konst – Tidskriften Kulturimperiet

Signe Lanje och hennes konst

Redaktionen — Sun, 08 Oct 2023 16:30:22 +0000

Musik och bildkonst har alltid varit de stora (idé)givarna i tillvaron för Per Thornberg. Att kombinera dessa konstformer är för honom oerhört lustfyllt och kreativt, det öppnar nya möjligheter och är både utvecklande och berikande. I denna artikel vill han ge ett porträtt av den halländska konstnären Signe Lanje, samt ge inspirerande exempel på interaktioner i bildkonst och musik.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Året är 1912. Wassily Kandinsky publicerar boken Om det andliga i konsten. August Strindberg avlider. Jackson Pollock föds, och så även Signe Lundqvist sedermera Lanje.

Nyfikenhet och experimentlusta

Konstnären Signe Lanje (1912– 2004), bördig från Våxtorp i Hallands län, blev 91 år och var verksam i åtta decennier. Lanje var en innovativ och tidlös konstnär, och vars konstnärskap präglades av en ständig förnyelse, nyfikenhet och experimentlusta.

Hon kan beskrivas som en landskapsmålare med impressionistiska förtecken, ofta med fokus på samspelet mellan ljus, vatten och natur. Hon målade nästan alltid till musik och inspirerades mycket av klassisk musik (främst den mjuka och elegiska), och av jazzmusikens svängiga rytmer och lekfulla improvisationer.

Hennes skapande och sensibla penselföring kan liknas vid ett slags tonmåleri med ljus, rymd, speglingar, dynamik, mångfacetterade klangbottnar, skiftningar och färgklanger. Signe ska enligt familjens noteringar själv ha uttryckt: ”I mina målningar utgår jag ofta från musiken, en målning ska vara som en musikalisk upplevelse i färgkompositioner, där jag vill ge landskapet en musikalisk dimension.”

Egentligen behövs inga förklaringar eller djupare analyser av Signe Lanjes målningar, akvareller, grafiska blad eller bildvävnader. Ett bra sätt att närma sig hennes konst (enligt mitt förmenande) är att öppna sinnena och ta in, ta emot och uppleva. Ett improviserat jazzsolo behöver heller inte analyseras och förklaras i detalj, utan blir ofta bäst när man som lyssnare får uppleva det ”live” i stunden. Precis som en jazzmusiker har sitt omisskännliga ”sound” och frasering, har konstnären sitt otvetydiga signum av spår och tecken. Lanje formulerade det så här: ”Detta måleri som likt musiken kan förstås av känslan även när tanken kommer till korta …”

Wassily Kandinsky (1866–1944) talade om att färgen är en kraft som påverkar själen direkt och betonade det sinnliga i boken Om det andliga i konsten, som jag nämnde inledningsvis. Färgen är tangenterna, ögonen är hamrarna, själen är pianot med många strängar. Konstnären är händerna som spelar, berör den ena eller andra tangenten och åstadkommer vibrationer i själen.

Inom synestesin talas om att flera sinnen är sammankopplade, där man till och med kan höra färger eller se ljud. Ett slags färgernas musik. Signe Lanjes skapande är i flera avseenden ett visuellt musicerande som framkommer i hennes måleriska linjer, linjespel och linjeverkan, där hon likt en improvisationsmusiker väver ihop, fraserar och gestaltar på ett personligt sätt. Det finns även ett påtagligt narrativt drag där den visuella gestaltningen (liksom ett jazzsolo) blir som en berättelse:

”Jag målar som jag vill och känner. Mina landskap har väl alltid varit ’inre’ landskap. Kanske en form av själens landskap. Ofta målar jag bara för mig själv, utan tanke på att ställa ut och bli känd och berömd. Samtidigt vill jag ge så mycket jag kan. Trots att jag aldrig känner mig riktigt ’färdig’ …”

En musiker blir heller aldrig fulllärd eller ”färdig” som artist. Man kan alltid utvecklas ytterligare och fördjupa, finslipa och finna nya vägar.

