Lennart Lundborg har till detta nummer funderat klart över vilken del av Halmstad som han anser vara vackrast och mest representativ för staden. Kvarteret Guldfisken, som innefattar både Immanuelskyrkan och det gamla Riksbankshuset, och som med sina respektive anslående torn skapar en speciell atmosfär intill Nissan, blir hans absoluta val. Här beskriver han platsen på sitt eget personliga sätt.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Då och då har jag frågat mig: ”Vilken del av Halmstad är det vackraste och mest representativa område som man vill visa goda vänner och nykomlingar till staden?” Jag har ibland ställt mig den frågan, men aldrig låtit svaret komma på pränt. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att det måste vara kvarteret Guldfisken på Öster med Immanuelskyrkan i centrum och byggnaderna på ömse sidor längs Strandgatan. Det är en vy som man kan avnjuta från andra sidan Nissan på Hamngatan. Följer man floden uppströms fångas blicken av Teatern och det inglasade stadsbiblioteket, som sträcker ut sig över vattnet. Åt andra hållet ner mot havet framträder det gamla Riksbankshuset med sitt torn.
Grönska och konst
Framför Immanuelskyrkan ligger ett uppskattat grönområde med en del kända konstverk. Mest känd är Pablo Picassos Man och kvinna från 1971. Denna betong-skulptur som utfördes av Carl Nesjar efter Picassos pappersmodell har tyvärr kortats av, då den ansågs vara för hög. Kanske kunde detta rättas till i framtiden? Andra skulpturer inom detta grönområde har utförts av Ulla och Gustav Kraitz och Walter Bengtsson. Den sistnämndes verk föreställer tre laxar.
Området har uppenbarligen blivit populärt för högskoleeleverna i Halmstad, vilket tyder på att jag inte är ensam om att uppskatta denna del av staden. Här ägnar de sig åt olika aktiviteter och där även Nissan utnyttjas. Den stenstad som vi har i vårt centrum kräver stora grönområden, konst och växtlighet. Förra året blev jag åsyna vittne till en vattenpolomatch som spelades i Nissan! När Halmstad år 2007 firade sjuhundraårsjubileum hade kommunen hyrt en båt benämnd Paddan från Göteborg. Den gjorde under några dagar turer på Nissan guidade av olika personer med hemort i staden och av skiftande yrken – från kulturhistoriker till ståuppkomiker. Själv har jag en gång på ett möte föreslagit att kommunen borde inköpa en sådan båt för att kunna presentera Halmstad från Nissan. Hallands floder fick alla skolbarn förr lära sig att rabbla genom en fras: ”Vi ska äta – ni ska laga.”
En mäktig fasad
En byggnad som jag tidigt blev uppmärksammad på genom dess mäktiga fasad och tornspira var Immanuelskyrkan vid Strandgatan i kvarteret Guldfisken. En morgon 1974 blev jag som dåvarande landsantikvarie vid Hallands museum chockerad, när jag öppnade Hallandsposten. Där kunde man läsa, att byggnadsnämnden hade beviljat ägaren missionsförsamlingen tillstånd att riva tornet. Detta var i dåligt skick och församlingen hade inte medel att restaurera spiran. Kostnaden hade uppskattats till 25 000 kronor. Tornet utgjorde emellertid ett viktigt inslag i stadsbilden och en del i helhetsupplevelsen av kyrkans gotiska fasad, som man kunde se på långt håll.
Tornklättring
Tillsammans med den dåvarande pastorn Rune Ankarås i missionsförsamlingen fick jag nu tillfälle att klättra upp i tornet, som visade sig vara rymligare än vad man kunde föreställa sig. Pastorn visade en imponerande vighet, när han klättrade upp i tornspiran och det var inte lätt att hinna med. Fick nu veta att Rune Ankarås varit brandsoldat! Detta förklarade hans spänstighet. För att lösa penningproblemet kom nu församlingen på en lysande idé. Den engagerade den kände sångaren Artur Erikson från Gagnef för ett framträdande. Han fyllde hela missionskyrkan till bristningsgränsen. Det var många hallänningar som ville bevara både kyrkan och stadsbilden. De gav nu en rikhaltig kollekt. För resterande medel till restaurering bidrog bland annat Riksantikvarieämbetet och Halmstads kommun. Tornspiran blev nu nedsatt på marken varefter den restaurerades och återuppsattes med en stor lyftkran.
