STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Danskarna har sitt öl, vi svenskar har vårt kaffe. När danska lagerarbetare strejkar för att de inte får dricka öl på arbetstid, är vi svenskar upptagna med att efterleva våra inrutade fikaritualer. Vi är såklart inte ensamma om att uppskatta kaffedryckens funktion som socialt smörjmedel (här kan givetvis även tedrickare inkluderas). Finland trumfar oss i kaffedrickande, men vi kommer på en god andra plats i världen med drygt tre koppar per dag och person. ”Kaffeost i kokkaffe, kokat över en öppen eld, för många är detta sinnebilden av Swedish Lapland.” Så står det på Swedish Laplands sajt, en påminnelse om att vårt avlånga land har sina lokala traditioner i hur vi inmundigar livets dryck. Från att ha varit apoteksvara på 1680-talet till att Karl XII fick fått smak för turkiskt koffein, tog importen av kaffe fart under 1700-talet. Och på den vägen var det. Kaffet ska vara hett som helvetet, svart som djävulen, rent som en ängel och sött som kärleken, som den franska diplomaten Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord (1754–1838) uttryckte det. För vad vore vi utan det svenska fikat? Kaffe med dopp, sju sorters kakor, kaffe på fat, en slät kopp med påtår. Vi har alla våra preferenser. Vissa har unnat sig en espressomaskin i hemmet, medan puritaner som minns hur det dracks förr föredrar kokkaffe. Själv är jag perkulatorn trogen, med en kompletterande hörna där presso- och mokabryggare samsas på utrymmet. Och förstås en burk klassiskt snabb- kaffe som backup.
År 2014 gjorde Dunkin’ Donuts ett försök att etablera sig i Sverige men 2018 tog donutsagan slut. Och Starbucks, som gjorde intåg 2010, finns knappt kvar i Sverige. Från 17 butiker till tre i Stockholm. Kanske blev det för tufft att konkurrera med sedan länge etablerade svenska kaffekedjor som Espresso House och Waynes. Kanske var det lika bra att det inte blev mer av samma vara. Med tanke på hur mycket vi svenskar konsumerar amerikansk popkultur, är det kanske inte så konstigt att svenska Starbucks-kloner skulle breda ut sig alltmer.
Att stadskärnor utarmas till förmån för stora köplador är inget nytt, men varje gång jag läser att ett klassiskt konditori lägger ned skär det i hjärtat. Kanske är det skammen över att även jag har fallit för bekvämlighetens gissel och inte alltid stöttar caféer och småskaliga butiker i den utsträckning jag skulle vilja. Jag känner nämligen starkt för anrika etablissemang, så när sådana går i graven blir det som att en del av en epok försvinner. Dessa samlingslokaler är för mig en nostalgisk länk till det gamla Sverige; äldre generationer minns Hasse och Tage, radioprogrammet Skivor till kaffet och filmer som Sällskapsresan, med odödliga referenser till det svarta guldet.
”I Sverige har vi ett system där livets små glädjeämnen är schemalagda.”
Apropå Dunkin’ Donuts (numera bara Dunkin’) tänker jag ofta på deras gamla slogan ”America runs on Dunkin’”. Jänkarna behöver uppenbarligen sitt dagliga kaffe för att få sin koloss till land att gå runt, det är inget att ifrågasätta. Men det går nog inte att jämföra med den svenska kaffekulturen. Inte för att det är någon tävling. Vi älskar våra kaffestunder och det går nästan inte att få något vettigt gjort utan dagens dos(er) koffein. Alla som har varit på en arbetsplats med gemensam kaffema- skin vet hur stämningen påverkas när maskinen strular eller kaffet är slut. Alla som har jobbat kommunalt vet att förmiddagsfikat är heligt. I Sverige har vi ett system där livets små glädjeämnen är schemalagda.
Hur hemmakär jag än är, kan kaffeupplevelsen ibland få mig att längta bort. Inte minst en regnig kväll i tevesoffan när utländska influenser gör sig påminda, senast i den spanska dramaserien Foodie Love. I ett avsnitt befinner sig en huvudrollerna på ett kafé i Rom och avnjuter en kaffe som är ”lite syrlig men mycket krämig” och till det äter en ”fantastisk cornetto impregnerad med smör”. Precis sådana mustiga omdömen får det att rycka i resnerven, och det sägs ju att en espresso dricks bäst i sitt hemland Italien. Men vart jag än åker i världen kommer jag att vara förvissad om att det trygga och välbekanta alltid väntar på mig där hemma. Då gör det inte så mycket om det inte finns svenskt kaffe på hotellet.
Text: Anders Nilsson
Foto: Sune Sundahl (Arkitektmuseets samlingar) och Studio Gullers (Nordiska Museets Samlingar)
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.
