kultur – Tidskriften Kulturimperiet

Ludiska lockelser – Spelen flyttar in i finrummen

Redaktionen — Tue, 28 Nov 2023 17:57:46 +0000

Spel kan hävdas vara vår tids mest framträdande kulturuttryck och en form av förmedling av estetiska intryck som mer än något annat speglar den aktuella teknikutvecklingen. Digitala spel utgör idag en global kontaktyta för människor oavsett hemvist och tidszon, men spelens historia är lång och utvecklingen är tvärkulturell med principer som återfinns parallellt i civilisationer världen över. Två utställningar med speltema visar hur vår upptagenhet med spel och spelande tar sig uttryck i konstnärlig upphöjelse och kulturellt erkännande.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

De första generationerna som vuxit upp med tryckta massupplagor av spel och därefter det digitala spelundret har vid det här laget nått mogen ålder. Nu gör de sig bra som kulturkonsumenter och är, tillsammans med sina barn som inte osannolikt delar en hel del spelvärldar med dem, en given och bred målgrupp för kulturinstitutionerna att rikta sig mot. Spel utgör ett tacksamt tema när det handlar om att locka publiken till utställningslokalerna.

Spel i blickfånget

Sommaren 2023 lät både Halmstads konsthall och Världskulturmuseet i Göteborg utställningar kretsa kring spel. På Halmstads konsthall visades ”Där världar möts – konst i spelestetik” och på Världskulturmuseet i Göteborg presenterades ”Världens spel”. Medan utställningen i Halmstad hade ett smalt fokus på den sorts spelkonst som gör utsnitt från digitala spel och fångar upp estetiska element från dem för att exponera bitarna som konstobjekt, visade utställningen i Göteborg en brokig buffé av människans ludiska lämningar genom historien. Tiden har alltså kommit för spelen att flytta in i kulturens finrum, vilket kan ses som ett tecken på att de uppnått en status som erkända konst- och kultföremål, inte bara för kännare och samlare, utan också i samhället i stort. Och Världskulturmuseet gör en storartad insats för spelkulturen genom sin närmast bombastiska utställningsexplosion.

Det digra utställningsmaterialet i Göteborg är omsorgsfullt och överväldigande uppställt så att det är en fröjd för ögat, men utställningen hade tjänat på en lite hårdare sållning av material. Bitvis dyker det upp delar som upplevs ligga utanför själva kärnämnet, till exempel då man väljer att lyfta fram enskilda spelare och organisationer inom framförallt datorspel, vilket tar fokus från spelen i sig och gör det mer rörigt och fragmenterat än tydligt eller fördjupande. Ska man vara krass hade man kunnat göra en mer specialiserad utställning om rollspel, eller brädspel, eller datorspel, och ändå haft ett överflöd av material riktat mot breda målgrupper att jobba med – men utställningen är inte utformad för att visa upp ett djup i första hand, utan istället en svepande bredd där spelens historia kommer fram i ett mångfacetterat arrangemang, om än bara genom att man skrapar på ytan. Utställningen greppar som sagt var om mycket och att man inte har en tydligare avgränsning på en viss typ av spel vittnar kanske om att spelkulturen inte har kommit lika långt som till exempel klädkulturen i museisammanhang. Istället för att vara en pendang till Världskulturmuseets utsökta kimonoutställning häromåret, blir den plottrigare spelutställningen som en parallell till en potentiell utställning om all världens kläder istället
för att lyfta fram en speciell tradition eller genre. Men att spel överhuvudtaget uppmärksammas på ett seriöst sätt i en prestigefull institutionell miljö är naturligtvis talande för hur spelande som kulturell aktivitet skrivs in i historien och erkänns av samtiden. Nästa steg är förhoppningsvis fördjupning.

På Världskulturmuseet i Göteborg visades en sprakande mix av olika former för mänskligt spelande, från enkla slumpspel till avancerade strategispel.

Spel i vår tid

Spelartefakterna på de två utställningarna representerar olika tendenser i vårt förhållande till spel och spelande. Medan Världskulturmuseets utställning lustfyllt konkretiserar spelens tvärkulturella utveckling med en mängd spelbara exempel – från primitiva slumpspel till avancerade strategispel – abstraheras spelelement på Halmstads konsthall så att de transformeras från meningsskapande objekt för interaktion inom spelsystem till objekt för konstbetraktaren att tolka och bedöma som estetiska detaljer och avgränsade arrangemang.

I Halmstad måste spelaren byta perspektiv för att koppla spelkonsten till konsten i stort, men i Göteborg kan man spela och leka sig igenom den utställningen – på Världskulturmuseet lyfts spel som praktik fram av estetiken. Halmstadutställningen visar att det är möjligt att göra konst på, av eller möjligtvis genom spel. Speldesignern blir här konstnär och använder både designprocessen och spelandet i sig som konstnärlig metod. Världskulturmuseet, å andra sidan, visar spel som populärkulturell aktivitet, vilket leder rakt in i vår tid och behovet av en allmän förståelse för vad det är vi gör när vi spelar.

Att spel för människor samman – och även får folk som inte känner varandra att interagera under civiliserade och nöjsamma former – är välbekant.

Lek och spel

Ludologi är läran om lek och spel som kulturfenomen. Lek och spel hänger ofta ihop, men de är inte samma sak. Många, men långt ifrån alla, spel är lekfulla. Spel med bestående och avgörande konsekvenser är det inte – som spel på börsen eller det politiska spelet. Lek kan vara viktig och omistlig av olika skäl, men den som leker gör inget på allvar utan tar respektlöst lätt på saker och ting. Lekens spår är inte permanenta, utan flyktiga, och i fel sammanhang är den helt enkelt oseriös och förkastlig, som när vi upptäcker att någon leker med våra känslor. Kulturhistorikern Johann Huizinga tänkte sig att leken var nödvändig för kulturell utveckling överhuvudtaget och föreslog kriterier för vad som kan räknas som lek. Lek, enligt Huizingas klassiska kategorisering, är en aktivitet som är frivillig, icke-reell, avgränsad, ordningsskapande och icke-instrumentell. Den som leker är med detta synsätt autonom, det vill säga man leker för sin egen skull, på eget ansvar och man kan inte leka åt någon annan. I leken är vi alla individer med en egen momentär föreställningsvärld som vi på sin höjd delar med några utvalda. Och inte bara människor leker, även om evolutionen begåvat oss med den längsta barndomen av alla, möjlig att fylla med lek, utan lek återfinns bland jagande däggdjur och överallt. Lek är förknippat med rörliga måltavlor och rollfördelning i flock. Betande djur leker inte på något utpräglat sätt – hjorden bygger på inkludering och utstötning på andra premisser. Men medan människan delar leken med andra karnivorer är hon ensam om sina spel. Att förbereda system för målinriktad rörelse under kontrollerade former för egen och andras del är en konstart.

Vad som är ett spel har stötts och blötts filosofer emellan. Ofta hör man att det som är gemensamt för alla spel är att de har regler. Men det finns mycket mer än spel som har regler – trafik, bordsskick, källsortering och så vidare. Dock har alla dessa regler som inte återfinns inom direkta spel någon typ av vidare syfte. I trafiken handlar det om säkerhet på vägen, vid middagsbordet handlar det om renlighet och social trivsel och källsortera gör vi för att dämpa miljösamvetet. Spel bygger på avancemang och kan visserligen fungera som test – ett spel kan ge ett utfall som har betydelse även utanför spelet självt. Men spelregler ställer oss framför allt inför val med olika följder.