Ombyggnader
Men problemen upphörde emmellertid inte för församlingen, som inte hade lika många medlemmar som när kyrkan var ny. För att klara ekonomin delades det stora kyrkrummet upp så man fick två våningar. Den övre som gudstjänst- och konsertlokal. Bottenvåningen som kafé och utställningslokal. Detta innebar, att man kunde få en bättre ekonomi för att klara underhållsarbetena. Tyvärr byggdes den stora altarmålningen föreställande ”Jesus vid lövhyddohögtiden” in bakom väggen vid restaureringen. Den hade hamnat mellan två våningar. Men på detta sätt kunde kyrkan räddas och ges fler funktioner än tidigare. I centrala Stockholm finns en liknande kyrka men den har inte ett så framträdande läge som Immanuelskyrkan i Halmstad.
Donatorer
Många undrar kanske varför församlingen 1899 hade råd att bygga en så stor kyrka som Immanuelskyrkan i Halmstad. Dessutom att anlita en så känd arkitekt som Fritz Eckert vid överintendentsämbetet i Stockholm och konstnären Ludvig Fried.
Men det fanns finansiärer i lilla Halmstad: Handlanden Gustaf E. Falk som ägde Kirsten Muncks 1600-talshus skänkte 70 000 kronor till kyrkbygget som kostade 115 000 kronor, en för den tiden ansenlig summa. Fabrikör Alfred Wallberg bekostade en stor del av altartavlan. Vidare hade han konstnären boende hemma hos sig på Ekebo under tiden arbetet pågick. Missionsförsamlingen hade tidigare hållit till i en kyrka vid Källegatan, men den blev för trång, varför den var tvungen att bygga ny kyrka. Denna rymde 800-900 personer. Vid den här tiden spelade frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen en betydande roll, inte minst i Halmstad som vid sekelskiftet 1900 hade omkring 15 000 innevånare. Den nya kyrkobyggnaden rymde många av dem.
Ett bankhus
Den stora byggnaden till höger om kyrkan hade en helt annan funktion. Den var ursprungligen ett bankhus, alltså ett ”Mammons tempel”, som också pryds av ett torn med en klocka och är i övrigt konstnärligt utformad i tidens jugendstil. Det är ritat av Magnus Borgstedt 1907. Ritningarna har signerats av P. L. Håkansson. I dag rymmer huset kontorslokaler och Viktoriakliniken. Här har tidigare varit postkontor. Posten i Halmstad har fört ett rörligt liv. Banken hemsöktes på 1970-talet av Clark Olofsson. Den har även fått ytterligare påhälsningar av andra personer i mindre hederligt syfte.
Blev bostad istället för teater
Boningshuset till vänster om Immanuelskyrkan är ritat av stadsarkitekten Figge Wetterqvist 1943 mitt under brinnande krig. Tidigare hade göteborgsarkitekten Sven Brolid ritat ett förslag till teaterbyggnad invid Immanuelskyrkan, som dock aldrig kom till utförande. En annan plats valdes i kvarteret invid. KF:s arkitekt Gösta Hedström fick uppdraget att rita teatern och Folkets hus i kvarteret Jarlen på andra sidan Fredsgatan. Om denna finns en artikel i Kulturimperiet 2013:2. Brolids engagemang i Halmstad tog emellertid inte slut. Han fick vara med om att restaurera Norre Port 1974-75 och uppföra byggnader i kvarteret Klostret invid porten.
När jag skrivit dessa synpunkter slår det mig, att det nog finns många som har en annan uppfattning om vad de uppfattar som stadens klenoder. Mycket beror ju på vår bakgrund och natur. Man kan ju också ändra sin uppfattning allteftersom våra kunskaper om staden och dess arkitektur ökar.
Text: Lennart Lundborg
Foto: Lennart Lundborg, Maths Jalhed och Bildstationen, Halmstad
Detta är del 25 av serien Lennarts hus. Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2015.
