halmstad – Tidskriften Kulturimperiet

Ludiska lockelser – Spelen flyttar in i finrummen

Redaktionen — Tue, 28 Nov 2023 17:57:46 +0000

Spel kan hävdas vara vår tids mest framträdande kulturuttryck och en form av förmedling av estetiska intryck som mer än något annat speglar den aktuella teknikutvecklingen. Digitala spel utgör idag en global kontaktyta för människor oavsett hemvist och tidszon, men spelens historia är lång och utvecklingen är tvärkulturell med principer som återfinns parallellt i civilisationer världen över. Två utställningar med speltema visar hur vår upptagenhet med spel och spelande tar sig uttryck i konstnärlig upphöjelse och kulturellt erkännande.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

De första generationerna som vuxit upp med tryckta massupplagor av spel och därefter det digitala spelundret har vid det här laget nått mogen ålder. Nu gör de sig bra som kulturkonsumenter och är, tillsammans med sina barn som inte osannolikt delar en hel del spelvärldar med dem, en given och bred målgrupp för kulturinstitutionerna att rikta sig mot. Spel utgör ett tacksamt tema när det handlar om att locka publiken till utställningslokalerna.

Spel i blickfånget

Sommaren 2023 lät både Halmstads konsthall och Världskulturmuseet i Göteborg utställningar kretsa kring spel. På Halmstads konsthall visades ”Där världar möts – konst i spelestetik” och på Världskulturmuseet i Göteborg presenterades ”Världens spel”. Medan utställningen i Halmstad hade ett smalt fokus på den sorts spelkonst som gör utsnitt från digitala spel och fångar upp estetiska element från dem för att exponera bitarna som konstobjekt, visade utställningen i Göteborg en brokig buffé av människans ludiska lämningar genom historien. Tiden har alltså kommit för spelen att flytta in i kulturens finrum, vilket kan ses som ett tecken på att de uppnått en status som erkända konst- och kultföremål, inte bara för kännare och samlare, utan också i samhället i stort. Och Världskulturmuseet gör en storartad insats för spelkulturen genom sin närmast bombastiska utställningsexplosion.

Det digra utställningsmaterialet i Göteborg är omsorgsfullt och överväldigande uppställt så att det är en fröjd för ögat, men utställningen hade tjänat på en lite hårdare sållning av material. Bitvis dyker det upp delar som upplevs ligga utanför själva kärnämnet, till exempel då man väljer att lyfta fram enskilda spelare och organisationer inom framförallt datorspel, vilket tar fokus från spelen i sig och gör det mer rörigt och fragmenterat än tydligt eller fördjupande. Ska man vara krass hade man kunnat göra en mer specialiserad utställning om rollspel, eller brädspel, eller datorspel, och ändå haft ett överflöd av material riktat mot breda målgrupper att jobba med – men utställningen är inte utformad för att visa upp ett djup i första hand, utan istället en svepande bredd där spelens historia kommer fram i ett mångfacetterat arrangemang, om än bara genom att man skrapar på ytan. Utställningen greppar som sagt var om mycket och att man inte har en tydligare avgränsning på en viss typ av spel vittnar kanske om att spelkulturen inte har kommit lika långt som till exempel klädkulturen i museisammanhang. Istället för att vara en pendang till Världskulturmuseets utsökta kimonoutställning häromåret, blir den plottrigare spelutställningen som en parallell till en potentiell utställning om all världens kläder istället
för att lyfta fram en speciell tradition eller genre. Men att spel överhuvudtaget uppmärksammas på ett seriöst sätt i en prestigefull institutionell miljö är naturligtvis talande för hur spelande som kulturell aktivitet skrivs in i historien och erkänns av samtiden. Nästa steg är förhoppningsvis fördjupning.

På Världskulturmuseet i Göteborg visades en sprakande mix av olika former för mänskligt spelande, från enkla slumpspel till avancerade strategispel.

Spel i vår tid

Spelartefakterna på de två utställningarna representerar olika tendenser i vårt förhållande till spel och spelande. Medan Världskulturmuseets utställning lustfyllt konkretiserar spelens tvärkulturella utveckling med en mängd spelbara exempel – från primitiva slumpspel till avancerade strategispel – abstraheras spelelement på Halmstads konsthall så att de transformeras från meningsskapande objekt för interaktion inom spelsystem till objekt för konstbetraktaren att tolka och bedöma som estetiska detaljer och avgränsade arrangemang.

I Halmstad måste spelaren byta perspektiv för att koppla spelkonsten till konsten i stort, men i Göteborg kan man spela och leka sig igenom den utställningen – på Världskulturmuseet lyfts spel som praktik fram av estetiken. Halmstadutställningen visar att det är möjligt att göra konst på, av eller möjligtvis genom spel. Speldesignern blir här konstnär och använder både designprocessen och spelandet i sig som konstnärlig metod. Världskulturmuseet, å andra sidan, visar spel som populärkulturell aktivitet, vilket leder rakt in i vår tid och behovet av en allmän förståelse för vad det är vi gör när vi spelar.

Att spel för människor samman – och även får folk som inte känner varandra att interagera under civiliserade och nöjsamma former – är välbekant.

Lek och spel

Ludologi är läran om lek och spel som kulturfenomen. Lek och spel hänger ofta ihop, men de är inte samma sak. Många, men långt ifrån alla, spel är lekfulla. Spel med bestående och avgörande konsekvenser är det inte – som spel på börsen eller det politiska spelet. Lek kan vara viktig och omistlig av olika skäl, men den som leker gör inget på allvar utan tar respektlöst lätt på saker och ting. Lekens spår är inte permanenta, utan flyktiga, och i fel sammanhang är den helt enkelt oseriös och förkastlig, som när vi upptäcker att någon leker med våra känslor. Kulturhistorikern Johann Huizinga tänkte sig att leken var nödvändig för kulturell utveckling överhuvudtaget och föreslog kriterier för vad som kan räknas som lek. Lek, enligt Huizingas klassiska kategorisering, är en aktivitet som är frivillig, icke-reell, avgränsad, ordningsskapande och icke-instrumentell. Den som leker är med detta synsätt autonom, det vill säga man leker för sin egen skull, på eget ansvar och man kan inte leka åt någon annan. I leken är vi alla individer med en egen momentär föreställningsvärld som vi på sin höjd delar med några utvalda. Och inte bara människor leker, även om evolutionen begåvat oss med den längsta barndomen av alla, möjlig att fylla med lek, utan lek återfinns bland jagande däggdjur och överallt. Lek är förknippat med rörliga måltavlor och rollfördelning i flock. Betande djur leker inte på något utpräglat sätt – hjorden bygger på inkludering och utstötning på andra premisser. Men medan människan delar leken med andra karnivorer är hon ensam om sina spel. Att förbereda system för målinriktad rörelse under kontrollerade former för egen och andras del är en konstart.

Vad som är ett spel har stötts och blötts filosofer emellan. Ofta hör man att det som är gemensamt för alla spel är att de har regler. Men det finns mycket mer än spel som har regler – trafik, bordsskick, källsortering och så vidare. Dock har alla dessa regler som inte återfinns inom direkta spel någon typ av vidare syfte. I trafiken handlar det om säkerhet på vägen, vid middagsbordet handlar det om renlighet och social trivsel och källsortera gör vi för att dämpa miljösamvetet. Spel bygger på avancemang och kan visserligen fungera som test – ett spel kan ge ett utfall som har betydelse även utanför spelet självt. Men spelregler ställer oss framför allt inför val med olika följder.