Ludik som konstform

I alla spel kan du göra val som kunde gjorts annorlunda och som givit dig antingen bättre eller sämre resultat. Det är det vi diskuterar efter schackspelet eller efter fotbollsmatchen. Spel är fasta system som, beroende på de val som spelarna gör, kan utfalla på varierande vis. Vi spelar med likar som vi mäter oss med och mot, för med alltför stora skillnader är utgången mer eller mindre given och därmed inte intressant. Vi spelar med randomiserade moment för att bli överraskade, inte veta allt på förhand och därmed tvingas ta snabba och oöverlagda beslut. Vi skjuter på avgörandet för att hålla spänningen vid liv ytterligare lite till – på så sätt ökar klimax och dramatik. Och att se spel som en typ av estetisk upplevelse inifrån ett sammanhang, från en annan position än den utomstående betraktaren och bedömaren, är högst aktuellt.

I nittonhundratalets avantgardekonst och i det som senare har kommit att kallas relationell estetik förekommer återkommande lekfulla koncept och inslag, med konstverk som erbjuder mer eller mindre fria interaktionsmöjligheter för besökaren att så att säga delta i konstverket. Emellertid undviks i denna tradition ofta regler som innefattar uttalade mål, måsten och förbud – interaktionen ska spegla deltagarnas egen initiativ- och handlingsförmåga, inte någon förutbestämd slutpunkt eller något motstånd. En kritik mot denna konstgenre är att den utnyttjar deltagaren som omedveten aktör utan möjlighet att vederbörande varken kan förstå intentionerna med verket eller stå bakom slutresultatet.

Att istället skapa regelsystem med valmöjligheter i syfte att åstadkomma konstnärliga upplevelser har kommit att utgöra ett annat spår. Om musik är organiserat ljud, som Edgar Varèse påstod, kan vi tänka oss att ludik är organiserat ansvar – i både lek med självbestämmande deltagare utan tredje part in loco parentis och i spel genom stiliserade scheman och ramverk för valmöjligheter.

På Halmstads konsthall kunde besökare bekanta sig med konstnärliga element från en rad olika spel. Här ses utvalt material från spelet Shelter.

Spelkonst

Spelkonst, eller så kallad gameart, ska dock inte blandas ihop med den långa tradition av spelbaserad konst som genererat regelsystem för konstnärlig interaktion inom musik, teater, koncept- och performancekonst i hundratals år. Inte heller ska spelkonsten förväxlas med de konstspel som utgörs av spel i till exempel bräd- eller skärmform med konstnärliga ambitioner att i utställnings- och uppvisningssammanhang väcka kritiska reaktioner och reflektioner. Det som kallas spelkonst är snarare en genre som använder spelvärldar, företrädelsesvis digitala sådana, som underlag för att presentera separata delar av spel som konstnärliga artefakter i ett utställningssammanhang. Det kan exempelvis röra sig om att visa utvalda stillbilder eller sekvenser av spel, eller om att sätta strålkastarljuset på en konceptuell idé. Spelkonst syftar alltså inte till att besökaren ska uppfatta estetiken från spelarposition eller att presentera hela spel som konstverk, utan om att förflytta enskilda spelelement till ett konstnärligt sammanhang som intresserar sig för vilka historiska och tekniska referenser som kan knytas mellan spelskärvan och andra konstuttryck i övriga konstvärlden.

Spelestetik

Estetik är som bekant filosofin om smak och inriktar sig på våra preferenser och aversioner för olika typer av information och vår emotionella respons på sinnesupplevelser av alla slag. Att överkomma sina initiala känslomässiga utslag är en del av vad den återkommande konstbesökaren tränas i över tid oavsett konstform, men också att kalibrera sina smakgränser gentemot den grupp man ingår i. Den så kallade goda smaken är alltså balanserad för att inte reduceras till antingen det lättköpt banala eller det oförlåtligt brutala – vilket väl är det ständiga fokuset i diskussioner om konst på kultursidorna.

I utställningen i Halmstad används återkommande begreppet spelestetik. Det man tycks mena här är specifikt datorspelsestetik, det vill säga text, ljud och bild från digitala spel. Här serveras vi delikata skisser, förstoringar och projektioner på väggytor vita och vidsträckta som tallrikarna på en riktig finrestaurang. Detta är ett försök att göra spelestetik för de medvetna i en miljö där konstbesökaren mer än gamern är på hemmaplan.

Men man kan också tala om spelestetik i mer generell mening. C. Thi Nguyen, professor i filosofi med inriktning på konst och spel, menar att spel erbjuder modeller som låter oss byta agens, så att vår målsättning, vår drivkraft och vår vilja tillfälligt förändras utifrån vad som fordras i spelet. Hans idé bygger på att vi i det vardagliga livet kämpar med multipel och komplex agens med motstridiga målsättningar, drivkrafter och viljor inom oss, men att vi samtidigt besitter förmågan att vara flexibla med vår agens och tillfälligt kan anta alternativa målbilder och motivationer genom vår inlevelse- och fantasiförmåga. Vi kan i spel glömma allt annat vi vill eller det vi egentligen vill för att tillfälligt endast vilja hoppa högst, göra grannen bankrupt, slå någon på käften eller mörda kungen. Ett bärande inslag i spel är att de reducerar våra riktpunkter till ett minimum och deras förförande effekt bygger enligt Nguyen på att de låter oss agera med en klarhet som inte är möjlig i övriga livet. Och just klarhet i utformning och information är estetiskt kännetecknande för spel, där allt från regeltexter och spelplanens kontrasterande rutor, till de klara färgerna på pjäserna, startsignalen i kapplöpningen, tärningens avskilda sidor och de särpräglade grafiska symbolerna på spelkorten kännetecknas av tydliga gränser och val. Spel skärper oss och det vi ägnar oss åt så att vi tillfälligtvis slipper livets ledsamma luddighet. På samma sätt är att spela en karaktär att förenkla sin sammansatta person till en tydlig persona med skarpa kanter. För spelen visar att de återkommande dragen i vår personlighet inte kan likställas med våra föresatser och intressen som hela tiden skiftar, utan att det istället är våra våra manér, mönster och de sätt på vilka vi tar oss fram mot såväl tillfälliga som återkommande mål som är konstanta. Genom spel lär vi känna oss själva – och varandra. Och det om något är väl en anledning att sätta spel på piedestaler ta in dem i finrummen.

AGENS
Begreppet agens förekommer inom psykologi, designstudier, ludologi med mera och är besläktat med ordet agent, det vill säga någon som har ett uppdrag. Det kan stå för exempelvis handlingskraft, initiativförmåga eller pliktuppfyllelse och att sakna agens är på motsvarande sätt att sakna driv, motivation, syfte eller handlingsförmåga.

Text: Hedvig Jalhed och Mattias Rylander
Foto: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Litteraturens apostel

Redaktionen — Thu, 16 Nov 2023 13:26:36 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Mitt namn är Marcel. Jag sitter gömd under ett bord. Tack vare min längd går det bra. Jag sitter här och hör sorlet, minglet, små bitar av föredragen, samtidigt som jag knyter handen kring morakniven under min brungula yllekavaj. Jag gömmer mig här, undan detta helvete som kokar omkring mig.

Jag tog en tur över golvet tidigare; strosade omkring bland de öppna vinterjackorna som ångade av människosvett och försökte se vad dessa stackars mässbesökare företog sig. Försökte se ut ett offer åt mig. Jag insåg snart att jag skulle behöva göra en grundlig rundvandring för att avgöra vem som var mest skändlig, vem som var mest förtjänt av att huggas ner.

Men jag ska inte överdriva eländet. Nej, för här finns vettiga människor. Pär Lagerkvist-samfundets monter besökte jag, bara som ett exempel, och vi kom att språka om situationen i vår så kallade ”kulturnation”. Fanns det överhuvudtaget författare kvar värda namnet ville jag veta.

De ville då veta vad en riktig författare var.

Jag sa att en riktig författare skriver om livets svåra ämnen med integritet och tungsinne. Ja, dessa två egenskaper hängde samman, integritet och tungsinne, och framförallt var litteraturens uppdrag att berätta om det väsentliga i livet.

