film – Tidskriften Kulturimperiet

Extremturismen – Ett kickjagande tecken i tiden?

Redaktionen — Mon, 05 Aug 2019 09:17:17 +0000

Har du också tröttnat på att sitta på säkert avstånd hemma i tevesoffan, på balkongen eller verandan när världen står i brand? Då är kanske extremturism något för dig. För när den kvävande tryggheten hemma blir till ett fängelse, samtidigt som rapporter om Jordens undergång rullar in, kanske det är dags att söka sig till de där platserna där helvetet brakar löst. Inget gör en så levande som att känna att man är dödlig. Och ändå kanske det bara handlar om att avdramatisera, att normalisera och gå vidare. Vem vet?

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Trots den digitala utvecklingens framfart, nya tekniska innovationer och vetenskapliga framsteg, verkar den civiliserade människan bli allt mer apatisk, eller åtminstone svårare att behaga. Lagom kittlande vardagsbrejk under kontrollerade former, som bungyjumping, hör dåtiden till. Dagens kicksökare begär mer än pulshöjande inslag i en annars vanlig Svenssonsemester. Kanske kan parkour på höga byggnader i Ryssland eller den sydamerikanska, psykedeliska drogen Ayahuasca förhöja livsglädjen? Trendpendeln svänger, men i år har man noterat ett ökat intresse för så kallade extrema utflyktsmål, till glädje för resebyråer som lotsar sina kunder bortom upptrampade stigar.

Det är förvisso inget nytt med exempelvis äventyrlig bergsklättring, som ibland går fruktansvärt fel. Det senare har porträtterats i spelfilmer som Everest (2015) och i en text i Svenska Dagbladet beskrevs den cyniska extremturismen i Himalaya anno 2005 så här: ”En liten grupp köpstarka turister hade via en nätresebyrå i England bokat en toppbestigning av världens högsta berg. […] Vars och ens insats var så stor att gruppens ledare inte avbröt expeditionen ens när en av deltagarna rasade ner och dog.”

Extremturism eller ”disaster tourism” kan också innebära mindre fysiskt ansträngande men desto mer spekulativa aktiviteter, en slags voyeurism kombinerad med en latent fara. I början av juni i år rapporterade Reuters om ett kraftigt ökat antal turister, en ”turistboom”, till Tjernobyl och dess grannstad Pripjat. Detta med anledning av den uppmärksammade HBO-serien Chernobyl, som hänförde och chockerade tittare i våras. Anställda på Soloeast Tours och Tjernobyl Tour ska ha vittnat om hur nyfikna resenärer vill få en glimt av inspelningsplatser som syns i serien. Man kan undra varför folk frivilligt vallfärdar till ett område där det fortfarande går att uppmäta livsfarlig radioaktivitet. Även om det nyligen byggdes en enorm sarkofag för att skydda omvärlden från strålning, uppmanas besökare att inte vistas runt det gamla kärnkraftverket mer än några timmar i taget. Nog för att det finns ett värde i att lära av historien och känna dess vingslag, men att turista på en så historiskt mörk plats förpliktigar.

På gränsen

På förekommen anledning gick företrädare för Auschwitz Memorial ut på Twitter i våras med en uppmaning: ”Visitors to the grounds of the museum should behave with due solemnity and respect.” Detta följde en tidigare kommentar som gällde de gamla järnvägsspåren som leder till koncentrationslägret: ”There are better places to learn how to walk on a balance beam than the site which symbolises deportation of hundreds of thousands to their deaths.” Liknande oskick har noterats vid monument i Berlin, då folk har anklagats för att ha tagit poserande och smaklösa selfies. Likaså har Instagram-influencers skapat rubriker genom att göra en grej av sin närvaro i Tjernobyl-området och Pripjat. De mest iögonfallande fotona har visat lajvande i tidstypisk klädsel och utrustning, men även lättklädda kvinnor. Beteendet har väckt stor vrede i sociala medier, då kritikerna menar att anständighetens gräns är nådd. Att profitera på misär och tragik i jakten på lajks, är cyniskt, för att inte säga motbjudande. Ändå finns det något mänskligt i att söka sig till planetens mörkaste vrår.

