Fiktion – Tidskriften Kulturimperiet

Landet som slutar vid havet

Redaktionen — Mon, 20 Nov 2023 19:31:48 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Jag arbetade på en flygplats ett tag. I baren på en franchise. Jag är urusel på att blanda drinkar men får kunder att prata. Kunder som pratar spenderar pengar på drinkar så cheferna tyckte om mig.

Tiden löper annorlunda på en flygplats. Det är vaket dygnet runt. Men i en bar är det dunkelt. Ett försök att skapa känsla av kväll hela tiden. Där är det sömnigt dygnet runt.

Vi hade mörka paneler i imitation av trä. Rispapperlampor och levande ljus. Det påminde mig om nån årligt återkommande högtid. Fast samma högtid varje skift jag arbetade. Jag serverade kyck- lingvingar och öl. Fick kunderna att prata om sitt. Resmål, längtan, avsked. Efter avslutat pass hängde jag av mig den gröna skjortan i mitt skåp, blippade kortet för att komma ut ur transithallen och in i landet. Det tog mig ungefär en timme att köra hem. Ibland körde jag kustvägen, där jag knappt såg någon kust på hela vägen. Ibland körde jag genom inlandet, där granar och tallar tornade upp sig och gjorde vägen till en tunnel.

När jag jobbat dag på flygplatsen gick solen ner utanför mitt fönster, bortom gräset och klipporna, ner i havet väster om Fladen grund. Jobbade jag natt gick solen upp österut, utanför mitt synfält, bortanför skogarna, och solen träffade havet först när jag hade somnat. Jag hyrde någons sommarställe. Det var lågsäsong och stugan ifrån femtiotalet med linoleumgolv från sjuttiotalet hade ändå legat tom. När våren kom och värmen hittade hit, det började bli dags att ordna trädgården, skulle jag få flytta ut. Jag var inte där mycket mer än när jag sov och på lediga dagar. Då satt jag i kökssoffan och drack kaffe och lyssnade på vinden utanför. Och på regnet. Och när världen hämtade andan och allt tystnade för en stund.

Stugan låg bland andra stugor i samma utförande. Tätt samman på mark som nån lantbrukare styckat av och sålt för länge sen. Från en tid när sådana stugor ägdes av vemsomhelst. Bruna, mörkröda, kanske någon gul. Bland tallar och klippor och ängar, låg den. I saltstänk, regn, i vinden. Varje stuga hade en gräsmatta med rhododendron och en brevlåda i plast. Adresserna namngivna av bonden som sålt marken, efter sina barn eller föräldrar, för han satt också i tekniska nämnden. I mataffären träffade jag fiskare och hantverkare från förr, som kände personerna bakom gatunamnen. Till brevlådan kom en tidning ibland, sällan några brev. Kanske bara då och då från nån av mina bröder. Men bara om jag hade skickat till dem först. Medan jag drack mitt kaffe och lyssnade på vinden läste jag tidningen eller en bok om att få människor att prata. På nätterna praktiserade jag vad jag lärt mig från boken, på affärsresenärer och turister. Jag bytte ölfat, torkade bord, diskade glas. Lyssnade på ord, som låter förvånansvärt likt vinden bland stugor under tallarna.

Jag hängde upp min gröna skjorta och blippade ut. Körde en timme i kvällstrafiken. Stängde av motorn på uppfarten utanför mitt, och lät området sväljas av natten.

Några husnummer bort var det fortfarande tänt i köket. Jag visste inte vem som bodde där, men jag
hade tid att fantisera om det. Och i mina fantasier var det ofta en medelålders kvinna och hennes mamma. Tillfälligt liksom jag, i väntan på att flytta igen. Samtidigt som tiden går. Dagarna, månaderna, livet. Men liksom jag utan kraft att ta mig ur det.

När det var uppehåll i vädret tog jag en promenad på stranden, över havängarna och klippor. Jag fantiserade om att jag stötte samman med dem där, kvinnan och hennes mamma. De gick arm i arm längre ner där stranden är sanddyner och vass. Det blåste i kläder och hår där de gick framåtlutade för att inte vinden skulle piska upp sand eller saltvatten i deras ansikten. De talade med varandra så, men jag lyckades inte fantisera om vad de talade om. Eller så hörde jag inte. De fick aldrig syn på mig. Som om jag inte fanns i deras närhet, inte inom deras synfält. Som om jag inte fanns i deras fantasi.

Det gjorde mig ingenting. Efter långa pass på jobbet kände jag sällan för att tala med någon eller för att få någon att prata under mina lediga dagar. Jag ville inte höra om deras belägenhet, om varför
de tvingades bo här, bland stugorna i blåsten denna vinter. Om de också väntade på att flytta ut så snart solen visade sig. En bedövande väntan visste jag. Det kunde hända nästa helg. Eller var det lång tid kvar? Jag var osäker på vilken sida om nyår vi befann oss.

Jag gick grusvägen den korta biten till den blev asfalt och vidare in till centrum och mataffären. Det var sällan jag körde trots vädret och trots avståndet. Det gjorde mig gott att röra på mig, att först kylas ner för att sedan bli varm. Jag gick fort. Först låg det bara fält och sedan enstaka gårdar. Därefter en bilmek och ett lager innan bebyggelsen tätnade och jag gick förbi pizzerian och flerfamiljshusen. En butik stängd för säsongen och Lantmännen.

