teater – Tidskriften Kulturimperiet

Teatern som spelplats

Redaktionen — Thu, 17 Oct 2019 16:46:29 +0000

Hur kan teaterrummet bli en annan spelplats än den som den uppenbarligen är tänkt att utgöra? Vilken typ av spelplan ser vi i gränsdragningarna mellan scen, salong och balkong – och hur kan vi spela flera typer av spel inom ramarna för byggnaden? Med spelmetoder och ny blick tar sig scenkonstkollektivet Nyxxx an utmaningen att undersöka Laholms Teater och bjuda in till konstnärliga spel. Det handlar om att spela på teatern, men inte som en färdig plats, utan mer som ett instrument.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Scenkonstkollektivet Nyxxx säger sig skapa estetiska händelser och spel där besökaren kan delta och ta plats. Denna regniga septemberfredag befinner sig gruppen på Laholms Teater, där medlemmarna under hösten 2019 är inbjudna som residenskonstnärer. Mellan gulddekor, spröjsade rutor och sammetsdraperier hittas just nu Gabriel Widing, regissör och interaktionsdesigner, Elize Arvefjord, ljuddesigner och kompositör, Tova Gerge, författare och scenkonstnär, samt Albin Werle, bildkonstnär. (Även Ebba Petrén, regissör och författare, och Kerstin Weimers, ljusdesigner, ingår i gruppen, men är inte på plats denna dag.)

Utspritt kollektiv

Nyxxx utgör ett spretigt kollektiv – medlemmarna bor utspridda på flera orter och har olika professioner och specialiteter. Men att samlas behöver som bekant inte innebära att alla gör samma sak samtidigt. Tvärtom är bredden och särarterna inom gruppen det som gör storheten, att samlas kring ett gemensamt intresse från olika håll, med olika möjligheter, olika blick och olika kompetens. Att göra något tillsammans får också gränserna att flyta. Men det blir också tydligt att de inte talar med en gemensam röst, utan att alla har sin egen ingång.

– Vi delar allt, men har också våra egna bakgrunder, säger Albin. Ofta skriver vi tillsammans i gemensamma dokument och så bearbetar Tova texten.

– Alternativt, så skriver jag en text, och ni andra bearbetar den, fyller Tova på.

Gruppens interaktiva scenkonstupplevelser bygger på att besökarna deltar och texterna blir omfattande, med en repertoar av alternativ som ryms inom varje verk.

Konst som spel och spel som konst

Nyxxx har arbetat tillsammans sedan 2010. Spel och speldesign är en central bit av deras konstnärliga idé och uttryck, men ensemblemedlemmarna har olika ingångar till spelvärlden. Medan några har en bakgrund i lajvande och har både deltagit i och skapat lajv i många år, tar andra avstamp i brädspelsvärlden. Och flera av gruppens medlemmar har ett stort intresse för teorier kring spel och speldesign. Albin spelar datorspel, ser på datorspel och läser böcker om spel. Vidare kretsar hans konstnärskap i sig kring spel.

– För mig handlar nog 95 % av min professionella tid om att tänka på spel och titta på spel och speliga saker. Jag gör fysiska spel i form av föremål och arbetar i olika medier.

– Jag är inte så spelig, men för de andra är det ett stort inslag i deras professionella arbete, påpekar Elize.

När gruppen påbörjar framtagandet med ett nytt verk, brukar det starta med någon slags interaktionsidé. Formen kommer före innehållet och utifrån och in arbetar sig Nyxxx mot ett konkretiserande, mot ett innehåll och ett materialiserande.

– Vi jobbar som i en tratt med våra professioner, som är som minst påtagliga i början av processen och blir sedan mer och mer närvarande desto närmre premiär vi kommer, säger Gabriel.

Att omtolka ett rum

Genom regionala Art Inside Out har gruppen hamnat på Laholms Teater för att genomföra någon form av konstnärligt, platsspecifikt undersökande av rummet. Vad detta kommer utmynna i är fortfarande oklart, men höstens process kommer med största säkerhet att resultera i en ny hantering av Laholms Teater.