Det finns följaktligen många paralleller, kopplingar och likheter mellan hur en bildkonstnär respektive musiker tänker och arbetar. Först har vi hantverket och kunnandet som utgör en stabil bas och gediget fundament, samt förmågan att hantera och bemästra olika tekniker, material och stilar. Om man har en gedigen plattform att stå på är man fri att kasta sig ut och prova nya vägar och uttryckssätt. Det handlar om interaktion mellan hand, huvud och hjärta, det vill säga hantverk/kunnande, intellekt/teori och känsla/uttryck.

När en jazzmusiker improviserar brukar man tala om horisontellt kontra vertikalt spel. Det horisontella spelet utgörs ofta av linjära melodiska fraser baserat på melodin som utsmyckas och varieras på olika sätt efter behag. Det vertikala spelet utgörs av brutna ackord och arpeggion upp och ner. Sedan kombineras dessa förhållningssätt. I Lanjes måleri finns de horisontella dragen i landskapen och naturskildringarna, men även de vertikala linjespelen i hennes drivna och självklara penseldrag med djupverkan. Jämför konstnärens färgklanger med musikens klangfärger. I musikens värld talas ibland om timbre som är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna. I Signe Lanjes verk finns denna klangfärg/timbre ständigt närvarande och skapar ett slags övertoner som öppnar upp och fördjupar upplevelsen i flera dimensioner. Moderna tonsättare har utnyttjat detta fenomen genom att låta en ton eller ett ackord successivt övergå till nya instrument och på så vis ”skifta färg” i instrumenteringen. Jag upplever även att Lanje använder sig av denna metod i sin färgbehandling eller ”sound-painting” som blir som en slags klangfärgsmelodi. Inom musiken talas om instrumentalister och sångare som har ”färgrik och glödande timbre” eller ”personlig timbre”. I Lanjes bilder och uttryck finns en påtaglig personlig timbre som ger en extra nerv för upplevelsen. Det händer något mellan verk och betraktare i mötet. Att beröra – bli berörd. I egenskap av betraktare fyller man själv ut och kompletterar bilden och blir medskapande, och inlevelsen vidgar därmed verket.

”Hon kan beskrivas som en landskapsmålare med impressionistiska förtecken, ofta med fokus på samspelet mellan ljus, vatten och natur.”

En katalysator för kreativt skapande

Något som för mig är signifikativt i Lanjes bilder är att det finns en stark närvaro som ger betraktaren en känsla av att det skapas i nuet, precis som ett improviserat jazzsolo, med både nerv och dynamik. Lanje satt ofta på konserter (till exempel legendariska Restaurang Halmkärven i Halmstad) och iakttog musiker ”live”, skissade, lyssnade, tog intryck som därefter resulterade i hennes unika musikerporträtt. I en katalogtext inför en utställning på Galleri HP i Halmstad 1993, skrev Rune Gunnarsson (Hallandsposten) följande: ”Den meditativa landskapsmålaren visade plötsligt prov på en blodfull sinnlighet som ingen hade kunnat ana. Hon målar jazzens musiker – och musik – med en sån extas att man ofelbart känner hur det svänger av rytm och närvaro i målningarna.”

I Lanjes musikerporträtt finns även beskrivande drag där man som åskådare blir nyfiken och intresserad av personerna som gestaltas. De stora mästarna inom jazzen brukar också kännetecknas som ”storytellers”.

Bildkonstnärer inspireras av musik och musiker inspireras av bildkonst. En inte ovanlig företeelse. För en musiker och kompositör kan bildkonsten utgöra samma typ av katalysator som ger nya ”inputs” i det kreativa skapandet. En växelverkan och interaktion i en gränsöverskridande kontext: ”Det är inte det direkt avbildande som är väsentligt, utan i stället stämningen, ljuset, tonen …”

”Lanjes olika uttryck visar hennes mångsidighet och flexibilitet som konstnär oavsett om det är porträtt, landskap, speglingar eller abstrakta färgfält.”

Svaret från färgerna

Just de skiftande stämningarna, det varierade ljuset, det personliga anslaget och tonen, skapar poetiska dimensioner med subtila finesser.

