I ett avståndstagande Sverige kan man fundera över vad som händer med individens roll och känslan för medmänniskornas situation och behov. Tilliten till varandra är naturligtvis viktig och behoven parallella. Hur mycket finns det kvar när de sista också ska få sin omsorg, trygghet och överlevnad?

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

En dag i mars, 2020. Den äldre herren stannar till med kundvagnen, någon meter ifrån mig där jag står vid brödavdelningen. Jag fattar vinken, släpper förbi honom och går en lov i matbutiken tills det är fri lejd vid brödhyllorna. Senare, på friluftspromenaden i det soliga vädret, en vänlig nick från en mötande kvinna. Vi navigerar runt stigen för att inte passera varandra närmare än nödvändigt. Det finns ett tyst samförstånd. Coronakrisen har drabbat Sverige, som med hittills få tvångsåtgärder, sticker ut i Europa. Vår statsminister pratar om folkvett och individens ansvar. Vi uppmanas till självisolering och social distansering. Signalerna som skickas, är en tillit till befolkningen. Kanske har vi det i oss, en naturlig skygghet som i sammanhanget blir till vår fördel. I en konsensuskultur där rekommendationer från myndigheter följs nitiskt, blir det logiskt att förorda frivillighet före tvång, en pliktkänsla som ska komma under- och inifrån.




”Vi navigerar runt stigen för att inte passera varandra närmare än nödvändigt. Det finns ett tyst samförstånd.”

Bottenlösa hål av hopplöshet

Med nästan kuslig tajming dyker den spanska, sci fi-thrillern Hålet (El hoyo) upp på Netflix i mars. Dess engelska titel The Platform, är även den en bokstavlig fingervisning om filmens premiss. Hålet i fråga, är ett slags hisschakt som separerar hundratals våningar i en mycket utstuderad fängelsehierarki. Plattformen som svävar (!) mellan nivåerna, fylls till bredden med mat, uppifrån. Fångarna måste äta varandras rester, varpå det blir svårare att överleva ju längre ned i systemet de befinner sig. På den korta tid födan finns inom räckhåll på plattformen, drivs alla till att roffa så mycket de kan innan den åker vidare. Fången Goreng har frivilligt gått med på att vara intagen i ett halvår. Om han överlever, belönas han med ett certifikat som ska vara fördelaktigt i det fria (så fri vardagen kan bli i en förmodad, fascistoid skurkstat). Alla fångar måste spendera en månad på varje våning, för att sedan slumpas vidare, uppåt eller nedåt. Inget vet hur djupt hålet är, tills Goreng och en bundsförvant bestämmer sig för att gå till botten med systemets inneboende orättvisor. Samhällskritiken är uppenbar. Den kanske tydligaste sensmoralen, är att människan är sin egen största fiende. Om alla i fängelset samarbetar och ransonerar, skulle alla ha tillräckligt och klara sig – ett kollektiv som ser nyttan av att dela på såväl bördor som frukter, vilket på sikt gynnar individen. Filmen väcker frågor om moral, empati och så kallad spontan solidaritet. Är det värt att försöka förändra sakernas tillstånd, eller är det kört oavsett? Vad kostar det att göra uppror mot makten, här kallad Administrationen, som basar för fängelset? Hur högt är priset man måste man betala för att foga sig i ledet? Korrumperas man per automatik av att klättra i näringskedjan? ”Om vi får mat ner till sista nivån har vi knäckt hålets mekanik.”

Att fängelsefångarna måste göra irrationella förflyttningar mellan våningar, skulle kunna representera livets förgänglighet och de oförutsedda tragedier som kan drabba vem som helst. En ond cirkel där alla är förlorare. Tolkningsmöjligheterna är många. Med bottenlöst obehag och inslag av kannibalism, är Hålet inget för kräsmagade; den som härdar ut bjuds på etiska dilemman, som i tanken kan överföras till vår öppna demokrati, eller en i kristid tillfälligt inskränkt sådan. 


Social istid

Det är fortfarande mars och en smått ödesmättad stämning råder i riket, åtminstone i den bit av Norrlands inland där jag befinner mig. Mänskliga skepnader syns ibland till. Med dämpade rörelser och målmedvetna blickar, försvinner de lika diskret som de kom. Det känns som att vi alla vandrar omkring i en bok av Simon Stålenhag, känd för att i sina illustrationer skildra en alternativ, dystopisk version av Sverige. Ja, nog finns det en tragikomisk ironi att sunt förnuft, särskilt i dessa dagar, innebär att sjunga ensamhetens lov. Så ser jag, under min stilla promenad, ett föredöme i social distansering: en ensam pimpelfiskare på Storsjöns is. Ingen annan i närheten så långt ögat kan nå. Efter en stund tar han upp en termos, dricker ur kåsa och blickar ut i tomma intet. Det är en rogivande syn.

Text: Anders Nilsson
Foto: Hedvig Jalhed och Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.