kris – Tidskriften Kulturimperiet

Den spontana solidariteten, vår plattform i kristid?

Redaktionen — Wed, 13 May 2020 23:14:38 +0000

I ett avståndstagande Sverige kan man fundera över vad som händer med individens roll och känslan för medmänniskornas situation och behov. Tilliten till varandra är naturligtvis viktig och behoven parallella. Hur mycket finns det kvar när de sista också ska få sin omsorg, trygghet och överlevnad?

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

En dag i mars, 2020. Den äldre herren stannar till med kundvagnen, någon meter ifrån mig där jag står vid brödavdelningen. Jag fattar vinken, släpper förbi honom och går en lov i matbutiken tills det är fri lejd vid brödhyllorna. Senare, på friluftspromenaden i det soliga vädret, en vänlig nick från en mötande kvinna. Vi navigerar runt stigen för att inte passera varandra närmare än nödvändigt. Det finns ett tyst samförstånd. Coronakrisen har drabbat Sverige, som med hittills få tvångsåtgärder, sticker ut i Europa. Vår statsminister pratar om folkvett och individens ansvar. Vi uppmanas till självisolering och social distansering. Signalerna som skickas, är en tillit till befolkningen. Kanske har vi det i oss, en naturlig skygghet som i sammanhanget blir till vår fördel. I en konsensuskultur där rekommendationer från myndigheter följs nitiskt, blir det logiskt att förorda frivillighet före tvång, en pliktkänsla som ska komma under- och inifrån.   

”Vi navigerar runt stigen för att inte passera varandra närmare än nödvändigt. Det finns ett tyst samförstånd.”

Bottenlösa hål av hopplöshet

Med nästan kuslig tajming dyker den spanska, sci fi-thrillern Hålet (El hoyo) upp på Netflix i mars. Dess engelska titel The Platform, är även den en bokstavlig fingervisning om filmens premiss. Hålet i fråga, är ett slags hisschakt som separerar hundratals våningar i en mycket utstuderad fängelsehierarki. Plattformen som svävar (!) mellan nivåerna, fylls till bredden med mat, uppifrån. Fångarna måste äta varandras rester, varpå det blir svårare att överleva ju längre ned i systemet de befinner sig. På den korta tid födan finns inom räckhåll på plattformen, drivs alla till att roffa så mycket de kan innan den åker vidare. Fången Goreng har frivilligt gått med på att vara intagen i ett halvår. Om han överlever, belönas han med ett certifikat som ska vara fördelaktigt i det fria (så fri vardagen kan bli i en förmodad, fascistoid skurkstat). Alla fångar måste spendera en månad på varje våning, för att sedan slumpas vidare, uppåt eller nedåt. Inget vet hur djupt hålet är, tills Goreng och en bundsförvant bestämmer sig för att gå till botten med systemets inneboende orättvisor. Samhällskritiken är uppenbar. Den kanske tydligaste sensmoralen, är att människan är sin egen största fiende. Om alla i fängelset samarbetar och ransonerar, skulle alla ha tillräckligt och klara sig – ett kollektiv som ser nyttan av att dela på såväl bördor som frukter, vilket på sikt gynnar individen. Filmen väcker frågor om moral, empati och så kallad spontan solidaritet. Är det värt att försöka förändra sakernas tillstånd, eller är det kört oavsett? Vad kostar det att göra uppror mot makten, här kallad Administrationen, som basar för fängelset? Hur högt är priset man måste man betala för att foga sig i ledet? Korrumperas man per automatik av att klättra i näringskedjan? ”Om vi får mat ner till sista nivån har vi knäckt hålets mekanik.”

Att fängelsefångarna måste göra irrationella förflyttningar mellan våningar, skulle kunna representera livets förgänglighet och de oförutsedda tragedier som kan drabba vem som helst. En ond cirkel där alla är förlorare. Tolkningsmöjligheterna är många. Med bottenlöst obehag och inslag av kannibalism, är Hålet inget för kräsmagade; den som härdar ut bjuds på etiska dilemman, som i tanken kan överföras till vår öppna demokrati, eller en i kristid tillfälligt inskränkt sådan.  