Lanjes olika uttryck visar hennes mångsidighet och flexibilitet som konstnär oavsett om det är porträtt, landskap, speglingar eller abstrakta färgfält. På jazzmusikerns palett finns ömsinta ballader, snabba och komplexa ackordföljder, jazzstandards, jordnära bluestoner eller helt fria improvisationer. Speglingar återfinns i båda fallen som kan innebära reflektioner, eftertanke, återspegling eller begrundan. En viktig skillnad bör dock nämnas: musikern musicerar och samspelar ofta i grupp med andra, medan bildkonstnären för det mesta arbetar ensam.

Musikern ägnar otaliga timmar i övningskammaren till förberedelser och får sin belöning när hen möter sin publik eller presenterar ny musik. Konstnären arbetar oförtrutet vidare i sin ateljé inför nya utställningar.

Signe Lanje lär ha yttrat: ”När färgen svarar mig och blir till musik, då den och jag och mina inre visioner blir till ett, ger den mig en skaparglädje, en bevingad skönhetskänsla som saknar ord och som är min belöning på min väg, konstens väg.”

SYNESTESI
Det neurologiska tillståndet synestesi förekommer hos en låg procentandel av den mänskliga populationen och innebär ofrivilliga sensationer när sinnesinput av ett slag även väcker andra parallella sinnesförnimmelser. Det kan till exempel handla om att hörselintryck även stimulerar visuella förnimmelser eller smaksensationer. Förenklat kan man säga att sinnesstimulering för en synestet spiller över i ett eller flera andra sinnen och ger berikade upplevelser. Forskningen är ännu inte klar över om vi alla föds som synesteter och att kopplingarna mellan sinnena växer bort, eller om synestesi en- dast är något som få utvecklar rent genetiskt. Flera konstnärer som varit synesteter har använt sig aktivt av fenomenet som utgångspunkt för sin konst.

Text: Per Thornberg
Foto: Jari Välitalo och Jan Murd

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Hund bland hermeliner

Redaktionen — Fri, 06 Oct 2023 13:06:14 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Det är nog få som inte känner till namnet Lars Vilks, oavsett om man är konstintresserad eller ej, då han, eller snarare hans konst och liv i allmänhet, omgiven av livvakter, ofta var mitt i debatten. Som konstnär skapade han ett visst tumult och väckte tankar och åsikter långt utanför konstvärlden med sina konstverk – men kanske inte lika känt är att han även rörde om i den teoretiska konstsoppan, och menade på att det finns mycket som tyder på att den är kokad på spik – spik omgärdad av mycket prat och tämligen lite konst.

Vilks utgick i sin konstteori från vad som kallas ”den institutionella konstteorin”, där grundtesen är att det är konstvärlden som institutionellt system som avgör vad som är konst och att det finns konst som är mer konstnärlig än annan konst. Kort sagt så är kontentan av denna teori att det som ingår i konstvärlden är konst, medan det som befinner sig utanför inte är det. Det var inte Vilks själv som myntade begreppet, eller etablerade teorin, utan den kommer från ursprungligen från Arto Danto, som publicerade en essä kring ämnet 1964, The Artworld, vilken sedan låg till grund för George Dickies vidare arbete med teorin. Lars eget bidrag kan hävdas vara att han inte bara utforskade teorin på kammaren och skrev om den, utan att hans konstnärskap till stor del handlade om att utmana konstvärldens föreställningar om sig själv, vilken inte, som man kan förstå, ligger helt i linje med den institutionella konstens premisser, och på så vis få den att falla på eget grepp. Detta perspektiv på Vilks konstnärskap är något som lyfts fram på ett utmärkt vis av till exempel Mårten Arndtzén i boken Konsten är vi från 2022.

Sommaren 2023 uppmärksammades Lars Vilks gärning på Blå hallen i Höganäs.

