Musikern och kulturarrangören Kristoffer Kabell lever som han lär, omgiven av det halländska inlandets omslutande grönska. Kulturimperiet träffade honom hemma i Unnaryd för en pratstund om frihet och krav.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Rakt in i skogarna innanför det så välbesökta halländska kustlandskapet ligger det lilla, och på sitt sätt kulturellt nyvaknade samhället Unnaryd, mitt i sin fantastiska omslutande natur med skog och sjöar i otroligt vacker symbios. Nyvaknat i så motto att en mängd olika spännande kulturhändelser och kulturarrangemang numera här avlöser varandra kontinuerligt år efter år. Lokalproducerat möter nationella och internationella strömningar samt artister och konstnärer från olika håll. Konceptet erbjuder alla unnarydsbor och inte minst alla andra som lever i praktisk närhet, och vill ta sig sig några mil för att på plats uppleva flera och kanske ibland lite annorlunda och utmanande kulturyttringar.
Kabelleffekten
Ett nav i sammanhanget utgörs av familjen Kabell som i samspel med flera andra engagerade kulturmänniskor under senare år på olika vis anslutit sig det det kulturkluster som uppstått på denna plats. Kulturimperiet valde att träffa Kristoffer Kabell för att få en liten inblick och ett samtal om ett kulturengagemang, där hårda villkor varvade med mjuka tankar och eftertänksamhet kan leda till nya intressanta och följsamma möjligheter. Allt byggdes inte på en dag i Rom heller som bekant.
Kristoffer är äldst av syskonen i familjen Kabell, där även Johannes, Julia och Jonatan finns med i den direkta vardagen och i det gemensamma livet. Alla håller de på med kultur med lite varierade inriktningar.
En livsplats för livet
Kristoffer känner starkt att han numera verkligen har hittat rätt livskoncept här på hemmaplan efter ett antal år som omfattat såväl utbildning och perioder med vistelser och upplevelser på flera olika ställen och platser utomlands. Tillsammans med Andrea Wittmar bor han nu i ett litet rött hus med stor trivselfaktor och vackra gröna glasdörrar upphittade på en gammal loge någonstans. Tvärs över gårdsplanen, i ett gult större tvåvåningshus bor flera andra av Kristoffers närmaste och viktigaste medmänniskor som ingår detta livsupplägg. För ett antal år sedan valde man att gå samman och gemensamt köpa denna skogsfastighet, som sedan bit för bit har utvecklats till ett community, där även en del andra näraliggande hus och boende runt omkring ingår.
Vägen mot musiklinjen
Kristoffer menar att syskonen fått växa upp under såväl fria som trygga omständigheter ”här ute i skogen”, som han uttrycker det. Friheten var väl en viktig faktor för att kunna utvecklas just i den här riktningen. Redan som fyraåring fick han sitt första trumset och efter de första skolåren på Örnaskolan i Hyltebruk valde han att fortsätta på musiklinjen vid Sturegymnasiet i Halmstad, vilket han inte ångrat i förlängningen.
– Den miljön som fanns där då, och som jag hoppas fortfarande lever kvar, var oerhört viktig för mig. Jag har fortfarande kvar många av mina vänner från den tiden i Halmstad. Att bli musiker kändes då som en given och utmanande utveckling. Den kreativa, fria miljön på Stureskolan den var då, och som jag tror att den fortfarande är, kändes väldigt stimulerande. Allt var väl inte en bara en dans på rosor. När det går från relativt kravlöst lekande och utforskande och det uppstår, någon form av, kanske inte konkurrens, men något åt det hållet, blir situationen förändrad. Det kom in folk med andra ingångar och förväntningar på sig kanske hemifrån. När det började ställas mer och fler krav blev situationen genast jobbigare och när jag sedan slutade gymnasiet var det inte självklart att jag skulle fortsätta att försöka bli musiker, minns Kristoffer tillbaka.
Norge, Indien, Irland och Spanien
– Efter gymnasietiden reste jag först till Norge och reste sedan till Indien något halvår när jag var cirka nitton eller tjugo. Jag spelade ju så klart en del musik hela tiden i Driftwood Company tillsammans med Ola Persson, som nu arbetar som kulturutvecklare i Hylte, och Carl Hansson. Vi tre tillsammans med en kille till stack i väg till Irland i en folkabuss. Jag blev kvar där i ett halvår och Peter som också var med bodde kvar i nio år och Ola stannade ett pår år där. Vi hamnade i Galway på irländska västkusten. Det var en riktig hub för kreativitet, och vi träffade många likasinnade människor från till exempel Italien, Spanien och Frankrike. Den tiden var väldigt utvecklande för mig personligen, säger Kristoffer med övertygelse. Det betydde mycket musikaliskt och jag lärde mig att sjunga där. Det handlade verkligen om att mucisera. Det var väldigt, väldigt givande och och jag måste framhålla att irländarna är ett fantastiskt folk, säger Kristoffer och drömmer sig för ett ögonblick tillbaka några år i tiden. Jag träffade en spanjorska och bodde sedan även i Spanien i fyra år innan jag återvände hemåt.
