Sverige är rikt. I teorin har vi alla möjligheter att frodas i vår fria, öppna och upplysta demokrati. Ironiskt nog verkar vi svenskar ändå vara ett ganska ensamt folk, något som avhandlas i den underfundiga dokumentären The Swedish Theory of Love (2015). I SVT:s nya programserie Landet lyckopiller reflekterar komikern Nour El Refai över varför så många som var tionde svensk, inklusive hon själv, tar antidepressiv medicin. Om och hur dessa faktorer hänger ihop har säkert en mängd olika förklaringar, men det vore förvånande om dagens stora fokus på individens självständighet inte spelar in. Förutom att Sverige är ett av världens mest singeltäta länder, har invandrare och internationella studenter vittnat om att det är svårt att skaffa nya vänner här. Infödd eller ej, tenderar vi att cirkulera i våra egna bubblor, fysiska som digitala, inte minst i vår huvudstad.
Det verkar som att vi håller på att öppna upp. 2019 blev året då samtalet slog igenom på bred front i Sverige. Ja, helt vanliga öga mot öga-snack, så som man gjorde förr i tiden när det inte fanns så många andra sätt att kommunicera. Detta nygamla koncept har lanserats som en effektiv metod för att motverka polemiken i dagens samhälle. En som kan ta åt sig en del av äran för att det goda samtalet ”trendar” (för att tala Twitter-språk), är allkonstnären och den självutnämnde samtalsaktivisten Navid Modiri. Med sitt ”Hur kan vi”-format, har han dragit en lans för det längre samtalets förtjänster. Ett av huvudsyftena är att skapa förståelse för hur någon annan tänker, trots vitt skilda åsikter. Främst har detta skett i poddform, där han han bjudit in offentliga och mer eller mindre kontroversiella personer. Det är ingen hemlighet att Modiris förebild är den amerikanske komikern och podcastern Joe Rogan, som inte drar sig för känsliga ämnen med högt i tak. Fenomenet har växt även bortom Navid Modiris arena, med ett flertal initiativ som hjälper medborgare att umgås, eller bara prata med varandra överhuvudtaget.
Kontrakterat umgänge
Förra våren kunde man läsa om ett lägenhetskomplex i södra Sverige, där hyresgästerna skriver under på att vara sociala med sina grannar. Konkret innebär det förutom ett grannmöte i månaden, minst två timmars social samvaro per vecka. I Hyresgästföreningens medlemstidning Hem och Hyra, framgår det att projektet ska ”motverka ofrivillig ensamhet och otrygghet”. Tanken är att blanda ung som gammal, inklusive ensamkommande med uppehållstillstånd. Även planlösningen uppmuntrar till detta, med sällskapsrum och andra gemensamma ytor. En projektledare sa i intervju: ”Det är första gången vi testar att socialisera på den här nivån.” Trots den behjärtansvärda integrationsaspekten, möttes projektet med skepsis i sociala medier (facit för vad vanligt folk tycker). Reaktionerna är förståeliga, då det knappast hör till vanligheten att förbinda sig till umgänge på detta sätt. Hyresgästerna själva verkade däremot se fram emot sin nya boendeform.
”Det återstår att se om tågvagnar som kluckar av skratt och samkväm blir verklighet. Om det nu ens är något att eftersträva.”
Umgängesaktivismen smittar
Under en novemberkväll i regi av initiativet #EttSthlm, lyftes idén om tunnelbanevagnar märkta med särskilda färger som signalerar: ”här kan du prata med en främling”. En samtalsvagn, där det är socialt accepterat att börja prata med en annan människa utan särskild anledning. Då det för många tågresenärer lär vara helt otänkbart att hux flux börja småprata med en främling, kan det räcka långt med en färgkod som legitimerar detta beteende. En glasklar regel, så att alla vet vad som gäller, precis som SJ-tågens aviserade, tysta avdelningar. Förslaget är i linje med det som står i projektets officiella kanaler: ”att motverka polarisering och segregation”, samt ”stimulera till samtal över vi- och dom-gränserna”. Initiativet finansieras av SL, Svenska Bostäder och Vinnova. Det återstår att se om tågvagnar som kluckar av skratt och samkväm blir verklighet. Om det nu ens är något att eftersträva. Alla verkar inte tycka det, som mamman i
Salad Hilowles kortfilm Brev till Sverige (2017). Hon har flyttat tillbaka till sitt hemland Somalia och säger till sin dotter som är kvar i Sverige, att hon ”saknar den sociala osäkerheten i kollektivtrafiken”. Det är ett kort men träffande vittnesmål som dröjer kvar, om ett av de mest arketypiska inslagen i den stockholmska vardagslunken. Tyst avdelning går an, men är vi redo för motsatsen?