Dessa teorier om konstvärlden var det som Vilks jobbade vidare med och boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: Handbok med teori från 2005, som han skrev tillsammans med Martin Schibli, är vad man kan kalla en cynisk redogörelse full av humor för vad som gäller för den som vill bli konstnär idag. Det som lyfts fram i boken, förutom just tesen om att konstvärlden definierar vad som är konst, är att denna konstvärld också har uttalade kriterier för vad som är relevant konst just nu (dessa kriterier tenderar att ändras i takt med tiden), vilket är en av anledningarna till att det går att skriva en handbok i hur man blir samtidskonstnär – det är ingen mening att lägga tid på hantverket, vara nyskapande eller komma på avancerade koncept och idéer när det enda viktiga är att du uttrycker rätt åsikter, värderingar och, så att säga, lär dig att spela konstspelet. Det här leder i sin tur till en tämligen stor likriktning inom konsten, den blir plakatlik, uppfostrande och pekpinnig. Och oftast rätt ful och tråkig att titta på, men det är irrelevant, enligt konstvärlden, för verken i vår tid lutar sig mot luntor av dammig filosofi, gärna från andra halvan av förra seklet, nedplitade i Frankrike. Man kan säga att samtidskonstens stora, självpåtagna uppdrag idag är att illustrera väl utvalda tänkare, och därigenom sprida deras sociala kritik till oss alla, dock helt i avsaknad av all annan form av kritik, till exempel självkritik. Så om det är konstens roll att förändra världen, då har samtidskonsten lyckats – den har gjort den lite tråkigare.

KONSTVÄRLDEN
När Arto Danto myntade begreppet ”konstvärlden” menade han att den utgörs av en diskursiv miljö som uppstår i nätverket av institutioner såsom konstmuseer, konstgallerier, konstskolor och så vidare. Han argumenterade för att det konstnärliga i presumtiva konstverk endast kan uppfattas och förstås i relation till dess konstteoretiska omgivning och till konsthistorien, vilket är vad som är vad som diskuteras i konstvärlden. George Dickies utveckling av den socialkonstruktivistiska idén om konstvärlden kom därefter att landa i uppfattningen att det inte finns några objektivt konstnärliga kvaliteter som kan observeras i artefakter som har konstnärlig status, utan de räknas som konst för att de råkar behaga den sociala konstvärldens institutioner och därmed tilldelas konststatus när de så att säga adopteras av den och tas upp i konstfamiljen.

Text: Mattias Rylander
Foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Tankar om infall och utfall

Redaktionen — Wed, 27 May 2020 17:13:07 +0000

När saker måste skjutas på framtiden och utrymmet begränsas kan impulsiviteten sättas på prov, och allt går inte att styra efter på förhand konstruerade mallar och rutiner. Var och en hittar sitt eget sätt att förbereda sig på både det väntade och inväntade. Hur ser dynamiken ut mellan det direkta och det planerade? Hur pendlar en konstnär mellan det utåtriktade och målsökande, och det inåtvända och kontemplativa? Vi frågade halländska kulturskapare om deras infall och utfall.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Anna Sjövall. Foto: Teater Halland

Anna Sjövall, regissör och vd för Teater Halland, Varberg

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som konstnär/kulturaktör?
Jag är spontan och känslostyrd när jag regisserar, men förberedd. Att arbeta med intuition och lust i rummet är en viktig del av regisserandet. Samtidigt behöver jag hålla koll på vart vi är på väg och leda övriga i arbetet. Att alla ska kunna göra sitt jobb så bra som möjligt, att vi ska nå fram dit vi vill och att arbetsmiljön är god, är superviktigt.

Vad var ditt senaste konstnärliga infall?
Jag fattar konstnärliga beslut hela tiden. Nu senast beslutade vi om att genomföra Teaterns Dag i september utomhus. I morse beslutade jag att skicka iväg Osäkerhetens tid, en monolog jag skrivit och regisserat för ett nationellt projekt initierat av Dramaten. I fredags fantiserade jag kring om tre skådespelare kan spela alla proletära roller i Djurfarmen.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär/kulturaktör?
Be om lov.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som konstnär/kulturaktör?
Jag ångrar saker hela tiden och tycker alltid att resultatet kunde blivit bättre. Samtidigt är samarbetet och de aktuella omständigheterna alltid avgörande komponenter. Det flyktiga är en del av tjusningen med att arbeta med teater.

Vad har du för förväntningar på din konst, dina produktioner m.m?
Jag vill skapa stor konst som får det att röra sig i människor, beröra, förflytta perspektiv och fördjupa komplexa sammanhang.