Hur ser då Nyxxx-medlemmarnas förhållande till det traditionella teaterrummet ut? Att ha som konstnärlig kärna att skapa scenkonstupplevelser bortom synbara uppdelningar och gränsdragningar, där besökaren placeras i centrum och blandas med förberedda, professionella aktörer och preparerade föremål, måste väl innebära att teaterrummet bjuder på ett visst motstånd? Arbetar de egentligen med eller mot rummet? En teater är ju så tydligt inriktad på en viss typ av interaktionsritual, allting är utformat för att funktionellt understödja den fasta sociala metahändelsen – att gå på teater. En teater är utformad för ett specifikt syfte och detta förstelnande av arkitektur och inredning är ju fullt medvetet gjort, för att skapa förutsägbarhet och trygghet, på liknande sätt som i ett flygplan eller i en kyrka. Och gruppens förhållande till teaterrummet är komplext.

– Jag har alltid drömt väldigt mycket om teatern, för att jag längtade till teatern. Men det har komplicerats i och med det här spelandet och drömmen om teatern handlade nog i grunden om att skapa på teatern. Därför blir också åskådarrollen också delvis frustrerande för den som längtar efter att få utrymme för att uttrycka något, berättar Tova.

– Vi arbetar ju oftast i platta rum, med platt golv, förklarar Gabriel. Gränserna mellan scen, salong och balkong blir för oss oftast ett hinder att överkomma. Här har vi valt att utmana oss själva och istället bejaka gränserna. Vi går inte längs med förväntningarna om hur rummet ”ska” användas, men vi använder rummet. Vi är intresserade av rummets skillnader och hierarkier som en inbjudan att arbeta med asymmetrisk speldesign. Jag har en fantasi om att använda skillnader istället för att utplåna skillnader.

– Vi jobbar definitivt med rummet, fyller Albin på, och kanske till och med mer med rummet än vad traditionell scenkonst gör. Men vi jobbar mot konventioner. Hur kan man arbeta med det här rummet på ett sätt som inte förstärker det vanliga? För mig framträder rummet mer i vår typ av verk.

Att delta är att handla

Vad lägger då Nyxxx i begreppet deltagare, om man går in i ett spel med olika förutsättningar, funktion och roller i ett asymmetriskt designat och konstnärligt spel? Gabriel svarar.
– En deltagare är någon som har möjlighet att handla inom ramen för någon slags estetisk upplevelse.

– För mig är Nyxxx mer en akademi än en utställningspraxis. Det som är mest spännande är våra arbets- och interaktionsformer. Jag tänker att vi kommer att fortsätta att göra verk, men det är våra metoder som kommer leva vidare – vi skapar inte bara en verkskatalog, utan också en verktygslåda, avslutar Albin.

Text och foto: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2019.

Det kan lika väl vara här som där

Redaktionen — Thu, 06 Sep 2018 22:02:40 +0000

I Mellbystrand, i hjärtat av Laholmsbukten, hälsar vi denna gång på en skådespelare med såväl dansk, svensk som internationell status. Vi talar naturligtvis om Karin Bertling, still going strong och utan en tanke på att trappa ner sina olika uppdrag och roller. Hon föddes i Stockholm strax före kriget och var redan som litet barn inriktad mot att utvecklas inom konsten, musiken och teatern. Man måste verkligen genuint vilja och tro att det går för att kunna hitta en framkomlig väg när det gäller denna värld, och det har Karin definitivt gjort.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Tanken att försöka få träffa Karin Bertling personligen föds några veckor tidigare när jag under en spontan promenad, en varm sommarkväll under ett besök i Mellbystrand, råkade passera en charmig gammal röd träkåk inbäddad i riklig växtlighet. Här bor skådespelaren Karin Bertling, blir jag upplyst om av en av mina initierade följeslagare.

Jag sjösätter tanken, ringer upp Karin och möts av en vänlig stämma som hälsar mig välkommen.

– Men förvänta dig inga nybakta bullar, sådant har jag slutat med numera, upplyser hon.

Huset i Mellbystrand

Karin har alltid fått en stor del av sin kraft och inspiration genom att under alla år ha kvar möjligheten att vistas just på denna plats i Mellbystrand, i sitt rödmålade hus med vita fönsterluckor. Hit har hon återkommit under hela livet sedan hennes far köpte huset för familjens räkning på fyrtiotalet.

