Trend – Tidskriften Kulturimperiet

Det våras för samtalsaktivismen

Redaktionen — Fri, 20 Dec 2019 10:44:32 +0000

Sverige är rikt. I teorin har vi alla möjligheter att frodas i vår fria, öppna och upplysta demokrati. Ironiskt nog verkar vi svenskar ändå vara ett ganska ensamt folk, något som avhandlas i den underfundiga dokumentären The Swedish Theory of Love (2015). I SVT:s nya programserie Landet lyckopiller reflekterar komikern Nour El Refai över varför så många som var tionde svensk, inklusive hon själv, tar antidepressiv medicin. Om och hur dessa faktorer hänger ihop har säkert en mängd olika förklaringar, men det vore förvånande om dagens stora fokus på individens självständighet inte spelar in. Förutom att Sverige är ett av världens mest singeltäta länder, har invandrare och internationella studenter vittnat om att det är svårt att skaffa nya vänner här. Infödd eller ej, tenderar vi att cirkulera i våra egna bubblor, fysiska som digitala, inte minst i vår huvudstad.

Det verkar som att vi håller på att öppna upp. 2019 blev året då samtalet slog igenom på bred front i Sverige. Ja, helt vanliga öga mot öga-snack, så som man gjorde förr i tiden när det inte fanns så många andra sätt att kommunicera. Detta nygamla koncept har lanserats som en effektiv metod för att motverka polemiken i dagens samhälle. En som kan ta åt sig en del av äran för att det goda samtalet ”trendar” (för att tala Twitter-språk), är allkonstnären och den självutnämnde samtalsaktivisten Navid Modiri. Med sitt ”Hur kan vi”-format, har han dragit en lans för det längre samtalets förtjänster. Ett av huvudsyftena är att skapa förståelse för hur någon annan tänker, trots vitt skilda åsikter. Främst har detta skett i poddform, där han han bjudit in offentliga och mer eller mindre kontroversiella personer. Det är ingen hemlighet att Modiris förebild är den amerikanske komikern och podcastern Joe Rogan, som inte drar sig för känsliga ämnen med högt i tak. Fenomenet har växt även bortom Navid Modiris arena, med ett flertal initiativ som hjälper medborgare att umgås, eller bara prata med varandra överhuvudtaget.

Kontrakterat umgänge

Förra våren kunde man läsa om ett lägenhetskomplex i södra Sverige, där hyresgästerna skriver under på att vara sociala med sina grannar. Konkret innebär det förutom ett grannmöte i månaden, minst två timmars social samvaro per vecka. I Hyresgästföreningens medlemstidning Hem och Hyra, framgår det att projektet ska ”motverka ofrivillig ensamhet och otrygghet”. Tanken är att blanda ung som gammal, inklusive ensamkommande med uppehållstillstånd. Även planlösningen uppmuntrar till detta, med sällskapsrum och andra gemensamma ytor. En projektledare sa i intervju: ”Det är första gången vi testar att socialisera på den här nivån.” Trots den behjärtansvärda integrationsaspekten, möttes projektet med skepsis i sociala medier (facit för vad vanligt folk tycker). Reaktionerna är förståeliga, då det knappast hör till vanligheten att förbinda sig till umgänge på detta sätt. Hyresgästerna själva verkade däremot se fram emot sin nya boendeform.

”Det återstår att se om tågvagnar som kluckar av skratt och samkväm blir verklighet. Om det nu ens är något att eftersträva.”