Hur bedömer du som konstnär/kulturaktör om det du gör faller väl ut?
Det känns hos publiken om det landar. Sedan är det såklart roligt med recensioner så att även de som inte är på plats kan läsa om det man gjort.

”Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara.”

Om du som konstnär/kulturaktör skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Jag skulle uppmana politiker och beslutsfattare att satsa mer på kultur. Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara. Genom konsten kan vi tänka stort och fritt, där kan våra liv speglas och gestaltas, vi kan reflektera kring vår omvärld, samtid och dåtid, och där kan vi känna oss mindre ensamma. Genom konsten blir vi kreativa och innovativa. Idag behövs det mer än någonsin.

Linda Sturesson. Foto: Marcela Cubura

Linda Sturesson, författare och skribent, Stockholm (tidigare Halmstad)

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som författare?
Både och. Spontan eftersom jag på direkten kan behöva skriva ner det jag ser, hör eller tänker. Eftertänksam när jag sedan redigerar, då kan jag vända och vrida på orden till förbannelse. Skrivandet är för mig som att äta och dricka. Det är ett behov och jag måste göra det regelbundet. Blir jag hungrig måste jag äta omgående och får jag en idé måste den präntas ner direkt. Sedan måste texten, precis som mat, långsamt smältas i systemet innan den kommer ut på andra sidan.

Vad var ditt senaste konstnärliga/kulturella infall?
Jag vet inte om jag kan kalla det för konstnärligt/kulturellt, men jag fick ett infall om att jag skulle börja blogga om mitt stundande bröllop för Allt om bröllop. Tror att jag fick infallet av flera anledningar. Dels för att skapa en motvikt till hur bröllop ska vara. Dels så har jag inte haft så mycket sammanhängande tid de senaste månaderna för att skriva på min nästa roman, men samtidigt behöver jag skriva. Då passar det bra med korta blogginlägg som kan skrivas på språng. Vill dock helst nämna mitt näst senaste infall som resulterade i en utställning tillsammans med en konstnär. Konstnären använde mina boksidor som inspiration och teckningsblock vilket blev en väldigt stämningsfull och snygg utställning. Men det var som sagt mitt näst senaste infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som författare?
[Skrattar] Jag trodde blogga och i synnerhet inte om bröllop, men där hade jag fel så nu finns det väl inga gränser längre. Eller jo, jag skulle aldrig skriva något som skulle få negativa konsekvenser för mina kära och som skulle kunna skada min relation till dem.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som författare?
Nej, det är ingen idé att ångra några infall eller utfall eftersom de inte kan göras ogjorda. Däremot kan jag ha extremt mycket ångest för att jag låter andra läsa det jag har skrivit. Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. Då ångrade jag mitt infall att skicka ett manus till ett bokförlag och att jag sedan tackade ja när de ville ge ut boken. Kan konstatera att ångesten var onödig eftersom boken ju tas emot på samma sätt vare sig jag mår dåligt eller inte så då kan jag likväl låta bli. Fast lättare sagt än gjort.

”Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. ”

Vad har du för förväntningar på dina böcker/texter?
Att mina böcker och texter ska beröra, roa och skapa eftertanke.

Hur bedömer du som författare om det du gör faller väl ut?
Jag går på meddelanden från läsare. Många har skrivit att de känner igen sig eller att de har skrattat eller gråtit när de har läst min bok. Jag tolkar det som att boken då har fallit väl ut.

Om du som författare skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Svår fråga. Jag är mindre nöjd med en persons agerande just nu, men det kanske skulle vara taskigt att göra ett utfall mot en person i en bok där det står kvar för evigt och utan att hen har en chans till försvar, även om personen inte skulle läsa den. Just nu är det dock lockande. Och vem vet, kanske dyker det upp något som påminner om personens agerande i en text någon gång för trots allt så hämtar jag en del inspiration från verkligheten även om jag modifierar och broderar ut eller syr in. I min bok finns viss kritik mot vissa företeelser, men bara mellan raderna. Annars skulle utfallet möjligen vara mot överdriven konsumtion eller självgoda hycklare, men också detta bara mellan raderna.

