En annan slags spelplan

Redaktionen — Sun, 26 Nov 2023 18:35:25 +0000

Halmstads Bollklubb mot AIK (2-1), söndagen den 2 april 2023, strax före avspark. Publik: 10 690

Örjans vall utgör tillsammans med det i skrivandes stund fortfarande allsvenska Halmstads BK, och inte att förglömma även det en gång så stolta idrottssällskapet Halmia, ett såväl fotbollshistoriskt som kul- turhistoriskt heligt förbund. Vi lever i en tid av allmän förvirring, uppluckring och brist på fingertopps- känsla, vilket också framskymtat vid vissa tidigare kulturpåverkande vägval i Halmstad. Till exempel vid bortskeppandet av Najaden till norska Fredrikstad och den trista rivningen av femtiotalsikonen Sporthallen i Badhusparken för tiotalet år sedan.

Än en gång verkar den marknadsinriktade lobbyismen ha fått fäste för att på sikt kunna ersätta fotbollsutövandet på denna klassiska fotbollsmark med kortsiktig lukrativ verksamhet och intäkter av helt annat slag. Tyvärr verkar inte HBK själva till fullo dela uppfattningen att man i grunden även har en idrottshistorisk och kulturell roll som man borde ta ansvar för. HBK blir aldrig ett Juventus, Brentford eller ens ett sorgtyngt AIK. Det är ju det som är hela charmen med denna speciella fotbollsklubb. Att vara nöjd med och stå ut med sin roll trots hackordningen i näringskedjan, att någon enstaka gång kunna kväsa italienska Parma (tack Gudis) eller Sporting Lisabon, och många år senare kunna ta en 6-1 förlust på Borås arena med jämnmod och inte panikartat bänka värdefullt och viktigt spelarkapital på obestämd framtid. Det finns självklart idag en bister ekonomisk verklighet även för denna blåsvarta elitfotbollsklubb och det kan naturligtvis hägra att förhoppningsvis kunna öka sin omsättning och omslutning inför framtiden. Framför allt gäller det att stanna kvar i allsvenskan. Frågan är bara hur mycket det är värt på ett annat plan och på en annan fotbollsplan än på den nuvarande klassiska hemmaarenan. Det har naturligtvis runnit floder av vatten förbi Kaninön sedan ”Svängsta-Larsson” skjöt in halmiamålvakten Rolf ”Kubben” Johansson i nätmaskorna strax framför kiosken på Örjan. Men det är inte sjuttiotal längre och spelarna har inga andra jobb att gå till förrän man eventuellt drabbas av uteblivet nytt kontrakt. Bollklubben spelar dock fortfarande på Örjans grästorvor, till många andra klubbars och delar av publikens förtjusning, och i vissa fall även frustration. Det påstås att Örjans vall utgör en av Sveriges vackraste idrottsanläggningar och det kan nog stämma. Trots detta epitet har Örjans vall troligtvis en hel del brister som arbetsplats för både spelare, tränare och administrativ personal. Dessa detaljer borde väl ändå gå att åtgärda från kommunens sida om bara den goda viljan infinner sig och finansiering- en säkerställs. Med tanke på att man inte längre behöver betala underhåll för Najaden och Sporthallen kanske utrymme för omfördelning kan uppstå i efterhand. Det är kanske en utopi att tro att de närmast sörjande på längre sikt ska få behålla ”sin” spelplats, men man kan väl ändå få drömma lite? Vi får bara inte glömma bort att bygga fina loger till de alltmer viktiga sponsorerna. ”Utan dessa skulle HBK idag inte klara av att bedriva sin verksamhet”, som en klok man konstaterade på läktaren för en tid sedan. Det är nya tider som gäller och B2B är nog här för att stanna åtminstone ytterligare någon tid. Glöm dock aldrig bort: HBK + Örjan = sant.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Museum i fria luften – Skansen och Hallandsmuseet

Redaktionen — Tue, 20 Aug 2019 17:12:14 +0000

Drömmen om ett halländskt Skansen resulterade i friluftsmuseet Hallandsgården på Galgberget i Halmstad. Inför en publik på 7 000 personer invigdes denna begivenhet 1925. Var tid har sina trender och vurmen för att bevara äldre tiders bebyggelse var stor för ett sekel sedan. Halmstad följde i sedvanlig ordning kända exempel på hur man skulle gå tillväga för att utforma detta innefenomen. Idag är Hallandsgården lika mycket ett monument över tidsandan som skapade museet, som ett ramverk för museets innehåll i sig. Frågan är hur helheten tas tillvara och utvecklas.

