Krönika – Tidskriften Kulturimperiet

Bara något litet till kaffet … Ingår det påtår?

Redaktionen — Mon, 27 Nov 2023 13:18:39 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Danskarna har sitt öl, vi svenskar har vårt kaffe. När danska lagerarbetare strejkar för att de inte får dricka öl på arbetstid, är vi svenskar upptagna med att efterleva våra inrutade fikaritualer. Vi är såklart inte ensamma om att uppskatta kaffedryckens funktion som socialt smörjmedel (här kan givetvis även tedrickare inkluderas). Finland trumfar oss i kaffedrickande, men vi kommer på en god andra plats i världen med drygt tre koppar per dag och person. ”Kaffeost i kokkaffe, kokat över en öppen eld, för många är detta sinnebilden av Swedish Lapland.” Så står det på Swedish Laplands sajt, en påminnelse om att vårt avlånga land har sina lokala traditioner i hur vi inmundigar livets dryck. Från att ha varit apoteksvara på 1680-talet till att Karl XII fick fått smak för turkiskt koffein, tog importen av kaffe fart under 1700-talet. Och på den vägen var det. Kaffet ska vara hett som helvetet, svart som djävulen, rent som en ängel och sött som kärleken, som den franska diplomaten Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord (1754–1838) uttryckte det. För vad vore vi utan det svenska fikat? Kaffe med dopp, sju sorters kakor, kaffe på fat, en slät kopp med påtår. Vi har alla våra preferenser. Vissa har unnat sig en espressomaskin i hemmet, medan puritaner som minns hur det dracks förr föredrar kokkaffe. Själv är jag perkulatorn trogen, med en kompletterande hörna där presso- och mokabryggare samsas på utrymmet. Och förstås en burk klassiskt snabb- kaffe som backup.

När det extrema kaffesuget sätter in är det bra att ha tillgång till en scooter eller liknande. Här är det K W Gullers och Stieg Trenter (på Vespa- motorcykel) som förmodligen drabbats av abstinens i Stockholm och därför har tagit sig till Gamla stan och Järntorget för en kopp java.

År 2014 gjorde Dunkin’ Donuts ett försök att etablera sig i Sverige men 2018 tog donutsagan slut. Och Starbucks, som gjorde intåg 2010, finns knappt kvar i Sverige. Från 17 butiker till tre i Stockholm. Kanske blev det för tufft att konkurrera med sedan länge etablerade svenska kaffekedjor som Espresso House och Waynes. Kanske var det lika bra att det inte blev mer av samma vara. Med tanke på hur mycket vi svenskar konsumerar amerikansk popkultur, är det kanske inte så konstigt att svenska Starbucks-kloner skulle breda ut sig alltmer.

Att stadskärnor utarmas till förmån för stora köplador är inget nytt, men varje gång jag läser att ett klassiskt konditori lägger ned skär det i hjärtat. Kanske är det skammen över att även jag har fallit för bekvämlighetens gissel och inte alltid stöttar caféer och småskaliga butiker i den utsträckning jag skulle vilja. Jag känner nämligen starkt för anrika etablissemang, så när sådana går i graven blir det som att en del av en epok försvinner. Dessa samlingslokaler är för mig en nostalgisk länk till det gamla Sverige; äldre generationer minns Hasse och Tage, radioprogrammet Skivor till kaffet och filmer som Sällskapsresan, med odödliga referenser till det svarta guldet.

”I Sverige har vi ett system där livets små glädjeämnen är schemalagda.”

Apropå Dunkin’ Donuts (numera bara Dunkin’) tänker jag ofta på deras gamla slogan ”America runs on Dunkin’”. Jänkarna behöver uppenbarligen sitt dagliga kaffe för att få sin koloss till land att gå runt, det är inget att ifrågasätta. Men det går nog inte att jämföra med den svenska kaffekulturen. Inte för att det är någon tävling. Vi älskar våra kaffestunder och det går nästan inte att få något vettigt gjort utan dagens dos(er) koffein. Alla som har varit på en arbetsplats med gemensam kaffema- skin vet hur stämningen påverkas när maskinen strular eller kaffet är slut. Alla som har jobbat kommunalt vet att förmiddagsfikat är heligt. I Sverige har vi ett system där livets små glädjeämnen är schemalagda.