I slutet av november, med inspiration från en tysk tidning, organiserade SVT möten på åtta större orter runtom i landet. Under en enda dag totade man ihop hela 4 200 meningsmotståndare, som fick beta av ämnen som klimatet, invandring, feminism och skatt. Lite som speed-dating, fast utan romantik.”
Sverige samtalar
Mobiloperatören Halebop vill även de liva upp vår grå vardag (och kanske sälja några abonnemang på kuppen). De har nämligen lanserat vad de kallar en ”o-matchningstjänst”. Precis som det låter, är det en kampanj där folk matchas ihop med någon som är olik en själv. Halebop utlovar telefonmöten med en rad kändisar och influencers, med avstamp i ett skräddarsytt ämne som ska inspirera till givande samtal. Så generöst av dem. De är ju trots allt ”Den schyssta mobiloperatören”. Just 2019 kom de på att ”det går att lösa väldigt mycket genom att prata med varandra.” De menar att främlingars möten och samtal med varandra kan ge upphov till nya perspektiv och insikter. Lustigt nog låter andemeningen i Halebops pressmeddelande snarlikt premissen för SVT:s satsning Sverige möts.
I slutet av november, med inspiration från en tysk tidning, organiserade SVT möten på åtta större orter runtom i landet. Under en enda dag totade man ihop hela 4 200 meningsmotståndare, som fick beta av ämnen som klimatet, invandring, feminism och skatt. Lite som speed-dating, fast utan romantik. Det låter harmlöst men Sverige möts har inte skonats från skarp kritik. Exempelvis har Petter Larsson på Aftonbladet Kultur kallat projektet för en konsensusskapande, högerradikal dröm ”om att ena ett splittrat folk i en politisk harmoni, där konflikter och åsiktspluralism undertrycks”. SVT:s programchef Jan Helin å sin sida säger i en replik att Larsson har missförstått och betonar att tanken inte är att folk måste enas, utan att lära sig att lyssna och förstå varandras tankegångar. Eventuella risker till trots, är det svårt att hitta någotupprörande i de klipp som SVT har lagt upp från den stora mötesdagen 23 november. Från Luleå till Malmö. Bord efter bord sjuder av lågmälda samtal. En äldre man säger till SVT: ”Jag har saknat ett forum där man kan prata fritt och bolla frågor och få förståelse för andra uppfattningar än de jag har”. En ung kvinna tycker att man borde försöka kommunicera på ett sätt ”så att ingen behöver känna sig tillplattad på grund av sina åsikter”. Någon ser det som ett ”äkta möte”, jämfört med korta meningsutbyten i sociala medier. Andra reflektioner som hörs, är att det bland svenskar finns en ovana att prata politik, att det är viktigt att ”komma varandra närmare som medborgare” och att det är lika nyttigt att ifrågasätta sina egna som andras åsikter. Någon kallar det för demokratiövningar. I det dokumenterade materialet från Sverige möts, märks en genomgående uppfattning: vikten av att mötas fysiskt. SVT:s debattupplägg må vara förenklande, med binära frågor som är svåra att ta ställning till, men flera tycker att det är bra med något att utgå ifrån, för att bryta isen. En inkörsport till djupare funderingar, om man så vill.
Ytterligheternas rike
Att bemästra konsten att socialisera och konversera artigt är dygd. Åtminstone när situationen kräver. Men utöver det? Vad händer med de som inte vill skriva på det sociala kontraktet? De som medvetet undviker sina grannar och trivs alldeles utmärkt med att vara på sin kammare. De som tycker det går förträffligt att resa kollektivt utan att prata med en enda själ. Är det klokt att forcera fram en samtalskultur som inte verkar helt självklar? Måste man trigga igång motpoler för att bekämpa polemiken? Kan det finnas nyttiga nyanser även i gråzonernas och mellantingens tankevärld?
Det påpekas ibland att vi behöver gemensamma traditioner och ritualer för att orka med varandra. Om inte annat har vi alltid våra högtidsdagar att knyta an till. På varsina håll vet vi att de flesta andra i landet gör ungefär samma sak – kittet som håller nationen samman. Sillen och nubben ska ner vid påsk, midsommar och jul. Botten upp och grollet är glömt. Hålla god min och inte prata politik. Så har den stärkts, den betryggande idén om ett stabilt ”vi”. Men nu har det hänt något ute i stugorna. Det är som en liten epidemi som breder ut sig. En pratsjuka. Främlingar som, med lite skjuts från statliga och privata initiativ, gladeligen möter varandra, mitt i den livspussliga vardagen. Att blotta oss och konfrontera våra olikheter kanske blir vår nya, nödvändiga tradition? Fortsätter det så här kommer det nya decenniet att fyllas av förutsättningslösa samtal. Några kanske rentav sker på egna initiativ, utan mellanhand, moderator, kontrakt eller särskilt aviserad yta.
Text: Anders Nilsson
Illustration: Mattias Rylander
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.