”Det handlar så mycket om att synas idag”, sa en kvinna från samfundet. Hon bar ett blodrött läppstift och betonade ordet ”synas” på ett sätt som tedde sig märkligt i mina små öron. Vadå ”synas”? Alla syns väl?

”Att synas på sociala medier”, förtydligade hon.

Sen log hon ett inåtvänt leende och sa: ”Men om de här lokalförfattarna säljer några böcker vet jag inte. Eller om någon bryr sig om att läsa böckerna …”

”Ingen i den här stan kan leva på sitt skrivande”, var det någon intill mig som sa. ”Pär Lagerkvist, giganten själv, var en förlustaffär för sitt förlag. Det var först efter sitt nobelpris som han började gå med vinst.”

Jag ville gärna veta vad man kunde lära sig av detta faktum.

”Man kanske får räkna med förlust om man ska uttrycka något sant och evigt”, sa den gamla kvinnan med det blodröda läppstiftet.

”Men det finns väl inga sådana människor kvar?”, sa jag.

”Nej”, sa kvinnan och spanade med sina små ögon omkring sig.

Vad hon sökte med sin blick vet jag inte. Men det var någonting gripande över situationen. Här stod hon, en gammal kvinna med blodrött läppstift, och försökte förvalta den store diktarens arv, medan det överallt omkring oss flockades låtsasförfattare som försökte göra sig själva och sina tarvliga romaner gällande.

”Kulturnatt …”, sa jag med dyster röst.

”Nej”, sa kvinnan. ”Inte kulturnatta. Det här är kommunens årliga bokmässa.”

Jag skämdes lite, så som varje dvärghjärna måste skämmas som tar fel i en fråga trots att hon har rätt i stort. För jag menade inte ”kulturnatta”, som hon trodde jag menade, utan kulturnatt, en natt för kulturen.

”Bokmässa …”, upprepade jag tankfullt-pliktskyldigt.

Sen såg jag på det stora porträttet av Pär Lagerkvist, denne dödens och evighetens diktare, och strax fylldes jag av stark vämjelse.

Jag vandrade omkring på mässgolvet bland de hundratals författare som ställde ut, och såg bara böcker med frånstötande omslag, usla mjukband på dekorerade bord. Jag såg godisskålar som författarna hade ställt fram för att locka till sig köpare. Jag såg reklamskyltar stora som fanor. Jag såg att många författare skyltade med sina namn, sina ”nicknames” … Vid åsynen av allt detta fylldes jag av ännu mera avsmak.

Ni är inga riktiga författare, tänkte jag.

Vad har ni att berätta? Vad än ni har att berätta så berättar ni det inte. Det vet jag. För jag kan höra er tala.

Det ska jag berätta om snart: min speciella förmåga.

Nu gick jag omkring på mässgolvet och iakttog dessa lokalförfattare, låtsasförfattarna, som alls inte var några författare, utan något annat som jag saknar ord för.

Jag fick till slut nog av mitt sökande.

”Jag vill möta en författare!” skrek jag.

Människor såg på mig där jag stod med mitt förvuxna huvud, prytt av borstiga röda polisonger, klädd i en brungul yllekavaj från yttre Hebriderna.

”Visa mig en författare!”

Människorna började vända sig bort en efter en.

”De är ju överallt!” var det någon som tänkte.

Sen sprang jag min väg och gömde mig under ett bord som jag tillfälligtvis fann.

Någon av er ska dö, tänkte jag.

Men strax ångrade jag mig. Nej, inte skulle jag döda. Men jag skulle skada! Jag skulle välja ut en av dessa låtsasförfattare och lämna ett budskap, för att se om det efter några år skulle resultera i riktig litteratur, något verkligt, något om döden.

Vilken oerhörd idé!

Men det gäller nu att välja ut ett offer åt mig. Jag får bara välja en.

Jag kryper sakta fram under bordet och reser mig upp i full oansenlig längd. Kvinnan som står vid bordet ler mot mig utan att förstå att jag nyss legat gömd nära hennes fötter. Hon har travat upp sina titlar på bordet på ett konstfärdigt sätt. Ofrivilligt faller min blick på omslagen, som är fula, ja, riktigt usla; en förhatlig samling amatörmässighet och konstlad glans.

Sen faller min blick på hennes ansikte. Hon ler stort och falskt i en hemsk blandning. Ett stort leende sprudlande av läppstift; hon har en enorm byst och stora örhängen i en färg som påminner om solljus.

”Och vad skriver du om?” muttrar jag, som om jag vore vilken mässbesökare som helst.

Genast börjar hon pladdra om böckerna på bordet. Jag kan höra att hon gör allt hon kan för att väcka mitt intresse, att hon vill smickra mig; jag hör tydligt att hon inte skriver böcker för att komma närmare sanningen, jag hör på hennes sätt att presentera sig att sanning inte är hennes ledstjärna. Hon vill vara författare, leva sin dröm, leva på sina ord, leva på sina utsöndringar, leva på att ljuga och underhålla den stackars vilsna människohopen. Hon vill ge sömn åt pöbeln. Som om det vore sömn människorna behövde; som om människorna behövde utsläckta sinnen när de redan är sönderunderhållna och förflackade i sina fattiga själar.

Jag hör alltsammans på hennes tal. Jag ser det när hon självsäkert griper en av sina böcker och öppnar den för mig så att jag ska kunna se typografin och känna på papperskvaliteten. Hon berättar att hon gör allting själv; skriver, sätter, säljer, distribuerar.

Hon spänner upp sitt vita leende, som om jag skulle ha gett min välsignelse åt hennes kulturgärning.

Tvärtom! Jag hatar denna plats där vem som helst tror sig värdig att gripa pennan, där vem som helst tror sig vara värdig att berätta om livet för menigheten. Jag hatar det djupt och genomgående! Vad är det för vanföreställning som säger att vem som helst som skriver kan kalla sig själv författare, bara för att teknikutvecklingen har gjort det enklare än någonsin att sprida sina ord? Begriper de inte att allt de sprider är sitt meningslösa pladder? Begriper de inte att de drar konsten i smutsen?

Tänk om de fick syn på sin egen intighet. Att de är bedragna av sina egna drömmar. Bedragna! Och därför inte värdiga att yppa ens ett ord i offentligheten. För den som inte har skådat igenom sig själv är inte värdig det offentliga ljuset. Ni borde tiga i skam!

Eftersom kvinnan som står bakom bordet verkar vara en simpel funktionsmänniska som lurat sig själv att tro att hon är författare, byter jag snabbt ämne.

”Säg mig, vad är det där som alla talar om? ’Sociala medier’?”

Kvinnan berättar för mig att sociala medier är plattformar online där man kan lägga upp bilder och text och komma i kontakt med människor från landets alla hörn. En fantastisk uppfinning som inte fanns för tio år sedan, men som nu har gjort att var och en kan nå ut med sin berättelse.

”Leder det till att fler läser böcker?” frågar jag.

”I vissa fall”, säger hon, och lägger med en självsäker, närmast nonchalant ton till: ”Men man klarar sig inte som författare idag utan att synas.”

Hon hade hört fientligheten i min röst …

”Är det inte så att människor läser mindre av viktiga böcker?” frågar jag. ”Är det inte så att människorna blir grundare?”

”Vad menar du?” frågar hon, utan sitt leende.

Jag lämnar henne med ett surt ansikte, utan att besvara hennes infantila fråga. Jag viskar för mig själv med lågande hetta: ”Kanske är det hon jag ska dräpa ikväll! Hon är sannerligen värdig att täljas till!”

Strax kommer jag till nästa bord där en ung man står med hängande huvud och trötta ögon.

När han ser mig känner han genast igen mig.