Museimannen Sten Rentzog utgav 2007 en omfattande och lärd bok om jordens många friluftsmuseer. Sin utgångspunkt hade han i Artur Hazelius Skansen, som anlades inte långt från dennes andra skapelse Nordiska museet i Stockholm. Skansen invigdes redan 1891, tio år före Nordiska museet och kom snabbt att bli en verkligt uppskattad turistattraktion. Hit flyttades gamla allmogebyggnader från hela Sverige och här ordnades olika publika evenemang, som hade med den folkliga kulturen att göra. På Skansen framfördes berättelser på olika dialekter. Sång, musik och dans av människor i olika folkdräkter hörde till de uppskattade inslagen. Skansen kom att bli en skandinavisk idé, som erövrade världen. Det framgår klart av Sten Rentzogs digra skrift. 1800-talet var en tid med stora förändringar. Landsbygdens befolkning flyttade i stora mängder till städerna. Artur Hazelius som insåg det allvarliga i om allmogekulturens föremål och konst skulle försvinna, sökte nu rädda detta kulturarv innan det var för sent.

Kyrkbåtarna

Artur Hazelius (1883-1901) var som sagt mannen bakom både Nordiska Museet och Skansen. Han var från början språkforskare, som hade doktorerat på en avhandling om den fornnordiska Eddadikten Havamal 1860. Vid en fotvandring i Dalarna 1872 upplevde han den gamla bondekulturens snabba förändringar och insåg, att man måste handla snabbt för att inte det värdefulla i den skulle gå förlorat. Ett djupt intryck gjorde synen av kyrkbåtarna på Siljan 1872. År 1874 avled Hazelius hustru Sofi. Därefter kom museiarbetet att helt dominera Artur Hazelius tillvaro. Hans energiska insamlingsarbete på sina resor gav honom namnet ”Sveriges största tiggare”.

Traditioner

År 1893, två år efter Skansens invigning skulle Hazelius arrangera en vårfest på Skansen. Men detta gick i stöpet på grund av ett våldsamt vårregn berättar Sten Rentzog. Festligheterna fick därför flyttas fram till den 6 juni – årsdagen för Gustaf Wasas kungaval 1523! Denna händelse fick stor betydelse.

Detta datum blev sedan inarbetat även om ordet nationaldag blev officiellt först 1983. En annan tradition som Artur Hazelius instiftade var firandet av nyårsaftonen, där skådespelaren Anders de Wahl läste Tennysons Nyårsklockorna från Renberget på Skansen. I dag samlas många vid TV-apparaterna för att lyssna på diktläsningen före tolvslaget på nyårsafton.

Snabb spridning

Idén att uppföra friluftsmuseer fick en snabb spridning jorden runt. I Sverige skapade den driftige museimannen Georg Karlin Kulturen i Lund men som genom sin stadsanknytning fick en annan utformning än Skansen. Antalet friluftsmuseer kom med åren att växa upp som svampar ur jorden. I dag lär det finnas omkring ettusen friluftsmuseer bara i Sverige. Alla är dock inte inriktade på allmogebyggnader. I Linköping har man flyttat äldre byggnader i stadskärnan till ett område utanför staden och med dem uppfört en helt ny stad kallad ”Gamla Linköping”. Mot detta reagerade många museimän, som ansåg att det vore bättre att bevara husen på ursprunglig plats. De som försvarade dessa husflyttningar menade, att det vore bättre, att bevara husen på platsen. I mindre städer där trycket på ny bebyggelse inte är lika stark är ett bevarande lättare än i växande metropoler. Själv minns jag från min skoltid omkring 1950, att medel från den årliga Majkarnevalen i Linköping gick till flyttning av hus i stan till Gamla Linköping. Bland annat flyttades stadens äldsta skolhus, där min mormor en gång lärde sig läsa! Nu kom det att leva vidare och undgick att försvinna.

Hallandsgården

En av många som inspirerades av Artur Hazelius skapelse Skansen var fabrikör Alfred Wallberg på Slottsmöllan. Han blev hänförd av detta friluftsmuseum, att han beslöt att uppföra ett friluftsmuseum i Halmstad. Alfred Wallberg var en kraftfull man. Han bildade en kommitté för att utreda frågan om att skapa ett friluftsmuseum i stadens omgivningar. Mark fanns på nära håll, närmare bestämt på den mäktiga grusåsen Galgberget. För tio kronor om året fick man hyra ett område, som hette den Risbergska planteringen av staden. På kort tid lyckades kommittén samla ihop tjugofemtusen kronor till den blivande Hallandsgården. Nio byggnader uppfördes. Om dessa har Björn Petersen skrivit i museets årsbok Halland 1974.

