Halmstads Bollklubb mot AIK (2-1), söndagen den 2 april 2023, strax före avspark. Publik: 10 690
Örjans vall utgör tillsammans med det i skrivandes stund fortfarande allsvenska Halmstads BK, och inte att förglömma även det en gång så stolta idrottssällskapet Halmia, ett såväl fotbollshistoriskt som kul- turhistoriskt heligt förbund. Vi lever i en tid av allmän förvirring, uppluckring och brist på fingertopps- känsla, vilket också framskymtat vid vissa tidigare kulturpåverkande vägval i Halmstad. Till exempel vid bortskeppandet av Najaden till norska Fredrikstad och den trista rivningen av femtiotalsikonen Sporthallen i Badhusparken för tiotalet år sedan.
Än en gång verkar den marknadsinriktade lobbyismen ha fått fäste för att på sikt kunna ersätta fotbollsutövandet på denna klassiska fotbollsmark med kortsiktig lukrativ verksamhet och intäkter av helt annat slag. Tyvärr verkar inte HBK själva till fullo dela uppfattningen att man i grunden även har en idrottshistorisk och kulturell roll som man borde ta ansvar för. HBK blir aldrig ett Juventus, Brentford eller ens ett sorgtyngt AIK. Det är ju det som är hela charmen med denna speciella fotbollsklubb. Att vara nöjd med och stå ut med sin roll trots hackordningen i näringskedjan, att någon enstaka gång kunna kväsa italienska Parma (tack Gudis) eller Sporting Lisabon, och många år senare kunna ta en 6-1 förlust på Borås arena med jämnmod och inte panikartat bänka värdefullt och viktigt spelarkapital på obestämd framtid. Det finns självklart idag en bister ekonomisk verklighet även för denna blåsvarta elitfotbollsklubb och det kan naturligtvis hägra att förhoppningsvis kunna öka sin omsättning och omslutning inför framtiden. Framför allt gäller det att stanna kvar i allsvenskan. Frågan är bara hur mycket det är värt på ett annat plan och på en annan fotbollsplan än på den nuvarande klassiska hemmaarenan. Det har naturligtvis runnit floder av vatten förbi Kaninön sedan ”Svängsta-Larsson” skjöt in halmiamålvakten Rolf ”Kubben” Johansson i nätmaskorna strax framför kiosken på Örjan. Men det är inte sjuttiotal längre och spelarna har inga andra jobb att gå till förrän man eventuellt drabbas av uteblivet nytt kontrakt. Bollklubben spelar dock fortfarande på Örjans grästorvor, till många andra klubbars och delar av publikens förtjusning, och i vissa fall även frustration. Det påstås att Örjans vall utgör en av Sveriges vackraste idrottsanläggningar och det kan nog stämma. Trots detta epitet har Örjans vall troligtvis en hel del brister som arbetsplats för både spelare, tränare och administrativ personal. Dessa detaljer borde väl ändå gå att åtgärda från kommunens sida om bara den goda viljan infinner sig och finansiering- en säkerställs. Med tanke på att man inte längre behöver betala underhåll för Najaden och Sporthallen kanske utrymme för omfördelning kan uppstå i efterhand. Det är kanske en utopi att tro att de närmast sörjande på längre sikt ska få behålla ”sin” spelplats, men man kan väl ändå få drömma lite? Vi får bara inte glömma bort att bygga fina loger till de alltmer viktiga sponsorerna. ”Utan dessa skulle HBK idag inte klara av att bedriva sin verksamhet”, som en klok man konstaterade på läktaren för en tid sedan. Det är nya tider som gäller och B2B är nog här för att stanna åtminstone ytterligare någon tid. Glöm dock aldrig bort: HBK + Örjan = sant.
Text och foto: Maths Jalhed
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.