”Hittade du en författare?” frågar han.

Han ler, och inom sig tänker han att här inte finns några författare.

”Nej, här finns inga författare”, säger jag, för att bekräfta hans tanke.

”Bara varumärken”, säger mannen. ”Alla riktiga författare finns antingen på de stora förlagen, eller så sitter de hemma på sin kammare och skriver.”

Jag iakttar honom en stund. Enligt en fattig namnskylt som biblioteket har låtit skriva ut heter han Jakob Norman.

Han verkar vara å ena sidan äkta, å andra sidan falsk. Som om han vore tvingad hit och inte riktigt kan acceptera det. Han vill synas, det kan jag se, men han lyckas inte, och istället tänker han att konsten inte existerar här. Han vill inte behöva stå här som ett fån. Han har väsentliga tankar och vill uttrycka dem alla. Men ingen lyssnar. Ingenting har han sålt idag.

Han ber till Gud också. Det hör jag. Han ber till Gud om ett ingripande. Att han må bli upptäckt, och läst; inte behandlas som hissmusik.

Jag bläddrar i bokhyllan som står inuti hans medvetande. Jag letar efter den där boken som jag tror han har läst. Pilgrim’s Progress. Och plötsligt ser jag den. Han har läst den som barn. Han vet alltså vad Fåfängans marknad är.

”Detta är helvetet”, säger jag. ”Här finns inga undantagstillstånd. Ingen eftertanke. Bara oändliga egon som vill göra sig själva gällande.”

Den unge mannen instämmer och säger att författaryrket devalveras mitt framför våra ögon. Alla inbillar sig vara författare. Det pågår ett självljugande utan like. Det pågår en litteraturnivellering; snart tror folk verkligen att en författare är en som inbillar sig vara det, efter- som vem som helst, som bara lyckas underhålla massorna, betraktas som författare.

Och man kan verkligen undra, när man ser allt detta, vad en författare egentligen tjänar till, vem hon är i samhället. Och man kan undra hur en dröm, en författardröm, kan överleva detta horeri. Finns det möjlighet att behålla tron på sitt kall i en tid när var och en väljer sitt kall?

Nu ser jag att bredvid den unge mannens bord, femton meter bort, står en liten scen där dessa lokala låtsasförfattare får kliva upp och hålla låda inför den rastlösa publiken som vandrar hit och dit över mässgolvet.

Fast de flesta författare pratar mest om egna bekymmer; om stal- kers, och om hemlösa människor som ingen tar hand om, eller om hur man kan leva mer i nuet.

Nu har den där kvinnan klivit upp på scenen, hon vars bord jag gömde mig under. Hon pratar om hur man kan lyckas som författare. För det är svårt, påpekar hon.

Hon räknar upp saker att tänka på: näringslivet, sociala medier, att ge ut många böcker. Inte vänta för länge mellan titlarna.

”Varje plats där din bok inte finns är en möjlighet”, säger hon.

Jag känner en stark skam fylla min kropp medan föredraget pågår.

Ingenting säger hon om konstens helighet.

Ingenting om konstens livgivande nödvändighet.

Jag fylls plötsligt av en märklig olustkänsla. Jag känner mig som en sjukling som tror sig ha kommit in på ett apotek, men som finner sig stående på snabbköpets läskedrycksavdelning.

Jag lämnar platsen med rappa steg. Min skalle vill sprängas! Biblioteket är förvandlat till en salumarknad, litteraturen håller på att förintas. Alla är författare!

Hur ska jag kunna rädda dem? Och det är nu det börjar …

Med våldsam kraft välter jag omkull närmsta bord. Jag vräker omkull det med all min kraft så att karameller och böcker yr i luften. Det hörs ett förfärat utrop som bara eggar mig att fortsätta. Jag fattar tag om nästa bord och pressar det med all kraft uppåt. En kaffekopp flyger i luften. Nya skrik hörs som av brännskadade. Jag fattar tag om några böcker och kastar dem åt alla håll. Jag sliter sönder en bok längs med ryggen och kastar papper omkring mig skrattandes.

Jag drar av mig min tunga yllekavaj och börjar veva. Jag slår omkull några boktravar. Jag daskar till en reklamskylt som faller ihop. Män- niskorna flämtar, skriker. De springer undan. Jag plockar böcker och kastar efter dem, tar en hårdbunden bok och slungar den som en kniv genom luften. Den träffar en gammal man i ansiktet. Han vrålar svordomar åt mig, men jag drar kniven och riktar den mot honom med ett ilsket leende.

Nu har bibliotekarierna samlats. De står vid en bokhylla och ser förfärade ut. Två av dem närmar sig min plats vid de omkullvälta borden. Innan de har nått fram till mig vrålar jag: ”Ni har gjort biblioteket till ett horhus!”

Jag ryter okvädningsord åt dem innan jag springer min väg. Jag kastar mig fram genom korridorerna med kniven höjd. Med min andra hand vevar jag omkring med min kavaj och driver ut dessa månglare ur min åsyn. ”Era förbannade falskhalsar!” skriker jag, innan jag viker av in mellan bokhyllorna och hittar en trappa.

Med kvicka steg rusar jag ner till bottenplanet. Några stolar står i ett hörn samlade kring en himmelsblå allmogekista. Jag öppnar kistans lock och hoppar ner i mörkret.

Mitt hjärta bankar oroligt. Inom mig känner jag hur noveller och tidningsartiklar redan börjar skrivas om mig. Kniven är svettig i min hand och jag försöker lugna mina tankar.

Det är nu alldeles tyst i biblioteket. Något med miljön gör mig vimmelkantig. Antagligen är det böckerna. Vad skulle det annars vara? Böckerna talar ju till mig. Pärmarna lyckas inte stänga inne det som vill ut och allt samlas som brinnande napalm över mitt bröst. Det är främst den seriösa litteraturen som orsakar detta. Den seriösa konsten skriven av människor utan självbedrägeri.

Den här förmågan att lukta mig till litteratur har jag haft sen jag var en liten pojke. Redan då kunde jag med hjälp av näsan lukta mig fram till den seriösa konsten. Också det omvända gäller; när jag står inför den falska falskheten äcklas jag.

Timmarna går. Jag har ingenting att göra i min allmogekista annat än att tänka tillbaka på mitt liv.

Redan i min ungdom, när jag arbetade på en av de stora dagstid- ningarna, kallades jag av mina kollegor för ”litteraturens apostel”.

Sen miste jag arbetet i en rationaliseringsprocess. ”Nya vindar blåser”, sa vår chefredaktör.

Men det är en annan historia.

Jag radikaliserades, kan man säga. Blev en litteraturkämpe. En krigarapostel. En försvarare av allt som är på liv och död.

Numera blåser det andra vindar. Nu kan vem som helst marknadsföra sig själv till författare och påstå sig skriva på liv och död. De säger, dessa låtsasförfattare, att de sedan barnsben ”drömt om att bli författare”.

Jag kan för mitt liv inte älska denna nya tid av yta och flärd och uppblåsthet, fastän jag ibland, av naturlig svaghet, önskar jag kunde.

När jag blev petad från min tjänst vid tidningen hade litteratursidorna börjat krympa. Man skrev om helt andra saker. Partipolitik, denna allomfattande falskhet som människor nedlåter sig att tro på.

Men inte ens litteraturen strävar efter sanning längre. Idag handlar allting om författarens person. Om att visa ett förträffligt sätt inför andra människor. Ett maskspel, för att övertyga kritikerna om vem som är mest samtida.

En flock hundar som vältrar sig i sina egna spyor och kräver att vi andra finner njutning i spektaklet.

Jag minns ett samtal som jag hade med en kollega på tidningen för längesen, medan jag bodde i huvudstaden.

”Falskhet bor hos alla människor. Ingen är äkta.”