Vid mejerihyllorna stod kvinnan och hennes mamma. De talade som alltid lågmält med varandra. Men ingen runt omkring lade märket till dem, förutom jag. Och som vanligt hörde jag inte vad de sa. Jag plockade mitt. Kaffe, bröd, ägg, och betalade. Några av de gamla fiskarna eller lantbrukarna från förr stod i gångarna och pratade med varandra. De hejade på mig och undrade hur jag hade det i stugan. Jag svarade som vanligt och lyssnade en stund på deras historier, även om jag bara ville gå tillbaka hem. Jag ville hinna se kvinnan och hennes mamma, som redan hade betalat och gått.

De gick några hundra meter framför mig. Deras huvuden tätt samman i ett ständigt pågående samtal. De försvann i en krök och dök sedan upp igen på raksträckan. Deras hår fladdrade i vinden i takt med sina halsdukar, i takt med trädkronorna. Längre bort en mås som trotsade byarna.

När jag passerar deras stuga stod på uppfarten en bil som jag inte kände igen. Dagen var mörk men det var inte tänt i något fönster så jag kunde inte se vad som försiggick där inne. Jag undrade vem som var på besök, men slog tanken ifrån mig. Kvinnan och hennes mamma var trots allt bara en fantasi. Jag återgick till mitt. Kaffe och läsa i ljudet från vinden utanför.

Dagarna gick och jag såg dem inte någonstans. Det lös inte i fönstren på kvällarna när jag kom hem. De syntes aldrig till bland klipporna eller på stranden. Jag tänkte ett tag inte alls på dem. Men sedan började jag bli orolig. Jag tänkte på bilen som stått på deras uppfart. Hade jag inte anat en oro i deras ansikten sist jag såg dem i mataffären?

En dag gick jag runt deras stuga och försökte se in genom fönstren. Först på avstånd, men jag gick närmare. Strax stod jag med näsan tryckt mot rutan och försökte se. Det kunde inte vara ägarna som kommit tillbaka. Kvinnan och hennes mor hade inte ersatts av en barnfamilj eller ett par i medelåldern som krattade löv eller ordnade. Stugan var mörk, tyst, tom.

En granne fick syn på mig och undrade vad jag hade för mig. Det skulle inte bli uppskattat att jag trampade runt i rabatterna på det där viset. Jag skyllde stammande på att jag sett något konstigt, men svarade osammanhängande på grannens frågor om vad det var jag hade sett. I stället drog jag mig tillbaka in till mitt. Till värmen och till tystnaden och till ensamheten. Det var lika bra att inte blanda mig i, var det första jag tänkte. Men sedan kunde jag inte släppa det.

Vart kvinnan och hennes mamma tagit vägen åt upp mig inifrån. Det skavde på min insida. Som en hostning som kliar och som inte riktigt går att få loss. Som en värk. Som en oro, helt enkelt. Jag kunde inte begripa hur de en dag varit där i min fantasi, och plötsligt var borta. Som om vinden tagit med sig dem. Dragit ut dem över havet. Eller in mot land, över trädtopparna. Över kullar som blir berg som blir inland.

Jag gick dit på nätterna när jag kom hem ifrån mitt sena arbetspass. Gick runt deras stuga, kikade genom deras fönster. Funderade på att ropa efter dem, trots att de bara var en fantasi. Det kunde väl inte skada om jag ropade? Bättre vara säker på saken än att bli ledsen senare, om någonting hade hänt. Någon kunde ha fallit och skadat sig. Den främmande bilen hade kanske tagit med sig dåliga nyheter. De behövde kanske min hjälp.

Men jag såg ingenting. Hörde ingenting, och mindes tillslut inte vad det var jag letade efter.

Mitt liv fortsatte som vanligt. Mina pass i baren på flygplatsen. Mina bilresor, promenader, min bok och mitt kaffe på lediga dagar. Jag glömde nästan kvinnan och hennes mamma. Det var bara under mina promenader på stranden, eller när jag passerade mejerivarorna i mataffären, som jag tänkte på dem. Men bara undantagsvis. Mitt medvetande var fullt av andra fantasier.

En tid senare var jag övertygad om att jag såg dem igen. På flygplatsen när jag just avslutat mitt pass och skulle gå för att hänga in min skjorta, för att blippa mitt kort. Där stod de i en kö för att borda ett flyg. Jag tror det var internationellt, alldeles säkert till en avlägsen plats. Säkerligen varmt, tropiskt, lugnt.

Jag stannade upp och iakttog dem. De talade med varandra som vanligt. Med huvudena tätt samman. De hade biljetterna redo, varsin rullväska i händerna. De såg glada ut, förväntansfulla.

Under ett kort ögonblick övervägde jag att vinka till dem. Men jag tänkte att det inte spelade någon roll. De var på väg bort. Jag var på väg tillbaka.

Text: Robin Färdig
Bild: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Litteraturens apostel

Redaktionen — Thu, 16 Nov 2023 13:26:36 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Mitt namn är Marcel. Jag sitter gömd under ett bord. Tack vare min längd går det bra. Jag sitter här och hör sorlet, minglet, små bitar av föredragen, samtidigt som jag knyter handen kring morakniven under min brungula yllekavaj. Jag gömmer mig här, undan detta helvete som kokar omkring mig.

Jag tog en tur över golvet tidigare; strosade omkring bland de öppna vinterjackorna som ångade av människosvett och försökte se vad dessa stackars mässbesökare företog sig. Försökte se ut ett offer åt mig. Jag insåg snart att jag skulle behöva göra en grundlig rundvandring för att avgöra vem som var mest skändlig, vem som var mest förtjänt av att huggas ner.

Men jag ska inte överdriva eländet. Nej, för här finns vettiga människor. Pär Lagerkvist-samfundets monter besökte jag, bara som ett exempel, och vi kom att språka om situationen i vår så kallade ”kulturnation”. Fanns det överhuvudtaget författare kvar värda namnet ville jag veta.