Ludik som konstform

I alla spel kan du göra val som kunde gjorts annorlunda och som givit dig antingen bättre eller sämre resultat. Det är det vi diskuterar efter schackspelet eller efter fotbollsmatchen. Spel är fasta system som, beroende på de val som spelarna gör, kan utfalla på varierande vis. Vi spelar med likar som vi mäter oss med och mot, för med alltför stora skillnader är utgången mer eller mindre given och därmed inte intressant. Vi spelar med randomiserade moment för att bli överraskade, inte veta allt på förhand och därmed tvingas ta snabba och oöverlagda beslut. Vi skjuter på avgörandet för att hålla spänningen vid liv ytterligare lite till – på så sätt ökar klimax och dramatik. Och att se spel som en typ av estetisk upplevelse inifrån ett sammanhang, från en annan position än den utomstående betraktaren och bedömaren, är högst aktuellt.

I nittonhundratalets avantgardekonst och i det som senare har kommit att kallas relationell estetik förekommer återkommande lekfulla koncept och inslag, med konstverk som erbjuder mer eller mindre fria interaktionsmöjligheter för besökaren att så att säga delta i konstverket. Emellertid undviks i denna tradition ofta regler som innefattar uttalade mål, måsten och förbud – interaktionen ska spegla deltagarnas egen initiativ- och handlingsförmåga, inte någon förutbestämd slutpunkt eller något motstånd. En kritik mot denna konstgenre är att den utnyttjar deltagaren som omedveten aktör utan möjlighet att vederbörande varken kan förstå intentionerna med verket eller stå bakom slutresultatet.

Att istället skapa regelsystem med valmöjligheter i syfte att åstadkomma konstnärliga upplevelser har kommit att utgöra ett annat spår. Om musik är organiserat ljud, som Edgar Varèse påstod, kan vi tänka oss att ludik är organiserat ansvar – i både lek med självbestämmande deltagare utan tredje part in loco parentis och i spel genom stiliserade scheman och ramverk för valmöjligheter.

På Halmstads konsthall kunde besökare bekanta sig med konstnärliga element från en rad olika spel. Här ses utvalt material från spelet Shelter.

Spelkonst

Spelkonst, eller så kallad gameart, ska dock inte blandas ihop med den långa tradition av spelbaserad konst som genererat regelsystem för konstnärlig interaktion inom musik, teater, koncept- och performancekonst i hundratals år. Inte heller ska spelkonsten förväxlas med de konstspel som utgörs av spel i till exempel bräd- eller skärmform med konstnärliga ambitioner att i utställnings- och uppvisningssammanhang väcka kritiska reaktioner och reflektioner. Det som kallas spelkonst är snarare en genre som använder spelvärldar, företrädelsesvis digitala sådana, som underlag för att presentera separata delar av spel som konstnärliga artefakter i ett utställningssammanhang. Det kan exempelvis röra sig om att visa utvalda stillbilder eller sekvenser av spel, eller om att sätta strålkastarljuset på en konceptuell idé. Spelkonst syftar alltså inte till att besökaren ska uppfatta estetiken från spelarposition eller att presentera hela spel som konstverk, utan om att förflytta enskilda spelelement till ett konstnärligt sammanhang som intresserar sig för vilka historiska och tekniska referenser som kan knytas mellan spelskärvan och andra konstuttryck i övriga konstvärlden.

Spelestetik

Estetik är som bekant filosofin om smak och inriktar sig på våra preferenser och aversioner för olika typer av information och vår emotionella respons på sinnesupplevelser av alla slag. Att överkomma sina initiala känslomässiga utslag är en del av vad den återkommande konstbesökaren tränas i över tid oavsett konstform, men också att kalibrera sina smakgränser gentemot den grupp man ingår i. Den så kallade goda smaken är alltså balanserad för att inte reduceras till antingen det lättköpt banala eller det oförlåtligt brutala – vilket väl är det ständiga fokuset i diskussioner om konst på kultursidorna.

I utställningen i Halmstad används återkommande begreppet spelestetik. Det man tycks mena här är specifikt datorspelsestetik, det vill säga text, ljud och bild från digitala spel. Här serveras vi delikata skisser, förstoringar och projektioner på väggytor vita och vidsträckta som tallrikarna på en riktig finrestaurang. Detta är ett försök att göra spelestetik för de medvetna i en miljö där konstbesökaren mer än gamern är på hemmaplan.

Men man kan också tala om spelestetik i mer generell mening. C. Thi Nguyen, professor i filosofi med inriktning på konst och spel, menar att spel erbjuder modeller som låter oss byta agens, så att vår målsättning, vår drivkraft och vår vilja tillfälligt förändras utifrån vad som fordras i spelet. Hans idé bygger på att vi i det vardagliga livet kämpar med multipel och komplex agens med motstridiga målsättningar, drivkrafter och viljor inom oss, men att vi samtidigt besitter förmågan att vara flexibla med vår agens och tillfälligt kan anta alternativa målbilder och motivationer genom vår inlevelse- och fantasiförmåga. Vi kan i spel glömma allt annat vi vill eller det vi egentligen vill för att tillfälligt endast vilja hoppa högst, göra grannen bankrupt, slå någon på käften eller mörda kungen. Ett bärande inslag i spel är att de reducerar våra riktpunkter till ett minimum och deras förförande effekt bygger enligt Nguyen på att de låter oss agera med en klarhet som inte är möjlig i övriga livet. Och just klarhet i utformning och information är estetiskt kännetecknande för spel, där allt från regeltexter och spelplanens kontrasterande rutor, till de klara färgerna på pjäserna, startsignalen i kapplöpningen, tärningens avskilda sidor och de särpräglade grafiska symbolerna på spelkorten kännetecknas av tydliga gränser och val. Spel skärper oss och det vi ägnar oss åt så att vi tillfälligtvis slipper livets ledsamma luddighet. På samma sätt är att spela en karaktär att förenkla sin sammansatta person till en tydlig persona med skarpa kanter. För spelen visar att de återkommande dragen i vår personlighet inte kan likställas med våra föresatser och intressen som hela tiden skiftar, utan att det istället är våra våra manér, mönster och de sätt på vilka vi tar oss fram mot såväl tillfälliga som återkommande mål som är konstanta. Genom spel lär vi känna oss själva – och varandra. Och det om något är väl en anledning att sätta spel på piedestaler ta in dem i finrummen.

AGENS
Begreppet agens förekommer inom psykologi, designstudier, ludologi med mera och är besläktat med ordet agent, det vill säga någon som har ett uppdrag. Det kan stå för exempelvis handlingskraft, initiativförmåga eller pliktuppfyllelse och att sakna agens är på motsvarande sätt att sakna driv, motivation, syfte eller handlingsförmåga.

Text: Hedvig Jalhed och Mattias Rylander
Foto: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

En annan slags spelplan

Redaktionen — Sun, 26 Nov 2023 18:35:25 +0000

Halmstads Bollklubb mot AIK (2-1), söndagen den 2 april 2023, strax före avspark. Publik: 10 690

Örjans vall utgör tillsammans med det i skrivandes stund fortfarande allsvenska Halmstads BK, och inte att förglömma även det en gång så stolta idrottssällskapet Halmia, ett såväl fotbollshistoriskt som kul- turhistoriskt heligt förbund. Vi lever i en tid av allmän förvirring, uppluckring och brist på fingertopps- känsla, vilket också framskymtat vid vissa tidigare kulturpåverkande vägval i Halmstad. Till exempel vid bortskeppandet av Najaden till norska Fredrikstad och den trista rivningen av femtiotalsikonen Sporthallen i Badhusparken för tiotalet år sedan.

