halland – Tidskriften Kulturimperiet

Fågelle söker sina rötter

Redaktionen — Sun, 01 Oct 2023 15:15:52 +0000

Musikern Klara Andersson har varit på väg i drygt tio år sedan hon lämnade Halmstad och hela äventyret verkar mer och mer hitta sina utvecklade former. Via intressanta kontakter och samarbeten, naturlig experimentlusta och framväxande visioner inför framtiden, befinner hon nu sig hemma igen. Med fortsatt bas i Berlin parallellt med Halmstad och även Hallands inland, går hon nu vidare. Kulturimperiet träffade henne för ett samtal.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Klara valde en, som hon uttrycker det, ”märklig” kurs i ljudkonst i Norrköping när hon gav sig i väg ut från Halmstads relativa trygghet för tiotalet år sedan. Hon hade redan då ägnat en stor del av sin tid åt musiken och detta blev en form av startskott för inriktningen på hennes fortsatta seriösa utveckling och kommande musikkarriär. I Norrköping erbjöds en kurs i två delar. Klara minns tillbaka:

”Jag flyttade dit och skulle egentligen bara vara kvar där en termin, men så gick jag fortsättningen också. Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industribyggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde. Den var inte i skick så att det gick att hyra ut i annat sammanhang. Det var lite ruff atmosfär så att man kunde göra speciella och stora grejer. Det ligger ju även nära till för att folk ska kunna komma dit från Stockholm.”

Fanns det motsvarande möjligheter i Berlin när du så småningom hamnade där?

”Nej inte direkt, men det pågår en väldigt intensiv kamp mot gentrifiering, väldigt kraftfull. Utan det engagemanget hade även Berlin till slut blivit som vilken europeisk storstad som helst.”

”Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industri- byggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde.”

En vidare tanke

Jag kommer ihåg ett tillfälle där du och flera andra unga halmstadförmågor var inbjudna till en workshop med Mats Gustafsson och The Thing i Isildurs Banes gamla lokaler i det fantastiska och speciella kulturhuset i före detta folkparken i Halmstad. Workshopen var för övrigt ett av Isildurs Bane-musikern Mats Johans- sons många goda initiativ genom årens lopp.

”Ja, just det! Jag fick testa att dirigera och höll på att välta en mick! Det var dessutom vädigt kul att jag fick träffa just Mats Gustafsson nu igen i sommar. Vi spelade på samma dag i kvarnen i Harplinge och vi hängde hela dagen.” Klara fortsätter:

”Vid tiden för workshopen kände jag att jag ville göra något annat än popmusik och singer-songwriting, men jag visste inte riktigt vad. Mats Gustafsson var faktiskt den som kickade igång en vidare tanke. Jag kände att det kunde handla om något helt annat, som har andra, inte bara ideal, utan även allt annat runt om- kring när det handlar om att skapa ljudkonstmusik. Det skapades någon slags energi och ett annorlunda fokus för mig. Just energin betyder allt när det gäller improvisationsmusik”, menar Klara och kommer osökt in även på sin tid i Göteborg:

”När jag sedan kom i kontakt med Henryk Lipp, som ju har otrolig känsla för låtskrivande och någon slags popstruktur, samtidigt som han är öppen och intresserad av experimentella saker, påverkade han mig också att våga gå tillbaka till pop- musiken. Jag upplevde popen som begränsande, den var fienden på något vis, men samtidigt var den naturlig för mig, Jag har hållit på med att skriva låtar sedan fem års ålder”, berättar Klara vidare. ”Henryk fick mig att inse att det är inget att vara rädd för. Har man koll på vad man gör och arbetar på spännande sätt kan det bli ett intressant avstamp. Man behöver inte bli låst och det är heller inget som nödvändigtvis kommer att diktera helheten”, har Klara numera insett.

Den svenska vreden

Ditt senaste album har titeln Den Svenska Vreden. Vad står det för? Är svensk vrede unik eller specifik gentemot den vrede som uppstår i andra länder och på andra platser?

”Jag vet inte om jag har ett svar egentligen. Det var ett intressant koncept, och jag tyckte väl att det satte fingret på någonting som hade vuxit inom mig under tiden i Göteborg. Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”, funderar Klara vidare.

Finns det kanske mer vrede i samhället idag än vad som var fallet för tio år sedan?

”Ja, det tror jag faktiskt, och med all rätt. Vrede kan naturligtvis vara konstruktiv. Den är ett symptom på många saker som har fått gå alldeles för långt. Vreden kan både vara konstruktiv och är absolut en viktig drivkraft. Min vrede riktar sig nog mest mot människor som beter sig dumt och naivt i olika situationer. Det händer hela tiden och det skapar så mycket vantrivsel, och just vrede”, konstaterar Klara.

”Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”

Berättelsen om Hallands inland

”Nästa skiva ska istället handla om Hallands inland. Jag är ju uppvuxen inåt landet, i Sennan. Det är visserligen inte långt härfrån Halmstad, men det finns en skillnad som är intressant för mig. Jag är jätteimponerad av allt som händer och utvecklas i till exempel Unnaryd. När man tänker på Halland så tänker man i första hand på kusten och de städer som ligger där. Det finns en berättelse som alltid har pågått inne i landet, men som är lite glömd”, menar Klara. ”När jag tänker på min egen uppväxt så inser jag att där finns något som inte är tillräckligt exponerat. Det känns också som att det finns utrymme för nya samarbeten i denna del av Halland. Men jag vet riktigt hur det ska gå till, det är väldigt tidigt men väldigt spännande för min del. Jag är på jakt efter om det finns någon som man inte har stött på och som sitter inne i skogarna och spelar något instrument eller kanske producerar techno eller något annat. Det skulle vara spännande hitta. Men jag har redan tagit kontakt med vissa olika, så det är mycket på gång. Det känns konstnärligt väldigt givande. Jag har också träffat en hel del människor som jag inte kände tidigare förra omgången jag bodde här som är jättespännande och som jag har börjat samarbeta med på olika sätt. Det känns bara lite konstigt och tråkigt att alla de som har varit en inspirationskälla för mig i Halmstad numera har fått sina stöd indragna från regionen. Jag tänker bland annat på Harp Art Lab, Isildurs Bane och Operation Opera. Jag blir förbannad och tänker att skylta inte med mig Region Halland, när ni samtidigt ska ta bort resurserna till allt som har inspirerat mig att välja denna väg.”

Förändringens vindar

”När jag flyttade från Halmstad fanns ju fortfarande Kulturhuset i Folkparken kvar med allt vad det kunde generera. När jag kom tillbaka fanns bara en nybyggd lokal i en annan del av staden i stället som ju är vad den är. Men jag hann ju trots allt smyga runt i det fantastiska huset, med alla sina möjligheter inför framtiden, och utforskade varje skrymsle och vrå. Tyvärr insåg man väl inte dess potential. Så kan det fungera i en mindre stad. Nu kanske inte Halmstad själva egentligen vill beskrivas som en mindre stad, men så är det ju trots allt. Även om man vill uppfattas som stor och internationell. Det är ju även därför man blir så sur när man i Halland motsägelsefullt klipper av försörjningen till helt unika verksamheter som är så speciella och utvecklade, vilka man istället naturligtvis borde stötta och skydda. I Norrköping var man verkligen bättre på att lyfta det som fanns. Kulturpersoner är ju bra på att göra mycket för lite pengar, så det behöver inte kosta så mycket. Men man behöver väl inte stället aktivt försöka underminera …”

Vem är Fågelle?

Du har ju valt att kalla dig Fågelle i samband med din artistroll och blir alltmer känd både i Sverige och internationellt. Hur upplever du dina möjligheter och förutsättningar att nå ut med ditt koncept, och vad ger det dig för frihet inför framtiden?

”Det finns en värld och det finns en möjlighet för mig att iscensätta den spänning som finns i musiken på andra sätt. Om man kan hjälpa musiken så att den på ett bättre sätt landar, om man kan ge en liten röd matta in för folk, då vill jag göra det. Jag hur ju även arbetat med foto och liknande sedan länge och tycker att det är intressant. Det finns en tydlig bild av hur projektet ser ut och vad det är för trial, färger och känslor som gäller. Men som man självklart också bryter mot ibland. Framför allt musikaliskt. Det är ju lätt att vara lite mer strikt när det kommer till det visuella. Jag siktar på att göra något som inte har gjorts innan, det är alltid målet”, förtydligar Klara. ”Man vill så långt det är möjligt ha sitt eget utrymme som man vill utforska, och då hjälper det till att sätta in det i ett visuellt sammanhang. Man mäter ut sitt territorium ännu mer den vägen, och det känns spännande”, menar Klara. ”Sedan blir det ju ganska annorlunda live, och jag och Henryk har pratat om att det handlar om två olika världar. Ibland blir det ganska ängsligt när folk ska försöka sig på att hantera livesituationen. Jag får känslan av att det är viktigare att det blir korrekt än att det blir bra. Jag kan känna att det kanske räcker med en av tre verser och sedan halva refräng- en. Sedan hittar man ett helt nytt arrangenamg som folk uppskattar och som känns skitbra. Man får essensen och får i sig låten. Livebiten har för övrigt utvecklats och blivit ganska stark i sig, och vi är också nyfikna på att även få in denna del i produk- tionen. Det är ett sätt att jobba som också känns spännande musikaliskt. För mig blir närvaron och känslan i rummet väldigt viktig. Alla element som fanns med i produktionen behöver inte vara med. Det gäller att hitta rätt utrustning och spela med den på kreativa sätt”, konstaterar Klara.