De ville då veta vad en riktig författare var.

Jag sa att en riktig författare skriver om livets svåra ämnen med integritet och tungsinne. Ja, dessa två egenskaper hängde samman, integritet och tungsinne, och framförallt var litteraturens uppdrag att berätta om det väsentliga i livet.

”Det handlar så mycket om att synas idag”, sa en kvinna från samfundet. Hon bar ett blodrött läppstift och betonade ordet ”synas” på ett sätt som tedde sig märkligt i mina små öron. Vadå ”synas”? Alla syns väl?

”Att synas på sociala medier”, förtydligade hon.

Sen log hon ett inåtvänt leende och sa: ”Men om de här lokalförfattarna säljer några böcker vet jag inte. Eller om någon bryr sig om att läsa böckerna …”

”Ingen i den här stan kan leva på sitt skrivande”, var det någon intill mig som sa. ”Pär Lagerkvist, giganten själv, var en förlustaffär för sitt förlag. Det var först efter sitt nobelpris som han började gå med vinst.”

Jag ville gärna veta vad man kunde lära sig av detta faktum.

”Man kanske får räkna med förlust om man ska uttrycka något sant och evigt”, sa den gamla kvinnan med det blodröda läppstiftet.

”Men det finns väl inga sådana människor kvar?”, sa jag.

”Nej”, sa kvinnan och spanade med sina små ögon omkring sig.

Vad hon sökte med sin blick vet jag inte. Men det var någonting gripande över situationen. Här stod hon, en gammal kvinna med blodrött läppstift, och försökte förvalta den store diktarens arv, medan det överallt omkring oss flockades låtsasförfattare som försökte göra sig själva och sina tarvliga romaner gällande.

”Kulturnatt …”, sa jag med dyster röst.

”Nej”, sa kvinnan. ”Inte kulturnatta. Det här är kommunens årliga bokmässa.”

Jag skämdes lite, så som varje dvärghjärna måste skämmas som tar fel i en fråga trots att hon har rätt i stort. För jag menade inte ”kulturnatta”, som hon trodde jag menade, utan kulturnatt, en natt för kulturen.

”Bokmässa …”, upprepade jag tankfullt-pliktskyldigt.

Sen såg jag på det stora porträttet av Pär Lagerkvist, denne dödens och evighetens diktare, och strax fylldes jag av stark vämjelse.

Jag vandrade omkring på mässgolvet bland de hundratals författare som ställde ut, och såg bara böcker med frånstötande omslag, usla mjukband på dekorerade bord. Jag såg godisskålar som författarna hade ställt fram för att locka till sig köpare. Jag såg reklamskyltar stora som fanor. Jag såg att många författare skyltade med sina namn, sina ”nicknames” … Vid åsynen av allt detta fylldes jag av ännu mera avsmak.

Ni är inga riktiga författare, tänkte jag.

Vad har ni att berätta? Vad än ni har att berätta så berättar ni det inte. Det vet jag. För jag kan höra er tala.

Det ska jag berätta om snart: min speciella förmåga.

Nu gick jag omkring på mässgolvet och iakttog dessa lokalförfattare, låtsasförfattarna, som alls inte var några författare, utan något annat som jag saknar ord för.

Jag fick till slut nog av mitt sökande.

”Jag vill möta en författare!” skrek jag.

Människor såg på mig där jag stod med mitt förvuxna huvud, prytt av borstiga röda polisonger, klädd i en brungul yllekavaj från yttre Hebriderna.

”Visa mig en författare!”

Människorna började vända sig bort en efter en.

”De är ju överallt!” var det någon som tänkte.

Sen sprang jag min väg och gömde mig under ett bord som jag tillfälligtvis fann.

Någon av er ska dö, tänkte jag.

Men strax ångrade jag mig. Nej, inte skulle jag döda. Men jag skulle skada! Jag skulle välja ut en av dessa låtsasförfattare och lämna ett budskap, för att se om det efter några år skulle resultera i riktig litteratur, något verkligt, något om döden.

Vilken oerhörd idé!

Men det gäller nu att välja ut ett offer åt mig. Jag får bara välja en.

Jag kryper sakta fram under bordet och reser mig upp i full oansenlig längd. Kvinnan som står vid bordet ler mot mig utan att förstå att jag nyss legat gömd nära hennes fötter. Hon har travat upp sina titlar på bordet på ett konstfärdigt sätt. Ofrivilligt faller min blick på omslagen, som är fula, ja, riktigt usla; en förhatlig samling amatörmässighet och konstlad glans.

Sen faller min blick på hennes ansikte. Hon ler stort och falskt i en hemsk blandning. Ett stort leende sprudlande av läppstift; hon har en enorm byst och stora örhängen i en färg som påminner om solljus.

”Och vad skriver du om?” muttrar jag, som om jag vore vilken mässbesökare som helst.

Genast börjar hon pladdra om böckerna på bordet. Jag kan höra att hon gör allt hon kan för att väcka mitt intresse, att hon vill smickra mig; jag hör tydligt att hon inte skriver böcker för att komma närmare sanningen, jag hör på hennes sätt att presentera sig att sanning inte är hennes ledstjärna. Hon vill vara författare, leva sin dröm, leva på sina ord, leva på sina utsöndringar, leva på att ljuga och underhålla den stackars vilsna människohopen. Hon vill ge sömn åt pöbeln. Som om det vore sömn människorna behövde; som om människorna behövde utsläckta sinnen när de redan är sönderunderhållna och förflackade i sina fattiga själar.