Uppväxten i Stockholm utvecklade bit för bit Karins egen övertygelse om vad hon verkligen skulle vilja ägna sig åt. Hon hoppade därför av sista året från den traditionella skolan för att söka in på den välrenomerade Gösta Terserus teaterskola och självklart kom hon in. Med tanke på hennes stora intresse även för måleri som konstnärligt uttryck, hade kanske en och annan gissat att hon ville gå vägen via Konstfack, men för Karin var det givet och nödvändigt att få möjlighet att koncentrera all kraft på skådespeleriet. Redan som nittonåring, 1956, gifte hon sig med en dansk arkitekt och bosatte sig i Köpenhamn. Familjelivet, sociala mönster och annat medförde att skådespelarkarriären bit för bit började byggas upp i vårt västra grannland på andra sidan sundet, istället för här hemma.

Under alla dessa år fortsatte dock kopplingen till Mellbystrand att vara med i bilden och varje år tillbringades en period även här. Efter sin skilsmässa valde Karin att flytta hit för gott och hon har nu bott här på heltid sedan åttiotalet.

Det nödvändiga mötet

Jag vet inte vad andra tänker om mig, och det har jag aldrig vetat, säger Karin. Jag kan inte gå ut och tänka på vad andra ska tänka. När jag var ung trodde jag att alla tänkte som jag, fortsätter hon. Men så är det ju inte, det har jag verkligen fått bekräftat i allra högsta grad. I dagens läge har de flesta ett tempo och tidsupplägg som inte ger utrymme för att utveckla själva mötet och de eftertankar som kan dyka upp i situationen, menar Karin. Man talar ju inte ens i telefon längre. Just mötet anser Karin vara jätteviktigt att man hanterar rätt. Jag har fått roller där inspelning ska ske bara efter en timme sedan man träffat regissören första gången, berättar hon vidare. Det blir ett helt galet tidsupplägg för alla inblandade.

Karin relaterar till en inspelningsdag förra året i Prag. Jag skulle spela på danska och det var jättekonstiga ord på slottet det gällde och många utländska namn som skulle uttalas rätt. Mitt i allt kommer man in med helt nya repliker som ska läggas till. Visst, jag kan ju bli min karaktär, men för att leverera en replik med den lätthet som kommer av att man har övat in texten och känslan, så haltar det om man plötsligt ska behöva börja tänka det nytillagda. Känslan måste först komma, sedan replikerna.

Även inför reklamuppdrag som innebär uppläsningar vill Karin få texten i god tid eftersom det spar tid. – Då kan jag gå in i studion direkt och göra allt klart på kanske fyra minuter, vilket alla inblandade tjänar på.

Att skaffa roller och uppdrag

Hur är det att arbeta inom detta yrkesområde när man inte bor i Stockholm eller någon annan storstad?

– Jag får säga att det går, det är förbaskat tufft och man måste ligga i och hela tiden för att nå fram. Det finns en bred solfjäder av castare som man hela tiden måste ha kontakt med. Under alla de år som jag har bott här har jag haft kontorstid på förmiddagarna för att söka jobb hela tiden. En gång hade jag faktiskt semester, men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med semestern, skrattar Karin. Men eftersom jag har valt att leva ensam här kan jag ju arbeta utan att ta hänsyn till någon annan, fortsätter hon. Jag tycker att allt är fruktansvärt spännande, det är en utmaning och nu har jag även skrivit en massa texter och håller på att göra min första soloskiva med eget material. Det är Lars-Åke ”Snus” Svensson som gör all musik. Vi arbetar väldigt tätt ihop, och han har dessutom skrivit musiken till två operafilmer som jag håller på med. Det handlar även om samarbete med musiker härifrån Halland som Per Thornberg och Beppe Wackelin. Jag kommer även att göra en reading, en monolog som en författare och skådespelare i Malmö har skrivit åt mig. Den är så knepig och abstrakt så den ska filmas för att man ska kunna se den på nytt. Det har bara inte landat riktigt hos mig hur jag ska göra den, berättar Karin vidare.

Återkomsten till Sverige

Vi backar bandet till 1987 när Karin flyttade tillbaka till Sverige för gott. Innan dess hade hon överhuvud taget inte varit synlig som skådespelare i Sverige utan enbart arbetat i Danmark via sina danska kontakter. På så vis kom Karin att påbörja sin svenska karriär först vid femtio års ålder, vilket ger ett intressant perspektiv åt helheten för hennes del. Hennes första kontakter här skedde med Halmstad och Musik i Halland.