Hemma igen

”Det jag upplever här och nu är ju ändå hemma för mig och det kommer det alltid att vara. Än så länge är jag även kopplad till Berlin, och det är ju en helt galen stad med mycket acceptans och öppenhet. Det är väldigt tacksam att göra experimentell musik just där. Ibland är det skönt att känna sig som en alien och ibland vill man inte alls vara en alien”, avslutar Klara och går ut i solskenet på Storgatan i en av sina hemstäder, Halmstad. Nästa framträdande som väntar henne är på årets WayOutWest i hennes tidigare hemstad Göteborg.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Tankar om infall och utfall

Redaktionen — Wed, 27 May 2020 17:13:07 +0000

När saker måste skjutas på framtiden och utrymmet begränsas kan impulsiviteten sättas på prov, och allt går inte att styra efter på förhand konstruerade mallar och rutiner. Var och en hittar sitt eget sätt att förbereda sig på både det väntade och inväntade. Hur ser dynamiken ut mellan det direkta och det planerade? Hur pendlar en konstnär mellan det utåtriktade och målsökande, och det inåtvända och kontemplativa? Vi frågade halländska kulturskapare om deras infall och utfall.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Anna Sjövall. Foto: Teater Halland

Anna Sjövall, regissör och vd för Teater Halland, Varberg

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som konstnär/kulturaktör?
Jag är spontan och känslostyrd när jag regisserar, men förberedd. Att arbeta med intuition och lust i rummet är en viktig del av regisserandet. Samtidigt behöver jag hålla koll på vart vi är på väg och leda övriga i arbetet. Att alla ska kunna göra sitt jobb så bra som möjligt, att vi ska nå fram dit vi vill och att arbetsmiljön är god, är superviktigt.

Vad var ditt senaste konstnärliga infall?
Jag fattar konstnärliga beslut hela tiden. Nu senast beslutade vi om att genomföra Teaterns Dag i september utomhus. I morse beslutade jag att skicka iväg Osäkerhetens tid, en monolog jag skrivit och regisserat för ett nationellt projekt initierat av Dramaten. I fredags fantiserade jag kring om tre skådespelare kan spela alla proletära roller i Djurfarmen.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär/kulturaktör?
Be om lov.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som konstnär/kulturaktör?
Jag ångrar saker hela tiden och tycker alltid att resultatet kunde blivit bättre. Samtidigt är samarbetet och de aktuella omständigheterna alltid avgörande komponenter. Det flyktiga är en del av tjusningen med att arbeta med teater.

Vad har du för förväntningar på din konst, dina produktioner m.m?
Jag vill skapa stor konst som får det att röra sig i människor, beröra, förflytta perspektiv och fördjupa komplexa sammanhang.

Hur bedömer du som konstnär/kulturaktör om det du gör faller väl ut?
Det känns hos publiken om det landar. Sedan är det såklart roligt med recensioner så att även de som inte är på plats kan läsa om det man gjort.

”Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara.”

Om du som konstnär/kulturaktör skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Jag skulle uppmana politiker och beslutsfattare att satsa mer på kultur. Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara. Genom konsten kan vi tänka stort och fritt, där kan våra liv speglas och gestaltas, vi kan reflektera kring vår omvärld, samtid och dåtid, och där kan vi känna oss mindre ensamma. Genom konsten blir vi kreativa och innovativa. Idag behövs det mer än någonsin.

Linda Sturesson. Foto: Marcela Cubura

Linda Sturesson, författare och skribent, Stockholm (tidigare Halmstad)

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som författare?
Både och. Spontan eftersom jag på direkten kan behöva skriva ner det jag ser, hör eller tänker. Eftertänksam när jag sedan redigerar, då kan jag vända och vrida på orden till förbannelse. Skrivandet är för mig som att äta och dricka. Det är ett behov och jag måste göra det regelbundet. Blir jag hungrig måste jag äta omgående och får jag en idé måste den präntas ner direkt. Sedan måste texten, precis som mat, långsamt smältas i systemet innan den kommer ut på andra sidan.