Kollegan rökte på en cigarett.

”Människors ytlighet är deras innersta sanning.”

Röken strök som en huskatt mot min då nya brandgula yllekavaj.

”Du har rätt”, sa jag. ”Men samtidigt har du fel. För när människorna glömmer bort sin skam över falskheten är det ute med dem. Männ- iskor som tror de är autentiska, samtidigt som de har glömt bort sin grundmurade falskhet, är skamlösa och förvillade.”

Och jag pekade ut för honom det faktum att glömskan är en sak, men att glömskan av glömskan är någonting helt annat. Att glömma bort sin falskhet och låtsas som ingenting var samtidens melodi.

Kollegan blåste ut rök och sa: ”Nu kommer en ny generation, som vet allt det du säger men som balanserar på avgrundens rand och tvingas leva i hoppets ruiner.”

Kollegan såg på mig allvarligt medan han rökte färdigt cigaretten. Sen fortsatte han: ”Du skulle tjäna på att bejaka samtiden, Marcel. Du kommer aldrig få ett nytt jobb annars. Det finns ingen som efterfrågar det du tror på.”

Nå, jag visste såklart redan att journalistiken var en stängd dörr. Jag var gripen av fel anda. Min kompetens värderades inte längre. Min hjärna var lika överflödig som mitt hjärta. Förflackningens tid var inne. Oärligheten som nödvändighet.

Timmarna går så långsamt i min kista.

Jag måste rädda människorna på något sätt. Det känner jag tydligt. Men hur? Hur räddar man människor som tror att det är de i sin godhet som ska rädda hela världen?

Jag vänder mig på rygg och stirrar upp i det svarta locket. En lång stund ligger jag och bara stirrar i mörkret som är utan djup.

Nästan som en av de andra, tänker jag.

Sedan öppnar jag skjortknapparna med mina svettiga händer. Jag tar kniven i min högra hand. Sen öppnar jag upp bröstet med ett hårt snitt så att blodet väller fram som en tjock välling. Jag bryter upp revbenen med mina starka fingrar och börjar mödosamt karva bort hjärtat från sina fästen.

”Nu räddar jag er”, tänker jag innan det svartnar för min syn.

Text: Jeremiah Karlsson
Bild: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Hennes själ brinner för brandstationen – Gåsebäck fem år senare

Redaktionen — Sun, 05 Nov 2023 15:23:05 +0000

Helena Taps är en av personerna bakom förvandlingen av brandstationen i Gåse- bäck som idag på ett synbart sätt blivit en plats där kulturskapare i Helsingborg kan mötas och uttrycka sig. Hon beskriver en levande process som tagit form på ett mer spontant och oplanerat sätt än vad som kanske är vanligt. Samtidigt har det varit frustrerande att få idéerna att fungera med den byråkrati och planering som ändå har krävts. För en människa med stort engagemang har det inneburit en stor påfrestning.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

År 2018 berättade jag fem personliga historier i Kulturimperiet. De hade alla en nära relation till samma ställe: Gamla brandstationen på Gåsebäck i Helsingborg. En av de fem var Helena Taps, arkitekt och stadsplanerare på stadsbyggnadsförvaltningen i Helsingborg. Hon berättade då om visionen att låta Gåsebäck förändras med människors kreativa drivkraft genom experimentella kulturuttryck och fria tankar.

Konkretiserad förvandling

Idag är Brandstationen på Gåsebäck på god väg att bli det hjärta för området som Helena då önskade och planerna för stadsdelen konkretiseras allt mer. Eller kanske ska man säga icke-planerna. För poängen är att Gåsebäck ska förändras utan traditionell stadsplanering, och istället utvecklas etappvis med hjälp av de verksamma och invånarna i Gåsebäck. Visionen är ett rum för medborgarnas drömmar och viljor att förverkligas på. Kort beskrivet: En plats för att pröva idéer.

”Gåsebäck står nu inför en konkret och fysisk omvandling som börjar bli synlig”, säger Helena när vi möts idag, fem år senare. ”Vi gör något som är annorlunda mot hur man brukar gå tillväga. Det skapar oro hos många för att man inte känner igen sig och man vet inte vad det ska leda till. Enligt min uppfattning pratar staden ofta om att man vill ha medborgarinvolvering men lyckas inte riktigt hela vägen då man sätter för snäva ramar för vad man kan medskapa kring: Man gör det på ett sätt där man ändå styr. På Gåsebäck vill vi låta människor komma med sina initiativ, testa och experimentera. Det innebär att man inte kan veta exakt hur det blir, vilket kräver tillit och att saker får lov att gå långsamt.”

En yta för kreativitet

Kulturen är i den här kontexten Gå- sebäcks syre. Tittar man på hela Helsingborg demografiskt över en 15-årsperiod, ser man att de som flyttar ut från staden ofta är småbarnsfamiljer för att de inte har råd att bo där, samt kultur- och konstutövare för att de inte har någonstans att verka.

Kultur är komplext och flera saker samtidigt: språk, uttryck, glädje, det som förenar, livsnödvändiga hjärtslag – alla viktiga för att ge en plats sin själ likväl som fysiskt liv. Utan den blir staden en mekanisk plats, en funktion utan anda och ande. Vi – människorna – behöver kulturen. Den ger oss möjlighet att både möta andra och uttrycka oss själva. Genom kultur- och konstuttryck kan en människa med sin egen röst berätta sin historia, i samma andetag som den på sikt skapar historien om att vara människa nu. Det bidrar till den ständigt pågående förändring allt är under.

”En stad behöver de kreativt utövande människorna och människorna behöver en yta att få tänka och verka fritt på. Får man inte göra det så kommer ingenting heller ut”, säger Helena. ”Ska man översätta det till marknaden och vad staden behöver så bidrar det till kulturutövaren som tjänar pengar, hyr lokaler, drar hit folk, det blir fler besökare. Det är en win-win.”

Hämmande kontrollbehov

Om marknaden får spela en alltför dominerande roll i stadsutvecklingen, kommer en organiskt framväxt urban miljö att hämmas och man förlorar viktiga kvaliteter som historisk förankring och unik karaktär på platsen, tror Helena. Hennes erfarenhet är att när planeringens ramar sätts lite friare skapas oro bland en del beslutsfattare vilket leder till ett för stort kontrollbehov i det styrande skikten. ”Tänk om det inte blir bra? Tänk om det blir fult?” En sådan rädsla föder till- litsbrist och dömande vilket riskerar att kväva människors idéer och möjligheter innan de ens kommit till. Det problemet grenar sig ut i hela samhällssystemet och vidare nedåt i åldrarna och skapar en ovana att tänka gränslöst och fritt. För att kommande generationer ska veta att en plats som Gåsebäck finns, skulle Helena gärna se att barn redan i tidig ålder fick tillgång till att vistas där.

Engagemang med baksida

”När människor besöker Brandstationen reagerar de flesta med hur häftigt det är att en sådan plats finns. Sedan händer det saker”, säger hon. ”Människor blir lite förstörda i skolan och av samhällsstrukturer som begränsar hur man kan tänka kring vad man vill skapa där man lever och bor. Dessutom upplever jag att samhället blivit mer individualistiskt och att det är svårt att få samman en grupp och göra något. Människor måste möta sådana här platser redan när de är små för det är de som ska skapa platsen vidare senare i livet. Vi hade en grupp femteklassare här som fick plantera blommor. På bara ett par timmar såg man att något hände med deras sätt att tänka – de tänkte annorlunda och vågade testa.”

