Kulturimperiet träffade Anne Lang, avdelningschef för Konst och Kultur och samtidigt utvecklare för bild- och formkonst på Region Halland, för ett samtal om konstens plats i det offentiliga rummet, dess tillgänglighet, utrymme och vägar för att nå fram och ut till allmänheten. 

Vi sätter oss tillrätta i det lilla mötesrummet under takåsarna högst upp i gamla Spikfabriken Halmstad, där Kultur i Halland bedriver sin verksamhet. 

– Om vi tänker på all den konst som finns ute i den offentliga miljön – hur skulle det bli om vi plockade bort den? Hur skulle det se ut? Tänk vad tomt det skulle bli, säger Anne Lang spontant. 

Jag tar del av utsikten från takkupan som leder rakt över floden Nissan bort mot det så kallade Tullhuset, där en gammal lokal dagstidning numera har flyttat in. Bredvid ligger den väl inarbetade kulturscenen Kajskjulet, vars dagar tyvärr förefaller vara räknade på grund av planändringar för området. Jag vänder blicken tillbaka in i rummet och hoppas att åtminstone den gamla röda lyftkranen som står mellan Tullhuset och Kajskjulet får finnas kvar som ett kulturhistoriskt minnesmärke inför framtiden. Den offentliga konsten kan även den utgöra ett slags tidsdokument i olika sammanhang och på olika platser i vår omslutande miljö. Men hur ser vägen ut för att den ska kunna förnyas, kompletteras och vitaliseras?

Hur fri är den offentliga konsten i Halland?

– De konstnärliga utövarna är naturligtvis alltid fria att skapa sin egen konst, men de måste naturligtvis kunna komma in i våra system för att kunna verka och fungera som just de här fria krafterna behöver kunna göra. Vi från regionens sida arbetar medvetet väldigt nära och tillsammans med de olika kommunerna på olika sätt, för att verka för att de fria konstnärerna ges möjlighet att vara med i olika sammanhang. När det gäller den fria offentliga konsten som du möter på stan, är det så klart ett kommunalt ansvar, medan exempelvis sjukhus och vårdavdelningar och så vidare som tillhör Region Halland, ligger inom vårt ansvarsområde här på Kultur i Halland. Om vi ser det ur kulturskaparnas perspektiv är det viktigt att få vara med i satsningar redan från början så att man verkligen kan göra skillnad. Är allt redan planlagt och bestämt är det mycket svårare att kunna komma in med intressanta och bra konstnärliga idéer som konstnär.

Den offentliga konsten ska kunna stimulera, väcka tankar och debatt. Vad händer egentligen när vi flyttar ut konsten  i det offentliga rummet?

– Då blir det ju allas konst, och det är klart att man som skattebetalare måste få ställa frågor om betydelse eller mening, och ge uttryck för att man kanske inte uppskattar något specifikt verk. Det måste man ha sin fulla rätt att göra. Sedan måste det finnas människor som arbetar med konst, som kan förklara, ge andra blickar på det som man kanske inte tänker på när man tar del av ett konstverk för första gången. Då kan upplevelsen växa till något mycket intressant. Det händer ganska ofta att konstverk som har varit väldigt omdebatterade, som har haft motstånd och varit föremål för olika diskussioner, blir väldigt älskade på sikt. Det är faktiskt så, och det tycker jag är lite intressant i sammanhanget.

Finns det något särskilt fall som du vet väckt debatt?

– Ja, damen med handväskan är ju en sak… Men om vi istället tar något annat exempel så kan jag tänka på graffitikonsten som kom till i samband nybyggnationen av Söndrumsskolan i Halmstad för några år sedan. Här tog man in graffitikonsten och det beställda graffitikonstverket av Carolina Falkholt fick väldigt stor uppmärksamhet och diskussionerna tog fart, men man hanterade det hela på ett bra vis och idag verkar det inte vara så mycket negativt som sägs längre. Faktum är Halmstad är en av de första städerna som verkligen vågade ta tag i graffitin, och göra offentliga väggar och offentlig konst med den. Nu händer det ju till och med i Stockholm, en stad som tidigare varit så ”anti-graffiti”. Det är intressant att se att saker kan utvecklas och förändras över tid, Graffitin har ju varit ett fritt språk som har införlivats i konstvärlden, och när sådant sker, då händer det någonting och man kan fundera över vad som kan bli nästa steg att diskuteras inom offentlig konst.

Hur mycket pengar avsätts för den offentliga konsten?

– En rekommendation i vår kulturplan är att en procent ska avsättas för konstnärlig miljögestaltning vid nybyggnation. Man bör fundera över om denna konst alltid ska vara platsbunden, fast och synlig på samma ställe, eller kan det handla om konst som tar plats under en period för att sedan försvinna? Landartprojektet (X)sites som genomfördes i somras är ett exempel på detta. Konstverken plockas ner efterhand eftersom väder och vind biter väldigt hårt på landart. Det är ju också spännande eftersom projektet då kan fortsätta med nya konstverk på andra platser. Om man går tillbaka till den offentliga konsten som ska finnas i vårdmiljöer och på andra platser, kan man även där tänka sig att det kan handla om andra saker. Det som finns på våra väggar och som man möts av i till exempel vårdmiljöer, eller andra offentliga lokaler är ändå fortsatt viktigt, men man kan även tänka sig en utveckling med performancekonst i form av någon slags kombination med det mer traditionella upplägget.