Synden straffar sig

Precis som behovet av att kolla skräckfilm, kan fenomenet med extremturism bottna i en fascination för det makabra. Därför är det symptomatiskt att det görs spelfilm om äventyrslystna turister som straffas för sin respektlöshet. I de italienska kannibalfilmer som var populära runt 1980-talets början, får västerlänningar erfara hur regnskogens hemligheter slår tillbaka. Effektsökeriet är lätt att tolka som exploatering, med nidbilder av den andre. En mer välvillig analys kan uppfatta en kommentar till kolonialismen, då genren nästan alltid påbjuder ond bråd död för den vita mannen (och kvinnan).

Tortyrskräckisar som Hostel (2005) har en lösare hållning till ”white man’s burden”; främst utnyttjas rädslan för vad som kan hända om man befinner sig utomlands och inte är på sin vakt. Att några aningslösa backpackers blir bortrövade och utsatta för otänkbart våld i Slovakien, ska uppfattas som läskigare än om det hade utspelat sig i säg, en amerikansk delstat. Det spelar mindre roll om dessa rädslor är irrationella – man behöver inte nödvändigtvis åka långt för att råka illa ut – men det läskiga är ofta läskigare i fjärran land. Chernobyl Diaries från 2012 kanaliserar detta och drar nytta av tacksamma myter om mutanter. Ett kompisgäng åker till Pripjat för att utforska den förbjudna zonen, men nyfikenheten visar sig ha ett mycket högt pris. Bortsett från dikten och fantasin, är premissen med extremturism minst lika aktuell idag; verkligheten har kommit ikapp det fiktionen förebådade.

Under ytan

Måhända är den ständiga jakten på känslopikar sprungen ur medelklassens tristess. I en ytterligheternas era är det i så fall logiskt om de som söker trygghet framför spänning, blir ännu mer reserverade och återhållsamma. Motpolen till extremturisterna torde vara preppers, som vidtar förebyggande åtgärder för att skydda sig från apokalypsen. Vad driver de som dras till stormen? Är det roffarsamhällets kollektiva ok som gör att man vill klättra upp för branten och blicka ned i det dåliga samvetets ravin? Att öga mot öga konfronteras med den avgrund människan har skapat? Eller så vill man bara ta en lite bättre Instgram-bild än alla andra. Ingen säkert kan veta vad nästa själavårdande fluga blir, så leve den fria konsten att väcka frågor om var gränsen för nöjesresande och exploatering kan och bör gå.

Text: Anders Nilsson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.

Får jag be om största möjliga tystnad

Redaktionen — Thu, 20 Dec 2018 17:05:33 +0000

I filmens värld går det som bekant att få uppleva det mesta oavsett om man deltar som investerare, producent, regissör, aktris, aktör eller publik. Ingmar Bergman, svensk regissör, tittade tydligen också på film emellanåt. Hans gamla VHS-samling är ju tydligen av imponerande snitt. Hans film Tystnaden från 1963 har dock inget med denna artikel att göra, men det går ju att se filmen ändå.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

När The Artist (Michel Hazanavicius) hade premiär 2011 rapporterades det om besvikna (och förmodat aningslösa) biobesökare, som rasade mot att filmen var gjord som en stumfilm på traditionellt vis. Frånvaron av dialog blev för mycket för inrutade åskådare, eller för lite, om man så vill. Konflikten var metaironisk med tanke på att filmen handlar om en stumfilmsaktör i Hollywood som motsatte sig ljudfilmens inträde. När det begav sig under 1920-talet, var aversionen mot ljud i film resolut – levande musik från orkesterdike i biosalongerna gick dock an – men till sist fick tystnadsförespråkarna ge vika. Den första långfilmen med ljud enligt den praxis vi är vana idag, var musikalen Jazzsångaren (The Jazz Singer, Alan Crosland) från 1927, samma år som handlingen i The Artist tar sin början.