Helena hoppas att hon kan utgöra en brygga mellan komplicerad kommunalbyråkrati och det fria tänkandet och kulturutövandet. Men det är inte okomplicerat att befinna sig
i den sitsen. En brinnande eldsjäl bränner lätt ut sig när den går in med full kraft i ett projekt vars tillå- tande intentioner måste förhålla sig till byråkratins ramar. Det vet Helena själv av erfarenheten från att ha varit på plats och arbetat i på Brandstationen i början:

”I starten var jag på Brandstationen för att det skulle komma igång. När man är på platsen blir man som ett med den, man är där 24/7 för det är så roligt att arbeta. Jag förstod det inte då men till slut bränner man ut sig och det är vad som hänt med alla de fyra personer som kom efter mig med. Till slut går man sönder. Byråkratin inom kommunen är så obegriplig och man blir frustrerad och ledsen. Bara för att det inte står rätt bokstav på en karta kan det ta ett år att få fram ett bygglov till exempel och så är det hela tiden. Det blir obegripligt och man blir till slut tokig för man vill så mycket. Det blev jag också.”

Ett långsiktigt perspektiv

Idag projektleder en konsult tillfäl- ligt Brandstationen på halvtid. Helena menar att det behövs en per- son som älskar och förstår tankarna med området, men som står utanför och har distans till projektet:

”Jag kände ett ansvar när en efter en gick in i väggen, det kunde inte drabba fler personer. Som tur var fick vi loss pengar till en konsult som har hand om det nu under en period, vi får se hur det utvecklar sig.”

Under de senaste åren har det hänt massor på Brandstationen och Helena tycker att hela området rör sig på rätt håll: ”I små steg mot en skådad horisonter som ligger mer än 25 år framåt i tiden. I dagsläget är allt som kan hyras ut på Brandstationen uthyrt till olika kreatörer, konstutövare och verksamheter. Bygglov för resten av lokalen är på gång, en resturangverksamhet håller på att starta upp i de gamla vagnhallarna, graffitiparken har utvecklats, lägenheterna i Brandstationen renoveras av elever från Rönnowska gymnasieskola och festivalen Rymdblomman har under 2023 etablerats och växer med en andra festivalhelg under slutet av sommaren.”

En process som lever

Samtidigt återstår massor att göra med tiden – vilket är naturligt i en ständigt pågående process säger Helena:

”Man tänker kanske inte på det när man hyr en ateljé på Brandstationen men man är del av en större process. Brandstationen ska vara fri för den framåtrörelsen. Därför måste planerarna i staden förstå
hur det fungerar. De utbildas för att ha kontroll och bestämma så de behöver lära sig att även om ingen planerar saker så händer sådant som är av godo. Det är inte dåligt att inte planera – människor här har en drivkraft och den måste man lita till. Man kan inte ställa krav utan istället servera någonting som någon av
de personerna kan ta och vidareutveckla. Men om ingen tar det kan man inte göra något åt det. Det
är det svåraste av allt. Det handlar om människor som är fria som ska samarbeta. Drömmen är så klart att människor känner så mycket för det att man driver det tillsammans, att man förstår vad man har. Och så här långt är det precis vad som händer.”

Text och foto: Sarah Perfekt

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Att osäkra en kanon

Redaktionen — Fri, 13 Oct 2023 09:28:44 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Konflikter är centrala i alla draman och den klassiska politiska dramatiken som vi aldrig verkar tröttna på gäller allt som oftast ett förenklat antagonistiskt förhållande mellan marknad och stat. Trots att vår värld tycks uppvisa regnbågens alla färger har vårt tänkande väl sällan varit mer svart-vitt. När Myndigheten för Kulturanalys 2021 släppte sin rapport Så fri är konsten och baserat på uppgifter från dokument, tjänstepersoner, konstnärer och kulturskapare konstaterade att det inom det offentliga stödsystemet för konstnärliga aktiviteter förekommer kulturpolitisk styrning som kan påverka den konstnärliga friheten negativt, möttes den strax av reaktioner. Gustav Strandberg, Kim West och Josefine Wikström författade 2022 Kritik av konstens frihet: En motrapport och ställde i den upp det förutsägbara schackspelets motståndarsida med sina käpphästar, nämligen riskerna med nyliberalismen och den naiva idén om den entreprenöriella konstnärens förmåga att bidra till ekonomisk tillväxt. Nittonhundratalet ringde och ville ha tillbaka sina spöken.

Grundläggande begrepp i båda ovan nämnda skrifter är ”armlängds avstånd” och ”konstnärlig frihet”. Dessa kan vridas och vändas på en hel del. Principen om armlängds avstånd är återkommande i svensk kulturpolitik och -debatt och innebär i korthet att politiska instanser inte ska påverka, till exempel genom stödfördelningsincitament, vad konstnärer baserar sin konst på eller hur de utformar den. Eftersom kulturstöd till konst till skillnad från mycket annat offentligt stöd fördelas mellan uttalat konkurrerande aktörer – bostadsbidrag, elstöd och nyföretagarstöd delas ut på lite andra premisser – är en ständig fråga i debatten vilka kriterier som avgör vem som får eller inte får stöd, hur verksamheter och projektet rankas i förhållande till varandra och så vidare. Är det idéhöjden, projektägarens meriter, aktivitetens syfte och mål eller något annat som ska vara avgörande? Sådant där finns många vackra ord skrivna om i styrdokument och kulturplaner. När det sedan kommer till frågan om konstnärlig frihet kan den problematiseras på alla upptänkliga vis i förhållande till tanken om armlängds avstånd. Strandberg, West och Wikström gör en ansats till det i det att de poängterar näringslivsperspektivets inskränkande effekt – samtidigt knyter de konstnärliga produktionsprocessers värde väl snävt till den sociala emancipation som de per definition tänker sig att den genererar. Men bara den som levt under en sten kan förvånas över att det finns anledning att hålla både politiska och kommersiella påtryckningar borta från i alla fall en del av kultursektorn.

Filosofen Isaiah Berlin myntade begreppen negativ respektive positiv frihet, vilka kan vara behjälpliga här. Negativ frihet, eller ”frihet från”, är att slippa restriktioner, tvång och förpliktelser från omvärlden. Positiv frihet, eller ”frihet att”, handlar om att ha tillgång till möjligheter och medel för att kunna förverkliga det man önskar. Båda två kan ses som rättigheter, men den positiva friheten är förenad med kostnader ifall alla ska ha frihet att sätta upp en teaterföreställning, utveckla en grafikverkstad eller genomföra en konsertturné. Vi kan således fråga oss i vilken grad konstnärer ska vara fria från politiska och kommersiella begränsningar och hinder samt i vilken omfattning insatser för särskilda mål behövs för att tillfredsställa och förverkliga konstnärers ambitioner. Offentlig finansiering av konst kan hävdas tillgodose både negativ och positiv konstnärlig frihet. Dels kan offentliga stödformer säkerställa att det finns konstnärer som verkar utan risk för kommersiell likriktning och kortsiktiga vinstkrav, att det görs konst som kan vara excentrisk och obegriplig och som kanske får sitt värde först efter konstnärens död. Dels kan de riktas till strömningar, traditioner och praktiker i samtiden som kräver särskild näring, investeringar och prioriterade satsningar för att de till exempel saknar institutionell förankring eller infrastrukturella resurser.

