Musik och bildkonst har alltid varit de stora (idé)givarna i tillvaron för Per Thornberg. Att kombinera dessa konstformer är för honom oerhört lustfyllt och kreativt, det öppnar nya möjligheter och är både utvecklande och berikande. I denna artikel vill han ge ett porträtt av den halländska konstnären Signe Lanje, samt ge inspirerande exempel på interaktioner i bildkonst och musik.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Året är 1912. Wassily Kandinsky publicerar boken Om det andliga i konsten. August Strindberg avlider. Jackson Pollock föds, och så även Signe Lundqvist sedermera Lanje.
Nyfikenhet och experimentlusta
Konstnären Signe Lanje (1912– 2004), bördig från Våxtorp i Hallands län, blev 91 år och var verksam i åtta decennier. Lanje var en innovativ och tidlös konstnär, och vars konstnärskap präglades av en ständig förnyelse, nyfikenhet och experimentlusta.
Hon kan beskrivas som en landskapsmålare med impressionistiska förtecken, ofta med fokus på samspelet mellan ljus, vatten och natur. Hon målade nästan alltid till musik och inspirerades mycket av klassisk musik (främst den mjuka och elegiska), och av jazzmusikens svängiga rytmer och lekfulla improvisationer.
Hennes skapande och sensibla penselföring kan liknas vid ett slags tonmåleri med ljus, rymd, speglingar, dynamik, mångfacetterade klangbottnar, skiftningar och färgklanger. Signe ska enligt familjens noteringar själv ha uttryckt: ”I mina målningar utgår jag ofta från musiken, en målning ska vara som en musikalisk upplevelse i färgkompositioner, där jag vill ge landskapet en musikalisk dimension.”
Egentligen behövs inga förklaringar eller djupare analyser av Signe Lanjes målningar, akvareller, grafiska blad eller bildvävnader. Ett bra sätt att närma sig hennes konst (enligt mitt förmenande) är att öppna sinnena och ta in, ta emot och uppleva. Ett improviserat jazzsolo behöver heller inte analyseras och förklaras i detalj, utan blir ofta bäst när man som lyssnare får uppleva det ”live” i stunden. Precis som en jazzmusiker har sitt omisskännliga ”sound” och frasering, har konstnären sitt otvetydiga signum av spår och tecken. Lanje formulerade det så här: ”Detta måleri som likt musiken kan förstås av känslan även när tanken kommer till korta …”
Wassily Kandinsky (1866–1944) talade om att färgen är en kraft som påverkar själen direkt och betonade det sinnliga i boken Om det andliga i konsten, som jag nämnde inledningsvis. Färgen är tangenterna, ögonen är hamrarna, själen är pianot med många strängar. Konstnären är händerna som spelar, berör den ena eller andra tangenten och åstadkommer vibrationer i själen.
Inom synestesin talas om att flera sinnen är sammankopplade, där man till och med kan höra färger eller se ljud. Ett slags färgernas musik. Signe Lanjes skapande är i flera avseenden ett visuellt musicerande som framkommer i hennes måleriska linjer, linjespel och linjeverkan, där hon likt en improvisationsmusiker väver ihop, fraserar och gestaltar på ett personligt sätt. Det finns även ett påtagligt narrativt drag där den visuella gestaltningen (liksom ett jazzsolo) blir som en berättelse:
”Jag målar som jag vill och känner. Mina landskap har väl alltid varit ’inre’ landskap. Kanske en form av själens landskap. Ofta målar jag bara för mig själv, utan tanke på att ställa ut och bli känd och berömd. Samtidigt vill jag ge så mycket jag kan. Trots att jag aldrig känner mig riktigt ’färdig’ …”
En musiker blir heller aldrig fulllärd eller ”färdig” som artist. Man kan alltid utvecklas ytterligare och fördjupa, finslipa och finna nya vägar.
Det finns följaktligen många paralleller, kopplingar och likheter mellan hur en bildkonstnär respektive musiker tänker och arbetar. Först har vi hantverket och kunnandet som utgör en stabil bas och gediget fundament, samt förmågan att hantera och bemästra olika tekniker, material och stilar. Om man har en gedigen plattform att stå på är man fri att kasta sig ut och prova nya vägar och uttryckssätt. Det handlar om interaktion mellan hand, huvud och hjärta, det vill säga hantverk/kunnande, intellekt/teori och känsla/uttryck.