De innovationer som drev utvecklingen till ”talkies” och skiftet från stumfilmseran, påverkar fortfarande hur vi idag betraktar och använder oss av ljud och musik, samt utnyttjar dess frånvaro. Samtidigt som vi vallfärdar till påkostade biografkomplex för att njuta av ljudläggningen i Hollywoods dyraste produktioner, går det att notera en försiktig trend där filmskapare premierar mer subtila ljudideal. Inför tioårsjubileet av Vampyrfilmen Låt den rätte komma in lät ljuddesignern Per Sundström skapa ett särskilt ljudspår för att förhöja filmupplevelsen för döva. I en DN-intervju förklarar han: ”Genom att förstärka lågfrekventa ljudvågor skapas vibrationer i luften som kroppen känner av” (29/10, 2018). Extra anpassad subbas utesluter dock inte att både döva och hörande kan se filmen tillsammans, berättar han vidare. Att på detta sätt optimera filmens ”kännbara ljud”, tror han kommer bli vanligare i framtiden. Kanske finns det ett växande behov av (kännbara) nyanser, bortom buller och bång. Stillheten i konstens rum har dock alltid har funnits där att upptäcka, bara man tar sig tid att lyssna.

Hjärtats instrument

Jane Campions Pianot (The Piano, 1993) firade 25 år förra året. Filmen, med Holly Hunter och Sam Neill i huvudrollerna, utforskar en kvinnas perspektiv i en isolerad och starkt mansdominerad värld. Dramat utspelar sig i koloniala Nya Zeeland i mitten av 1800-talet, dit den bortgifta skotskan Ada (Hunter) med dotter (Anna Paquin) flyttar till sin härskande make Alisdair (Neill). Ada är uppenbart underordnad Alistair och saknar talförmåga, även om man kan anta att det rör sig om selektiv mutism. Dock kan ingen, inte ens Alistair, ta ifrån henne jagets styrka, vilket befästs av Holly Hunters voice-over i filmens inledning: ”The voice you hear is not my speaking voice but my mind’s voice”.

I dokumentären The Piano – The Making Of (Colin Englert, 2000) beskriver Campion sin huvudperson som ”almost childlike in relation to her feelings”. Kulturkrocken mellan Ada och miljön hon hamnar i är enorm – pianot symboliserar modern civilisation men musikens språk är universellt, ett språk som talar känslor. Medan dottern (via teckenspråk) fungerar som Adas språkrör förmedlar pianospelet hennes sanna jag, utan mellanhand och tolkning. Michael Nymans melankoliska ledtema The Heart Asks Pleasure First utgör Adas signaturmelodi och återkommer åtskilliga gånger i olika tappningar. Första gången etableras den diegetiskt (ljud som förekommer i filmens narrativ) i form av Adas klinkande på stranden. Ibland hörs den som icke-diegetisk bakgrundsmusik, till exempel när Ada blickar ned från en kulle mot det övergivna pianot på stranden, som för att betona att hon är ett med sitt instrument.

Den klassiskt orkestrerade filmmusiken flyter ibland ihop med det rollkaraktärerna hör. Som åskådare kan det därför vara svårt att härröra musikens källa, som när bakgrundsmusik sömlöst övergår till Adas pianospel. Musikslingan blir så inlemmad i vårt medvetande att den lever sitt eget liv; den franska kompositören Michel Chion har döpt fenomenet till acousmêtre, ett ljud vi hör utan att se dess källa. Ledtemat sköljer över oss som en urkraft som bara finns där, lika naturlig och sann som individ av kött och blod. Trots att ljudet är så centralt för historien tar det inte över det visuella, utan blir ett harmoniskt samspel där alla komponenter är lika viktiga – det ej verbala görs lika viktigt som det hörbara. Som Adas inre röst uttrycker det: “Silence affects everyone in the end.”