Jag hör alltsammans på hennes tal. Jag ser det när hon självsäkert griper en av sina böcker och öppnar den för mig så att jag ska kunna se typografin och känna på papperskvaliteten. Hon berättar att hon gör allting själv; skriver, sätter, säljer, distribuerar.

Hon spänner upp sitt vita leende, som om jag skulle ha gett min välsignelse åt hennes kulturgärning.

Tvärtom! Jag hatar denna plats där vem som helst tror sig värdig att gripa pennan, där vem som helst tror sig vara värdig att berätta om livet för menigheten. Jag hatar det djupt och genomgående! Vad är det för vanföreställning som säger att vem som helst som skriver kan kalla sig själv författare, bara för att teknikutvecklingen har gjort det enklare än någonsin att sprida sina ord? Begriper de inte att allt de sprider är sitt meningslösa pladder? Begriper de inte att de drar konsten i smutsen?

Tänk om de fick syn på sin egen intighet. Att de är bedragna av sina egna drömmar. Bedragna! Och därför inte värdiga att yppa ens ett ord i offentligheten. För den som inte har skådat igenom sig själv är inte värdig det offentliga ljuset. Ni borde tiga i skam!

Eftersom kvinnan som står bakom bordet verkar vara en simpel funktionsmänniska som lurat sig själv att tro att hon är författare, byter jag snabbt ämne.

”Säg mig, vad är det där som alla talar om? ’Sociala medier’?”

Kvinnan berättar för mig att sociala medier är plattformar online där man kan lägga upp bilder och text och komma i kontakt med människor från landets alla hörn. En fantastisk uppfinning som inte fanns för tio år sedan, men som nu har gjort att var och en kan nå ut med sin berättelse.

”Leder det till att fler läser böcker?” frågar jag.

”I vissa fall”, säger hon, och lägger med en självsäker, närmast nonchalant ton till: ”Men man klarar sig inte som författare idag utan att synas.”

Hon hade hört fientligheten i min röst …

”Är det inte så att människor läser mindre av viktiga böcker?” frågar jag. ”Är det inte så att människorna blir grundare?”

”Vad menar du?” frågar hon, utan sitt leende.

Jag lämnar henne med ett surt ansikte, utan att besvara hennes infantila fråga. Jag viskar för mig själv med lågande hetta: ”Kanske är det hon jag ska dräpa ikväll! Hon är sannerligen värdig att täljas till!”

Strax kommer jag till nästa bord där en ung man står med hängande huvud och trötta ögon.

När han ser mig känner han genast igen mig.

”Hittade du en författare?” frågar han.

Han ler, och inom sig tänker han att här inte finns några författare.

”Nej, här finns inga författare”, säger jag, för att bekräfta hans tanke.

”Bara varumärken”, säger mannen. ”Alla riktiga författare finns antingen på de stora förlagen, eller så sitter de hemma på sin kammare och skriver.”

Jag iakttar honom en stund. Enligt en fattig namnskylt som biblioteket har låtit skriva ut heter han Jakob Norman.

Han verkar vara å ena sidan äkta, å andra sidan falsk. Som om han vore tvingad hit och inte riktigt kan acceptera det. Han vill synas, det kan jag se, men han lyckas inte, och istället tänker han att konsten inte existerar här. Han vill inte behöva stå här som ett fån. Han har väsentliga tankar och vill uttrycka dem alla. Men ingen lyssnar. Ingenting har han sålt idag.

Han ber till Gud också. Det hör jag. Han ber till Gud om ett ingripande. Att han må bli upptäckt, och läst; inte behandlas som hissmusik.

Jag bläddrar i bokhyllan som står inuti hans medvetande. Jag letar efter den där boken som jag tror han har läst. Pilgrim’s Progress. Och plötsligt ser jag den. Han har läst den som barn. Han vet alltså vad Fåfängans marknad är.

”Detta är helvetet”, säger jag. ”Här finns inga undantagstillstånd. Ingen eftertanke. Bara oändliga egon som vill göra sig själva gällande.”

Den unge mannen instämmer och säger att författaryrket devalveras mitt framför våra ögon. Alla inbillar sig vara författare. Det pågår ett självljugande utan like. Det pågår en litteraturnivellering; snart tror folk verkligen att en författare är en som inbillar sig vara det, efter- som vem som helst, som bara lyckas underhålla massorna, betraktas som författare.

Och man kan verkligen undra, när man ser allt detta, vad en författare egentligen tjänar till, vem hon är i samhället. Och man kan undra hur en dröm, en författardröm, kan överleva detta horeri. Finns det möjlighet att behålla tron på sitt kall i en tid när var och en väljer sitt kall?

Nu ser jag att bredvid den unge mannens bord, femton meter bort, står en liten scen där dessa lokala låtsasförfattare får kliva upp och hålla låda inför den rastlösa publiken som vandrar hit och dit över mässgolvet.

Fast de flesta författare pratar mest om egna bekymmer; om stal- kers, och om hemlösa människor som ingen tar hand om, eller om hur man kan leva mer i nuet.

Nu har den där kvinnan klivit upp på scenen, hon vars bord jag gömde mig under. Hon pratar om hur man kan lyckas som författare. För det är svårt, påpekar hon.

Hon räknar upp saker att tänka på: näringslivet, sociala medier, att ge ut många böcker. Inte vänta för länge mellan titlarna.

”Varje plats där din bok inte finns är en möjlighet”, säger hon.

Jag känner en stark skam fylla min kropp medan föredraget pågår.

Ingenting säger hon om konstens helighet.

Ingenting om konstens livgivande nödvändighet.

Jag fylls plötsligt av en märklig olustkänsla. Jag känner mig som en sjukling som tror sig ha kommit in på ett apotek, men som finner sig stående på snabbköpets läskedrycksavdelning.

