Drömmen om ett halländskt Skansen resulterade i friluftsmuseet Hallandsgården på Galgberget i Halmstad. Inför en publik på 7 000 personer invigdes denna begivenhet 1925. Var tid har sina trender och vurmen för att bevara äldre tiders bebyggelse var stor för ett sekel sedan. Halmstad följde i sedvanlig ordning kända exempel på hur man skulle gå tillväga för att utforma detta innefenomen. Idag är Hallandsgården lika mycket ett monument över tidsandan som skapade museet, som ett ramverk för museets innehåll i sig. Frågan är hur helheten tas tillvara och utvecklas.
Museimannen Sten Rentzog utgav 2007 en omfattande och lärd bok om jordens många friluftsmuseer. Sin utgångspunkt hade han i Artur Hazelius Skansen, som anlades inte långt från dennes andra skapelse Nordiska museet i Stockholm. Skansen invigdes redan 1891, tio år före Nordiska museet och kom snabbt att bli en verkligt uppskattad turistattraktion. Hit flyttades gamla allmogebyggnader från hela Sverige och här ordnades olika publika evenemang, som hade med den folkliga kulturen att göra. På Skansen framfördes berättelser på olika dialekter. Sång, musik och dans av människor i olika folkdräkter hörde till de uppskattade inslagen. Skansen kom att bli en skandinavisk idé, som erövrade världen. Det framgår klart av Sten Rentzogs digra skrift. 1800-talet var en tid med stora förändringar. Landsbygdens befolkning flyttade i stora mängder till städerna. Artur Hazelius som insåg det allvarliga i om allmogekulturens föremål och konst skulle försvinna, sökte nu rädda detta kulturarv innan det var för sent.
Kyrkbåtarna
Artur Hazelius (1883-1901) var som sagt mannen bakom både Nordiska Museet och Skansen. Han var från början språkforskare, som hade doktorerat på en avhandling om den fornnordiska Eddadikten Havamal 1860. Vid en fotvandring i Dalarna 1872 upplevde han den gamla bondekulturens snabba förändringar och insåg, att man måste handla snabbt för att inte det värdefulla i den skulle gå förlorat. Ett djupt intryck gjorde synen av kyrkbåtarna på Siljan 1872. År 1874 avled Hazelius hustru Sofi. Därefter kom museiarbetet att helt dominera Artur Hazelius tillvaro. Hans energiska insamlingsarbete på sina resor gav honom namnet ”Sveriges största tiggare”.
Traditioner
År 1893, två år efter Skansens invigning skulle Hazelius arrangera en vårfest på Skansen. Men detta gick i stöpet på grund av ett våldsamt vårregn berättar Sten Rentzog. Festligheterna fick därför flyttas fram till den 6 juni – årsdagen för Gustaf Wasas kungaval 1523! Denna händelse fick stor betydelse.
Detta datum blev sedan inarbetat även om ordet nationaldag blev officiellt först 1983. En annan tradition som Artur Hazelius instiftade var firandet av nyårsaftonen, där skådespelaren Anders de Wahl läste Tennysons Nyårsklockorna från Renberget på Skansen. I dag samlas många vid TV-apparaterna för att lyssna på diktläsningen före tolvslaget på nyårsafton.
Snabb spridning
Idén att uppföra friluftsmuseer fick en snabb spridning jorden runt. I Sverige skapade den driftige museimannen Georg Karlin Kulturen i Lund men som genom sin stadsanknytning fick en annan utformning än Skansen. Antalet friluftsmuseer kom med åren att växa upp som svampar ur jorden. I dag lär det finnas omkring ettusen friluftsmuseer bara i Sverige. Alla är dock inte inriktade på allmogebyggnader. I Linköping har man flyttat äldre byggnader i stadskärnan till ett område utanför staden och med dem uppfört en helt ny stad kallad ”Gamla Linköping”. Mot detta reagerade många museimän, som ansåg att det vore bättre att bevara husen på ursprunglig plats. De som försvarade dessa husflyttningar menade, att det vore bättre, att bevara husen på platsen. I mindre städer där trycket på ny bebyggelse inte är lika stark är ett bevarande lättare än i växande metropoler. Själv minns jag från min skoltid omkring 1950, att medel från den årliga Majkarnevalen i Linköping gick till flyttning av hus i stan till Gamla Linköping. Bland annat flyttades stadens äldsta skolhus, där min mormor en gång lärde sig läsa! Nu kom det att leva vidare och undgick att försvinna.