Umgängesaktivismen smittar

Under en novemberkväll i regi av initiativet #EttSthlm, lyftes idén om tunnelbanevagnar märkta med särskilda färger som signalerar: ”här kan du prata med en främling”. En samtalsvagn, där det är socialt accepterat att börja prata med en annan människa utan särskild anledning. Då det för många tågresenärer lär vara helt otänkbart att hux flux börja småprata med en främling, kan det räcka långt med en färgkod som legitimerar detta beteende. En glasklar regel, så att alla vet vad som gäller, precis som SJ-tågens aviserade, tysta avdelningar. Förslaget är i linje med det som står i projektets officiella kanaler: ”att motverka polarisering och segregation”, samt ”stimulera till samtal över vi- och dom-gränserna”. Initiativet finansieras av SL, Svenska Bostäder och Vinnova. Det återstår att se om tågvagnar som kluckar av skratt och samkväm blir verklighet. Om det nu ens är något att eftersträva. Alla verkar inte tycka det, som mamman i
Salad Hilowles kortfilm Brev till Sverige (2017). Hon har flyttat tillbaka till sitt hemland Somalia och säger till sin dotter som är kvar i Sverige, att hon ”saknar den sociala osäkerheten i kollektivtrafiken”. Det är ett kort men träffande vittnesmål som dröjer kvar, om ett av de mest arketypiska inslagen i den stockholmska vardagslunken. Tyst avdelning går an, men är vi redo för motsatsen?

I slutet av november, med inspiration från en tysk tidning, organiserade SVT möten på åtta större orter runtom i landet. Under en enda dag totade man ihop hela 4 200 meningsmotståndare, som fick beta av ämnen som klimatet, invandring, feminism och skatt. Lite som speed-dating, fast utan romantik.”

Sverige samtalar

Mobiloperatören Halebop vill även de liva upp vår grå vardag (och kanske sälja några abonnemang på kuppen). De har nämligen lanserat vad de kallar en ”o-matchningstjänst”. Precis som det låter, är det en kampanj där folk matchas ihop med någon som är olik en själv. Halebop utlovar telefonmöten med en rad kändisar och influencers, med avstamp i ett skräddarsytt ämne som ska inspirera till givande samtal. Så generöst av dem. De är ju trots allt ”Den schyssta mobiloperatören”. Just 2019 kom de på att ”det går att lösa väldigt mycket genom att prata med varandra.” De menar att främlingars möten och samtal med varandra kan ge upphov till nya perspektiv och insikter. Lustigt nog låter andemeningen i Halebops pressmeddelande snarlikt premissen för SVT:s satsning Sverige möts.
I slutet av november, med inspiration från en tysk tidning, organiserade SVT möten på åtta större orter runtom i landet. Under en enda dag totade man ihop hela 4 200 meningsmotståndare, som fick beta av ämnen som klimatet, invandring, feminism och skatt. Lite som speed-dating, fast utan romantik. Det låter harmlöst men Sverige möts har inte skonats från skarp kritik. Exempelvis har Petter Larsson på Aftonbladet Kultur kallat projektet för en konsensusskapande, högerradikal dröm ”om att ena ett splittrat folk i en politisk harmoni, där konflikter och åsiktspluralism undertrycks”. SVT:s programchef Jan Helin å sin sida säger i en replik att Larsson har missförstått och betonar att tanken inte är att folk måste enas, utan att lära sig att lyssna och förstå varandras tankegångar. Eventuella risker till trots, är det svårt att hitta någotupprörande i de klipp som SVT har lagt upp från den stora mötesdagen 23 november. Från Luleå till Malmö. Bord efter bord sjuder av lågmälda samtal. En äldre man säger till SVT: ”Jag har saknat ett forum där man kan prata fritt och bolla frågor och få förståelse för andra uppfattningar än de jag har”. En ung kvinna tycker att man borde försöka kommunicera på ett sätt ”så att ingen behöver känna sig tillplattad på grund av sina åsikter”. Någon ser det som ett ”äkta möte”, jämfört med korta meningsutbyten i sociala medier. Andra reflektioner som hörs, är att det bland svenskar finns en ovana att prata politik, att det är viktigt att ”komma varandra närmare som medborgare” och att det är lika nyttigt att ifrågasätta sina egna som andras åsikter. Någon kallar det för demokratiövningar. I det dokumenterade materialet från Sverige möts, märks en genomgående uppfattning: vikten av att mötas fysiskt. SVT:s debattupplägg må vara förenklande, med binära frågor som är svåra att ta ställning till, men flera tycker att det är bra med något att utgå ifrån, för att bryta isen. En inkörsport till djupare funderingar, om man så vill.