Jag lämnar platsen med rappa steg. Min skalle vill sprängas! Biblioteket är förvandlat till en salumarknad, litteraturen håller på att förintas. Alla är författare!

Hur ska jag kunna rädda dem? Och det är nu det börjar …

Med våldsam kraft välter jag omkull närmsta bord. Jag vräker omkull det med all min kraft så att karameller och böcker yr i luften. Det hörs ett förfärat utrop som bara eggar mig att fortsätta. Jag fattar tag om nästa bord och pressar det med all kraft uppåt. En kaffekopp flyger i luften. Nya skrik hörs som av brännskadade. Jag fattar tag om några böcker och kastar dem åt alla håll. Jag sliter sönder en bok längs med ryggen och kastar papper omkring mig skrattandes.

Jag drar av mig min tunga yllekavaj och börjar veva. Jag slår omkull några boktravar. Jag daskar till en reklamskylt som faller ihop. Män- niskorna flämtar, skriker. De springer undan. Jag plockar böcker och kastar efter dem, tar en hårdbunden bok och slungar den som en kniv genom luften. Den träffar en gammal man i ansiktet. Han vrålar svordomar åt mig, men jag drar kniven och riktar den mot honom med ett ilsket leende.

Nu har bibliotekarierna samlats. De står vid en bokhylla och ser förfärade ut. Två av dem närmar sig min plats vid de omkullvälta borden. Innan de har nått fram till mig vrålar jag: ”Ni har gjort biblioteket till ett horhus!”

Jag ryter okvädningsord åt dem innan jag springer min väg. Jag kastar mig fram genom korridorerna med kniven höjd. Med min andra hand vevar jag omkring med min kavaj och driver ut dessa månglare ur min åsyn. ”Era förbannade falskhalsar!” skriker jag, innan jag viker av in mellan bokhyllorna och hittar en trappa.

Med kvicka steg rusar jag ner till bottenplanet. Några stolar står i ett hörn samlade kring en himmelsblå allmogekista. Jag öppnar kistans lock och hoppar ner i mörkret.

Mitt hjärta bankar oroligt. Inom mig känner jag hur noveller och tidningsartiklar redan börjar skrivas om mig. Kniven är svettig i min hand och jag försöker lugna mina tankar.

Det är nu alldeles tyst i biblioteket. Något med miljön gör mig vimmelkantig. Antagligen är det böckerna. Vad skulle det annars vara? Böckerna talar ju till mig. Pärmarna lyckas inte stänga inne det som vill ut och allt samlas som brinnande napalm över mitt bröst. Det är främst den seriösa litteraturen som orsakar detta. Den seriösa konsten skriven av människor utan självbedrägeri.

Den här förmågan att lukta mig till litteratur har jag haft sen jag var en liten pojke. Redan då kunde jag med hjälp av näsan lukta mig fram till den seriösa konsten. Också det omvända gäller; när jag står inför den falska falskheten äcklas jag.

Timmarna går. Jag har ingenting att göra i min allmogekista annat än att tänka tillbaka på mitt liv.

Redan i min ungdom, när jag arbetade på en av de stora dagstid- ningarna, kallades jag av mina kollegor för ”litteraturens apostel”.

Sen miste jag arbetet i en rationaliseringsprocess. ”Nya vindar blåser”, sa vår chefredaktör.

Men det är en annan historia.

Jag radikaliserades, kan man säga. Blev en litteraturkämpe. En krigarapostel. En försvarare av allt som är på liv och död.

Numera blåser det andra vindar. Nu kan vem som helst marknadsföra sig själv till författare och påstå sig skriva på liv och död. De säger, dessa låtsasförfattare, att de sedan barnsben ”drömt om att bli författare”.

Jag kan för mitt liv inte älska denna nya tid av yta och flärd och uppblåsthet, fastän jag ibland, av naturlig svaghet, önskar jag kunde.

När jag blev petad från min tjänst vid tidningen hade litteratursidorna börjat krympa. Man skrev om helt andra saker. Partipolitik, denna allomfattande falskhet som människor nedlåter sig att tro på.

Men inte ens litteraturen strävar efter sanning längre. Idag handlar allting om författarens person. Om att visa ett förträffligt sätt inför andra människor. Ett maskspel, för att övertyga kritikerna om vem som är mest samtida.

En flock hundar som vältrar sig i sina egna spyor och kräver att vi andra finner njutning i spektaklet.

Jag minns ett samtal som jag hade med en kollega på tidningen för längesen, medan jag bodde i huvudstaden.

”Falskhet bor hos alla människor. Ingen är äkta.”

Kollegan rökte på en cigarett.

”Människors ytlighet är deras innersta sanning.”

Röken strök som en huskatt mot min då nya brandgula yllekavaj.

”Du har rätt”, sa jag. ”Men samtidigt har du fel. För när människorna glömmer bort sin skam över falskheten är det ute med dem. Männ- iskor som tror de är autentiska, samtidigt som de har glömt bort sin grundmurade falskhet, är skamlösa och förvillade.”

Och jag pekade ut för honom det faktum att glömskan är en sak, men att glömskan av glömskan är någonting helt annat. Att glömma bort sin falskhet och låtsas som ingenting var samtidens melodi.

Kollegan blåste ut rök och sa: ”Nu kommer en ny generation, som vet allt det du säger men som balanserar på avgrundens rand och tvingas leva i hoppets ruiner.”

Kollegan såg på mig allvarligt medan han rökte färdigt cigaretten. Sen fortsatte han: ”Du skulle tjäna på att bejaka samtiden, Marcel. Du kommer aldrig få ett nytt jobb annars. Det finns ingen som efterfrågar det du tror på.”

