket men samtidigt skulle allt här skulle må bra av dammas av och få ett lager ny färg. Jag tycker det hade varit skitkul att få vara med och göra det till en kulturell del av stan. Det finns så många kreativa människor i detta området som aldrig får synas och det hade varit roligt att plocka ut dem, ge dem en riktig plats på gatan och en röst. Till ett kulturkollektiv med fler lokaler dit folk kunde gå och få vad de behöver för sitt skapande. Som en gryta dit man kan komma och mötas en människa, avslutar Therese.

Projekt Gåsebäck

Helena Taps är arkitekt och stadsplanerare i Helsingborgs kommun. Tillsammans med flera andra kommuntjänstemän ingår hon i Projekt Gåsebäck, en grupp som vill arbeta annorlunda än vad som är vanligt inom den traditionella stadsplaneringen. Det gäller att låta brandstationen på Gåsebäck långsamt få förvandlas till ett fritt kulturnav av kraften från det fria skapandet .

”Jag tror att oplanerade möten mellan människor är något väldigt skört som inte kan planeras i den fysiska miljö. Men man kan skapa förutsättningar för att de ska hända genom lyhördhet och färre regleringar. För detta krävs mod och tålamod.”

Kreativa processer

– Jag tror att oplanerade möten mellan människor är något väldigt skört som inte kan planeras i den fysiska miljö. Men man kan skapa förutsättningar för att de ska hända genom lyhördhet och färre regleringar, säger Helena. För detta krävs mod och tålamod. Jag har jobbat med stadsplanering i tio år och sett hur man utvecklar med traditionell planering och reglering. När man upptäcker en plats som Gåsebäck frågar jag mig hur det kommer sig att vissa älskar den och andra är rädda för att vistas i den.
– Arbetssättet som vi använder för att utveckla Gåsebäck är att sätta igång och stimulera kreativa processer för att långsamt skapa en blandad stad. Sådana processer tror jag bara kan existera under en viss period, sedan måste det bli något annat. Staden är aldrig statiskt, staden är i ständig förändring, förklarar Helena.
– Nu är det dags för nästa steg på Gåsebäck genom att vi tillfälligt fått tillgång till den gamla brandstationen som rum åt den fria kulturen. Vi har arbetat för detta under lång tid och det kanske kommer vara i fem, tio år – vad vet jag – innan det kommer nya krafter och driver på.
– Men istället för att byggnaden står tom i tjugo år till vill vi fylla den med fri kultur och se vad som händer.

Ny arena för Helsingborg

– När vi först drog igång ute på Gåsebäck förstod vi tidigt att vi som kommunpersoner inte kan göra det här ensamma – jag upplever det som att jag som tjänsteman är väldigt präglad av själva kommunorganisationen och har svårt att släppa kontrollen.
– Så kom vi i kontakt med Daniel Elgaard som är musiker och en riktig eldsjäl. Daniel började knyta kontakt med människor i området- på Gåsebäck finns verksamheter som inte ens vill prata med kommunen så Daniels arbete blev en förutsättning för att det skulle lyckas. I andra änden hjälper han mig när jag ska in mot delar av kommunen som säger ”Det går inte, så kan man inte göra” och tillsammans försöker vi hitta människor i som tänker och vill jobba som vi. Vi är glada för att Helsingborgs stad visar mod genom att låta oss arbeta på det här sättet. med Gåsebäck.
– Vår önskan är att fylla den gamla brandstationen med verksamheter och fri kultur. Vi vill jobba medskapande, har man en idé ska man kunna komma hit och få möjlighet att genomföra den. Det är förlösande för människor att skapa. Det behöver finnas en arena för all kreativitet. Alla människor har ett behov av att uttrycka sig och ska kunna, om man vill, få visa vad man gör utan att bli bedömda utifrån vad som är bra eller dåligt.
Jag tror att när Helsingborg växer så behövs en större arena för den fria kulturen. Det ligger i tiden att vi går ifrån individualism till att bli mer kollektiva igen tror jag. Folk har behov av att skapa mening i sina liv genom att ta hand om varandra. Då tror jag att de här mötena jag pratade om i början och den fria kulturen är en plats där man engagerar sig och hittar sina nätverk.

Text och foto: Sarah Perfekt

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2018.