Thomas och Ulla Frisk. Foto: Maths Jalhed

Thomas och Ulla Frisk, konstnärer, Haverdal

Är ni mestadels spontana och obetänksamma eller eftertänksamma och beräknande som konstnärer?
Vi upplever det mer som en lång eller kort process full av infallsvinklar och förslag. Först är man kanske spontan och frågande därefter eftertänksam sedan spontan igen och så eftertänksam igen eller tvärtom.

Vad var era senaste konstnärliga infall?
Vi arbetar inom ett visst ”språkområde”-tekniker eller efter en ”grundmodell” snarare en efter enstaka infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär?
Konstverk som inte leder till eftertanke och inre bearbetning.

Finns det något infall eller utfall som ni ångrar som konstnärer?
Thomas minns ett infall som inte kändes helt bekvämt. I slutet av 60-talet visades på Sveagalleriet i Stockholm en utställning med konstnärer från Västsverige. På vernissagen uppfördes en ”Happening” där Thomas och konstnären Yoshi Nakajima rullade in sig i mjöl och sprutade vatten på publiken. Publiken förfärades och det ledde också till att en i personalen sa upp sig samt att Thomas flickvän övervägde att göra slut.

”Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.”

Vad har ni för förväntningar på er konst?
Att stilla vår nyfikenhet d.v.s. arbeta konstruktivt med idéer i olika material.

Hur bedömer ni som konstnärer om det ni gör faller väl ut?
Det ingår i yrket att göra den bedömningen själv, eller? Självkritiken är mestadels hård men nödvändig. Tvivel finns med hela tiden. Blir man någonsin nöjd? Kanske blir det bättre nästa gång – däri ligger drivkraften att arbeta vidare och prova nya grepp. Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.

Om ni som konstnärer skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Något som funnits med i ”grundmodellen” från början är miljöfrågor. Vi deltog t.ex. i början av 70-talet i en protestmarsch genom Halmstad. Giftiga innehåll i tvättmedel var ett aktuellt ämne så på plakaten stod ”Varför skall tvätten vara vitare än vit när Nissan är skitigare än skit”.

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

Konsten i den offentliga miljön

Redaktionen — Sun, 12 Nov 2017 17:23:50 +0000

Kulturimperiet träffade Anne Lang, avdelningschef för Konst och Kultur och samtidigt utvecklare för bild- och formkonst på Region Halland, för ett samtal om konstens plats i det offentiliga rummet, dess tillgänglighet, utrymme och vägar för att nå fram och ut till allmänheten.

Vi sätter oss tillrätta i det lilla mötesrummet under takåsarna högst upp i gamla Spikfabriken Halmstad, där Kultur i Halland bedriver sin verksamhet.

– Om vi tänker på all den konst som finns ute i den offentliga miljön – hur skulle det bli om vi plockade bort den? Hur skulle det se ut? Tänk vad tomt det skulle bli, säger Anne Lang spontant.

Jag tar del av utsikten från takkupan som leder rakt över floden Nissan bort mot det så kallade Tullhuset, där en gammal lokal dagstidning numera har flyttat in. Bredvid ligger den väl inarbetade kulturscenen Kajskjulet, vars dagar tyvärr förefaller vara räknade på grund av planändringar för området. Jag vänder blicken tillbaka in i rummet och hoppas att åtminstone den gamla röda lyftkranen som står mellan Tullhuset och Kajskjulet får finnas kvar som ett kulturhistoriskt minnesmärke inför framtiden. Den offentliga konsten kan även den utgöra ett slags tidsdokument i olika sammanhang och på olika platser i vår omslutande miljö. Men hur ser vägen ut för att den ska kunna förnyas, kompletteras och vitaliseras?

Hur fri är den offentliga konsten i Halland?

