Det är inte lätt att skriva om kultur alltid, och just nu är ett sådant tillfälle, tänker jag, och anledningarna är flera. Det pågår lite diskussioner, eller en debatt kanske, kring huruvida det är högern, eller om det är vänstern, eller om det är båda två, som försöker styra den svenska konsten och kulturen i en ideologisk riktning. Att frågan överhuvudtaget befinner sig på det så kallade bordet beror framförallt på händelser, eller snarare uttalanden, i Sölvesborg (vi kommer dit i nästa stycke), och oavsett vad som skett där, tänker jag att vi borde kunna vara överens om att både högern och vänstern är skyldiga till att smeta med sina fingrar i paletten.
STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:
Hur som helst så börjar vi i Sölvesborg, ni vet blekingeorten där de styrande politikerna har deklarerat att man inte ska lägga pengar på ”utmanande samtidskonst”, utan man vill satsa på konst som är vad man kallar ”klassisk och tidlös”. Det här var, som de flesta säkert redan vet, ett beslut som mottogs mindre positivt av många inom den så kallade kulturvärlden, vilken reste sig som en hydra och anklagade politikerna att lägga sig i vad som brukar betecknas som konstnärlig frihet. Och det var här diskussionen, eller debatten kanske, drog igång, där folk började dividera kring vilka politiska partier som hade lagt sina näsor i blöt.
Som redan konstaterats, är det rimligt att utgå från att alla är lika skyldiga när det gäller den frågan, så vi går vidare direkt. Som ett litet tillägg kan sägas att det som fick mig att höja på ögonbrynen kring uttalandet från Sölvesborg var det man kan tycka sig utläsa mellan raderna, det vill säga att det alltså faktiskt finns (!) provocerande eller, än mer främmande, utmanande (!!!) samtidskonst i det här landet i så pass hög utsträckning att politiker upplever att de måste dra en lans mot den … Hur som helst, det intressanta är kanske snarare att fundera över varför en del politiker vill lägga en ideologisk, blöt filt över konstnärliga uttryck, och vad det kan tänkas innebära.
Att se på den politiska skalan som något som går från höger till vänster, eller tvärtom, är kanske inte helt rimligt längre, då det felaktigt kan ge intrycket av att vissa partier alltid befinner sig väldigt långt ifrån varandra, medan andra partier alltid befinner sig tämligen nära varandra. Man kan också få intrycket av att ideologier som befinner sig långt ifrån varandra också måste ha väldigt olika metoder för att uppnå sina mål – mål som man naturligtvis tänker skiljer sig oerhört mycket från de mål som sätts upp på andra sidan gärdet. Att det finns problem med den tolkningen är väl diskussionen om konstnärlig frihet en ganska tydlig indikation på, tänker jag, och för att förtydliga så kan ett alternativ vara att placera in partierna i en cirkel istället. Ta den raka linje som går från den ena extremen till den andra och krök den helt enkelt tills ytterligheterna närmar sig varandra:
Ovanpå den här cirkeln lägger man sedan en Y- och X-axel, vilka representerar Frihetlig – Auktoritär och Progressiv – Konservativ, och på så vis får man en fyrfälting med runda, fina icke-hörn, i vilken man sedan kan placera in exempelvis politiska partier inom de olika tårtbitarna. (Jag tänker inte ge mig på att placera in våra svenska partier i cirkeln, det lämnar jag med varm hand till er läsare, som ett söndagsbingo utan vinnare.) Poängen med det här är att försöka visualisera att den traditionella höger-till-vänster-skalan inte nödvändigtvis fungerar längre (något som många långt innan mig varit inne på), eller kanske aldrig riktigt har varit i närheten av att återspegla partiernas faktiska relationer och positioner.
Anledningen till att den gamla skalan inte är relevant är att den kan ge en falsk bild av politiska likheter och skillnader, då partier som ligger långt ifrån varandra i en sådan höger-till-vänster-skala tenderar att ha vissa saker gemensamt, som till exempel benägenheten att lägga sig i vad konstnärer pysslar med. Eller gå in och peta i hur högskolor och universitet ska fungera: vad de ska lära ut, hur de ska lära ut det och varför. Och var går gränsen? För någonstans går väl en gräns, tänker jag, där makten lägger sig i på detaljnivå och toppstyr, när viss konst premieras över annan, när viss forskning inte får kommuniceras, medan vissa teorier måste integreras överallt och så vidare.
Den politiska kartan är just en karta och hur platt och begränsad i olika ledd den än må tyckas, så illustrerar den en verklighet som alltså varken är plattare eller mer tvådimensionell än planeten Jorden, utan följer i själva verket principerna för ett klot – så om du rör dig tillräckligt långt åt ett håll så dyker du upp på andra sidan. Gränsen är naturligtvis inte ett streck i sanden som utgör en tydlig linje mellan frihetlig och auktoritär, men man kan se vilket håll tornet lutar, tänker jag. Och kanske kan man inse att ett torn byggt till höger kan luta åt samma håll som ett som är byggt till vänster när man betraktar det ur lite olika vinkar. Med det sagt vill jag också påpeka, för tydlighetens skull, att jag inte är särdeles övertygad om att man ens kan bygga ett torn som står spikrakt, däremot är jag väldigt övertygad om att torn kan luta så mycket åt endera hållet att det till slut rasar – eller måste stöttas av något som har lämpligt motlut.
HÖGER OCH VÄNSTER
Indelningen av partier från höger till vänster härstammar från franska revolutionen där de progressiva placerades till vänster och de konservativa till höger. Även EU-parlamentet följer den här traditionella placeringen av politiker, där de sittandes i en hästskoform är indelade efter parti från vänster till höger. Den här formen, hästskon, har också givit upphov till den teori, Horseshoe theory, som den här texten hämtat inspiration från, där ytterlighetspartier (de längst ut i hästskons ändar) tenderar att börja likna varandra.
Text och illustration: Mattias Rylander
Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2019.
