Saga – Tidskriften Kulturimperiet

Sagan om den ledsne optikern

Redaktionen — Thu, 19 Oct 2023 06:54:45 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Sven Sjöströms familj hade varit optiker i tre generationer och hade gott anseende i den lilla staden. De hade servat medborgarna väl och hjälpt dem att läsa och att arbeta. Sjöströms optik var en välkänd butik i hela omgivningen och nu hade Sven övertagit den från sin fader.

Allt hade börjat väl, kundkretsen var stor och de fanns konkurrenter först i närmsta stad som låg drygt fyra mil bort. Det var då Sven fick kännedom om att en stor optikkedja hade planer på att etablera sig i hans stad och hand förstod att läget var allvarligt.

Det är bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte Sven, och sökte upp den ansvarige för kedjan. Denne bekräftade att de håll på att etablera sig i hans lilla stad och de såg en utmärkt möjlighet att ta över en majoritet av kunder inom något eller några år.

Jag kan ju driva er lokala butik. Jag kan marknaden och kan ta med mig hela min kundkrets och vara er franchisetagare förklarade Sven och tyckte att han gett dem an offer they can ́t refuse.

Den ansvarige på kedjan såg avståndstagande på honom och förklarade i sin tur att de tänkt sig en yngre förmåga, en nyutexami- nerad och hungrig förmåga som kunde erövra nya marknadsandelar.

Sven gick modslagen därifrån, men tänkte att han minsann skulle kämpa för att överleva. Han arbetade nu hårt, sänkte sina priser och hade ofta rea och andra erbjudanden, men vad hjälpte detta. Kedjan kunde köpa in stora kvantiteter av alla varor och fick naturligtvis mängdrabatt och kunde därför ytterligare sänka sina priser. Svens läge blev mer och mer desperat. Vad göra?

Han visste varken ut eller in och började att samtala med andra butiksägare i staden. Det hade tidigare funnits en specerihandlare, men denne hade tvingats lägga ner när ett storköp hade etablerat sig stadens utkant. Samma öde hade drabbat den lokala klädbutiken som också tvingats att lägga ner när en stor kedja etablerat sig. Samma öde höll nu på att drabba ett annat lokalt familjeföretag, nämligen stadens mäklarfirma som inte bara fått konkurrens av en, utan av två stora mäklarkedjor. Alla lokala familjeföretag höll på att försvinna och snart skulle nog både bokhandeln, bilfirman och guldsmeden var borta, för att inte tala om restaurangerna. Vad som möjligen också skulle kunna överleva var de små invandrarbutikerna som etablerats de senaste årtiondena, men hur dessa klarade sig vågade Sven inte tänka på.

Sven kände inte igen sig i sin stad längre och Sjöströms optik kunde inte överleva ett år till. Den stora frågan var bara, mot vem skulle han rikta sin vrede? Politikerna, invandrarna, eller mot de stora kedjorna. Han beslöt de sistnämnda och började att smida planer nere i källaren.

När han i lokaltidningen läste att chefen för optikkedjan uttalat sig och sagt att kedjorna kunde ge konsumenterna ett bredare utbud och billigare priser och att kedjan enbart agerade i konsumenternas intresse började han att koka av upprördhet och beslöt sig för att agera.

Han samlade olika bensindunkar i garaget och köpte in stubintråd på nätet. En mörk höstkväll hade han samlat över 200 liter bensin och stubintråd för två timmar.

Han förklarade hemma att han skulle ta sig en längre promenad och fundera på sin situation, men tog sin bil och körde iväg till kedjans butik. Väl där hällde han snabbt ut bensinen, tände stubintråden och gav sig iväg. På morgonen var nyheten om branden på text-TV och över hela staden låg en tung brandrök. Sven var glad, men höll naturligtvis inne med vad han visste. Alla i staden talade om branden och om hur den kunde ha uppkommit.

Polisen satte igång en stor undersökning och de erfarna poliserna ställde snart frågan om vem som kunde ha tjänat på branden. Var det ett försäkringsbedrägeri? Nej, det hade inte funnits någon anledning för firman att själv satte fyr på byggnaden. De hade en stabil ekonomi och dessutom var självrisken hög. Det var nu de började att fundera på Sven. De utförde inre spaning och fann snart att hans butik var på fallrepet. Därefter var det dags att undersöka om någon inköpt dunkar med bensin på den lokala bensinstationen och då Svens namn dök upp snart började alla misstankar att riktas emot honom.

Det blev husrannsakan och anhållande och polisen beslagtog hans dator. I denna fann man beställningen på stubintråd och åklagaren beslöt att ansöka om häktning fört Sven såsom misstänkt för mordbrand.

Sven satt i sin cell och insåg att läget var hopplöst och beslöt sig för att erkänna. Påföljden för mordbrand är enligt 13 kap 1§ brottsbalken fängelse i mellan två och åtta år och Sven började att se sig själv inlåst under en lång tid framöver.

Hans försvarare försökte att trösta honom, men hade inte mycket att komma med. Skuldfrågan var uppenbar och påföljden kunde inte bli annan än fängelse.

Under tiden samlade övriga familjeföretagare ihop en fond som skulle stödja Sven och när målet skulle upp i Tingsrätten genomförde de en demonstration till stöd för Sven. Media avfärdade dem som reaktionära terrorister som inte förstod den nödvändiga utvecklingen och det moderna samhällets krav. Det kompakta motståndet gjorde att protesterna snabbt lade sig och ordningen återställdes.

Domstolsförhandlingen hade varit ett stort lidande för Sven, men nu hade han hamnat i fängelse för att avtjäna sitt straff. Han blev bemött med respekt både av medfångar och vakter och fann sig någorlunda tillrätta.