Konstnärer har all möjlighet i världen att verka på en fri marknad, kroka arm med kapital och kunder och profitera både monetärt och socialt på diverse produkter. Ingen drar någon lans för den friheten, eftersom den är ohotad. När däremot politiska församlingar kräver att professionell konstnärlig verksamhet måste vara vinstdrivande för att få förekomma är det en inskränkning av den negativa friheten. Konstnärlig frihet ligger till viss del i att slippa villkor på att marknadsanpassa sig som konstnär och bli en ofrivillig entreprenör – marknad och integritet går ju nämligen inte riktigt ihop. Och det där med integritet är värt att återkomma till. Det som de facto är ifrågasatt är det offentligas förmåga att upprätthålla utrymme för negativ frihet för konsten. Att det finns risker med marknadsorientering för konsten innebär inte att allt är frid och fröjd i myndighetsvärlden. Det är ju, tro det eller ej, möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Men var finns konstnären i ekvationen? Är konstnärer bara offer för omständigheterna, lydiga ja-sägare och passiva mottagare av skänker från ovan? Som lösning på frihetsproblemet förespråkar Strandberg, West och Wikström mer inflytande för upphovsmannaorganisationer över utseendet av ledamöter i bidragsgivande och beslutsfattande institutioner och konstnärligt sakkunniga som fattar besluten över offentlig finansiering av konstnärliga verksamheter. Med andra ord ska konstnärer utgöra etablissemanget istället för att vara en motpol. Det låter definitivt förföriskt för oss konstnärligt verksamma, men också en möjlighet att syssla med kulturpolitik bakvägen. I en samtid där symbiosen mellan politik och marknad skapat grogrund för en generation av estetiskt medvetna aktivistentreprenörer med diverse former av dygdesignalering som bas i det personliga varumärkesbyggandet är den konstnärliga kritiken mot den slappa devisen att allt är politiskt totalt obsolet. Den blinda acceptansen, för att inte säga omfamningen, av det politiska inom konsten har gjort frågan om den formella politikens avstånd helt irrelevant. Det ingen talar om är konstnärers möjlighet till ideologiskt inflytande över varandra och konstnärlig frihet som frihet från andra konstnärer – det vill säga inomkonstnärlig integritet. Det är mycket svårt att röra sig i ett stödsystem och i kulturlivet i stort om konstnärer själva kan fungera som gatekeepers åt varandra. Det slutar lätt i att vi håller i varandras koppel. Fraktionerna bakom den kollegiala fasaden talar vi tyst om när det är samordningsvinster som stödgivarna vill åt. För även om alla ler i minglet finns mycket litet solidaritet och säkerhet i kulturvärlden – det är talande att anslutning till A-kassan ökade dramatiskt i kultursektorn när covidkrisen slog till istället för att vara en självklarhet redan innan. Konsten är med andra ord inte en bransch som alla andra.

Istället för att ge näring och utrymme åt kufar och original som både för sitt eget och andras bästa bör få arbeta ostört pysslar intet ont anande tjänstemän och konsulenter med att beskäftigt marknadifiera kultursektorn med nätverksträffar, matchmaking och administrationsworkshops som om konstnärer inte kan skaffa vänner och samarbetspartners, marknadsföra sig på sociala medier eller sköta sin ekonomi som vuxna människor. Detta medverkar naturligtvis till allt tätare kontakter mellan konstnärer, som därmed får svårt att hålla armlängds avstånd till varandra. Intressanta friktioner, konflikter och stridigheter som ger näring till konstnärliga uttryck – för att inte tala om kritik – hålls borta och tonas ner när konstnärerna domesticeras av byråkrater som dukar upp med fiberirka frallor och kravmärkt kaffe i maktens korridorer. Nu finns bara en sorts konst och eftersom alla är vänner ombeds vi aldrig sjunga ”We shall overcome”. Salig Lars Vilks kritiserade hur ett förlamande konsensus tycks råda mellan kulturinstitutioner, konstnärer och kulturmedia i landet där alla är överens och vissa mer än andra. Kreativa konflikter kräver en viss distans. Och att konstnärlig positionering bygger på oliktänkande – åsiktsmångfald – är historiskt sett ingen nyhet. Med det sagt råder inte nödvändigtvis ett allas krig mot alla, men inte heller ska vi sträva efter allas vänskap med alla, vilket skulle innebära total stiltje och en förlamande, anti-konstnärlig tråkighet.

Men ifall det inte gäller snaskigt skvaller om vem som är barn till vem är väl sällan konstnärers inbördes förhållanden föremål för granskning. Det är kanske ointressant för de flesta och konstvärlden är en mycket liten värld. Samtidigt står konst som kulturform högt på den politiska agendan. Det pågår ett fåfängt försök att från politiskt håll definiera en konstnärlig kanon i Sverige, vilket aktualiserar frågan. Konsthistorikern Camille Paglia har avfärdat det postmoderna förgivettagandet att konstnärlig kanonisering utgör en politisk handling och hävdar att det är konstnärer som avgör vilken konst som tillhör kanon genom att i en efterkommande era erkänna tidigare konstnärers och konstverks drabbande inflytande över sitt eget skapande. Detta kan åstadkommas genom att motiv, scheman och tekniker återupprepas och återanvänds i ny konst, att konstnärer refererar och blinkar till avgörande verk och stilar, att man förhåller sig motvals till andra konstnärsskap och att nya fixstjärnor ersätter gamla som helt enkelt väljs bort och glöms bort i den pågående konstnärliga evolutionen. Både kyrklig och konstnärlig kanonisering är en skråangelägenhet, men till skillnad från påvlig kanonisering som sker auktoritärt uppifrån och ner genom en beslutsakt, sker konstnärlig kanonisering nerifrån och upp genom estetiska akter. Det handlar alltså i konstens fall inte om några demokratiska processer där branschmässigt utsedda ledamöter röstar om kanons utformning. Här slåss konstnär för konstnär med konstnärliga medel om vad som ska vara morgondagens klassiker. Och konstnärer med ambitioner konkurrerar väl om just det – framtiden. För handlar det bara om simpel överlevnad och social utveckling här och nu är det nog inte konst och det finns mer eller mindre effektiva sätt att säkra och osäkra den.

ÅSIKTSMÅNGFALD
Åsiktsmångfald (på engelska: ”viewpoint diversity”) bygger på tanken om radikal pluralism, det vill säga att acceptera och verka för att olika ideologiska, religiösa och på andra sätt kulturella världs- och livsåskådningar möts och ges utrymme parallellt. Åsiktsmångfald handlar om att erkänna att alla människor styrs av dogman och att vår moral, med socialpsykologen Jonathan Haidts ord, binder och förblindar oss så att vi bortser från aspekter som andra lägger märke till och värdesätter. För att vi ska kunna se problem och möjligheter bortom våra egna moraliska fördomar menar förespråkarna för åsiktsmångfald att vi måste få oliktänkande att frodas inom olika sfärer. Genom att främja yttrandrandefrihet och att aktivt undvika att odla en konsensuskultur – som ses som ett symptom för undertryckta åsikter i en grupp – menar anhängarna att åsiktsmångfald kan uppnås på till exempel arbetsplatser, skolor och i föreningslivet.

Text: Hedvig Jalhed
Bild: Målning av Willem van de Velde och etsning av Jospeh Coiny (Rijksmuseum, Amsterdam)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Ekot från Kroksjön – Med skogens mäktiga omfamning

Redaktionen — Wed, 04 Oct 2023 17:30:25 +0000

Kulturimperiet träffade Kristoffer Kabell på samma plats för fem år sedan. Då berättade han om planerna för det då nya kulturinitiativet Into the Woods. Planerna skulle realiseras och genomföras rakt ut i det skogsområde som delvis kringgärdas av den lilla idylliska Kroksjön, en bit från Unnaryd i östra Halland. Nu är det 2023, med värdefull distans till pandemiåren är det dags för ett återbesök. Vi parkerar bilen och påbörjar den ofrånkomliga vandringen in i skogen, förbi övernattarnas tält och stigen mot den lilla kvarnen, sedan vidare fram mot scenområdet framför den lilla scenen med det stilla vattnet som fond.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

När sommaren började övergå mot definitiv höst tog vi en återkoppling med Kristoffer Kabell för att få hans intryck och tankar, dels kring hur grundkonceptet Into the Woods i Unnaryd vuxit fram sedan starten, dels om årets festivalupplägg och även för få en liten inblick i vad som väntar arbetsmässigt under vintern med planering och förberedelser inför kommande års festival.