Hallandsgården
En av många som inspirerades av Artur Hazelius skapelse Skansen var fabrikör Alfred Wallberg på Slottsmöllan. Han blev hänförd av detta friluftsmuseum, att han beslöt att uppföra ett friluftsmuseum i Halmstad. Alfred Wallberg var en kraftfull man. Han bildade en kommitté för att utreda frågan om att skapa ett friluftsmuseum i stadens omgivningar. Mark fanns på nära håll, närmare bestämt på den mäktiga grusåsen Galgberget. För tio kronor om året fick man hyra ett område, som hette den Risbergska planteringen av staden. På kort tid lyckades kommittén samla ihop tjugofemtusen kronor till den blivande Hallandsgården. Nio byggnader uppfördes. Om dessa har Björn Petersen skrivit i museets årsbok Halland 1974.
1943 kunde museet förvärva Eldsberga hundraåriga skola, som dess snickare Albin Johansson kom att bo i under resten av sin levnad. I huset fanns skolsalen, där Hallarnas skådespelarlag kom att uppföra den populära pjäsen ”Barnen i Ruskaby skola” under många år. När museichefen doktor Erik Salvén gick i pension 1954 fick han spela elev, som utfrågades av folkskoleinspektören Alfred Hässelberg inför road publik.
Invigning
Midsommaraftonen 1925 kunde så Hallandsgården invigas inför en publik av sjutusen personer. Halmstad var då ännu en liten stad, men folk kom långväga ifrån. Det blev en högtidlig invigning med tal och musik i tidens anda.
En halmstadsbo, som hade livlig kontakt med Artur Hazelius var den fornminnesintresserade kaptenen J. A. Lagergren, som Hazelius till och med lade bort titlarna med. Lagergren var en av grundarna till Hallands museiförening och själv en storsamlare. Hazelius besökte Halland fem gånger för att göra inköp. Det mest påtagliga var den kringbyggda Oktorpsgården från Slöinge. Den köpte Hazelius för femtusen kronor och fick den genom avtal med SJ gratis fraktad till Skansen! Hazelius köpte också en samling sjömanspipor av kapten Lagergren, som dock ångrade sig och fick köpa tillbaka dem. Hazelius var en mycket vänlig inköpare.
Trappor
När jag för en tid sedan skulle gå upp till Hallandsgården på de branta trapporna, fick jag stanna och pusta ut. Liknande nivåskillnader löste man på Skansen redan 1897 genom en spårbunden vagn. Jag undrar om något liknande skulle kunna ordnas för äldre personer och handikappade, som inte kör bil upp på vägen bakom Hallandsgården, där Krafsagården med kaféet ligger. Ett alternativ vore någon slags minibuss som tog upp besökare vid speciella evenemang.
Ett modernt inslag
Det var under den nationalromantiska tidsåldern som friluftsmuseerna började växa fram, präglade av fosterländsk anda. Så småningom har tiderna ändrats och nya idéer har vuxit fram, inte minst vad evenemangen beträffar. Hasse Carlsson har för en tid sedan berättat en rolig historia i Hallandsposten, när handbollsklubben Drott sommaren 1949 hade hyrt Hallandsgården för en sommarfest. Som orkester hade föreningen lyckats engagera ingen mindre än Simon Brehms kvintett, den spelade modern jazz, något som vissa besökare inte kunde acceptera. Museichefen doktor Erik Salvén tillkallades för att sätta stopp för detta ”ofog”. Emellertid lyckades man enas om en kompromiss. Det fick bli varannan modern dans och varannan gammal! En person – som var där – Gunnar ”Lester” Björnfors- fick delta i en tävling. Som pris fick han sjunga Good Night Iréne vid en scenshow. Det måste ha varit en upplevelse att få uppträda med Big Simon, som senare kom att lansera Lill-Babs som sångerska.
Donationer
I början av året donerade Sköldska stiftelsen/Gula villan 3,3 miljoner till Hallands museiförening att använda för fortsatt underhåll av Hallandsgårdens byggnader. Samma belopp har museiföreningen avsatt. Underhåll av denna bebyggelse är kostsam. Redan existerar en vårdplan som Kulturmiljö Halland utarbetat. Det gäller sedan att levandegöra anläggningen på olika sätt, vilket inte hör till det lättaste. Hans Alfredsson var en gång chef för Skansen. Säkerligen finns det lokala begåvningar och eldsjälar som skulle kunna bidra till Hallandsgårdens fortsatta popularitet och framtida kulturella utveckling.
Text: Lennart Lundborg
Foto: Maths Jalhed och Bildstationen, Halmstad
Detta är del 38 av serien Lennarts hus. Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.