Än en gång verkar den marknadsinriktade lobbyismen ha fått fäste för att på sikt kunna ersätta fotbollsutövandet på denna klassiska fotbollsmark med kortsiktig lukrativ verksamhet och intäkter av helt annat slag. Tyvärr verkar inte HBK själva till fullo dela uppfattningen att man i grunden även har en idrottshistorisk och kulturell roll som man borde ta ansvar för. HBK blir aldrig ett Juventus, Brentford eller ens ett sorgtyngt AIK. Det är ju det som är hela charmen med denna speciella fotbollsklubb. Att vara nöjd med och stå ut med sin roll trots hackordningen i näringskedjan, att någon enstaka gång kunna kväsa italienska Parma (tack Gudis) eller Sporting Lisabon, och många år senare kunna ta en 6-1 förlust på Borås arena med jämnmod och inte panikartat bänka värdefullt och viktigt spelarkapital på obestämd framtid. Det finns självklart idag en bister ekonomisk verklighet även för denna blåsvarta elitfotbollsklubb och det kan naturligtvis hägra att förhoppningsvis kunna öka sin omsättning och omslutning inför framtiden. Framför allt gäller det att stanna kvar i allsvenskan. Frågan är bara hur mycket det är värt på ett annat plan och på en annan fotbollsplan än på den nuvarande klassiska hemmaarenan. Det har naturligtvis runnit floder av vatten förbi Kaninön sedan ”Svängsta-Larsson” skjöt in halmiamålvakten Rolf ”Kubben” Johansson i nätmaskorna strax framför kiosken på Örjan. Men det är inte sjuttiotal längre och spelarna har inga andra jobb att gå till förrän man eventuellt drabbas av uteblivet nytt kontrakt. Bollklubben spelar dock fortfarande på Örjans grästorvor, till många andra klubbars och delar av publikens förtjusning, och i vissa fall även frustration. Det påstås att Örjans vall utgör en av Sveriges vackraste idrottsanläggningar och det kan nog stämma. Trots detta epitet har Örjans vall troligtvis en hel del brister som arbetsplats för både spelare, tränare och administrativ personal. Dessa detaljer borde väl ändå gå att åtgärda från kommunens sida om bara den goda viljan infinner sig och finansiering- en säkerställs. Med tanke på att man inte längre behöver betala underhåll för Najaden och Sporthallen kanske utrymme för omfördelning kan uppstå i efterhand. Det är kanske en utopi att tro att de närmast sörjande på längre sikt ska få behålla ”sin” spelplats, men man kan väl ändå få drömma lite? Vi får bara inte glömma bort att bygga fina loger till de alltmer viktiga sponsorerna. ”Utan dessa skulle HBK idag inte klara av att bedriva sin verksamhet”, som en klok man konstaterade på läktaren för en tid sedan. Det är nya tider som gäller och B2B är nog här för att stanna åtminstone ytterligare någon tid. Glöm dock aldrig bort: HBK + Örjan = sant.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Villa Bisping – En riven klenod i västra Halmstad

Redaktionen — Sat, 18 Nov 2023 09:32:35 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Omkring 1970 ringde Arkitektmuseet i Stockholm till Hallands museum. De ville ha fotografier av samlad träbebyggelse i Halmstad innan den för- svann. Någon inventering av sådan bebyggelse hade inte ägt rum, varför jag fick rycka ut i all hast och fotografera längs och omkring Söndrumsvägen, där det fanns en hel del ”kåkar”. Många av dem låg intill järnvägsspåret, som på den tiden delvis gick igenom stora delar av Halmstad och förorsakade många trafikstockningar, innan omläggningen 1985. Dessförinnan hände det, att man väcktes av natttåget, som kom framåt klockan 2. Märkligt nog kan jag känna en viss saknad efter järnvägsomläggningen.

Villa Bisping

En av de mer kända byggnaderna längs Söndrumsvägen, som fick sitt namn 1905 var träslottet Villa Bisping. Det var uppfört av byggmästare Gustav Vinberg 1908. Där bodde arbetarfamiljer i husets 13 lägenheter. Det avmålades redan året efter dess tillkomst av gåramålaren Arvid Lindoff (1867-1947). Dessa gåramålare reste vanligtvis omkring på landsbygden, där de fann sina motiv och sedan avyttrade verken till gårdsägarna och på så vis fick de sin försörjning tryggad. Vid den här tiden låg Villa Bisping i stadens ytterområde och gränsade till landsbygden.

Huset har Arvid Lindoff avkonterfejat i tidens nationalromantiska anda med svenska flaggan vajande för vinden. Strax innan huset skulle rivas hälsade jag på. Fortfarande bodde där två personer, som bjöd på glögg. Det var julafton! Någon bevarandediskussion hade inte hörts.

Det var en trevåningsbyggnad i trä och hos många fanns en oro för att huset skulle kunna ta eld även om det hade en bottenvåning i tegel. Den rymde flera butiker. På ett foto kan man se Irmas konditori och en cykelverkstad. Där fanns en speceriaffär och även till exempel Måleribolaget hade sina lokaler i Villa Bisping. På andra sidan gatan bredde ett koloniområde ut sig. Idag har kolonilotterna flyttat till andra sidan av Tylösandsvägen. Men läget måste ha varit bra.

Grupp 5

År 1966 flyttade en konstnärssam- manslutning med namnet Grupp 5 in i en av affärslokalerna i bottenvå- ningen på Villa Bisping. Den bestod som framgår av namnet av fem idag namnkunniga konstnärer: Thomas Frisk, Lars Hallberg, Jan Åberg, Stellan och Tommy Wiberg. Deras utställningar recenserades av journa- listen Roland Andréasson i Hallands- posten. Här stannade de i två år tills hyreskostnaderna satte stopp för den fortsatta verksamheten. Men Grupp 5 levde vidare och gjorde avtryck i stadens konstliv. Stort debacle väckte Tommy Wiberg, när han visade ”vå- gade” bilder i Rådhuset i Halmstad. Bilderna censurerades, varefter grup- pens utställning togs ner i protest av konstnärerna. Detta kommenterade Roland Andréasson i HP: ”Samhällets styrande får inte sätta bettskena på skapande konstnärer”. År 2004 ställde Grupp 5 ut på Hallands museum.

Någon interiörbild från Villa Bisping har inte gått att få. Detta förvånar knappast, eftersom detta slag av byggnader som Villa Bisping tidigare inte ansetts vara så intressanta att de dokumenterats. Slott och herresätsinteriörer däremot finns det gott om målningar och fotografier ifrån.

”Elektricitet fick området 1916. Dessförinnan hade man fotogen och karbidlampor.”

Söndrumsvägen

När Villa Bisping stod klar 1909 hade Halmstad börjat breda ut sig åt väster längs Söndrumsvägen. Området saknade emellertid ännu en plan, vilket resulterade i att här växte det fram en vildvuxen bebyggelse. Vattenledningar och avlopp saknades länge. Man fick gräva brunnar på gården. Gårdarna var försedda med torrdass, som tömdes av Patrikshills latrintömmare. Ett yrke som inte finns längre. Den som ingående skildrat detta arbetarområde är halmstadsforskaren, fritidschefen Sven Aremar i sin första Halmstadbok 1991. Bebyggelsen längs Söndrumsvägen växte fram under 1800-talets sista decennium. Tomterna gränsade till den nybyggda Västkustbanan, där tågen var ånglok som då och då störde friden i förorten. 1986 blev det lugnare sedan järnvägssträckan lagts om. Husen på vägen saknade nummer. Istället gav man dem namn som Villa Bisping, Vesterdal, Bergsfred och Pilslund och liknande beteckningar. Detta underlättade för brevbäraren. Inga höghus förekom. Materialet bestod av tegel eller trä.