”Vi gick och satte upp stängsel för grisarna på gränsen mellan skogen och åkern, och tanken slog mig när de små halvvilda grisarna for fram och tillbaka under stängslet, att vi på något sätt är precis som dem. Civilisationen kontra skogen och ett lite annorlunda liv.”
Åter till hembygden
Kristoffer återvände därefter till studierna och började plugga musik och historia i Stockholm, och är idag utbildad musiklärare.
– Jag var klar 2012 och i den vevan köpte vi gården här. Anledningen till att jag kan leva och hålla på med det jag gör idag är att vi har skapat och håller på att skapa den här platsen just här, förklarar Kristoffer. Vi har även testat att ha lite djur här och hade två grisar som fick kultingar med vildsvin. Vi gick och satte upp stängsel för grisarna på gränsen mellan skogen och åkern, och tanken slog mig när de små halvvilda grisarna for fram och tillbaka under stängslet, att vi på något sätt är precis som dem. Civilisationen kontra skogen och ett lite annorlunda liv. Våra levnadsomkostnaderna är så mycket lägre än i Halmstad, för att inte jämföra med Stockholm, vilket jag är väldigt stolt över, förklarar Kristoffer.
– Vi var tio personer som köpte den här gården tillsammans för då sju åtta år sedan, en jordbruksfastighet på sjuttio hektar. Och till priset av en liten liten etta i Stockholm. Det sociala sammanhang som jag får delta i här, gör att jag känner att jag har det bästa av två världar, menar Kristoffer. Utan detta fria upplägg och ekonomiska läge hade det inte gått att till exempel dra igång Into the Woods nu i augusti, eller för den delen ingå i andra projekt.
Kontaktnät och lokalproducerad kultur
Kristoffer beskriver under vårt samtal även en del andra kopplingar, kontakter och vänner som har påverkat och färgat hans väg fram till nuvarande roll som kombinerad musiker och arrangerande/samordnande kulturarbetare. Vi kommer av naturliga skäl in på bland annat Sjönevadsfesten som nådde sin kulmen 2012 och det engagemang och arbete som man tillsammans genom åren lagt ner även uppe på Hallandsgården på Galgberget i Halmstad med folkmusikfestivaler, gårdsfester och inte minst de minnesvärda Galgbergsfestivalerna.
Av egen erfarenhet vet man att saker och ting plötsligt kan dra iväg åt oväntat håll utan att man är direkt förberedd. När sådant händer gäller det att bita ihop och tro på det man kan och känner att man vill åstadkomma i ett lite längre perspektiv. Det kan ibland till och med vara en nyttig erfarenhet att ta med sig inför framtiden och sin egen utveckling.
Specialvisning på plats
Samtidigt med att det här numret av Kulturimperiet kommer från tryck startar Into the Woods på just den här platsen vi befinner oss på för tillfället, och det ska bli spännande att se hur allt kommer att fungera och falla på plats bit för bit. Kristoffer och jag tar en en gemensam promenad i solskenet bort mot skogen och platsen för den kommande festivalen.
Jag får en liten specialvisning av området där Kroksjön glittrar bakom trädstammarna på typiskt småländskt vis trots att vi faktiskt befinner oss i Halland. När jag kör tillbaka mot kusten och Halmstad, förbi även natursköna Simlångsdalen, hinner jag fundera lite över vad jag faktiskt upplevt under ett par timmar hemma hos Kristoffer Kabell, hans familj och vänner. En stilla genuin sommarkänsla, en avspänd förväntan, människor som kommer och går. Barn och vuxna på väg ner mot det näraliggande badstället vid sjön, och inte minst en fridfull känsla av trygghet och framtidstro som inte är självklar i vårt samhälle i en tid som blivit bångstyrigare än vad många vill inse. Det är dags att släppa kulturen fri igen och göra de insatser som behövs för en återgång till förnuftet och det utvecklande mötet.
Text och foto: Maths Jalhed
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.