Vilka beställer och finansierar offentlig konst i Halland? 

– Det är kommunerna själva som avsätter en viss procentsats, några följer enprocentsrekommendationen medan andra har annorlunda upplägg, som till exempel Halmstad som avsätter en och en och en halv miljon per år för ändamålet. Det är spännande att denna utveckling går framåt. Vi gör även satsningar tillsammans i ett nätverk av offentligt anställda som arbetar med konst. Vi anordnar seminarium och dagar där man får lära sig mer om hur man kan gå vidare med den offentliga konsten. Olika förvaltningar får mötas över förvaltningsgränserna tillsammans med olika konstnärer. Det gäller att fortbilda sig för det är ganska komplexa frågor när det gäller hur man upphandlar konst. Det gäller att följa olika gränsvärden. För övrigt skulle vara väldigt intressant om även privata och kommunala byggföretag såg en möjlighet att ansluta sig till de rekommendationer vi vill tillämpa.

Privata och offentliga intressenter, hur ser det ut med detta över tid?

– Kommunen har egna upphandlingar och även den privata byggsektorn kan ibland tänka sig att ta in konstnärer som konsulter för att hjälpa till med den konstnärliga närvaron. För några år sedan hade vi ett projekt i Halland tillsammans med Konstnärscentrum Väst där vi ville verka just för att konstnärer skule kunna ta på sig den här typen av uppdrag, att hjälpa till som konstkonsulter. Detta skedde till exempel i Vessigebro där ett jättefint projekt blev till. Det handlar ju även om att bevaka och följa upp det som byggs, det gäller som sagt att vara med från starten för att kunna påverka att det blir bra offentlig konst som får se dagens ljus. På Region Halland gäller upplägget att Regionfastigheter har ett uppdrag för den fasta konstnärliga utsmyckningen i samband med byggnation, medan ansvaret för den ”lösa” konsten, alltså konst som kan placeras och flyttas på, ligger här hos på Kultur i Halland.

I vilken mån tar konstnärer initiativ till specifika offentliga verk?

– Det händer naturligtvis emellanåt. Vi som arbetar med konsten och de här frågorna måste vara öppna och lyhörda för att se vilka olika konstnärer som man kan ta in i olika sammanhangen. Vad är nytt och intressant? Det är roligt att se hur konsten utvecklas så att man kan få möta allt från jättegamla statyer till det nya som nu tar plats. Bredden på konsten i en stad är naturligtvis väldigt viktig att tänka på. Det är väl snarare landsbygden som man kan vara lite mer bekymrad över, men det händer trots allt en del i Halland även när det gäller den placeringen och närvaron för den offentliga konsten. Hallands Konstmuseum har en donationsfond som ibland används till att placera konst på mindre orter. Det här brukar ske i samråd om kvalitet och inriktning med både kommunen och andra intressenter som till exempel kan ha med samhällsföreningar eller något annat att göra.

Vilka är konstnärernas drivkrafter till att skapa och presentera verk i offentliga miljöer? 

– Det kan så klart handla om många olika drivkrafter, men jag kan tänka att man vill tillföra något som inte finns på platsen tidigare, något som kan ge en annan vändning eller vridning, kanske kring platsens sammanhang. Det kan handla om vad man står för som konstnär, att man kan få möjlighet att förstora upp detta i kanske en utomhusmiljö, men också tillföra något som man tänker ska hålla i tiden, något som känns aktuellt. Andra konstnärer kanske vill arbeta mer processinriktat och försöker inrikta sig på någon slags helhet i stadsplaneringen Ibland kan det ta helt andra vändningar och bli ett helt annat projekt när man släpper lös konstnären. Då måste alla som finns med måste i sammanhanget våga stå upp och förklara varför det kanske inte blev en skulptur utan någon form av dialog och diskussion istället. Det är då konsten får betydelse, när den får genomsyra alla lager i samhället. När konsten tar tag i det vi glömt bort eller kanske inte vill eller vågar se, då börjar det bli spännande.

Vilka är de olika beställarnas drivkrafter?

– Beställarna har oftast en bild klar i huvudet. Alla är kreativa och har idéer och tankar om hur det ska se ut, och det kan vara svårt att koppla ihop med en konstnär som kommer in från en helt annan ingång, med en helt annan tanke. Om det uppstår en konflikt måste man ju trots allt även ta hänsyn till beställaren. Tycker man  att ett visst konstverk inte passar in på till exempel en förskola måste man vara beredd att   tag i dialogen. Någon måste hålla ihop och samordna det hela. Jag tror i och för sig att det är viktigt för konstnären att få tänka helt fritt, men det finns ju alltid någon ram för vad som går att genomföra, om inte på grund av annat så budgetmässigt.

Text: Maths Jalhed

Foto: Joakim Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2017.