Hur hemmakär jag än är, kan kaffeupplevelsen ibland få mig att längta bort. Inte minst en regnig kväll i tevesoffan när utländska influenser gör sig påminda, senast i den spanska dramaserien Foodie Love. I ett avsnitt befinner sig en huvudrollerna på ett kafé i Rom och avnjuter en kaffe som är ”lite syrlig men mycket krämig” och till det äter en ”fantastisk cornetto impregnerad med smör”. Precis sådana mustiga omdömen får det att rycka i resnerven, och det sägs ju att en espresso dricks bäst i sitt hemland Italien. Men vart jag än åker i världen kommer jag att vara förvissad om att det trygga och välbekanta alltid väntar på mig där hemma. Då gör det inte så mycket om det inte finns svenskt kaffe på hotellet.

Text: Anders Nilsson
Foto: Sune Sundahl (Arkitektmuseets samlingar) och Studio Gullers (Nordiska Museets Samlingar)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Hund bland hermeliner

Redaktionen — Fri, 06 Oct 2023 13:06:14 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Det är nog få som inte känner till namnet Lars Vilks, oavsett om man är konstintresserad eller ej, då han, eller snarare hans konst och liv i allmänhet, omgiven av livvakter, ofta var mitt i debatten. Som konstnär skapade han ett visst tumult och väckte tankar och åsikter långt utanför konstvärlden med sina konstverk – men kanske inte lika känt är att han även rörde om i den teoretiska konstsoppan, och menade på att det finns mycket som tyder på att den är kokad på spik – spik omgärdad av mycket prat och tämligen lite konst.

Vilks utgick i sin konstteori från vad som kallas ”den institutionella konstteorin”, där grundtesen är att det är konstvärlden som institutionellt system som avgör vad som är konst och att det finns konst som är mer konstnärlig än annan konst. Kort sagt så är kontentan av denna teori att det som ingår i konstvärlden är konst, medan det som befinner sig utanför inte är det. Det var inte Vilks själv som myntade begreppet, eller etablerade teorin, utan den kommer från ursprungligen från Arto Danto, som publicerade en essä kring ämnet 1964, The Artworld, vilken sedan låg till grund för George Dickies vidare arbete med teorin. Lars eget bidrag kan hävdas vara att han inte bara utforskade teorin på kammaren och skrev om den, utan att hans konstnärskap till stor del handlade om att utmana konstvärldens föreställningar om sig själv, vilken inte, som man kan förstå, ligger helt i linje med den institutionella konstens premisser, och på så vis få den att falla på eget grepp. Detta perspektiv på Vilks konstnärskap är något som lyfts fram på ett utmärkt vis av till exempel Mårten Arndtzén i boken Konsten är vi från 2022.

Sommaren 2023 uppmärksammades Lars Vilks gärning på Blå hallen i Höganäs.