Nå, jag visste såklart redan att journalistiken var en stängd dörr. Jag var gripen av fel anda. Min kompetens värderades inte längre. Min hjärna var lika överflödig som mitt hjärta. Förflackningens tid var inne. Oärligheten som nödvändighet.

Timmarna går så långsamt i min kista.

Jag måste rädda människorna på något sätt. Det känner jag tydligt. Men hur? Hur räddar man människor som tror att det är de i sin godhet som ska rädda hela världen?

Jag vänder mig på rygg och stirrar upp i det svarta locket. En lång stund ligger jag och bara stirrar i mörkret som är utan djup.

Nästan som en av de andra, tänker jag.

Sedan öppnar jag skjortknapparna med mina svettiga händer. Jag tar kniven i min högra hand. Sen öppnar jag upp bröstet med ett hårt snitt så att blodet väller fram som en tjock välling. Jag bryter upp revbenen med mina starka fingrar och börjar mödosamt karva bort hjärtat från sina fästen.

”Nu räddar jag er”, tänker jag innan det svartnar för min syn.

Text: Jeremiah Karlsson
Bild: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Vår ärorika vikingatid

Redaktionen — Thu, 28 May 2020 18:28:22 +0000

Mitt namn är Hildir, dotter till Ask och Embla och jag bor i Midgård. Det är en kall värld och det är männens värld. Högst upp sitter den enögde Oden i Asgård och styr med Gram, sitt svärd, och med Gunger, sitt spjut. Dessutom har han hjälp av sin store krigare Tor, som massakrerar sina fiender med Mjölner, sin hammare. Det som mest upptog deras tankar var Ragnarök, den stora slutstriden med jättarna som skulle komma inom en nära framtid.

Det hade funnits ett hopp om att Odens son, den gode Balder, som älskade både djur och människor mer skulle styra vår värld, men goda gudar och människor dör unga i vår värld

Barn, kvinnor och trälar är helt utlämnade till deras nycker och har ingen makt över sitt eget öde. Det är männens och krigets värld som helt dominerar det liv vi lever.

Min man Hjalter var egentligen en hygglig karl. Som kvinna kunde man inte annat än glädjas över hans ögon, leende och vackra kropp. Hans famntag fick mig att känna som en riktig kvinna. Vi gifte oss unga och odlade vår jord och drev vår boskap i vall. Skörden var god och vi fick både söner och döttrar.

Så kom hövdingen och predikade om vikingatåg till frankernas land, till Vinland och till Gårdarike och hela vägen ända ner till Särkland. Där skulle det finnas rikedomar i överflöd och många rika kloster att plundra. Alla skulle komma hem rika med mycket guld och många slavar. De som kunde segla och slåss kunde garanteras lyx och mynt i överflöd. De är klart att männen lyssnade och började drömma om erövringar långt ifrån sin gamla torva och sitt inrutade liv.

Hövdingen bjöd på helstekt nyslaktad gris och mycket mjöd och männen började att övertrumfa varandra om vilka äventyr och rikedomar som väntade dem.

Det kom dock upp en fråga som oroade dem, kunde de inte själva falla offer på resan? Kunde inte fienden bli övermäktig och dräpa dem? Hövdingen nekade inte till att så kunde ske, men risken var ytterligt liten. Om det skulle ske så hade de alla dött i strid och skulle välkomnas i Odens Valhall och där skulle de äta och dricka och ha yppiga gästabud varje kväll. Den stora grisen, Särimmer, skulle slaktas varje kväll och ätas upp för att återuppstå varje morgon och på nytt kunna mätta de stora kämparna. Med denna försäkran lovade de alla att nästa år dra ut på härnadståg för att uppleva sitt livs stora äventyr.

Det blev naturligtvis till stor osämja på vår gård. Jag skrek att mannens uppgift var att odla jorden, vårda djuren och se till att hustru och barn kunde äta sig mätta. Att ge sig ut var oansvarigt och lämnade hustru och barn värnlösa och utsatta för andra människors ondska. Min man skrek tillbaks att han inte kunde gå hemma och dö sotdöden när alla andra män fick uppleva den stora världen och erövra ofantliga rikedomar. Det blev ett uppträde, våld och blodspillan, men jag kunde inte hindra honom.

Så kom dagen för avfärd. Jag följde inte min man till båten. Han fick resa utan min välsignelse. Året gick och nästa höst närmade sig när vi fick höra att några båtar återvänt. Vi väntade och väntade på min mans båt, men den dök inte upp förrän det börjat att snöa och den var i uselt skick. De hade blivit överfallna vid en flod i Gårdarike och de flesta hade dödats och däribland Hjalter, min man. Han föll i österled och blev örnars föda. Jag och de andra änkorna slet vårt hår klagade inför gudarna om det öde som drabbats oss.

Grannar och släktingar försökts att trösta oss med att våra män var i Valhall och levde ett gott liv. Jag har dock aldrig trott på detta. Det var bara en historia som hövdingarna hittat på för att lura rotfasta bönder med sig på sina härjningar som för övrigt mest gynnade hövdingarna själva.

Det var inte bara vi som var änkor som drabbades. Vissa män som kom hem hade förlorat en arm eller ett ben eller var sönderslagna så att de varken kunde arbeta eller på något annat sätt bidra. Andra män vaknade av sitt eget skrik mitt i natten och drömde om blod, smärta och styckade kroppar. De blev på sikt också oförmögna att arbeta. De åt svamp eller drack mjöd för att för några timmar komma undan de demoner som jagade dem. Det blev som vanligt vi kvinnor som fick dra hela lasset och betala med våra avmagrade och utarbetade kroppar.