Söndrumsvägen fick sitt namn av stadsfullmäktige 1905, då ett stort antal gator döptes i den då starkt växande staden. Elektricitet fick området 1916. Dessförinnan hade man fotogen och karbidlampor. 1908 stod Västra skolan färdig, ritad av stadsar- kitekten Sven Gratz. Skolbyggnaden som numera kallas Brunnsåkerssko- lan kom att förkorta barnens skolväg. Idag är emellertid mycket av denna småstadsidyll borta. Något intresse för dess bevarande fanns inte bland de styrande på 1960-talet. Det var då som Arkitektmuseet i Stockholm bad museet att dokumentera området. Man anande förändringens vindar.

Svea Larsson flyttade in en del av ett funkishus på Smedängsgatan 1965.

Svea Larsson

Fortsätter man på Söndrumsvägen 400 meter från Villa Bisping, kommer man till en tvärgata med namnet Smedängsgatan. På nummer 4A ligger en del i ett modernt funkishus, som en blivande donator med namnet Svea Larsson köpte och flyttade in i 1965. Hon kom från Getinge, men blev stadsbo under senare delen av sitt liv. Anneli Palmsköld som tidigare arbetat på museet i Halmstad har skildrat hennes liv och den donation hon förärade museet i Halmstad, något som avslöjades vid hennes bortgång 1989. För museet kom donationen att spela en mycket stor roll. Svea Larson som förde ett tillbakadraget liv hade ett stort konstintresse. Märkligt att hon skaffade sig en bostad i detta arbetarområde. Var det så, att hon såg skönheten i de små husen, som vuxit fram spontant. Hon hade uppenbarligen ett konstnärligt öga.

Text: Lennart Lundborg
Foto: Bildstationen, Halmstad

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Fågelle söker sina rötter

Redaktionen — Sun, 01 Oct 2023 15:15:52 +0000

Musikern Klara Andersson har varit på väg i drygt tio år sedan hon lämnade Halmstad och hela äventyret verkar mer och mer hitta sina utvecklade former. Via intressanta kontakter och samarbeten, naturlig experimentlusta och framväxande visioner inför framtiden, befinner hon nu sig hemma igen. Med fortsatt bas i Berlin parallellt med Halmstad och även Hallands inland, går hon nu vidare. Kulturimperiet träffade henne för ett samtal.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Klara valde en, som hon uttrycker det, ”märklig” kurs i ljudkonst i Norrköping när hon gav sig i väg ut från Halmstads relativa trygghet för tiotalet år sedan. Hon hade redan då ägnat en stor del av sin tid åt musiken och detta blev en form av startskott för inriktningen på hennes fortsatta seriösa utveckling och kommande musikkarriär. I Norrköping erbjöds en kurs i två delar. Klara minns tillbaka:

”Jag flyttade dit och skulle egentligen bara vara kvar där en termin, men så gick jag fortsättningen också. Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industribyggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde. Den var inte i skick så att det gick att hyra ut i annat sammanhang. Det var lite ruff atmosfär så att man kunde göra speciella och stora grejer. Det ligger ju även nära till för att folk ska kunna komma dit från Stockholm.”

Fanns det motsvarande möjligheter i Berlin när du så småningom hamnade där?

”Nej inte direkt, men det pågår en väldigt intensiv kamp mot gentrifiering, väldigt kraftfull. Utan det engagemanget hade även Berlin till slut blivit som vilken europeisk storstad som helst.”

”Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industri- byggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde.”

En vidare tanke

Jag kommer ihåg ett tillfälle där du och flera andra unga halmstadförmågor var inbjudna till en workshop med Mats Gustafsson och The Thing i Isildurs Banes gamla lokaler i det fantastiska och speciella kulturhuset i före detta folkparken i Halmstad. Workshopen var för övrigt ett av Isildurs Bane-musikern Mats Johans- sons många goda initiativ genom årens lopp.

”Ja, just det! Jag fick testa att dirigera och höll på att välta en mick! Det var dessutom vädigt kul att jag fick träffa just Mats Gustafsson nu igen i sommar. Vi spelade på samma dag i kvarnen i Harplinge och vi hängde hela dagen.” Klara fortsätter:

”Vid tiden för workshopen kände jag att jag ville göra något annat än popmusik och singer-songwriting, men jag visste inte riktigt vad. Mats Gustafsson var faktiskt den som kickade igång en vidare tanke. Jag kände att det kunde handla om något helt annat, som har andra, inte bara ideal, utan även allt annat runt om- kring när det handlar om att skapa ljudkonstmusik. Det skapades någon slags energi och ett annorlunda fokus för mig. Just energin betyder allt när det gäller improvisationsmusik”, menar Klara och kommer osökt in även på sin tid i Göteborg:

”När jag sedan kom i kontakt med Henryk Lipp, som ju har otrolig känsla för låtskrivande och någon slags popstruktur, samtidigt som han är öppen och intresserad av experimentella saker, påverkade han mig också att våga gå tillbaka till pop- musiken. Jag upplevde popen som begränsande, den var fienden på något vis, men samtidigt var den naturlig för mig, Jag har hållit på med att skriva låtar sedan fem års ålder”, berättar Klara vidare. ”Henryk fick mig att inse att det är inget att vara rädd för. Har man koll på vad man gör och arbetar på spännande sätt kan det bli ett intressant avstamp. Man behöver inte bli låst och det är heller inget som nödvändigtvis kommer att diktera helheten”, har Klara numera insett.

Den svenska vreden

Ditt senaste album har titeln Den Svenska Vreden. Vad står det för? Är svensk vrede unik eller specifik gentemot den vrede som uppstår i andra länder och på andra platser?

”Jag vet inte om jag har ett svar egentligen. Det var ett intressant koncept, och jag tyckte väl att det satte fingret på någonting som hade vuxit inom mig under tiden i Göteborg. Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”, funderar Klara vidare.

Finns det kanske mer vrede i samhället idag än vad som var fallet för tio år sedan?

”Ja, det tror jag faktiskt, och med all rätt. Vrede kan naturligtvis vara konstruktiv. Den är ett symptom på många saker som har fått gå alldeles för långt. Vreden kan både vara konstruktiv och är absolut en viktig drivkraft. Min vrede riktar sig nog mest mot människor som beter sig dumt och naivt i olika situationer. Det händer hela tiden och det skapar så mycket vantrivsel, och just vrede”, konstaterar Klara.

”Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”

Berättelsen om Hallands inland

”Nästa skiva ska istället handla om Hallands inland. Jag är ju uppvuxen inåt landet, i Sennan. Det är visserligen inte långt härfrån Halmstad, men det finns en skillnad som är intressant för mig. Jag är jätteimponerad av allt som händer och utvecklas i till exempel Unnaryd. När man tänker på Halland så tänker man i första hand på kusten och de städer som ligger där. Det finns en berättelse som alltid har pågått inne i landet, men som är lite glömd”, menar Klara. ”När jag tänker på min egen uppväxt så inser jag att där finns något som inte är tillräckligt exponerat. Det känns också som att det finns utrymme för nya samarbeten i denna del av Halland. Men jag vet riktigt hur det ska gå till, det är väldigt tidigt men väldigt spännande för min del. Jag är på jakt efter om det finns någon som man inte har stött på och som sitter inne i skogarna och spelar något instrument eller kanske producerar techno eller något annat. Det skulle vara spännande hitta. Men jag har redan tagit kontakt med vissa olika, så det är mycket på gång. Det känns konstnärligt väldigt givande. Jag har också träffat en hel del människor som jag inte kände tidigare förra omgången jag bodde här som är jättespännande och som jag har börjat samarbeta med på olika sätt. Det känns bara lite konstigt och tråkigt att alla de som har varit en inspirationskälla för mig i Halmstad numera har fått sina stöd indragna från regionen. Jag tänker bland annat på Harp Art Lab, Isildurs Bane och Operation Opera. Jag blir förbannad och tänker att skylta inte med mig Region Halland, när ni samtidigt ska ta bort resurserna till allt som har inspirerat mig att välja denna väg.”