Social istid

Det är fortfarande mars och en smått ödesmättad stämning råder i riket, åtminstone i den bit av Norrlands inland där jag befinner mig. Mänskliga skepnader syns ibland till. Med dämpade rörelser och målmedvetna blickar, försvinner de lika diskret som de kom. Det känns som att vi alla vandrar omkring i en bok av Simon Stålenhag, känd för att i sina illustrationer skildra en alternativ, dystopisk version av Sverige. Ja, nog finns det en tragikomisk ironi att sunt förnuft, särskilt i dessa dagar, innebär att sjunga ensamhetens lov. Så ser jag, under min stilla promenad, ett föredöme i social distansering: en ensam pimpelfiskare på Storsjöns is. Ingen annan i närheten så långt ögat kan nå. Efter en stund tar han upp en termos, dricker ur kåsa och blickar ut i tomma intet. Det är en rogivande syn.

Text: Anders Nilsson
Foto: Hedvig Jalhed och Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

Faller en faller alla

Redaktionen — Wed, 13 May 2020 21:04:54 +0000

Det är onekligen en ny tid och tillvaro som drabbat oss i Sverige – tillsammans med hela övriga världen – i och med det pandemiska orosläget 2020. Eftertankar, längtan, sorg, vilsenhet och kanske en slags uppgivenhet och även förtvivlan över att världen inte längre snurrar lika friktionsfritt och självklart som tidigare, biter sig fast i den ensammare vardagen, i vårt fall färgad av den svenska regeringens och Folkhälsomyndighetens anvisningar och restriktioner. Före och efter dagen/tiden C som i Corona eller covid blir alltmer till ett begrepp. På en mängd andra platser i världen är det inte värre än vanligt, där gäller lika extremt utsatt tillvaro som alltid. Överlevnad dag för dag, misär, krig, orättvisor, flyktingströmmar, fler smittohärdar, sjukdomar och annat elände påverkar miljoner och åter miljoner människor runt om klotet dagligdags, covid-19 naturligtvis inte att förringa.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Avbrottet och den tidsmässigt ökade närvaron hemma i bostaden och i vår fantastiska svenska allemanstillgängliga natur kan förhoppningsvis ge utlopp och utrymme för en massa nya tankar och lösningar, infall och utfall. I detta nummer publicerar vi material kring kulturexempel, idéer, uttryck och villkor så som de ter sig idag, just på temat infall och utfall. Vilka infall och utfall kan påverka och utveckla kulturen runt omkring oss och mitt ibland oss just nu? Vilka infall och utfall ger den nya situationen upphov till i vardagen, i det lilla? Hur hanterar vi förhållandet till varandra, misstänksamhet, godtrogenhet, tillit, längtan och så vidare? Vi behöver som alltid både bröd, skådespel och andra upplevelser. Ge oss detta. Hitta nya vägar.

Sedan starten 2010 har Tidskriften Kulturimperiet återkommande delats ut gratis på en mängd olika platser i västra och södra Sverige. Gensvaret från alla läsare som vid det här laget vant sig vid att Tidskriften Kulturimperiet finns tillgänglig och står för ett annat slags kulturinriktat innehåll, har varit positivt att möta. Det finns idag en uppsjö av till tidningar och magasin förtäckta reklam- och annonsblad, som inte har möjligheten eller för den delen ambitionen att publicera motsvarande typ av läsinnehåll. Emellanåt kan det därför uppstå en positiv kulturkrock när våra tidningsställ och tidningar delas ut parallellt med direkt marknadsinriktade och likaledes gratis trycksaker. En del läser det de är vana vid, medan andra gör ett annat val.

”Vårt första nummer för 2020 var planerat att tryckas och sedan distribueras med start i april. På grund av krisutbrottet blev det tyvärr inte så. Vi har därför valt att omarbeta och ge ut vårt första nummer i digital form här via vår webbplats.”