Dessa teorier om konstvärlden var det som Vilks jobbade vidare med och boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: Handbok med teori från 2005, som han skrev tillsammans med Martin Schibli, är vad man kan kalla en cynisk redogörelse full av humor för vad som gäller för den som vill bli konstnär idag. Det som lyfts fram i boken, förutom just tesen om att konstvärlden definierar vad som är konst, är att denna konstvärld också har uttalade kriterier för vad som är relevant konst just nu (dessa kriterier tenderar att ändras i takt med tiden), vilket är en av anledningarna till att det går att skriva en handbok i hur man blir samtidskonstnär – det är ingen mening att lägga tid på hantverket, vara nyskapande eller komma på avancerade koncept och idéer när det enda viktiga är att du uttrycker rätt åsikter, värderingar och, så att säga, lär dig att spela konstspelet. Det här leder i sin tur till en tämligen stor likriktning inom konsten, den blir plakatlik, uppfostrande och pekpinnig. Och oftast rätt ful och tråkig att titta på, men det är irrelevant, enligt konstvärlden, för verken i vår tid lutar sig mot luntor av dammig filosofi, gärna från andra halvan av förra seklet, nedplitade i Frankrike. Man kan säga att samtidskonstens stora, självpåtagna uppdrag idag är att illustrera väl utvalda tänkare, och därigenom sprida deras sociala kritik till oss alla, dock helt i avsaknad av all annan form av kritik, till exempel självkritik. Så om det är konstens roll att förändra världen, då har samtidskonsten lyckats – den har gjort den lite tråkigare.

KONSTVÄRLDEN
När Arto Danto myntade begreppet ”konstvärlden” menade han att den utgörs av en diskursiv miljö som uppstår i nätverket av institutioner såsom konstmuseer, konstgallerier, konstskolor och så vidare. Han argumenterade för att det konstnärliga i presumtiva konstverk endast kan uppfattas och förstås i relation till dess konstteoretiska omgivning och till konsthistorien, vilket är vad som är vad som diskuteras i konstvärlden. George Dickies utveckling av den socialkonstruktivistiska idén om konstvärlden kom därefter att landa i uppfattningen att det inte finns några objektivt konstnärliga kvaliteter som kan observeras i artefakter som har konstnärlig status, utan de räknas som konst för att de råkar behaga den sociala konstvärldens institutioner och därmed tilldelas konststatus när de så att säga adopteras av den och tas upp i konstfamiljen.

Text: Mattias Rylander
Foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Den onda cirkeln

Redaktionen — Thu, 17 Oct 2019 16:59:28 +0000

Det är inte lätt att skriva om kultur alltid, och just nu är ett sådant tillfälle, tänker jag, och anledningarna är flera. Det pågår lite diskussioner, eller en debatt kanske, kring huruvida det är högern, eller om det är vänstern, eller om det är båda två, som försöker styra den svenska konsten och kulturen i en ideologisk riktning. Att frågan överhuvudtaget befinner sig på det så kallade bordet beror framförallt på händelser, eller snarare uttalanden, i Sölvesborg (vi kommer dit i nästa stycke), och oavsett vad som skett där, tänker jag att vi borde kunna vara överens om att både högern och vänstern är skyldiga till att smeta med sina fingrar i paletten.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Hur som helst så börjar vi i Sölvesborg, ni vet blekingeorten där de styrande politikerna har deklarerat att man inte ska lägga pengar på ”utmanande samtidskonst”, utan man vill satsa på konst som är vad man kallar ”klassisk och tidlös”. Det här var, som de flesta säkert redan vet, ett beslut som mottogs mindre positivt av många inom den så kallade kulturvärlden, vilken reste sig som en hydra och anklagade politikerna att lägga sig i vad som brukar betecknas som konstnärlig frihet. Och det var här diskussionen, eller debatten kanske, drog igång, där folk började dividera kring vilka politiska partier som hade lagt sina näsor i blöt.

Som redan konstaterats, är det rimligt att utgå från att alla är lika skyldiga när det gäller den frågan, så vi går vidare direkt. Som ett litet tillägg kan sägas att det som fick mig att höja på ögonbrynen kring uttalandet från Sölvesborg var det man kan tycka sig utläsa mellan raderna, det vill säga att det alltså faktiskt finns (!) provocerande eller, än mer främmande, utmanande (!!!) samtidskonst i det här landet i så pass hög utsträckning att politiker upplever att de måste dra en lans mot den … Hur som helst, det intressanta är kanske snarare att fundera över varför en del politiker vill lägga en ideologisk, blöt filt över konstnärliga uttryck, och vad det kan tänkas innebära.