Förändringens vindar

”När jag flyttade från Halmstad fanns ju fortfarande Kulturhuset i Folkparken kvar med allt vad det kunde generera. När jag kom tillbaka fanns bara en nybyggd lokal i en annan del av staden i stället som ju är vad den är. Men jag hann ju trots allt smyga runt i det fantastiska huset, med alla sina möjligheter inför framtiden, och utforskade varje skrymsle och vrå. Tyvärr insåg man väl inte dess potential. Så kan det fungera i en mindre stad. Nu kanske inte Halmstad själva egentligen vill beskrivas som en mindre stad, men så är det ju trots allt. Även om man vill uppfattas som stor och internationell. Det är ju även därför man blir så sur när man i Halland motsägelsefullt klipper av försörjningen till helt unika verksamheter som är så speciella och utvecklade, vilka man istället naturligtvis borde stötta och skydda. I Norrköping var man verkligen bättre på att lyfta det som fanns. Kulturpersoner är ju bra på att göra mycket för lite pengar, så det behöver inte kosta så mycket. Men man behöver väl inte stället aktivt försöka underminera …”

Vem är Fågelle?

Du har ju valt att kalla dig Fågelle i samband med din artistroll och blir alltmer känd både i Sverige och internationellt. Hur upplever du dina möjligheter och förutsättningar att nå ut med ditt koncept, och vad ger det dig för frihet inför framtiden?

”Det finns en värld och det finns en möjlighet för mig att iscensätta den spänning som finns i musiken på andra sätt. Om man kan hjälpa musiken så att den på ett bättre sätt landar, om man kan ge en liten röd matta in för folk, då vill jag göra det. Jag hur ju även arbetat med foto och liknande sedan länge och tycker att det är intressant. Det finns en tydlig bild av hur projektet ser ut och vad det är för trial, färger och känslor som gäller. Men som man självklart också bryter mot ibland. Framför allt musikaliskt. Det är ju lätt att vara lite mer strikt när det kommer till det visuella. Jag siktar på att göra något som inte har gjorts innan, det är alltid målet”, förtydligar Klara. ”Man vill så långt det är möjligt ha sitt eget utrymme som man vill utforska, och då hjälper det till att sätta in det i ett visuellt sammanhang. Man mäter ut sitt territorium ännu mer den vägen, och det känns spännande”, menar Klara. ”Sedan blir det ju ganska annorlunda live, och jag och Henryk har pratat om att det handlar om två olika världar. Ibland blir det ganska ängsligt när folk ska försöka sig på att hantera livesituationen. Jag får känslan av att det är viktigare att det blir korrekt än att det blir bra. Jag kan känna att det kanske räcker med en av tre verser och sedan halva refräng- en. Sedan hittar man ett helt nytt arrangenamg som folk uppskattar och som känns skitbra. Man får essensen och får i sig låten. Livebiten har för övrigt utvecklats och blivit ganska stark i sig, och vi är också nyfikna på att även få in denna del i produk- tionen. Det är ett sätt att jobba som också känns spännande musikaliskt. För mig blir närvaron och känslan i rummet väldigt viktig. Alla element som fanns med i produktionen behöver inte vara med. Det gäller att hitta rätt utrustning och spela med den på kreativa sätt”, konstaterar Klara.

Hemma igen

”Det jag upplever här och nu är ju ändå hemma för mig och det kommer det alltid att vara. Än så länge är jag även kopplad till Berlin, och det är ju en helt galen stad med mycket acceptans och öppenhet. Det är väldigt tacksam att göra experimentell musik just där. Ibland är det skönt att känna sig som en alien och ibland vill man inte alls vara en alien”, avslutar Klara och går ut i solskenet på Storgatan i en av sina hemstäder, Halmstad. Nästa framträdande som väntar henne är på årets WayOutWest i hennes tidigare hemstad Göteborg.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Tankfull musik med utgångspunkt i skeendet

Redaktionen — Fri, 20 Dec 2019 14:14:49 +0000

Kompositören Tommie Haglund är en speciell kulturpersonlighet som gjort valet att stanna kvar och verka från Halmstad, dit han flyttade från Kalmar i unga år. Hans mångfasetterade och komplexa musik täcker, hanterar och utforskar såväl existensens ljusa som mörka delar på ett sätt som imponerar utan att på något vis avskräcka, tvärtom. Har man en gång trätt in i den Haglundska världen inser man snart att här finns mer att hämta, ta intryck av och lära sig av. Skapandet av musiken sker i sin process förlagd till bostaden i det gula huset från 1923, där penseldragen och uttrycken på väggar tak signerade Halmstadgruppens Erik och Axel Olsson samt Waldemar Lorenzon understryker och kompletterar den totala konstnärliga närvaron.

Det är första gången jag besöker Tommie Haglund i hans vackra bostad med högt läge över Halmstad, inte långt från Hallands sjukhus och med bokskogen på Galgberget direkt bakom sig. Det gula stora huset i klassisk stil från tidigt 1900-tal, får för tillfället ett burspråk över entrén renoverat, men annars finns det inget som stör helheten, lugnet och harmonin på platsen denna lite gråmulna decembereftermiddag. Väl inne i huset noterar Tommie mitt intresse för den speciella boendemiljön och ger mig välvilligt en liten husesyn bland annorlunda trapplösningar, vackra rum på flera plan och med en omslutande närvaro av tidsepoker, vägg- och takmålningar signerade Halmstadgruppen, och så klart en atmosfär bestående av musikalisk skaparkraft. Även Tommies fru Elisabet arbetar med musik som pianist och detta bidrar naturligtvis till det totala intrycket av en balans och en känsla även av ett rumsligt konstnärskap.

Ett rum för många känslor

Tillbaka på bottenplanet sjunker vi ner i de inbjudande gula sofforna bredvid flygeln i vardagsrummet som också utgör Tommies arbetsrum. Jag lyfter med Tommies tillåtelse bort lite av det aktuella arbetsmaterialet från soffan vilket även ligger fördelat och utlagt på såväl flygeln som den stora orientaliska mattan på parkettgolvet. Skapandets hand, tanke och känslor präglar rummet och nuet. Tommie Haglund är en välkänd hallandsbaserad kulturpersonlighet som det redan skrivits spaltkilometer om, en mycket välrenommerad professionell kompositör som figurerar i många olika musikaliska sammanhang, såväl nationellt som internationellt. Respekten för honom och hans uttrycksformer är självklara och uppenbara. Mitt i detta möter jag en ödmjukhet och närvaro som känns lite udda i dagens kulturklimat och tidsanda. Vem är egentligen Tommie Haglund och hur ser hans arbetsvardag ut, vad krävs för att hans musik ska växa fram och slutligt nå fram och ut till hans publik, lyssnarna?