När han nu satt i sin ensamhet började en känsla av stolthet och glädje växa fram inom honom. Han hade inte stillatigande accepterat sitt öde, utan satt sig till motvärn och slagit tillbaks. Företaget hade inte gått under i tysthet utan kämpat med alla medel för att stå emot. Jo, Svens värld hade gått under, men han hade fortfarande kvar sin självrespekt och sin okuvlighet och i den meningen såg han sig själv som en vinnare.

Företaget fick ut i stort sett allt från sitt försäkringsbolag och inom sex månader var butiken återuppbyggd och verksamheten igång. Det fanns nu inga konkurrenter på orten så affärerna gick lysande.

Text: Anders Kjellström
Bild: Fotografi av Rudolf Martinelli (Rijksmuseum, Amsterdam)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Det är synd om de fattiga

Redaktionen — Wed, 11 Oct 2023 07:08:31 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Då världsfattigdomen ökat beslöt några av statens tjänstemän att sammankalla en konferens för att diskutera hur man skulle kunna bekämpa den tilltagande utarmningen av miljontals medborgare. Det tillsatte en kommitté som drog upp riktlinjerna för konferensen och dessa presenterade nu ett förslag.

Man skulle inbjuda de ledande svenska och europeiska experterna och samla dem på en konferensanläggning på Västkusten under ett tvådagars seminarium och i denna kreativa miljö skulle det säkert komma fram några lysande förslag om hur man skulle bekämpa fattigdom och elände. Inbjudningar sändes ut och de flesta tackade ja till en junihelg på hotell ”Västkustens pärla”.

Dagordningen var den gamla vanliga med föreläsningar, bikupor och redovisningar och gästerna började att anlända tidigt på lördagsmorgonen. De hälsades välkomna av en minister som hoppades att konferensen skulle bli framgångsrik och gav ordet till mötets ordförande. Denna började med att introducera den första föreläsaren som var en amerikansk professor som studerat och skrivit om ”poverty science”. Nu var professorn inte själv speciellt fattig och han tog ett arvode på 10 000 dollar för en två timmars föreläsning. Alla applåderade artigt hans framförande och därefter blev det kaffe med wienerbröd och munkar.

Nu skulle professorns teser diskuteras i arbetsgrupper och att organisera dessa tog en timme och när gruppen diskuterat ytterligare en timme var det lunch. Då det var på västkusten var det hälleflundra och till detta serverades ett vitt vin (det var ju inte bara en svensk utan en europeisk konferens). Lunchen varade i en och en halv timme och sedan fortsatte förhandlingarna med en fransk minister som föreläste om Frankrikes utomordentliga satsningar i Västafrika och om dessas betydelse för att öka köpkraften hos dess befolkning. Även denna föreläsning applåderades artigt och när grupparbetena skulle börja utbröt allmänt kaos. Gruppindelning hade ändrats och även denna gång tog det en timme innan grupperna kunde börja att arbeta.

Då grupperna diskuterat en timme var det eftermiddagskaffe och dags för nya läckerheter. Det var tänkt att kaffestunden skulle vara en kvart men den förlängdes till 45 minuter och därefter började gruppredovisningarna. De var tio grupper som skulle redovisa, men då middagen var satt till klockan 19.00 så var det bara hälften av grupperna som redovisat så det gällde att prioritera. Man beslöt enhälligt att bryta för middag och de resterande grupperna fick ställa man skulle kunna bekämpa den tilltagande utarmningen in sina redovisningar.

Middagen var superb. Det var räkor, havskräftor och en halv hummer till varje deltagare och till detta ett vitt Loirevin. Stämningen blev hög, men cognac och likör ingick inte. Detta var dock inget problem då ett sydafrikanskt spritbolag gick in och bjöd alla deltagarna på sina produkter och stämningen blev ännu högre. Bolaget såg församlingen som framtida goda konsumenter och investeringen skulle väl löna sig.

Efter middagen beslöt sig ett gäng för att bada i den stora badtunnan och till detta fick de ytterligare en flaska mousserande vin av bolaget. Så satt de då i badtunnan och skålade och alla var helt överens om att det var rysligt synd om de fattiga.

Ett annat yngre gäng samlades i ett hörn och en något skäggig deltagare förklarade för de övriga att man måste stödja de columbianska bönderna och han kunde bjuda på några av deras produkter. Han tog upp ett vitt pulver som han lade på en fickspegel och alla fick andas in efter behov.

Dansen började och stämningen blev nu erotiskt laddad. Det var ett ansenligt antal kroppar som rörde sig mycket nära varandra och många tillbringade inte natten i den säng som de tilldelats.

Dagen därpå (efter en rejäl frukost) fortsatte förhandlingarna. Det var en jordbruksexpert från FAO som i och för sig hade en avancerade analys av födotillgången i världen, men de flesta deltagarna var för trötta eller lite dagen efter för att riktigt kunna följa resonemanget.

Till lunch sammanfattade ordföranden och tackade alla deltagarna för deras engagemang och förklarade att alla goda idéer nu skulle bli verklighet. Deltagarna åt sin lunch och alla var överens om konfe- rensens betydelse och att det var nödvändigt att samlas även nästa år för att ventilera nya idéer och utveckla nya strategier. Det blev ett farväl i allmänt samförstånd och god anda.

Långt borta i en liten by strax söder om Rawalpindi i Pakistan gick ett antal barn och lade sig hungriga för att sova. De hade inte hört något om konferensen och denna skulle inte på något sätt påverka deras framtida liv.

Text: Anders Kjellström
Bild: Stilleben av Jan Davids de Heem (Rijksmuseum, Amsterdam)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.