”Varje gång jag hör historier om hjältar och hjältedåd vill jag kasta upp och högt skrika om de lögner som hövdingarna försöker att få oss att tro på.”

Varje gång jag hör historier om hjältar och hjältedåd vill jag kasta upp och högt skrika om de lögner som hövdingarna försöker att få oss att tro på. Det är bara att hoppas att den sanning som vi kvinnor insett för länge sedan också skall inses av männen. Om så inte sker kommer framtida generationer av änkor och faderslösa att somna hungriga på kvällen och förbanna de hänsynslösa hövdingar som utan skrupler drivit männen i döden.

Vad kan jag göra då? Försöka att lära mina söner och döttrar den grundläggande sanningen, nämligen att erövra jorden inte är att dränka den i blod, utan att plöja, så och skörda. Det är så jorden erövras, genom att ge mat till de hungrande och foder till djuren. Så länge våldet dominerar männens värld kommer kvinnor, barn och trälar att leva i våldets skugga, deras kroppar att vara värnlösa och deras tårar ymnigare än höstregnen.

Text: Anders Kjellström

Sagan är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

På en pinne

Redaktionen — Wed, 27 May 2020 15:43:42 +0000

I tisdags dog en av världens bästa författare. En författare instängd i en kropp på två och tio, minst hundra kilo. Händer som tennisracket, eller ännu större. Jag undrade alltid om han kunde skriva på ett tangentbord med de där. Med de tjocka fingrarna måste det ha varit omöjligt att trycka ned ett tecken i taget. Samtidigt som radion spelade Lou Reed, och någon av de skånska vinterstormarna sög sig in genom springorna i fönsterkarmen. Jag föreställer mig hur han också satt och rökte medan han skrev, röken lade sig som ett lock under taket. Men jag har aldrig sett honom röka.

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Han är död och hade det inte varit Skåne så hade jag trott att han smält bort som en snögubbe, men ingen snö faller i Skåne, inte ens för att smälta bort. Han log alltid och hans leende var precis så stelt och påklistrat som snögubbens leende av grus ifrån uppfarten. Han kunde egentligen inte le, och han kunde inte kallprata. På tillställningar när vi möttes syntes det hur någon tvingat dit honom, ”Du måste sälja dina böcker, visa upp dig!” hade någon sagt till honom och han kände sig tvungen att gå. Det kanske var hans förläggare, en sån som lägger sig i.

Men aldrig att han behövde anstränga sig för att sälja sina böcker. Vad jag vet så säljer de som smör, alltid på topplistan på Pocket Shop på Malmö centralstation. Jag sätter aldrig min fot där, men ser det när jag skyndar förbi, till och från mitt meningslösa jobb som ger mig magsår och ångest.

Förlagen och försäljarna kategoriserar hans böcker som deckare, det hjälper försäljningen, och visst börjar de alltid med ett mysterium och huvudpersonen är inte sällan en poliskommissarie med stundande pension och dysfunktionell relation till sina barn. Eller så handlar de om någon person som involveras i en brottsutredning, inledningsvis bara i periferin, bara för att allt mer sugas in i utredningen. Kanske en barnpsykolog eller analytiker på en bank som fått upp spåret till någon sorts muthärva i Baltikum. En gång handlade det om en mellanstadierektor som hade ätstörningar och som skrev på en deckare som utspelade sig på den skånska landsbygden; Dalby närmare bestämt.

Hur som helst var mysteriet bara ett svepskäl för att få berättelsen i rullning. Det var alltid någonting annat som boken egentligen handlade om. Han liksom lurade in oss i sin föreställning, och när vi var fast, så spårade det ur.

Hade det inte varit en psykotisk vanföreställning hade jag trott att han inte dog, att han finns kvar och att hans liv bara spårat ur, precis som någon av han berättelser; att han befriats från den stora kroppshyddan och äntligen kunde skriva på maskin.

Barnpsykologen blir förälskad i offrets mor, och börjar förfölja henne. Det blir en besatthet, ett ömmande tandkött som inte läker. Hon förföljer henne till hennes arbete på sjukhuset, anar att hon inte attraheras av kvinnor, men kan ändå inte sluta tänka på henne. Läsaren undrar under flera kapitel om barnpsykologen på något sätt är inblandad i övergreppet, och att det är genom ett misstag från polisens sida att de är just den psykologen som ska hjälpa till i utredningen. Efter ett tag förflyttas dock läsarens misstankar åt ett annat håll, men hon fortsätter förfölja offrets mamma, och Lou Reed fortsätter spela i bakgrunden, den skånska vinterstormen drar i husknutarna.

Han beskriver den ödestyngda stämning som ligger tjock som rök i sjukhusens korridorer, linoleumgolv och vävtapeter med en aprikosfärgad bård mitt på. Särskilt på ögonkliniken, där offrets mor arbetar som sjuksköterska, där de blinda och synskadade sitter i väntrummen, är berättelsen som starkast. Den lille pojken som så gärna vill ta en nummerlapp till receptionen, men inte kan se var på skärmen han ska trycka. Mamman står bredvid och blir allt mer frustrerad.

”Där, tryck där! Nej DÄR!” nästan skriker mamman, medan barnpsykologen sitter i en av väntrummets bruna soffor, helt uppslukad av offrets mor som skyndar förbi i sjuksköterskornas tysta tofflor.

På väg till hans begravning kör jag fel och hamnar i en by utanför Svedala. Där har de också en kyrka, men det är fel. Begravningen som pågår där är någon annans. De lägger också en kista i jorden och vårljuset bryter fram över kullarna. Det är högstämt och fint, prästen uppmanar de församlade att läsa bönen så som Herren lärt oss.