– Halmstad hade ju så mycket kultur på gång då. Jag gick helt enkelt upp och frågade om det fanns något jobb för mig som sångerska och skådespelerska. Kan du göra dockteater? frågade man mig, berättar Karin. Javisst, sa jag. Jag hade aldrig gjort dockteater, så det fick jag väl försöka lära mig, tänkte jag.

Följden av detta blev att Karin åkte runt i Halland i två år med föreställningen Solägget som spelades med full orkester. Sedan blev det ytterligare en tid med föreställningen uppe i Sigtuna. Efter nästan fyra år med tre till fyra föreställningar per dag tyckte Karin sedan att det fick räcka. Men föreställningen lever kvar på något sätt fortfarande. Eftersom jag såg så mycket filmiskt i den tog jag kontakt med Beskowska stiftelsen i Göteborg för att få lov att göra Solägget som film. De tyckte det var helt okej, men därefter tappade själv bort projektet på något sätt.

”Man måste känna efter och fundera över om man orkar att öva varje dag, fråga sig själv om man tycker det är roligt och stimulerande att sitta i timmavis och studera in en text för att sedan kunna den utantill, och att veta vad den betyder.”

Skådespelarkarriär och goda råd

Karin har fortfarande inte en tanke på att pensionera sig och sedan 2000-talet har Karin deltagit i en mängd svenska och utländska filmer och produktioner. Hennes filmografi på Wikimedia ser helt enkelt imponerande ut. Vilka är hennes bästa spontana råd, vad skulle hon vilja skicka med till unga människor som vill skaffa sig en framtid inom, scenkonst, film, musik och så vidare?

– Det är nog att verkligen känna efter om man är ute efter en slags kändisstatus, för då tror jag nog att det är kört, svarar Karin efter en kort tystnad. Det är det de går och drömmer om, att bli kända, åtminstone om man talar om de riktigt unga, fortsätter hon. Man måste känna efter och fundera över om man orkar att öva varje dag, fråga sig själv om man tycker det är roligt och stimulerande att sitta i timmavis och studera in en text för att sedan kunna den utantill, och att veta vad den betyder. Vill jag lära mig att sjunga, lära mig att använda min kropp, alltså att dansa. Men däremot så tror jag inte på, och nu kanske jag är lite farligt ute, jag tror inte på några skolor för du måste utveckla din egen person och din personlighet. Annars drunknar du bland alla andra som liknar den och den. Hur ska man då bära sig åt för att skaffa erfarenheten och insikten? Om man nu vill hålla på med film, eller ägna sig åt teater, sök dit där det händer. Skaffa någon uppgift där. Det kan vara att släpa kablar eller något annat, och samtidigt studera det som händer runt omkring och lära sig hur saker fungerar, beskriver Karin engagerat. Jag tror verkligen på det, understryker hon. Erfarenheten får man ju inte genom att gå på en skola, utan du blir formad som den skolan vill att du ska vara, tror jag i alla fall, lägger Karin till. Man måste vara allmänbildad och lyfta baken, man måste våga gå in i situationen.

Nyfikenhet är ett måste

– Man måste vara nyfiken. Det säger många berömda skådespelare. Det skrev ju för övrigt även Johannes Brost i sin bok. Jag läste den och konstaterade hur mycket han hade gjort i sitt liv, som jag inte hade en aning om, det var ju fantastiskt. Det handlar om att lägga till sig rutiner och att utveckla dem. Fina pappor gör ju inte en bra skådis, en del är bra skådespelare vid tjugo medan andra måste vänta tills de blir åttio. Min teaterlärare sa alltid: Det ska ni veta ungdomar, att birollerna kräver oftast de duktigaste skådespelarna, för det är de som håller uppe huvudskådespelaren, idolen, minns Karin.

Det börjar bli dags att avrunda Mellbystrandsbesöket och vi bestämmer oss ta oss ner till havet och stranden tillsammans innan det är dags för lunch. Jag avslutar med att fråga Karin om vilken karaktär som skulle vara hennes drömroll att göra.

– En drottningroll i ett historiskt kostymdrama, blir hennes direkta svar.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2018.