– De konstnärliga utövarna är naturligtvis alltid fria att skapa sin egen konst, men de måste naturligtvis kunna komma in i våra system för att kunna verka och fungera som just de här fria krafterna behöver kunna göra. Vi från regionens sida arbetar medvetet väldigt nära och tillsammans med de olika kommunerna på olika sätt, för att verka för att de fria konstnärerna ges möjlighet att vara med i olika sammanhang. När det gäller den fria offentliga konsten som du möter på stan, är det så klart ett kommunalt ansvar, medan exempelvis sjukhus och vårdavdelningar och så vidare som tillhör Region Halland, ligger inom vårt ansvarsområde här på Kultur i Halland. Om vi ser det ur kulturskaparnas perspektiv är det viktigt att få vara med i satsningar redan från början så att man verkligen kan göra skillnad. Är allt redan planlagt och bestämt är det mycket svårare att kunna komma in med intressanta och bra konstnärliga idéer som konstnär.

Den offentliga konsten ska kunna stimulera, väcka tankar och debatt. Vad händer egentligen när vi flyttar ut konsten i det offentliga rummet?

– Då blir det ju allas konst, och det är klart att man som skattebetalare måste få ställa frågor om betydelse eller mening, och ge uttryck för att man kanske inte uppskattar något specifikt verk. Det måste man ha sin fulla rätt att göra. Sedan måste det finnas människor som arbetar med konst, som kan förklara, ge andra blickar på det som man kanske inte tänker på när man tar del av ett konstverk för första gången. Då kan upplevelsen växa till något mycket intressant. Det händer ganska ofta att konstverk som har varit väldigt omdebatterade, som har haft motstånd och varit föremål för olika diskussioner, blir väldigt älskade på sikt. Det är faktiskt så, och det tycker jag är lite intressant i sammanhanget.

Finns det något särskilt fall som du vet väckt debatt?

– Ja, damen med handväskan är ju en sak… Men om vi istället tar något annat exempel så kan jag tänka på graffitikonsten som kom till i samband nybyggnationen av Söndrumsskolan i Halmstad för några år sedan. Här tog man in graffitikonsten och det beställda graffitikonstverket av Carolina Falkholt fick väldigt stor uppmärksamhet och diskussionerna tog fart, men man hanterade det hela på ett bra vis och idag verkar det inte vara så mycket negativt som sägs längre. Faktum är Halmstad är en av de första städerna som verkligen vågade ta tag i graffitin, och göra offentliga väggar och offentlig konst med den. Nu händer det ju till och med i Stockholm, en stad som tidigare varit så ”anti-graffiti”. Det är intressant att se att saker kan utvecklas och förändras över tid, Graffitin har ju varit ett fritt språk som har införlivats i konstvärlden, och när sådant sker, då händer det någonting och man kan fundera över vad som kan bli nästa steg att diskuteras inom offentlig konst.

Hur mycket pengar avsätts för den offentliga konsten?

– En rekommendation i vår kulturplan är att en procent ska avsättas för konstnärlig miljögestaltning vid nybyggnation. Man bör fundera över om denna konst alltid ska vara platsbunden, fast och synlig på samma ställe, eller kan det handla om konst som tar plats under en period för att sedan försvinna? Landartprojektet (X)sites som genomfördes i somras är ett exempel på detta. Konstverken plockas ner efterhand eftersom väder och vind biter väldigt hårt på landart. Det är ju också spännande eftersom projektet då kan fortsätta med nya konstverk på andra platser. Om man går tillbaka till den offentliga konsten som ska finnas i vårdmiljöer och på andra platser, kan man även där tänka sig att det kan handla om andra saker. Det som finns på våra väggar och som man möts av i till exempel vårdmiljöer, eller andra offentliga lokaler är ändå fortsatt viktigt, men man kan även tänka sig en utveckling med performancekonst i form av någon slags kombination med det mer traditionella upplägget.

Vilka beställer och finansierar offentlig konst i Halland?

– Det är kommunerna själva som avsätter en viss procentsats, några följer enprocentsrekommendationen medan andra har annorlunda upplägg, som till exempel Halmstad som avsätter en och en och en halv miljon per år för ändamålet. Det är spännande att denna utveckling går framåt. Vi gör även satsningar tillsammans i ett nätverk av offentligt anställda som arbetar med konst. Vi anordnar seminarium och dagar där man får lära sig mer om hur man kan gå vidare med den offentliga konsten. Olika förvaltningar får mötas över förvaltningsgränserna tillsammans med olika konstnärer. Det gäller att fortbilda sig för det är ganska komplexa frågor när det gäller hur man upphandlar konst. Det gäller att följa olika gränsvärden. För övrigt skulle vara väldigt intressant om även privata och kommunala byggföretag såg en möjlighet att ansluta sig till de rekommendationer vi vill tillämpa.