Ytterligheternas rike

Att bemästra konsten att socialisera och konversera artigt är dygd. Åtminstone när situationen kräver. Men utöver det? Vad händer med de som inte vill skriva på det sociala kontraktet? De som medvetet undviker sina grannar och trivs alldeles utmärkt med att vara på sin kammare. De som tycker det går förträffligt att resa kollektivt utan att prata med en enda själ. Är det klokt att forcera fram en samtalskultur som inte verkar helt självklar? Måste man trigga igång motpoler för att bekämpa polemiken? Kan det finnas nyttiga nyanser även i gråzonernas och mellantingens tankevärld?

Det påpekas ibland att vi behöver gemensamma traditioner och ritualer för att orka med varandra. Om inte annat har vi alltid våra högtidsdagar att knyta an till. På varsina håll vet vi att de flesta andra i landet gör ungefär samma sak – kittet som håller nationen samman. Sillen och nubben ska ner vid påsk, midsommar och jul. Botten upp och grollet är glömt. Hålla god min och inte prata politik. Så har den stärkts, den betryggande idén om ett stabilt ”vi”. Men nu har det hänt något ute i stugorna. Det är som en liten epidemi som breder ut sig. En pratsjuka. Främlingar som, med lite skjuts från statliga och privata initiativ, gladeligen möter varandra, mitt i den livspussliga vardagen. Att blotta oss och konfrontera våra olikheter kanske blir vår nya, nödvändiga tradition? Fortsätter det så här kommer det nya decenniet att fyllas av förutsättningslösa samtal. Några kanske rentav sker på egna initiativ, utan mellanhand, moderator, kontrakt eller särskilt aviserad yta.

Text: Anders Nilsson
Illustration: Mattias Rylander

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.

Extremturismen – Ett kickjagande tecken i tiden?

Redaktionen — Mon, 05 Aug 2019 09:17:17 +0000

Har du också tröttnat på att sitta på säkert avstånd hemma i tevesoffan, på balkongen eller verandan när världen står i brand? Då är kanske extremturism något för dig. För när den kvävande tryggheten hemma blir till ett fängelse, samtidigt som rapporter om Jordens undergång rullar in, kanske det är dags att söka sig till de där platserna där helvetet brakar löst. Inget gör en så levande som att känna att man är dödlig. Och ändå kanske det bara handlar om att avdramatisera, att normalisera och gå vidare. Vem vet?

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Trots den digitala utvecklingens framfart, nya tekniska innovationer och vetenskapliga framsteg, verkar den civiliserade människan bli allt mer apatisk, eller åtminstone svårare att behaga. Lagom kittlande vardagsbrejk under kontrollerade former, som bungyjumping, hör dåtiden till. Dagens kicksökare begär mer än pulshöjande inslag i en annars vanlig Svenssonsemester. Kanske kan parkour på höga byggnader i Ryssland eller den sydamerikanska, psykedeliska drogen Ayahuasca förhöja livsglädjen? Trendpendeln svänger, men i år har man noterat ett ökat intresse för så kallade extrema utflyktsmål, till glädje för resebyråer som lotsar sina kunder bortom upptrampade stigar.

Det är förvisso inget nytt med exempelvis äventyrlig bergsklättring, som ibland går fruktansvärt fel. Det senare har porträtterats i spelfilmer som Everest (2015) och i en text i Svenska Dagbladet beskrevs den cyniska extremturismen i Himalaya anno 2005 så här: ”En liten grupp köpstarka turister hade via en nätresebyrå i England bokat en toppbestigning av världens högsta berg. […] Vars och ens insats var så stor att gruppens ledare inte avbröt expeditionen ens när en av deltagarna rasade ner och dog.”

Extremturism eller ”disaster tourism” kan också innebära mindre fysiskt ansträngande men desto mer spekulativa aktiviteter, en slags voyeurism kombinerad med en latent fara. I början av juni i år rapporterade Reuters om ett kraftigt ökat antal turister, en ”turistboom”, till Tjernobyl och dess grannstad Pripjat. Detta med anledning av den uppmärksammade HBO-serien Chernobyl, som hänförde och chockerade tittare i våras. Anställda på Soloeast Tours och Tjernobyl Tour ska ha vittnat om hur nyfikna resenärer vill få en glimt av inspelningsplatser som syns i serien. Man kan undra varför folk frivilligt vallfärdar till ett område där det fortfarande går att uppmäta livsfarlig radioaktivitet. Även om det nyligen byggdes en enorm sarkofag för att skydda omvärlden från strålning, uppmanas besökare att inte vistas runt det gamla kärnkraftverket mer än några timmar i taget. Nog för att det finns ett värde i att lära av historien och känna dess vingslag, men att turista på en så historiskt mörk plats förpliktigar.