När en jazzmusiker improviserar brukar man tala om horisontellt kontra vertikalt spel. Det horisontella spelet utgörs ofta av linjära melodiska fraser baserat på melodin som utsmyckas och varieras på olika sätt efter behag. Det vertikala spelet utgörs av brutna ackord och arpeggion upp och ner. Sedan kombineras dessa förhållningssätt. I Lanjes måleri finns de horisontella dragen i landskapen och naturskildringarna, men även de vertikala linjespelen i hennes drivna och självklara penseldrag med djupverkan. Jämför konstnärens färgklanger med musikens klangfärger. I musikens värld talas ibland om timbre som är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna. I Signe Lanjes verk finns denna klangfärg/timbre ständigt närvarande och skapar ett slags övertoner som öppnar upp och fördjupar upplevelsen i flera dimensioner. Moderna tonsättare har utnyttjat detta fenomen genom att låta en ton eller ett ackord successivt övergå till nya instrument och på så vis ”skifta färg” i instrumenteringen. Jag upplever även att Lanje använder sig av denna metod i sin färgbehandling eller ”sound-painting” som blir som en slags klangfärgsmelodi. Inom musiken talas om instrumentalister och sångare som har ”färgrik och glödande timbre” eller ”personlig timbre”. I Lanjes bilder och uttryck finns en påtaglig personlig timbre som ger en extra nerv för upplevelsen. Det händer något mellan verk och betraktare i mötet. Att beröra – bli berörd. I egenskap av betraktare fyller man själv ut och kompletterar bilden och blir medskapande, och inlevelsen vidgar därmed verket.
”Hon kan beskrivas som en landskapsmålare med impressionistiska förtecken, ofta med fokus på samspelet mellan ljus, vatten och natur.”
En katalysator för kreativt skapande
Något som för mig är signifikativt i Lanjes bilder är att det finns en stark närvaro som ger betraktaren en känsla av att det skapas i nuet, precis som ett improviserat jazzsolo, med både nerv och dynamik. Lanje satt ofta på konserter (till exempel legendariska Restaurang Halmkärven i Halmstad) och iakttog musiker ”live”, skissade, lyssnade, tog intryck som därefter resulterade i hennes unika musikerporträtt. I en katalogtext inför en utställning på Galleri HP i Halmstad 1993, skrev Rune Gunnarsson (Hallandsposten) följande: ”Den meditativa landskapsmålaren visade plötsligt prov på en blodfull sinnlighet som ingen hade kunnat ana. Hon målar jazzens musiker – och musik – med en sån extas att man ofelbart känner hur det svänger av rytm och närvaro i målningarna.”
I Lanjes musikerporträtt finns även beskrivande drag där man som åskådare blir nyfiken och intresserad av personerna som gestaltas. De stora mästarna inom jazzen brukar också kännetecknas som ”storytellers”.
Bildkonstnärer inspireras av musik och musiker inspireras av bildkonst. En inte ovanlig företeelse. För en musiker och kompositör kan bildkonsten utgöra samma typ av katalysator som ger nya ”inputs” i det kreativa skapandet. En växelverkan och interaktion i en gränsöverskridande kontext: ”Det är inte det direkt avbildande som är väsentligt, utan i stället stämningen, ljuset, tonen …”
”Lanjes olika uttryck visar hennes mångsidighet och flexibilitet som konstnär oavsett om det är porträtt, landskap, speglingar eller abstrakta färgfält.”
Svaret från färgerna
Just de skiftande stämningarna, det varierade ljuset, det personliga anslaget och tonen, skapar poetiska dimensioner med subtila finesser.
Lanjes olika uttryck visar hennes mångsidighet och flexibilitet som konstnär oavsett om det är porträtt, landskap, speglingar eller abstrakta färgfält. På jazzmusikerns palett finns ömsinta ballader, snabba och komplexa ackordföljder, jazzstandards, jordnära bluestoner eller helt fria improvisationer. Speglingar återfinns i båda fallen som kan innebära reflektioner, eftertanke, återspegling eller begrundan. En viktig skillnad bör dock nämnas: musikern musicerar och samspelar ofta i grupp med andra, medan bildkonstnären för det mesta arbetar ensam.
Musikern ägnar otaliga timmar i övningskammaren till förberedelser och får sin belöning när hen möter sin publik eller presenterar ny musik. Konstnären arbetar oförtrutet vidare i sin ateljé inför nya utställningar.
Signe Lanje lär ha yttrat: ”När färgen svarar mig och blir till musik, då den och jag och mina inre visioner blir till ett, ger den mig en skaparglädje, en bevingad skönhetskänsla som saknar ord och som är min belöning på min väg, konstens väg.”
SYNESTESI
Det neurologiska tillståndet synestesi förekommer hos en låg procentandel av den mänskliga populationen och innebär ofrivilliga sensationer när sinnesinput av ett slag även väcker andra parallella sinnesförnimmelser. Det kan till exempel handla om att hörselintryck även stimulerar visuella förnimmelser eller smaksensationer. Förenklat kan man säga att sinnesstimulering för en synestet spiller över i ett eller flera andra sinnen och ger berikade upplevelser. Forskningen är ännu inte klar över om vi alla föds som synesteter och att kopplingarna mellan sinnena växer bort, eller om synestesi en- dast är något som få utvecklar rent genetiskt. Flera konstnärer som varit synesteter har använt sig aktivt av fenomenet som utgångspunkt för sin konst.
Text: Per Thornberg
Foto: Jari Välitalo och Jan Murd
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.