En tyst (?) plats

I förra vårens amerikanska skräcksuccé A Quiet Place (John Krasinski, 2018) bereds plats för tystnaden. Den är lustigt nog medproducerad av Michael Bay, som annars är känd för sin bombasm i exempelvis Transformers-filmerna. Premissen är enkel i vad som kan beskrivas som en ganska ordinär monsterfilm med en audiologisk twist: i en nära, postapokalyptisk framtid måste folk iaktta största möjliga tystnad för att inte bli mosade av ohyggliga varelser som tagit över jorden. Den motvilliga tystnaden som villkor för karaktärernas överlevnad, är ett upplägg som påminner om filmer som Don’t Breathe (Fede Álvarez, 2016) och Descent (Neil Marshall, 2005), där hjältarna/offren tvingas förhålla sig till hotfulla entiteter som på grund av blindhet utvecklat övriga sinnen, främst hörseln. Förhållandet mellan fysisk och psykisk anspänning – det för genren så viktiga crescendot innan förlösningen – finns i skräckfilmens DNA; därför är det logiskt att maximera denna dynamik för att uppnå största möjliga kontrast mellan svagt och starkt, högt och lågt.

A Quiet Place kastar oss rätt in i pågående humanitär kris, där vi får följa en amerikansk familj som sökt tillflykt till en bondgård och omvandlat den till ett smärre fort. För att inte bli uppätna av aliens, kretsar allt kring att skapa en så stilla närmiljö som möjligt, vilket till exempel innebär att gå barfota för att minimera hårda läten. Ett audiovisuellt grepp som används för att åskådaren lättare ska identifiera sig med karaktärerna, är kamerans perspektiv i förhållande till bakgrundsljudet. I närbild hörs allt tydligare för att befästa rollkaraktärernas respektive perceptionsförmågor, vilket får en extra dimension då det äldsta barnet i familjen är döv. När kameran följer dottern hör man ett lågfrekvent, svagt brus – vi hör det lilla hon hör – men när hon tar av sig sin hörapparat blir det absolut tystnad. Om inte förr blir man då varse att ”tystnad” inom film är relativ och ett ibland felaktigt använt begrepp.

Det som främst särskiljer denna från andra skräckfilmer är avsaknaden av traditionellt dialog, sånär som på ett fåtal viskningar och vanlig samtalsnivå vid ett vattenfall – om naturljud överröstar mänskliga diton är man enligt filmens logik utom fara. I övrigt används filmmusik som vanligt, om än något mer sparsmakat jämfört med standardmallen för en Hollywoodrysare. Att det förekommer en och annan effektsökande ”jump scare”, visar att filmmakarna i viss mån förlitar sig på traditionellt berättande för att driva handlingen framåt och skrämma sin publik.

Stumfilmsinspiration

Manusförfattarna Scott Beck och Bryan Woods har sagt till Hollywood Reporter att de lät sig inspireras av stumfilmens ikoner Charlie Chaplin och Buster Keaton och de kreativa möjligheter som föddes ur begränsningar: “We wanted to do a modern-day silent film that lived in the suspense genre.” I en annan text i samma tidning, diskuterar skribenten Ciara Wardlow hur A Quiet Place ofta missar potentialen att använda stumfilmens visuella problemlösande som substitut för vokal kommunikation. Då viskningar och teckenspråk görs till praktiska och livsviktiga alternativ till vanligt tal, är narrativet mer konventionellt än vad som har gjorts gällande i filmens marknadsföring. Wardlow poängterar att den kanske starkaste scenen i filmen, när den akut födande (!) mamman försöker hitta ett sätt att varna familjen för alarmerande fara, är mest stumfilmslik i sitt sätt att lösa praktiska problem med visuella medel.

En fränare kritik kommer från The New Yorker-skribenten Richard Brody. Enligt hans analys fungerar filmen som en slags identitetspolitisk motsats till Get Out (Jordan Peele, 2017). Förutom förhärligandet av vapenkultur, menar Brody att A Quiet Place ger uttryck för den den ”tystade” vita mannens ilska, män som knyter näven i fickan tills fördämningen brister. Filmens enda två (vita) män offrar sig själva för att antingen rädda någon annan eller som sista utväg när allt hopp är borta. I Brodys läsning symboliserar deras exit en ”metaphorical silent—white—majority, one that doesn’t dare to speak freely for fear of being heard by the super-sensitive ears of the dark others.” Finner man detta resonemang långsökt skulle man istället kunna resonera att männen gör vad de anser vara nödvändigt i extrema situationer med omöjliga val; det är inte lätt att vara rationell när gigantiska mördarsyrsor hotar mänsklighetens existens.