På gränsen

På förekommen anledning gick företrädare för Auschwitz Memorial ut på Twitter i våras med en uppmaning: ”Visitors to the grounds of the museum should behave with due solemnity and respect.” Detta följde en tidigare kommentar som gällde de gamla järnvägsspåren som leder till koncentrationslägret: ”There are better places to learn how to walk on a balance beam than the site which symbolises deportation of hundreds of thousands to their deaths.” Liknande oskick har noterats vid monument i Berlin, då folk har anklagats för att ha tagit poserande och smaklösa selfies. Likaså har Instagram-influencers skapat rubriker genom att göra en grej av sin närvaro i Tjernobyl-området och Pripjat. De mest iögonfallande fotona har visat lajvande i tidstypisk klädsel och utrustning, men även lättklädda kvinnor. Beteendet har väckt stor vrede i sociala medier, då kritikerna menar att anständighetens gräns är nådd. Att profitera på misär och tragik i jakten på lajks, är cyniskt, för att inte säga motbjudande. Ändå finns det något mänskligt i att söka sig till planetens mörkaste vrår.

Synden straffar sig

Precis som behovet av att kolla skräckfilm, kan fenomenet med extremturism bottna i en fascination för det makabra. Därför är det symptomatiskt att det görs spelfilm om äventyrslystna turister som straffas för sin respektlöshet. I de italienska kannibalfilmer som var populära runt 1980-talets början, får västerlänningar erfara hur regnskogens hemligheter slår tillbaka. Effektsökeriet är lätt att tolka som exploatering, med nidbilder av den andre. En mer välvillig analys kan uppfatta en kommentar till kolonialismen, då genren nästan alltid påbjuder ond bråd död för den vita mannen (och kvinnan).

Tortyrskräckisar som Hostel (2005) har en lösare hållning till ”white man’s burden”; främst utnyttjas rädslan för vad som kan hända om man befinner sig utomlands och inte är på sin vakt. Att några aningslösa backpackers blir bortrövade och utsatta för otänkbart våld i Slovakien, ska uppfattas som läskigare än om det hade utspelat sig i säg, en amerikansk delstat. Det spelar mindre roll om dessa rädslor är irrationella – man behöver inte nödvändigtvis åka långt för att råka illa ut – men det läskiga är ofta läskigare i fjärran land. Chernobyl Diaries från 2012 kanaliserar detta och drar nytta av tacksamma myter om mutanter. Ett kompisgäng åker till Pripjat för att utforska den förbjudna zonen, men nyfikenheten visar sig ha ett mycket högt pris. Bortsett från dikten och fantasin, är premissen med extremturism minst lika aktuell idag; verkligheten har kommit ikapp det fiktionen förebådade.

Under ytan

Måhända är den ständiga jakten på känslopikar sprungen ur medelklassens tristess. I en ytterligheternas era är det i så fall logiskt om de som söker trygghet framför spänning, blir ännu mer reserverade och återhållsamma. Motpolen till extremturisterna torde vara preppers, som vidtar förebyggande åtgärder för att skydda sig från apokalypsen. Vad driver de som dras till stormen? Är det roffarsamhällets kollektiva ok som gör att man vill klättra upp för branten och blicka ned i det dåliga samvetets ravin? Att öga mot öga konfronteras med den avgrund människan har skapat? Eller så vill man bara ta en lite bättre Instgram-bild än alla andra. Ingen säkert kan veta vad nästa själavårdande fluga blir, så leve den fria konsten att väcka frågor om var gränsen för nöjesresande och exploatering kan och bör gå.

Text: Anders Nilsson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.