Det vardagliga arbetet och skapandet

Hur kan en kompositionsprocess se ut för dig?
– Som det ser ut nuförtiden handlar det om ofta om någon musiker eller kanske orkester som har en utgångsidé och vill göra en beställning. Just nu har jag till exempel några olika alternativ att välja mellan, olika beställningar från olika håll. Det kan vara rätt jobbigt för man vet att det tar tid, jag får lägga några år av mitt liv på någonting, så det gäller att verkligen välja noga och inse vad det är jag verkligen vill göra. Nu ska jag ta ställning till en pianokonsert med Göteborgssymfonikerna och Niklas Sivelöv, sedan har jag en flöjtkonsert och en operaförfrågan. Men jag tror nog att jag bestämt mig för pianokonserten. Jag tänker först när jag ska börja att jag kan ingenting, för då har man just avslutat ett stycke och tagit ut all musik man har inom sig. Det finns ingenting kvar helt enkelt. Jag får ladda batterierna på nytt och behöver en återhämtningsperiod då jag bara kan få vara. Kanske kan man göra lite utåtriktade saker som några föreläsningar eller till exempel en intervju inför publik. Jag går och väntar och så går jag och fiskar efter någonting att hänga upp det hela på. Vad är det för en stämning som ska gälla, just nu vet jag inte vad det är för läge som jag är beredd att utsätta mig för i det här nya stycket. Symfonin som jag skapade var en lång process, ett nästan en timme långt verk i en sats. Jag blev dränerad efter det, och jag vill inte göra något liknande igen. Men så kan det helt plötsligt dyka upp någon klang eller liten slinga, eller bara en stämning som påminner mig om att det här måste jag in djupare i. Då samlar jag in allt, alla idéer som dyker upp, och säger ja till allt. Detta är den häftigaste delprocessen av allihop.

”Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik.”

Arbetsbalans med avbrott

Hur gör du dig fri i vardagen?
– När jag arbetar är det första jag ser till att hålla telefonen avstängd. Första halvtimmen går alltid åt till att ringa det eller de samtalen som Elisabet har bett mig och påmint om, fixa något med bilen, kontakta morsan eller så. Efter det är jag inne i ett slags sköldpaddsskal där det inte existerar något annat än mina idéer och tankar. Jag dyker in i olika tillstånd beroende på vart musiken tar mig. Sedan när känner mig helt utmattad efter ungefär en timme eller någonting, då slutar jag. Ibland kan sluta mitt i när det är som bäst också, bara för att jag vet att är det värt att hålla kvar så kommer det tillbaka. Efter lunch funkar det som bäst för mig, efter ett par timmar går jag ner till Konditori Regnbågen och tar en fika. Sedan arbetar jag en stund tills Elisabet kommer hem, därefter äter vi middag, pratar lite, kanske ser på teve. När hon går och lägger sig, då börjar jag igen. Jag är igång med musiken på nytt och det varierar hur länge jag håller på, oftast fram till två, halvtre på natten. Så där håller jag på dag ut och dag in tills jag blir helt utmattad. Det måste också finnas utrymme för lite avbrott då och då. Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik. Jag kan bli trött på mig själv som kompositör ibland, när det blir för mycket runt omkring. Man kan helt enkelt börja fundera kring vem man själv egentligen är. Man deltar i något sammanhang och alla har sådan otrolig respekt och pratar till en på ett sätt som om man vore någonting. Det är ju inget konstigt med mig, jag är bara som vilken idiot som helt helst.

Konsten att hitta vägen ut

Har du några fasta rutiner och vanor när du komponerar?
– De fasta rutinerna innebär att man går in ett slags transtillstånd där man försöker hitta de extatiska punkterna och klangerna. Det är som att ge sig in i en skog där man måste hitta stigen. Ibland syns inte stigen och ibland är den jättetydlig, men ibland syns den helt enkelt inte och då måste man hitta en länk till nästa fas.

”I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall.”

Den konstnärliga friheten och behovet av icke-styrning

Vad innebär konstnärlig frihet för dig?
– Det är allt. När jag fick en beställning av en violinkonsert från USA, där en dold miljonärska ville få ”något pastoralt”, förklarade jag för henne att då är det bättre att du tar kontakt med någon filmkompositör. Det är nog enda gången jag har fått säga ifrån där någon har försökt att styra mitt skapande. Annars har jag inte varit utsatt för att någon direkt har försökt att ge mig direktiv. Om jag hade vetat att jag skulle arbeta utifrån olika direktiv när jag valde den här banan, så hade det absolut inte gått. Det skulle aldrig fungerat för min del. Man har i och för sig försökt lite med styrning som när till exempel när Konstnärsnämnden menade att arbetar man med feministiska projekt så är det lättare att få pengar, alltså om man då är villig att göra något som anknyter till detta och framhåller saken. Sådant gör mig bara mer anti, jag blir bara förbannad. Vill jag göra det, så vill jag inte ha någon som talar om det för mig. Därför blev jag glad när jag hörde någonstans att regeringen har tillsatt någon form av utredning kring politisk styrning av konst. Jag bävar lite och skulle vilja veta mer om hur till exempel ett parti som Sverigedemokraterna menar när de säger att konst inte får lov att vara provocerande. De är ju själva inte främmande för att vara provocerande. Det skulle vara intressant att få till en debatt om detta. Jag själv har inte hållit på med politisk konst på det viset och stått på barrikaderna och slagits för någon vänstergrej, eller för monarkin eller något annat. Jag har inte engagerat mig på det viset utan har istället velat prata om det som är inuti mig och som jag tror finns inom alla människor i alla fall, en känsla av vilsenhet ibland, att man kan vara upplyft, att man behöver läkning och tröst. Livet är svårt, det är ingen dans på rosor. Om du har förstått det, måste du hitta en väg framåt som kan bära dig. I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall. Det är väl därför jag har hållit på med det här. Jag har aldrig haft en aning om det här skulle lyckas eller inte, men det har varit tvunget att göra.

”Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar.”

Frihetskraften och kärleken

När känner du dig fri i allmänhet, som människa?
– Jag känner mig oerhört fri när jag befinner mig framför en orkester eller ensemble, när de spelar ett stycke första gången, och det är bara jag som bestämmer. Ska vi till exempel ta ner tempot eller ska vi gå upp? Ytterst är det bara jag som avgör, och det är en lite skrämmande frihet också, faktiskt. Man har ju ett väldigt stort ansvar och kan inte bara fibbla hur mycket som helst, man måste veta vad man vill. Då kan jag verkligen känna en stor frihet. Ett annat läge för en renodlad frihetskänsla är de stunderna när man får något som strömmar igenom sig som man kan känna… Swedenborg talade om influxus … som något som är väldigt mycket större än en själv. Ibland kan man känna det när man komponerar, att nu händer det något som är långt mer än vad jag kan och förmår, men man har det och har grepp om det. Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar. Det finns några punkter där som träffar så djupt. Ibland kan det bli skrämmande rent av. Situationen blir helt förlösande och medför en total frihetskänsla. Jag känner också en stor frihet när jag leker med mitt barnbarn, när vi hittar på lekar och kan göra vad som helst. Det liknar så mycket mitt skapande när jag leker med den här lilla tjejen. Det finns inga begränsningar eller normer, allt kan hända och det enda som existerar är kärlek. Jag tror att frihet i kärlek, det är det största som finns.

Respekten för omgivningen

Vad kan göra att du känner dig låst?
– Om man gör någonting och får fantastiska recensioner eller det kommer någon musiker som ska spela något och har jättehöga förväntningar på nästa sak som man ska göra så kan jag känna mig fruktansvärt låst. Jag måste prestera något som är i paritet med det föregående, det måste bli lika bra. Det är ju bara jag själv som ställer upp de där tankarna. Jag avskyr att Tommie Haglund ska vara på ett speciellt sätt. När man kommer för att lyssna på mig och för att jag ”kan och vet så mycket”, det tycker jag är jobbigt, och då kan jag känna mig låst. Då brukar jag försöka rikta ut mig istället för att lära mig något av den här individen eller den här musikern jag träffar. Man måste ha respekt för andra och jag kanske kan få höra något eller få insikt i eller lära något som jag inte vet. Jag tar in något, försöker lära mig något av andra musiker och människor jag möter. Det är så fruktansvärt mycket som jag inte vet i alla fall, vi vet så fruktansvärt lite allihop. När jag går in i de där tankarna då känner jag mig inte låst längre.