Alla filmer har inte ambitionen att väcka djup samhällskritik med sociopolitiska kommentarer. Skräcken som frammanas i A Quiet Place talar snarare till våra mest djuriska instinkter. För att fullt ut kunna njuta av filmens många spänningsmoment och inte missa viktiga detaljer, uppmanas vi att lyssna noga och ta det lite lugnt med godisprasslet i bioslaongen. Därför känns det extra utstuderat när ljudläggningen prövar publikens smärtgräns och triggar viljan att hålla för öronen. Dessa chockimpulser är välmotiverade, då det i filmen visar sig att god hörsel kan få dödliga konsekvenser.

Det som till sist tar kål på de oönskade gästerna i Signs (M. Night Shyamalan, 2002), är vanligt vatten. I Världarnas krig (War of the Worlds, Steven Spielberg, 2005) hindras världens undergång av att utomjordingarnas immunförsvar inte är kompatibelt med jordens mikrober. Med tanke på att de blodtörstiga bestarna i A Quiet Place har superhörsel och kommunicerar med klickljud, är det ironiskt nog en högfrekvent rundgång från en hörapparat som till sist förgör dem. Humanoida eller ej, har alla levande ting sina svaga punkter. Det lär vara mest ömt innanför skalet men värt att komma ihåg: sinnets buller kan inte mätas i decibel.

Text : Anders Nilsson

Foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 4 2018.

Det kan lika väl vara här som där

Redaktionen — Thu, 06 Sep 2018 22:02:40 +0000

I Mellbystrand, i hjärtat av Laholmsbukten, hälsar vi denna gång på en skådespelare med såväl dansk, svensk som internationell status. Vi talar naturligtvis om Karin Bertling, still going strong och utan en tanke på att trappa ner sina olika uppdrag och roller. Hon föddes i Stockholm strax före kriget och var redan som litet barn inriktad mot att utvecklas inom konsten, musiken och teatern. Man måste verkligen genuint vilja och tro att det går för att kunna hitta en framkomlig väg när det gäller denna värld, och det har Karin definitivt gjort.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Tanken att försöka få träffa Karin Bertling personligen föds några veckor tidigare när jag under en spontan promenad, en varm sommarkväll under ett besök i Mellbystrand, råkade passera en charmig gammal röd träkåk inbäddad i riklig växtlighet. Här bor skådespelaren Karin Bertling, blir jag upplyst om av en av mina initierade följeslagare.

Jag sjösätter tanken, ringer upp Karin och möts av en vänlig stämma som hälsar mig välkommen.

– Men förvänta dig inga nybakta bullar, sådant har jag slutat med numera, upplyser hon.

Huset i Mellbystrand

Karin har alltid fått en stor del av sin kraft och inspiration genom att under alla år ha kvar möjligheten att vistas just på denna plats i Mellbystrand, i sitt rödmålade hus med vita fönsterluckor. Hit har hon återkommit under hela livet sedan hennes far köpte huset för familjens räkning på fyrtiotalet.

Uppväxten i Stockholm utvecklade bit för bit Karins egen övertygelse om vad hon verkligen skulle vilja ägna sig åt. Hon hoppade därför av sista året från den traditionella skolan för att söka in på den välrenomerade Gösta Terserus teaterskola och självklart kom hon in. Med tanke på hennes stora intresse även för måleri som konstnärligt uttryck, hade kanske en och annan gissat att hon ville gå vägen via Konstfack, men för Karin var det givet och nödvändigt att få möjlighet att koncentrera all kraft på skådespeleriet. Redan som nittonåring, 1956, gifte hon sig med en dansk arkitekt och bosatte sig i Köpenhamn. Familjelivet, sociala mönster och annat medförde att skådespelarkarriären bit för bit började byggas upp i vårt västra grannland på andra sidan sundet, istället för här hemma.

