STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Då världsfattigdomen ökat beslöt några av statens tjänstemän att sammankalla en konferens för att diskutera hur man skulle kunna bekämpa den tilltagande utarmningen av miljontals medborgare. Det tillsatte en kommitté som drog upp riktlinjerna för konferensen och dessa presenterade nu ett förslag.
Man skulle inbjuda de ledande svenska och europeiska experterna och samla dem på en konferensanläggning på Västkusten under ett tvådagars seminarium och i denna kreativa miljö skulle det säkert komma fram några lysande förslag om hur man skulle bekämpa fattigdom och elände. Inbjudningar sändes ut och de flesta tackade ja till en junihelg på hotell ”Västkustens pärla”.
Dagordningen var den gamla vanliga med föreläsningar, bikupor och redovisningar och gästerna började att anlända tidigt på lördagsmorgonen. De hälsades välkomna av en minister som hoppades att konferensen skulle bli framgångsrik och gav ordet till mötets ordförande. Denna började med att introducera den första föreläsaren som var en amerikansk professor som studerat och skrivit om ”poverty science”. Nu var professorn inte själv speciellt fattig och han tog ett arvode på 10 000 dollar för en två timmars föreläsning. Alla applåderade artigt hans framförande och därefter blev det kaffe med wienerbröd och munkar.
Nu skulle professorns teser diskuteras i arbetsgrupper och att organisera dessa tog en timme och när gruppen diskuterat ytterligare en timme var det lunch. Då det var på västkusten var det hälleflundra och till detta serverades ett vitt vin (det var ju inte bara en svensk utan en europeisk konferens). Lunchen varade i en och en halv timme och sedan fortsatte förhandlingarna med en fransk minister som föreläste om Frankrikes utomordentliga satsningar i Västafrika och om dessas betydelse för att öka köpkraften hos dess befolkning. Även denna föreläsning applåderades artigt och när grupparbetena skulle börja utbröt allmänt kaos. Gruppindelning hade ändrats och även denna gång tog det en timme innan grupperna kunde börja att arbeta.
Då grupperna diskuterat en timme var det eftermiddagskaffe och dags för nya läckerheter. Det var tänkt att kaffestunden skulle vara en kvart men den förlängdes till 45 minuter och därefter började gruppredovisningarna. De var tio grupper som skulle redovisa, men då middagen var satt till klockan 19.00 så var det bara hälften av grupperna som redovisat så det gällde att prioritera. Man beslöt enhälligt att bryta för middag och de resterande grupperna fick ställa man skulle kunna bekämpa den tilltagande utarmningen in sina redovisningar.
Middagen var superb. Det var räkor, havskräftor och en halv hummer till varje deltagare och till detta ett vitt Loirevin. Stämningen blev hög, men cognac och likör ingick inte. Detta var dock inget problem då ett sydafrikanskt spritbolag gick in och bjöd alla deltagarna på sina produkter och stämningen blev ännu högre. Bolaget såg församlingen som framtida goda konsumenter och investeringen skulle väl löna sig.
Efter middagen beslöt sig ett gäng för att bada i den stora badtunnan och till detta fick de ytterligare en flaska mousserande vin av bolaget. Så satt de då i badtunnan och skålade och alla var helt överens om att det var rysligt synd om de fattiga.
Ett annat yngre gäng samlades i ett hörn och en något skäggig deltagare förklarade för de övriga att man måste stödja de columbianska bönderna och han kunde bjuda på några av deras produkter. Han tog upp ett vitt pulver som han lade på en fickspegel och alla fick andas in efter behov.
Dansen började och stämningen blev nu erotiskt laddad. Det var ett ansenligt antal kroppar som rörde sig mycket nära varandra och många tillbringade inte natten i den säng som de tilldelats.
Dagen därpå (efter en rejäl frukost) fortsatte förhandlingarna. Det var en jordbruksexpert från FAO som i och för sig hade en avancerade analys av födotillgången i världen, men de flesta deltagarna var för trötta eller lite dagen efter för att riktigt kunna följa resonemanget.
Till lunch sammanfattade ordföranden och tackade alla deltagarna för deras engagemang och förklarade att alla goda idéer nu skulle bli verklighet. Deltagarna åt sin lunch och alla var överens om konfe- rensens betydelse och att det var nödvändigt att samlas även nästa år för att ventilera nya idéer och utveckla nya strategier. Det blev ett farväl i allmänt samförstånd och god anda.
Långt borta i en liten by strax söder om Rawalpindi i Pakistan gick ett antal barn och lade sig hungriga för att sova. De hade inte hört något om konferensen och denna skulle inte på något sätt påverka deras framtida liv.
Text: Anders Kjellström
Bild: Stilleben av Jan Davids de Heem (Rijksmuseum, Amsterdam)
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.
