Frågan om vår mänskliga plats i naturen har kanske blivit mer aktuell än någonsin. När stresspåslaget är som störst återvänder vi till det gröna och växande. Kulturimperiet har besökt den mystiskt mytiska trädgårdsanläggningen Vargaslätten.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Det är en ljummen aprileftermiddag när vi besöker Vargaslätten, den hemlighetsfulla trädgården i halländska Simlångsdalen. Det är distanseringens tid, på så många sätt, och vi släpps in för att på egen hand utforska platsen medan anläggningens medarbetare sysslar med sitt lite längre bort.

Jugendoas

Vargaslätten anlades 1917 av arkitekten Sigfrid Ericson och hans hustru, Ruth. Idag ägs trädgården av Göran Johansson. Anläggningen är utformad i jugendstil, med organiskt vindlande former och en naturromantisk prägel. Dunklet ger skön avkoppling från det mer utsatta kustlandskapet, med sin vindpinade karghet och fartfyllda folkliv. Här råder ett annat sinnestillstånd – inåtvänt, kontemplativt och nästan meditativt. Det känns som en plats byggd för hemligheter och förtroligheter, tryggt avstängd och farligt fantasieggande på samma gång. Det är både en oas och ett gömställe på samma gång. Ett ställe att fastna på, en skyddad sagovärld.

Trollskogen som kantar parkmiljön bildar en mörkgrön ridå upp mot bergsknallar och krön. Nedanför den påskliljeströdda ängen ligger dammen spegelblank och kallor sticker upp likt facklor i vattenbrynet. Uppe vid husen hörs bullret från den trafikerade vägen genom samhället, men under tallar och rhododendron råder lugnet.

Vargens öga

Vargen har en särskild plats i den nordiska mytologin. Noaordet varg användes förr istället för djurets riktiga namn, ulv, för att inte locka till sig besten. Odens två vargar, Gere och Freke, åt det kött som Oden ratade för mjöd i Valhall. Och Fenrisulven lär enligt myten slita sig loss när världen går under i Ragnarök.

”Tystanden i trädgården blir spöklik när den blir ett litet stormens öga som en ö i bekymmer och oro. Men fristäder behövs mer än någonsin, för eftertanke och för att anknyta till det biologiska kretsloppets ofrånkomliga föränderlighet.”

Just nu, i vår tid, talas det om undergång och nya världsordningar i antågande. Tystanden i trädgården blir spöklik när den blir ett litet stormens öga som en ö i bekymmer och oro. Men fristäder behövs mer än någonsin, för eftertanke och för att anknyta till det biologiska kretsloppets ofrånkomliga förunderlighet. Kanske är vargen på rymmen och springer med glupande käftar runt världen. Vad passar väl bättre då än att gömma sig i hans egen hemvist – platsen där han med minst sannolikhet påträffas?

Namnets ursprung

Just nu är vargen inte hemma. Varför kallas då platsen Vargaslätten? Är det nationalromantikens vurm för asasagorna som slår igenom? Nej, namnet kom sig av en scen som tagen ur en tavla.

– När Sigfrid Ericson kom till den här platsen för första gången lär det ha legat vargar här och latat sig i solgasset, berättar Göran Johansson. Och så gav han trädgården namnet Vargaslätten.

NOAORD
Noaord eller noanamn är ett uttryck som används istället för ett olycksbringande ord eller namn enligt folktron. Det är på sätt och vis en eufemism som ersätter något tabubelagt. Genom att byta till noaordet istället för det riktiga ordet eller namnet, kan olycka undvikas genom att det väsen som åsyftas inte väcks, vredgas eller lockas av sitt korrekta och ursprungliga namn.

Text: Hedvig Jalhed
Foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.