Under alla dessa år fortsatte dock kopplingen till Mellbystrand att vara med i bilden och varje år tillbringades en period även här. Efter sin skilsmässa valde Karin att flytta hit för gott och hon har nu bott här på heltid sedan åttiotalet.

Det nödvändiga mötet

Jag vet inte vad andra tänker om mig, och det har jag aldrig vetat, säger Karin. Jag kan inte gå ut och tänka på vad andra ska tänka. När jag var ung trodde jag att alla tänkte som jag, fortsätter hon. Men så är det ju inte, det har jag verkligen fått bekräftat i allra högsta grad. I dagens läge har de flesta ett tempo och tidsupplägg som inte ger utrymme för att utveckla själva mötet och de eftertankar som kan dyka upp i situationen, menar Karin. Man talar ju inte ens i telefon längre. Just mötet anser Karin vara jätteviktigt att man hanterar rätt. Jag har fått roller där inspelning ska ske bara efter en timme sedan man träffat regissören första gången, berättar hon vidare. Det blir ett helt galet tidsupplägg för alla inblandade.

Karin relaterar till en inspelningsdag förra året i Prag. Jag skulle spela på danska och det var jättekonstiga ord på slottet det gällde och många utländska namn som skulle uttalas rätt. Mitt i allt kommer man in med helt nya repliker som ska läggas till. Visst, jag kan ju bli min karaktär, men för att leverera en replik med den lätthet som kommer av att man har övat in texten och känslan, så haltar det om man plötsligt ska behöva börja tänka det nytillagda. Känslan måste först komma, sedan replikerna.

Även inför reklamuppdrag som innebär uppläsningar vill Karin få texten i god tid eftersom det spar tid. – Då kan jag gå in i studion direkt och göra allt klart på kanske fyra minuter, vilket alla inblandade tjänar på.

Att skaffa roller och uppdrag

Hur är det att arbeta inom detta yrkesområde när man inte bor i Stockholm eller någon annan storstad?

– Jag får säga att det går, det är förbaskat tufft och man måste ligga i och hela tiden för att nå fram. Det finns en bred solfjäder av castare som man hela tiden måste ha kontakt med. Under alla de år som jag har bott här har jag haft kontorstid på förmiddagarna för att söka jobb hela tiden. En gång hade jag faktiskt semester, men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med semestern, skrattar Karin. Men eftersom jag har valt att leva ensam här kan jag ju arbeta utan att ta hänsyn till någon annan, fortsätter hon. Jag tycker att allt är fruktansvärt spännande, det är en utmaning och nu har jag även skrivit en massa texter och håller på att göra min första soloskiva med eget material. Det är Lars-Åke ”Snus” Svensson som gör all musik. Vi arbetar väldigt tätt ihop, och han har dessutom skrivit musiken till två operafilmer som jag håller på med. Det handlar även om samarbete med musiker härifrån Halland som Per Thornberg och Beppe Wackelin. Jag kommer även att göra en reading, en monolog som en författare och skådespelare i Malmö har skrivit åt mig. Den är så knepig och abstrakt så den ska filmas för att man ska kunna se den på nytt. Det har bara inte landat riktigt hos mig hur jag ska göra den, berättar Karin vidare.

Återkomsten till Sverige

Vi backar bandet till 1987 när Karin flyttade tillbaka till Sverige för gott. Innan dess hade hon överhuvud taget inte varit synlig som skådespelare i Sverige utan enbart arbetat i Danmark via sina danska kontakter. På så vis kom Karin att påbörja sin svenska karriär först vid femtio års ålder, vilket ger ett intressant perspektiv åt helheten för hennes del. Hennes första kontakter här skedde med Halmstad och Musik i Halland.