Jag sätter mig i bilen igen och kör vidare, föreställer mig att jag kommer rätt om jag kör genom Hyby och Klågerup. Resterna från en skånsk vinterstorm smeker ängarna och brusar i ädellövsträden. Jag vet inte om det är ek eller bok, sånt har jag aldrig förstått.

Den döde författaren sitter bredvid mig i passagerarsätet, även om det är en psykotisk vanföreställning. Han har de där mjukisbyxorna från Region Skåne; ständig kleptoman, bläddrar genom de olika kanalerna på radion för att hitta rätt. Det irriterar mig, men jag säger ingenting, det är hans stora dag idag. På sätt och vis. Den riktigt stora dagen var väl egentligen dagen då han dog, smälte bort i den skånska ljumheten. Idag är bara ett nödvändigt ont, för att vi ska bli av med allt som annars ligger kvar och luktar. Två och tio och minst hundra kilo är rätt mycket som kan ligga kvar och lukta. Sedan är det ju minnena. Vi har nog lättare att minnas det fina om vi får den döde ur syn. Hyby susar förbi.

Han skrev en bok om en bergskedja, strax norr om Ringsjön, dit poliskommissarien i pensionsåldern och dysfunktionell relation till sina barn måste bege sig för att plikten kallar. Bergstopparna är dimhöljda och i dalgångarna ligger små byar dit ingen beger sig om inte plikten kallar. Inte heller någon beger sig därifrån.

”Alla känner alla.” skrev han som en eufemism för att alla var släkt med varandra. Väl där börjar poliskommissarien fundera över sitt liv och de val han har gjort. Han intalar sig själv att han inte ångrar någonting, men att han skulle valt annorlunda om han fick en andra chans. Men ingen får en andra chans, och fallet måste lösas, och på en bykrog kommer han i kontakt med en kvinna som får honom att välja fel igen. Han ångrar sig nu och vill bara fara hem och se barnbarnen växa upp.

Men ingen får se barnbarnen växa upp, inte egentligen. De har sitt eget liv och den äldre generationen har bara flyktigt tillträde dit.

Den döde författaren gjorde själv inga stora val i livet. Ingen familj, korta kärleksrelationer då och då med någon som inte förstod sig på litteratur. Han var en doldis, höll sig för sig själv om han inte tvingades till ett party av sin förläggare. Han tvingas också till sin begravning, precis som alla andra döda, men gästerna kan inte se hans påklistrade leende, öppen kista är ovanligt i de här trakterna.

Jag har kört igenom Klågerup, noterade det inte ens, och är ute på väg 11 nu. Den går rakt mot den avlidne författarens hjärta, här drar vinterstormarna fram mer strängt än någon annanstans. Örestads blästring ser ut som ett skrotupplag vid vägkanten, Romeleåsen reser sig i bakgrunden, Söderskogen hänger på trekvart högst upp. Jag önskar att jag fick med mig några Novalucol för magen värker som fan. Det är söndag och imorgon måste jag återigen skynda till och från mitt meningslösa jobb. Jag vet att jag inte kommer sova.

Istället hoppas jag att jag får tänka på den döde författaren och hans verk. Jag har alla hans böcker utom två av de tidigaste: Värmen inuti, och Livet på en pinne. De är de enda som inte var förklädda till deckare, och de sålde dessutom uruselt. Den svenska publiken vill ha ett saftigt mord, och många detaljer, annars får det vara. Annars har vi ju alltid Netflix.

Förläggaren, den som alltid lägger sig i, sa till honom att han skriver fantastiskt, men att han måste berätta någonting. ”Början, mitt och slut!” skrek förläggaren, lika frustrerat som mamman i väntrummet på ögonkliniken i hans femte eller sjätte bok.

Författaren och jag förenades i vårt förakt till medelklassförfattare som gått skrivarskolor och minglar med förläggare. Det tillrättalagda och korrekta. Vi förenades också i vårt självförakt; han som sålde sig och jag som bara har mitt förakt. Vi gömde oss båda bakom lönebeskedens villkor.

”Det ryktas om att han hade ett sidoprojekt, någonting han skrev på sin fritid. Hur konstigt det än låter för en författare som skriver på heltid. Det var han själv som var upphovet till ryktet.”

Det ryktas om att han hade ett sidoprojekt, någonting han skrev på sin fritid. Hur konstigt det än låter för en författare som skriver på heltid. Det var han själv som var upphovet till ryktet. Han sa till mig att han skrev det för skrivbordslådan, att han inte hade några ambitioner med det, visste att förlaget skulle ge ut det för trogen tjänst, men inte ge det den uppmärksamhet det förtjänar. Han ville aldrig sätta det i händerna på sin förläggare. ”Då kommer det också sluta som en deckare” sa han och skrattade.

Jag släpper vägen med blicken för en kort stund. Ingenting är så vackert som den allra tidigaste våren i Skåne.

Han fick aldrig någon inbjudan att föreläsa eller hålla kurs, surgubbe som han var förstår jag varför, och nu är han död och lär oss att livet är kort.

Men ingen får se barnbarnen växa upp, inte egentligen. De har sitt eget liv och den äldre generationen har bara flyktigt tillträde dit.

Jag släpper vägen med blicken för en kort stund. Ingenting är så vackert som den allra tidigaste våren i Skåne.

Han fick aldrig någon inbjudan att föreläsa eller hålla kurs, surgubbe som han var förstår jag varför, och nu är han död och lär oss att livet är kort.

Text: Robin Färdig
Illustration: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.