Att våga erkänna sina skuggor

Vad vill du fånga i din musik?
– Litegrann av det jag pratade om tidigare. En blandning av de här extatiska ögonblicken. Att inte backa för att det finns skuggor i våra liv. Om vi inte bejakar att dessa skuggor finns, då blir livet svårhanterligt. Om vi inte vågar erkänna vår skugga, som Jung talade om bland annat, att vi måste erkänna de svarta sakerna som finns och domptera dem, försöka styra dem mot något läkande och positivt. Vi har alla förutsättningar för ondska i oss, vi ska inte inbilla oss att vi är bättre än dem som levde på trettiotalet och plågade folk i läger i Tyskland och Sovjetunionen. Vi har val att göra, och jag vill gärna beskriva det här i min musik. Den bottenlösa sorgen som man kan känna över att livet tar slut, att jag inte vet vad som händer sedan. Jag hoppas, men jag vet inte. Men samtidigt de enorma lyckopunkterna man känner i gemenskap med andra människor, i mötena med vänner och barnbarn. Kärleken i mötena. Kärleken till publiken när luften plötsligt verkar stå still, alla är med, alla är där så att säga, och upplever gemensamt något som är väldigt starkt i ett viss konsertögonblick, när musikerna är på topp och har hittat klangen och rytmen i stycket.

Det utsuddade samtalet

Vad vill du frigöra med din musik?
– Jag vill att människor ska öppna sig. Det finns en sådan utvecklad polarisering idag där man inte klarar att öppna sig för varandras tankar. Ibland vågar man inte säga vad man tycker eftersom det finns en rädsla för att för att såra någon. Om man säger vad man verkligen tycker så riskerar man att personen inte kommer att vilja prata och kommunicera längre. Man går i konflikt i stället. Jag menar, om du vågar lyssna på mig när jag pratar om de svartaste sakerna så ska jag också visa dig de ljusaste sakerna. Om alla bara skulle meditera tjugo minuter varje dag i tre månader så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Då tror jag att vi skulle få ett helt annat samtalsklimat. Vi är ju de mest komplicerade varelser vi känner till. Kosmos är ju oändligt och med gigantiska tomma planeter utan liv, men det är ju inte storleken på planeterna som är det är det mest fascinerande. Där har konsten en uppgift att försöka reda ut kommunikationen mellan människor, och jag vill dra mitt lilla strå till stacken åt folk som kommer och lyssnar. Jag har en ganska stor erfarenhetsbank av livet som gör att det känns lätt att förstå människor som har råkat illa ut. Man vill inte ömka dem utan snarare försöka lyfta dem. Om du har panikångest, då måste du ut. Du får inte låsa in dig. Det ligger ett ansvarstagande i att resa sig. Vi har alla den här typen av känslor, och vet man det så blir allt mycket enklare. Om man stänger av varandra och slutar att lyssna, då kollapsar allt. Och vi är på väg dit ibland, känner jag. Det är samma med konsten som man riktar mot någon. Den måste kommuniceras så att känslorna kan plana ut och bli hanterbara. Det måste existera parallella världar, både triviala, som man inte får förakta, och mer utvecklade och mångfasetterade för att allt inte bara ska bli fattigt.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.

Från tradition till renodlad improvisation

Redaktionen — Thu, 20 Dec 2018 22:37:44 +0000

Halmstadfödde tenorsaxofonisten, improvisationspedagogen och konstvetaren Per Thornberg är en välkänd musikprofil såväl inom Sverige som internationellt. Just nu frilansar han för fullt och har mer att göra än någonsin. Kulturimperiet träffade honom en stund i bostaden i Söndrum, strax utanför centrala Halmstad.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Per Thornberg växte upp på sextiotalet i centrala Halmstad, i en mer avspänd tidsmiljö med betydligt lugnare tempo än vad vi upplever idag. Jag funderar över om hur intrycken och från den tidens Sverige i någon mån kan ha påverkat Pers musikaliska inriktning och utveckling. Han kom tidigt in på dåvarande Söndrums musikskola där han fick Bertil Kjellstrand som lärare. Per fick lära sig grunderna för blockflöjt och också klarinett. Det innebar ett lärande från grunden och så långt handlade det mest om klassisk musik. Efter en tid fick Per ett erbjudande om att vara med i Havsbandet på Sannarpsgymnasiet, han köpte en tenorsax och blev omgående helt såld. Då var han fjorton år gammal. Jazzintresset kom faktiskt ännu tidigare och redan som nio-tioåring lyssnade han mycket på storheter som till exempel Benny Goodman och ”Siljabloo”. Pers pappa gjorde också sitt bästa för att sonen skulle få rätt input, det kunde handla om att gå och lyssna på Putte Wickman i Harplinge kyrka eller passa på när någon annan stor jazzmusiker besökte Halmstad. Som fjortonåring hade Per förmånen att få höra Lars Gullin strax före hans bortgång. Det var då han bestämde sig för att själv bli jazzmusiker. En magisk afton med Lars Gullin och Bernt Rosengren i högform kom att prägla Pers liv på ett markant sätt. Parallellt med musiken var Per även tidigt konstintresserad, och han minns särskilt en utställning med X:et 1971 på Flygaregatan i Halmstad som gjorde ett starkt intryck genom sitt naivistiska uttryck. Tio år senare, som nittonåring, kom Per in på Musikhögskolan i Malmö till sin egen delvisa förvåning. Per har alltid varit tidigt ute och därför ofta fått förmånen att spela med äldre och mer erfarna musiker. Detta är något Per vill ta med sig och ge tillbaka till de yngre musiker han kommer i kontakt med i olika sammanhang, att försöka sluta cirkeln på något sätt.

”Det är viktigt att tvingas jobba med olika konstellationer så att man inte spelar på rutin, man måste försöka spänna bågen så att säga.”

Hur skulle du vilja kategorisera din typ av jazz?

– Jag är ju rotad i traditionen med femtio- och sextiotalsjazzen. Med alla standardlåtar, bebop med mera. Sedan har jag påverkats mycket av Lars Gullin och den svenska folktonen och vemodet som kommer in i musiken men även andra som Piazzolla och Bach, som är stora inspirationskällor för mig. Det handlar om den lyriska jazzen som ligger nära och då kanske i gränslandet mellan just folkton och jazz. När jag tonsätter är den melankoliska känslan ofta närvarande. Det är givetvis kul att även spela andra genrer och med åren har jag märkt att det går lika bra att improvisera över en standardlåt som över en polska eller kanske en psalm. Det är viktigt att tvingas jobba med olika konstellationer så att man inte spelar på rutin, man måste försöka spänna bågen så att säga.

Vad betyder improvisation för dig?

– Det är ju något som händer i stunden, man låter det intuitiva komma fram. Jag har ju lärt mig och gått igenom alla skalor, ackord, tonförråd och teori, men har kommit fram till att musiken nästan blir bäst om man låter bli att tänka för mycket, om man släpper in mer av känsla och vågar gå utanför ramen en del. Sedan handlar det ju också om att man har möjligheten att ge en ny berättelse varje gång, även om man har spelat samma standardlåt hundratals gånger. Man kan ge en ny version, en ny tolkning av låten. Det handlar ju om att uttrycka sig, att nästan föra ett samtal, och få fram en dialog mellan musikerna. När man var yngre kanske man spelade lite mer för sig själv och lät kompet vara där, men numera försöker man lyssna mer och bjuder in varandra på ett annat sätt.

Improvisation kan kanske sägas vara en slags motståndshandling mot total förutsägbarhet. Vi noterar musik för att kunna upprepa den i någon mån. Vad innebär begrepp som kontroll, överraskning och tradition för dig?