Att se på den politiska skalan som något som går från höger till vänster, eller tvärtom, är kanske inte helt rimligt längre, då det felaktigt kan ge intrycket av att vissa partier alltid befinner sig väldigt långt ifrån varandra, medan andra partier alltid befinner sig tämligen nära varandra. Man kan också få intrycket av att ideologier som befinner sig långt ifrån varandra också måste ha väldigt olika metoder för att uppnå sina mål – mål som man naturligtvis tänker skiljer sig oerhört mycket från de mål som sätts upp på andra sidan gärdet. Att det finns problem med den tolkningen är väl diskussionen om konstnärlig frihet en ganska tydlig indikation på, tänker jag, och för att förtydliga så kan ett alternativ vara att placera in partierna i en cirkel istället. Ta den raka linje som går från den ena extremen till den andra och krök den helt enkelt tills ytterligheterna närmar sig varandra:

Ovanpå den här cirkeln lägger man sedan en Y- och X-axel, vilka representerar Frihetlig – Auktoritär och Progressiv – Konservativ, och på så vis får man en fyrfälting med runda, fina icke-hörn, i vilken man sedan kan placera in exempelvis politiska partier inom de olika tårtbitarna. (Jag tänker inte ge mig på att placera in våra svenska partier i cirkeln, det lämnar jag med varm hand till er läsare, som ett söndagsbingo utan vinnare.) Poängen med det här är att försöka visualisera att den traditionella höger-till-vänster-skalan inte nödvändigtvis fungerar längre (något som många långt innan mig varit inne på), eller kanske aldrig riktigt har varit i närheten av att återspegla partiernas faktiska relationer och positioner.

Anledningen till att den gamla skalan inte är relevant är att den kan ge en falsk bild av politiska likheter och skillnader, då partier som ligger långt ifrån varandra i en sådan höger-till-vänster-skala tenderar att ha vissa saker gemensamt, som till exempel benägenheten att lägga sig i vad konstnärer pysslar med. Eller gå in och peta i hur högskolor och universitet ska fungera: vad de ska lära ut, hur de ska lära ut det och varför. Och var går gränsen? För någonstans går väl en gräns, tänker jag, där makten lägger sig i på detaljnivå och toppstyr, när viss konst premieras över annan, när viss forskning inte får kommuniceras, medan vissa teorier måste integreras överallt och så vidare.

Den politiska kartan är just en karta och hur platt och begränsad i olika ledd den än må tyckas, så illustrerar den en verklighet som alltså varken är plattare eller mer tvådimensionell än planeten Jorden, utan följer i själva verket principerna för ett klot – så om du rör dig tillräckligt långt åt ett håll så dyker du upp på andra sidan. Gränsen är naturligtvis inte ett streck i sanden som utgör en tydlig linje mellan frihetlig och auktoritär, men man kan se vilket håll tornet lutar, tänker jag. Och kanske kan man inse att ett torn byggt till höger kan luta åt samma håll som ett som är byggt till vänster när man betraktar det ur lite olika vinkar. Med det sagt vill jag också påpeka, för tydlighetens skull, att jag inte är särdeles övertygad om att man ens kan bygga ett torn som står spikrakt, däremot är jag väldigt övertygad om att torn kan luta så mycket åt endera hållet att det till slut rasar – eller måste stöttas av något som har lämpligt motlut.

HÖGER OCH VÄNSTER
Indelningen av partier från höger till vänster härstammar från franska revolutionen där de progressiva placerades till vänster och de konservativa till höger. Även EU-parlamentet följer den här traditionella placeringen av politiker, där de sittandes i en hästskoform är indelade efter parti från vänster till höger. Den här formen, hästskon, har också givit upphov till den teori, Horseshoe theory, som den här texten hämtat inspiration från, där ytterlighetspartier (de längst ut i hästskons ändar) tenderar att börja likna varandra.

Text och illustration: Mattias Rylander

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2019.