Har du också tröttnat på att sitta på säkert avstånd hemma i tevesoffan, på balkongen eller verandan när världen står i brand? Då är kanske extremturism något för dig. För när den kvävande tryggheten hemma blir till ett fängelse, samtidigt som rapporter om Jordens undergång rullar in, kanske det är dags att söka sig till de där platserna där helvetet brakar löst. Inget gör en så levande som att känna att man är dödlig. Och ändå kanske det bara handlar om att avdramatisera, att normalisera och gå vidare. Vem vet?
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Trots den digitala utvecklingens framfart, nya tekniska innovationer och vetenskapliga framsteg, verkar den civiliserade människan bli allt mer apatisk, eller åtminstone svårare att behaga. Lagom kittlande vardagsbrejk under kontrollerade former, som bungyjumping, hör dåtiden till. Dagens kicksökare begär mer än pulshöjande inslag i en annars vanlig Svenssonsemester. Kanske kan parkour på höga byggnader i Ryssland eller den sydamerikanska, psykedeliska drogen Ayahuasca förhöja livsglädjen? Trendpendeln svänger, men i år har man noterat ett ökat intresse för så kallade extrema utflyktsmål, till glädje för resebyråer som lotsar sina kunder bortom upptrampade stigar.
Det är förvisso inget nytt med exempelvis äventyrlig bergsklättring, som ibland går fruktansvärt fel. Det senare har porträtterats i spelfilmer som Everest (2015) och i en text i Svenska Dagbladet beskrevs den cyniska extremturismen i Himalaya anno 2005 så här: ”En liten grupp köpstarka turister hade via en nätresebyrå i England bokat en toppbestigning av världens högsta berg. […] Vars och ens insats var så stor att gruppens ledare inte avbröt expeditionen ens när en av deltagarna rasade ner och dog.”
Extremturism eller ”disaster tourism” kan också innebära mindre fysiskt ansträngande men desto mer spekulativa aktiviteter, en slags voyeurism kombinerad med en latent fara. I början av juni i år rapporterade Reuters om ett kraftigt ökat antal turister, en ”turistboom”, till Tjernobyl och dess grannstad Pripjat. Detta med anledning av den uppmärksammade HBO-serien Chernobyl, som hänförde och chockerade tittare i våras. Anställda på Soloeast Tours och Tjernobyl Tour ska ha vittnat om hur nyfikna resenärer vill få en glimt av inspelningsplatser som syns i serien. Man kan undra varför folk frivilligt vallfärdar till ett område där det fortfarande går att uppmäta livsfarlig radioaktivitet. Även om det nyligen byggdes en enorm sarkofag för att skydda omvärlden från strålning, uppmanas besökare att inte vistas runt det gamla kärnkraftverket mer än några timmar i taget. Nog för att det finns ett värde i att lära av historien och känna dess vingslag, men att turista på en så historiskt mörk plats förpliktigar.
På gränsen
På förekommen anledning gick företrädare för Auschwitz Memorial ut på Twitter i våras med en uppmaning: ”Visitors to the grounds of the museum should behave with due solemnity and respect.” Detta följde en tidigare kommentar som gällde de gamla järnvägsspåren som leder till koncentrationslägret: ”There are better places to learn how to walk on a balance beam than the site which symbolises deportation of hundreds of thousands to their deaths.” Liknande oskick har noterats vid monument i Berlin, då folk har anklagats för att ha tagit poserande och smaklösa selfies. Likaså har Instagram-influencers skapat rubriker genom att göra en grej av sin närvaro i Tjernobyl-området och Pripjat. De mest iögonfallande fotona har visat lajvande i tidstypisk klädsel och utrustning, men även lättklädda kvinnor. Beteendet har väckt stor vrede i sociala medier, då kritikerna menar att anständighetens gräns är nådd. Att profitera på misär och tragik i jakten på lajks, är cyniskt, för att inte säga motbjudande. Ändå finns det något mänskligt i att söka sig till planetens mörkaste vrår.
Synden straffar sig
Precis som behovet av att kolla skräckfilm, kan fenomenet med extremturism bottna i en fascination för det makabra. Därför är det symptomatiskt att det görs spelfilm om äventyrslystna turister som straffas för sin respektlöshet. I de italienska kannibalfilmer som var populära runt 1980-talets början, får västerlänningar erfara hur regnskogens hemligheter slår tillbaka. Effektsökeriet är lätt att tolka som exploatering, med nidbilder av den andre. En mer välvillig analys kan uppfatta en kommentar till kolonialismen, då genren nästan alltid påbjuder ond bråd död för den vita mannen (och kvinnan).
Tortyrskräckisar som Hostel (2005) har en lösare hållning till ”white man’s burden”; främst utnyttjas rädslan för vad som kan hända om man befinner sig utomlands och inte är på sin vakt. Att några aningslösa backpackers blir bortrövade och utsatta för otänkbart våld i Slovakien, ska uppfattas som läskigare än om det hade utspelat sig i säg, en amerikansk delstat. Det spelar mindre roll om dessa rädslor är irrationella – man behöver inte nödvändigtvis åka långt för att råka illa ut – men det läskiga är ofta läskigare i fjärran land. Chernobyl Diaries från 2012 kanaliserar detta och drar nytta av tacksamma myter om mutanter. Ett kompisgäng åker till Pripjat för att utforska den förbjudna zonen, men nyfikenheten visar sig ha ett mycket högt pris. Bortsett från dikten och fantasin, är premissen med extremturism minst lika aktuell idag; verkligheten har kommit ikapp det fiktionen förebådade.
Under ytan
Måhända är den ständiga jakten på känslopikar sprungen ur medelklassens tristess. I en ytterligheternas era är det i så fall logiskt om de som söker trygghet framför spänning, blir ännu mer reserverade och återhållsamma. Motpolen till extremturisterna torde vara preppers, som vidtar förebyggande åtgärder för att skydda sig från apokalypsen. Vad driver de som dras till stormen? Är det roffarsamhällets kollektiva ok som gör att man vill klättra upp för branten och blicka ned i det dåliga samvetets ravin? Att öga mot öga konfronteras med den avgrund människan har skapat? Eller så vill man bara ta en lite bättre Instgram-bild än alla andra. Ingen säkert kan veta vad nästa själavårdande fluga blir, så leve den fria konsten att väcka frågor om var gränsen för nöjesresande och exploatering kan och bör gå.
Text: Anders Nilsson
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.