– Man vill ju någonstans ha kontroll och tillämpa det som man lärt sig i teorin. Att bara vara helt nollställd när man går in är nästan omöjligt, svårt att vara helt fri, att inte associera till någon tonart. Jazz och improvisation kan givetvis bli förutsägbart, det också. Det blir vissa klichéer som lätt kommer tillbaka. Som alla musiker har Charlie Parker sina fraser lika väl som att jag har mina. Ibland kanske man spelar vissa fraser i brist på annat och för att de har fastnat i fingrarna, medan man vid ett annat tillfälle verkligen vill återkomma i uttrycket och använda det som ett tematiskt grepp. Det är spännande att kunna ha en fot i traditionen och samtidigt en i det samtida. Det känns spännnande när man läst både konst- och musikhistoria och ser hur cyklerna kommer tillbaka. Det som man kanske tycker är modernt idag gjordes redan på1910-talet. Man behöver ju inte uppfinna hjulet på nytt, men det är spännande att prova olika sådana här saker. Idag är det mycket video och performance och jag har emellanåt använt gammal svartvit film upptill musiken vilket ändå skapar en modern känsla vid framförandet.

Jazzens blå toner har man ju hört talas om. Vad är det? Hur viktigt är skevhet, inte helt ”rena” toner och färgrika harmonier för att det ska bli jazz av det hela?

– Från början brukade definitionen vara att det ofta handlade om sångerskor som glider lite mellan stor och liten ters, det blir lite diffust i tonhöjd, och då känns det lite melankoliskt, lite blue notes. Det är väl just de lite bluesiga tonerna i det som gör att det skapas en särskild färg och känsla. Harmonierna ger mycket färgningar på ackorden, de kan vara mycket altereringar och vissa ackord kallas för strävande ackord för att de kräver nästan en upplösning till ett vilande ackord. I jazzen handlar det mycket om spänning och avspänning, och det kan som du säger, kännas lite skevt ibland innan man hittar hem igen. Vid en inspelning kan småfelen finnas där, men eftersom själva uttrycket ändå finns där så gör det ingenting. Duke Ellington lär ha sagt ”If it sounds good, it’s good”. Man får tillåta sig att lita på gehöret, och våga vara i gränslandet.

”Jag är ute och springer i naturen till tystnad, bortsett från naturens egna ljud. Det blir en slags meditativ känsla som infinner sig, och jag kan även fundera ut saker när jag ska skapa ett arr som jag sedan skriver ner när jag kommer hem.”

Vad inspireras du av när du spelar en jazzimprovisation?

– När man spelar i stunden så inspireras man naturligtvis av det man hör och ser omkring sig, av musikerna såklart. Men ofta fyller jag på batterierna med konst, som är den stora inspirationskällan. Dels har ju bilder och konst omkring mig, som du ser, eller så går jag på en utställning och får med sig intryck som går att utveckla musikaliskt. Att besöka en konstnär i ateljen och samtala några timmar kan också vara väldigt givande och utvecklande. Även naturen är viktig för mig. Jag är ute och springer i naturen till tystnad, bortsett från naturens egna ljud. Det blir en slags meditativ känsla som infinner sig, och jag kan även fundera ut saker när jag ska skapa ett arr som jag sedan skriver ner när jag kommer hem.

Hur stor betydelse har det gemensamma ramverket när man improviserar tillsammans i grupp? Hur mycket måste man vara eniga och ge avkall på det individuella? Hur påverkar man varandra på gott och ont?

– Ibland kan man ha samma preferenser när man spelar musiken och allt känns som hand i handske, en annan gång kan det ju finnas någon som spelar på ett helt annat sätt och då måste man själv ändra sig lite också. Det kan ju vara en utmaning i positiv bemärkelse. Ibland får man ju möjligheten att repetera och spela flera konserter med samma grupp och då får man ju med tiden en enhet. När man som i mitt fall ofta hoppar in som solist i olika band, hinner man ibland inte ens repa innan det är dags att köra igång, och då blir det ju som det blir i stunden. Hade vi hunnit repetera hade vissa saker blivit bättre, men samtidigt ligger det en spänning och nerv i att våga spela direkt utan ha hunnit förbereda något. Pianister och gitarrister som har en ackordfunktion påverkar ju också hur jag improviserar genom hur de väljer att färga och lägga sina ackord. Ibland kan ju till exempel pianisten helt sluta att kompa och det blir bara bas, trummor och saxofon kvar vilket ger ett helt annat luftrum att förhålla sig till.

Hur är det att vara bosatt i Halland som jazzmusiker?

– Vi har ju fyra barn och vi har valt att vara bosatta här. Jag trivs ju här vid kusten och det är samtidigt ändå lätt att ta sig till Göteborg, Stockholm eller Malmö och ner i Danmark och Tyskland. Karriärmässigt hade kanske varit bättre om jag hade flyttat till Stockholm direkt efter utbildningen. Det har faktiskt hänt att jag har missat att komma med i vissa band för att jag har bott i Halmstad. Detta var väl mest påtagligt under åttio- och nittiotalet. Samtidigt trivs jag med nuvarande upplägg och den sociala delen är viktig för oss. jag vill ju dessutom delta aktivt i det lokala musiklivet och man kan vara med att påverka och göra saker här också. Många av mina kollegor har inga jobb, men man kan ju inte bara sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Det gör den ju ibland, men långt ifrån alltid. Det ingår i det hela att man försöker vara entreprenör också. Det kan också vara så att jag kanske har en konsert inbokad i Stockholm, så kan det medföra fyra-fem jobb parallellt när man ändå är där. Jag kan ha konsert en kväll, vara gästdirigent nästa kväll för att sedan hålla en föreläsning på till exempel ett bibliotek. Det är väldigt trevligt att få olika typer av uppdrag. Jag har faktiskt även duo ihop med författaren och folklivsforskaren Bengt af Klintberg som nu hunnit bli åttio år. Upplägget är att han läser poesi och jag spelar saxofon. Vi har hunnit att göra fyra eller fem framträdanden så här långt på olika platser. Det är helt avklätt med två röster så att säga. Vi har varit både i Stockholm och även på Halmstads stadsbibliotek med det här. Jag spelar både standardlåtar och improviserar fritt ibland. Det utgår lite från Bengts önskemål och inriktningen där vi råkar vara för tillfället. Just dessa möten man gör när man har förmånen att träffa konstnärer och musiker är viktiga. Jag träffade även en hel del lokala konstnärer redan som liten pojk. Min pappa var ju sockerbagare och när han åkte ut med kaffekorgen till kanske Gustaf Skoglund, Nils Johansson eller Hardy Strid, så följde jag med. Det där utvecklades till en vänskap trots att de tillhörde generationen före min egen pappa. De intryck jag fick av detta har verkligen följt med mig i min egen inriktning mot såväl konst som musik.

Hur ser dina fortsatta planer ut?

– Just nu har jag skrivit magister- och masteruppsats i konstvetenskap och ska fortsätta med en del studier i vår. Jag har också väldigt många spelningar och uppdrag som jag vill prioritera. Det är också trevligt att jag fått fler möjligheter att spela på platser som konstmuséer, kyrkor etcetera.

Har du något önskeprojekt/konsert, som du gärna vill göra i någon tappning de närmaste åren?

– Det handlar nog i så fall om komposition och arrangering. Jag skulle kunna tänka mig att skriva något större verk och sedan orkestrera det och kunna kombinera med bildkonst. Gärna få samman en större orkester kompletterad med kör. Det hade verkligen varit en utmaning att ha ett sådant rejält projekt framför sig. Sedan hoppas jag också att kunna utveckla det trevliga samarbetet med mina kontakter i Sydafrika, dit jag åter är inbjuden 2020.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 4 2018.