Vad var ditt senaste konstnärliga/kulturella infall?
Jag vet inte om jag kan kalla det för konstnärligt/kulturellt, men jag fick ett infall om att jag skulle börja blogga om mitt stundande bröllop för Allt om bröllop. Tror att jag fick infallet av flera anledningar. Dels för att skapa en motvikt till hur bröllop ska vara. Dels så har jag inte haft så mycket sammanhängande tid de senaste månaderna för att skriva på min nästa roman, men samtidigt behöver jag skriva. Då passar det bra med korta blogginlägg som kan skrivas på språng. Vill dock helst nämna mitt näst senaste infall som resulterade i en utställning tillsammans med en konstnär. Konstnären använde mina boksidor som inspiration och teckningsblock vilket blev en väldigt stämningsfull och snygg utställning. Men det var som sagt mitt näst senaste infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som författare?
[Skrattar] Jag trodde blogga och i synnerhet inte om bröllop, men där hade jag fel så nu finns det väl inga gränser längre. Eller jo, jag skulle aldrig skriva något som skulle få negativa konsekvenser för mina kära och som skulle kunna skada min relation till dem.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som författare?
Nej, det är ingen idé att ångra några infall eller utfall eftersom de inte kan göras ogjorda. Däremot kan jag ha extremt mycket ångest för att jag låter andra läsa det jag har skrivit. Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. Då ångrade jag mitt infall att skicka ett manus till ett bokförlag och att jag sedan tackade ja när de ville ge ut boken. Kan konstatera att ångesten var onödig eftersom boken ju tas emot på samma sätt vare sig jag mår dåligt eller inte så då kan jag likväl låta bli. Fast lättare sagt än gjort.

”Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. ”

Vad har du för förväntningar på dina böcker/texter?
Att mina böcker och texter ska beröra, roa och skapa eftertanke.

Hur bedömer du som författare om det du gör faller väl ut?
Jag går på meddelanden från läsare. Många har skrivit att de känner igen sig eller att de har skrattat eller gråtit när de har läst min bok. Jag tolkar det som att boken då har fallit väl ut.

Om du som författare skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Svår fråga. Jag är mindre nöjd med en persons agerande just nu, men det kanske skulle vara taskigt att göra ett utfall mot en person i en bok där det står kvar för evigt och utan att hen har en chans till försvar, även om personen inte skulle läsa den. Just nu är det dock lockande. Och vem vet, kanske dyker det upp något som påminner om personens agerande i en text någon gång för trots allt så hämtar jag en del inspiration från verkligheten även om jag modifierar och broderar ut eller syr in. I min bok finns viss kritik mot vissa företeelser, men bara mellan raderna. Annars skulle utfallet möjligen vara mot överdriven konsumtion eller självgoda hycklare, men också detta bara mellan raderna.

Thomas och Ulla Frisk. Foto: Maths Jalhed

Thomas och Ulla Frisk, konstnärer, Haverdal

Är ni mestadels spontana och obetänksamma eller eftertänksamma och beräknande som konstnärer?
Vi upplever det mer som en lång eller kort process full av infallsvinklar och förslag. Först är man kanske spontan och frågande därefter eftertänksam sedan spontan igen och så eftertänksam igen eller tvärtom.

Vad var era senaste konstnärliga infall?
Vi arbetar inom ett visst ”språkområde”-tekniker eller efter en ”grundmodell” snarare en efter enstaka infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär?
Konstverk som inte leder till eftertanke och inre bearbetning.

Finns det något infall eller utfall som ni ångrar som konstnärer?
Thomas minns ett infall som inte kändes helt bekvämt. I slutet av 60-talet visades på Sveagalleriet i Stockholm en utställning med konstnärer från Västsverige. På vernissagen uppfördes en ”Happening” där Thomas och konstnären Yoshi Nakajima rullade in sig i mjöl och sprutade vatten på publiken. Publiken förfärades och det ledde också till att en i personalen sa upp sig samt att Thomas flickvän övervägde att göra slut.

”Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.”

Vad har ni för förväntningar på er konst?
Att stilla vår nyfikenhet d.v.s. arbeta konstruktivt med idéer i olika material.

Hur bedömer ni som konstnärer om det ni gör faller väl ut?
Det ingår i yrket att göra den bedömningen själv, eller? Självkritiken är mestadels hård men nödvändig. Tvivel finns med hela tiden. Blir man någonsin nöjd? Kanske blir det bättre nästa gång – däri ligger drivkraften att arbeta vidare och prova nya grepp. Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.

Om ni som konstnärer skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Något som funnits med i ”grundmodellen” från början är miljöfrågor. Vi deltog t.ex. i början av 70-talet i en protestmarsch genom Halmstad. Giftiga innehåll i tvättmedel var ett aktuellt ämne så på plakaten stod ”Varför skall tvätten vara vitare än vit när Nissan är skitigare än skit”.

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.