– Halmstad hade ju så mycket kultur på gång då. Jag gick helt enkelt upp och frågade om det fanns något jobb för mig som sångerska och skådespelerska. Kan du göra dockteater? frågade man mig, berättar Karin. Javisst, sa jag. Jag hade aldrig gjort dockteater, så det fick jag väl försöka lära mig, tänkte jag.

Följden av detta blev att Karin åkte runt i Halland i två år med föreställningen Solägget som spelades med full orkester. Sedan blev det ytterligare en tid med föreställningen uppe i Sigtuna. Efter nästan fyra år med tre till fyra föreställningar per dag tyckte Karin sedan att det fick räcka. Men föreställningen lever kvar på något sätt fortfarande. Eftersom jag såg så mycket filmiskt i den tog jag kontakt med Beskowska stiftelsen i Göteborg för att få lov att göra Solägget som film. De tyckte det var helt okej, men därefter tappade själv bort projektet på något sätt.

”Man måste känna efter och fundera över om man orkar att öva varje dag, fråga sig själv om man tycker det är roligt och stimulerande att sitta i timmavis och studera in en text för att sedan kunna den utantill, och att veta vad den betyder.”

Skådespelarkarriär och goda råd

Karin har fortfarande inte en tanke på att pensionera sig och sedan 2000-talet har Karin deltagit i en mängd svenska och utländska filmer och produktioner. Hennes filmografi på Wikimedia ser helt enkelt imponerande ut. Vilka är hennes bästa spontana råd, vad skulle hon vilja skicka med till unga människor som vill skaffa sig en framtid inom, scenkonst, film, musik och så vidare?

– Det är nog att verkligen känna efter om man är ute efter en slags kändisstatus, för då tror jag nog att det är kört, svarar Karin efter en kort tystnad. Det är det de går och drömmer om, att bli kända, åtminstone om man talar om de riktigt unga, fortsätter hon. Man måste känna efter och fundera över om man orkar att öva varje dag, fråga sig själv om man tycker det är roligt och stimulerande att sitta i timmavis och studera in en text för att sedan kunna den utantill, och att veta vad den betyder. Vill jag lära mig att sjunga, lära mig att använda min kropp, alltså att dansa. Men däremot så tror jag inte på, och nu kanske jag är lite farligt ute, jag tror inte på några skolor för du måste utveckla din egen person och din personlighet. Annars drunknar du bland alla andra som liknar den och den. Hur ska man då bära sig åt för att skaffa erfarenheten och insikten? Om man nu vill hålla på med film, eller ägna sig åt teater, sök dit där det händer. Skaffa någon uppgift där. Det kan vara att släpa kablar eller något annat, och samtidigt studera det som händer runt omkring och lära sig hur saker fungerar, beskriver Karin engagerat. Jag tror verkligen på det, understryker hon. Erfarenheten får man ju inte genom att gå på en skola, utan du blir formad som den skolan vill att du ska vara, tror jag i alla fall, lägger Karin till. Man måste vara allmänbildad och lyfta baken, man måste våga gå in i situationen.

Nyfikenhet är ett måste

– Man måste vara nyfiken. Det säger många berömda skådespelare. Det skrev ju för övrigt även Johannes Brost i sin bok. Jag läste den och konstaterade hur mycket han hade gjort i sitt liv, som jag inte hade en aning om, det var ju fantastiskt. Det handlar om att lägga till sig rutiner och att utveckla dem. Fina pappor gör ju inte en bra skådis, en del är bra skådespelare vid tjugo medan andra måste vänta tills de blir åttio. Min teaterlärare sa alltid: Det ska ni veta ungdomar, att birollerna kräver oftast de duktigaste skådespelarna, för det är de som håller uppe huvudskådespelaren, idolen, minns Karin.

Det börjar bli dags att avrunda Mellbystrandsbesöket och vi bestämmer oss ta oss ner till havet och stranden tillsammans innan det är dags för lunch. Jag avslutar med att fråga Karin om vilken karaktär som skulle vara hennes drömroll att göra.

– En drottningroll i ett historiskt kostymdrama, blir hennes direkta svar.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2018.