Privata och offentliga intressenter, hur ser det ut med detta över tid?

– Kommunen har egna upphandlingar och även den privata byggsektorn kan ibland tänka sig att ta in konstnärer som konsulter för att hjälpa till med den konstnärliga närvaron. För några år sedan hade vi ett projekt i Halland tillsammans med Konstnärscentrum Väst där vi ville verka just för att konstnärer skule kunna ta på sig den här typen av uppdrag, att hjälpa till som konstkonsulter. Detta skedde till exempel i Vessigebro där ett jättefint projekt blev till. Det handlar ju även om att bevaka och följa upp det som byggs, det gäller som sagt att vara med från starten för att kunna påverka att det blir bra offentlig konst som får se dagens ljus. På Region Halland gäller upplägget att Regionfastigheter har ett uppdrag för den fasta konstnärliga utsmyckningen i samband med byggnation, medan ansvaret för den ”lösa” konsten, alltså konst som kan placeras och flyttas på, ligger här hos på Kultur i Halland.

I vilken mån tar konstnärer initiativ till specifika offentliga verk?

– Det händer naturligtvis emellanåt. Vi som arbetar med konsten och de här frågorna måste vara öppna och lyhörda för att se vilka olika konstnärer som man kan ta in i olika sammanhangen. Vad är nytt och intressant? Det är roligt att se hur konsten utvecklas så att man kan få möta allt från jättegamla statyer till det nya som nu tar plats. Bredden på konsten i en stad är naturligtvis väldigt viktig att tänka på. Det är väl snarare landsbygden som man kan vara lite mer bekymrad över, men det händer trots allt en del i Halland även när det gäller den placeringen och närvaron för den offentliga konsten. Hallands Konstmuseum har en donationsfond som ibland används till att placera konst på mindre orter. Det här brukar ske i samråd om kvalitet och inriktning med både kommunen och andra intressenter som till exempel kan ha med samhällsföreningar eller något annat att göra.

Vilka är konstnärernas drivkrafter till att skapa och presentera verk i offentliga miljöer?

– Det kan så klart handla om många olika drivkrafter, men jag kan tänka att man vill tillföra något som inte finns på platsen tidigare, något som kan ge en annan vändning eller vridning, kanske kring platsens sammanhang. Det kan handla om vad man står för som konstnär, att man kan få möjlighet att förstora upp detta i kanske en utomhusmiljö, men också tillföra något som man tänker ska hålla i tiden, något som känns aktuellt. Andra konstnärer kanske vill arbeta mer processinriktat och försöker inrikta sig på någon slags helhet i stadsplaneringen Ibland kan det ta helt andra vändningar och bli ett helt annat projekt när man släpper lös konstnären. Då måste alla som finns med måste i sammanhanget våga stå upp och förklara varför det kanske inte blev en skulptur utan någon form av dialog och diskussion istället. Det är då konsten får betydelse, när den får genomsyra alla lager i samhället. När konsten tar tag i det vi glömt bort eller kanske inte vill eller vågar se, då börjar det bli spännande.

Vilka är de olika beställarnas drivkrafter?

– Beställarna har oftast en bild klar i huvudet. Alla är kreativa och har idéer och tankar om hur det ska se ut, och det kan vara svårt att koppla ihop med en konstnär som kommer in från en helt annan ingång, med en helt annan tanke. Om det uppstår en konflikt måste man ju trots allt även ta hänsyn till beställaren. Tycker man att ett visst konstverk inte passar in på till exempel en förskola måste man vara beredd att tag i dialogen. Någon måste hålla ihop och samordna det hela. Jag tror i och för sig att det är viktigt för konstnären att få tänka helt fritt, men det finns ju alltid någon ram för vad som går att genomföra, om inte på grund av annat så budgetmässigt.

Text: Maths Jalhed

Foto: Joakim Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2017.