1943 kunde museet förvärva Eldsberga hundraåriga skola, som dess snickare Albin Johansson kom att bo i under resten av sin levnad. I huset fanns skolsalen, där Hallarnas skådespelarlag kom att uppföra den populära pjäsen ”Barnen i Ruskaby skola” under många år. När museichefen doktor Erik Salvén gick i pension 1954 fick han spela elev, som utfrågades av folkskoleinspektören Alfred Hässelberg inför road publik.

Erik Salvén till häst på Hallandsgården omkring 1940. Foto: Bildstationen, Halmstad

Invigning

Midsommaraftonen 1925 kunde så Hallandsgården invigas inför en publik av sjutusen personer. Halmstad var då ännu en liten stad, men folk kom långväga ifrån. Det blev en högtidlig invigning med tal och musik i tidens anda.

En halmstadsbo, som hade livlig kontakt med Artur Hazelius var den fornminnesintresserade kaptenen J. A. Lagergren, som Hazelius till och med lade bort titlarna med. Lagergren var en av grundarna till Hallands museiförening och själv en storsamlare. Hazelius besökte Halland fem gånger för att göra inköp. Det mest påtagliga var den kringbyggda Oktorpsgården från Slöinge. Den köpte Hazelius för femtusen kronor och fick den genom avtal med SJ gratis fraktad till Skansen! Hazelius köpte också en samling sjömanspipor av kapten Lagergren, som dock ångrade sig och fick köpa tillbaka dem. Hazelius var en mycket vänlig inköpare.

När kronprins Gustaf Adolf besökte Hallandsgården 1928 lades grunden till det nya Hallands museum, som stod färdigt fem år senare. Foto: Bildstationen, Halmstad

Trappor

När jag för en tid sedan skulle gå upp till Hallandsgården på de branta trapporna, fick jag stanna och pusta ut. Liknande nivåskillnader löste man på Skansen redan 1897 genom en spårbunden vagn. Jag undrar om något liknande skulle kunna ordnas för äldre personer och handikappade, som inte kör bil upp på vägen bakom Hallandsgården, där Krafsagården med kaféet ligger. Ett alternativ vore någon slags minibuss som tog upp besökare vid speciella evenemang.

Krafsagården från Valinge som flyttades till Hallandsgården i Halmstad. Foto: Maths Jalhed

Ett modernt inslag

Det var under den nationalromantiska tidsåldern som friluftsmuseerna började växa fram, präglade av fosterländsk anda. Så småningom har tiderna ändrats och nya idéer har vuxit fram, inte minst vad evenemangen beträffar. Hasse Carlsson har för en tid sedan berättat en rolig historia i Hallandsposten, när handbollsklubben Drott sommaren 1949 hade hyrt Hallandsgården för en sommarfest. Som orkester hade föreningen lyckats engagera ingen mindre än Simon Brehms kvintett, den spelade modern jazz, något som vissa besökare inte kunde acceptera. Museichefen doktor Erik Salvén tillkallades för att sätta stopp för detta ”ofog”. Emellertid lyckades man enas om en kompromiss. Det fick bli varannan modern dans och varannan gammal! En person – som var där – Gunnar ”Lester” Björnfors- fick delta i en tävling. Som pris fick han sjunga Good Night Iréne vid en scenshow. Det måste ha varit en upplevelse att få uppträda med Big Simon, som senare kom att lansera Lill-Babs som sångerska.

Donationer

I början av året donerade Sköldska stiftelsen/Gula villan 3,3 miljoner till Hallands museiförening att använda för fortsatt underhåll av Hallandsgårdens byggnader. Samma belopp har museiföreningen avsatt. Underhåll av denna bebyggelse är kostsam. Redan existerar en vårdplan som Kulturmiljö Halland utarbetat. Det gäller sedan att levandegöra anläggningen på olika sätt, vilket inte hör till det lättaste. Hans Alfredsson var en gång chef för Skansen. Säkerligen finns det lokala begåvningar och eldsjälar som skulle kunna bidra till Hallandsgårdens fortsatta popularitet och framtida kulturella utveckling.

Text: Lennart Lundborg

Foto: Maths Jalhed och Bildstationen, Halmstad

Detta är del 38 av serien Lennarts hus. Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.

historia – Tidskriften Kulturimperiet