Coronavåren 2020 fick Kulturimperiet i likhet med en mängd andra företeelser och verksamheter i samhället acceptera och anpassa sig till pandemisituationen som just nu löper amok över världen i både stängda, nyöppnade och flockimmunitetssträvande länder. Vårt första nummer för 2020 var planerat att tryckas och sedan distribueras med start i april. På grund av krisutbrottet blev det tyvärr inte så. Vi har därför valt att omarbeta och ge ut vårt första nummer i digital form här via vår webbplats. Jag hoppas att många successivt kan hitta även hit, även de läsare som normalt mest uppskattar ett fysiskt exemplar mellan nyporna. Den tryckta upplagan av Kulturimperiet återkommer så snart det ges möjlighet att röra sig och vistas obegränsat antal personer på olika platser inom vårt vanliga utdelningsområde. När butiker, bibliotek, museer, caféer och andra offentliga platser återigen fylls med människor, då finns Kulturimperiet där igen i utdelningsställen. Vi ser verkligen fram emot det.

Utan allmänt stöd och annonsstöd från en mängd blandade kulturaktörer och andra sympatisörer skulle kulturexperimentet Kulturimperiet varit omöjligt att genomföra under de senaste tio åren. För 2020 firar vi faktiskt stolt vårt tioårsjubileum. Kulturimperiet utgör idag ett etablerat koncept som får uppmärksamhet för sina grundläggande principer och inriktning. Utan alla er som varit med på resan skulle det inte existera en enda fysisk utgåva av Kulturimperiet, inga texter och inga bilder.

Politiker, kulturchefer och andra ansvariga har under gångna åren kommit och gått, kommit igen och kommer förmodligen att gå igen i näraliggande kulturella eller kanske i ännu mer lukrativa sammanhang. Fotfolket, de andra kulturföreträdarna och -utförarna, finns oftast kvar längre vid sin läst, ibland hela livet, som vilken ambitiös och hängiven skomakare som helst. Kanske är det ibland bara alltför svårt att bryta upp och gå vidare. Villkoren och möjligheterna har i och med covid-19-hotet förvisso förskjutits och skadats en del, men uppgiften som sådan finns alltid kvar. Därför kommer detta skrå naturligtvis att resa sig igen.

”Kanske är det ibland bara alltför svårt att bryta upp och gå vidare.”

När gemenskap är det vi för tillfället suktar allra mest efter men avstånd är av nöden av säkerhetsskäl, ska vi kanske påminna oss om att armlängds avstånd kan vara tillämpligt även inom olika grupperingar och näraliggande kollegium för den kulturella och konstnärligt fria utvecklingens skull. Integriteteten och den egna tanken riskerar så lätt att snöpas i kollegiala sammelsurier där alla ska vara vän med alla, gärna tycka likadant och samarbeta så att ingen står fri från den andre. Så här tjugo år efter 2000-talets intåg har aktivist ersatt entreprenör som trendbegrepp på kulturarbetarens visitkort – och det känns redan förlegat. Det är dags att blicka framåt och hitta sina alldeles egna titlar och arbetssätt, bortom både näringslivsromantiken och den självförhärligande präktighetspolitiken.

Den så kallat fria – självständiga, men dock inte alltid oberoende – kulturen försöker förhoppningsvis så gott det går att vara befriad från styrningar, anpassningskrav och tidseraanpassade förutsättningar för att kunna förverkliga sina tankar och ambitioner och skapa nya originella och intressanta kulturyttringar. Det går väl kanske så där i dessa polariserade och svartvita tider. Men det är väl en särskild debatt som skulle behöva mer uppmärksamhet och utrymme. I ett genomkommersialiserat samhälle som vårt, måste det rimligtvis få finnas utrymme även för det icke-kommersiella och egensinniga i sann konkurrenspositiv anda.

Välkommen till ännu ett utgivningsår för den halländska tidskriften Kulturimperiet.

Maths Jalhed, chefredaktör

Illustration: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.