Hur skulle du vilja summera projektet så här långt?
”Min spontana summering blir: Nu jäklar är vi på gång på riktigt! 2018 körde vi ju en prototyp, men om vi räknar med även den så har vi ju faktiskt genomfört Into the Woods återkommande under de senaste fem åren”, konstaterar Kristoffer. ”Sommaren 2021 släppte man på covid-restriktionerna två veckor före det skulle dra igång och då valde vi att dela upp tredagarsfestivalen på tre endagarsfestivaler. På så vis nådde vi en potentiell publik på 600 personer eftersom 200 personer fick samlas samtidigt enligt de nya reglerna. Det blev även arbetsmässigt en fullträff under detta år eftersom vi kunde sprida ut festivalen över hela juli och på så vis få ut mer av etableringsarbetet men då på ett kanske mer lågintensivt sätt. Det var väldigt trevligt även under första pandemiåret 2020, men då fanns av förklarliga skäl bara 50 personer på plats”, minns Kristoffer. ”År 2019 spände vi bågen nästan lite för hårt. Ambitionen var då att skapa en lite större festival med ca 2 000-3 000 personer i publiken. När covid dök upp 2020 blev vi automatiskt tvungna att dra i handbromsen och testa lite mer konceptuellt och kvalitativt upplägg. Och det mynnade ut i många bra saker, för annars hade vi nog suttit med något som hade kunnat få ett eget liv, vilket är lätt hänt om man inte ser upp. Det uppstod så klart ett tufft ekonomsikt läge 2020, men kanske var det i det långa loppet bra eftersom vi fick möjlighet testa lite olika koncept. Vi strävar efter att göra Into the Woods så hållbart det bara går. I sommar har det kommit totalt1 300-1 400 besökare till Into the Woods, och som mest vid ett enskilt tillfälle kanske 500-550 personer. Hade vi haft alla 1 400 besökarna på en och samma gång hade naturen blivit nertrampad, vi hade behövt många fler bajamajor och polisen hade behövt vara på plats, viket definitivt hade krävt en helt annan organsiation”, menar Kristoffer.

Hur väl tycker du att årets upplaga föll ut?
”I år var året då väldigt mycket trots allt föll på plats. De negativa konsekvenserna från covid känns verkligen bakom oss. Vi körde endagsfestivaler även förra sommaren. Denna sommaren körde vi två endagsfestivaler och så avslutade vi då med en tredagars helgfestival. Då inser man ju också vilken skillnad det blir när folket stannar lite längre på platsen. En positiv effekt med att dela upp festivalen på det här sättet är att vi kan bredda vår målgrupp”, konstaterar Kristoffer vidare. ”Det är väldigt viktigt för oss att även lokalbefolkningen här känner att Into the Woods är deras festival också. Louise Hoffsten är ju till exempel helt fantastisk, en levande legend. Det var roligt att kunna boka in henne. Just den kvällen riktade vi oss just mot mer lokala besökare från närområdet. Bor man i Jönköping åker man kan- ske inte hit, då lyssnar man troligtvis på Louise Hoffsten i Jönköping i stället. Helgen efter när Vieux Farka Touré var här innebar det hans enda gig i Sverige i år, bortsett från något framträdande i Malmö i december. Vid sådana tillfällen kommer det automatiskt mer folk långväga ifrån. men samtidigt dök det även denna kväll upp en hel del besökare med lokal koppling”, menar Kristoffer. ”De artister som kommer hit och ibland kanske till och med startar sin turné just här verkar tycka att vår lilla speciellt placerade scen direkt framför Kroksjön skapar en intressant atmosfär för deras framträdande. Scenen sticker ju onekligen ut lite. Det blir en kontrast mot kanske Paris eller Frankfurt nästa dag. Artister som Vieux och även Loise Hoffsten spelar var och varannan dag. Giget för Vieux Farka Touré var till exempel det första för sommaren på deras europaturné. Ofta får vi faktiskt en lite extra krydda på det artisterna levererar hos oss”, slår Kristoffer fast. ”Jag tror att man blir lite överraskad när man kommer ner till området, efter ha kört eller gått någon kilometer längs den där geggiga grusvägen. Många hinner att undra och fråga sig vart man egentligen är på väg. Men det är en del i planen”, enligt Kristoffer.

Lägger du märke till om det många besökare som kommer tillbaka till er år efter år?
”Ja. Det gör det verkligen. Det blev en hel del som både kom till Hoffsten och därefter till tredagarsfestivalen, och det känns verkligen bra. Det är verkligenen trevlig 0ch positiv utveck- ling för Into the Woods.”

Hur mycket arbete lägger ni ner löpande under året för att få till kommande års Into the Woods?
”Det är himla svårt att veta exakt. En bra liknelse som någon använde och är att det är som ett isberg. Genomförandet när folk finns på plats och allt rullar på utgör bara toppen av allt nerlagt arbete dessförinnan”, funderar Kristoffer. ”Självklart blir allt lite lugnare på vintern, men därefter ökar intensiteten för arbetet med inför nästa års festival hela tiden”, avslutar han. Vi tackar Kristoffer för samtalet och lämnar Into the Woods spindel i nätet för några månader med lägre arbetstempo, och kanske nödvändigt utrymme även för andra parallella arbetsuppgifter. Det måste finnas tid också för ett liv bortom skogen.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Tankar om infall och utfall

Redaktionen — Wed, 27 May 2020 17:13:07 +0000

När saker måste skjutas på framtiden och utrymmet begränsas kan impulsiviteten sättas på prov, och allt går inte att styra efter på förhand konstruerade mallar och rutiner. Var och en hittar sitt eget sätt att förbereda sig på både det väntade och inväntade. Hur ser dynamiken ut mellan det direkta och det planerade? Hur pendlar en konstnär mellan det utåtriktade och målsökande, och det inåtvända och kontemplativa? Vi frågade halländska kulturskapare om deras infall och utfall.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Anna Sjövall. Foto: Teater Halland

Anna Sjövall, regissör och vd för Teater Halland, Varberg

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som konstnär/kulturaktör?
Jag är spontan och känslostyrd när jag regisserar, men förberedd. Att arbeta med intuition och lust i rummet är en viktig del av regisserandet. Samtidigt behöver jag hålla koll på vart vi är på väg och leda övriga i arbetet. Att alla ska kunna göra sitt jobb så bra som möjligt, att vi ska nå fram dit vi vill och att arbetsmiljön är god, är superviktigt.

Vad var ditt senaste konstnärliga infall?
Jag fattar konstnärliga beslut hela tiden. Nu senast beslutade vi om att genomföra Teaterns Dag i september utomhus. I morse beslutade jag att skicka iväg Osäkerhetens tid, en monolog jag skrivit och regisserat för ett nationellt projekt initierat av Dramaten. I fredags fantiserade jag kring om tre skådespelare kan spela alla proletära roller i Djurfarmen.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär/kulturaktör?
Be om lov.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som konstnär/kulturaktör?
Jag ångrar saker hela tiden och tycker alltid att resultatet kunde blivit bättre. Samtidigt är samarbetet och de aktuella omständigheterna alltid avgörande komponenter. Det flyktiga är en del av tjusningen med att arbeta med teater.

Vad har du för förväntningar på din konst, dina produktioner m.m?
Jag vill skapa stor konst som får det att röra sig i människor, beröra, förflytta perspektiv och fördjupa komplexa sammanhang.

Hur bedömer du som konstnär/kulturaktör om det du gör faller väl ut?
Det känns hos publiken om det landar. Sedan är det såklart roligt med recensioner så att även de som inte är på plats kan läsa om det man gjort.

”Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara.”

Om du som konstnär/kulturaktör skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Jag skulle uppmana politiker och beslutsfattare att satsa mer på kultur. Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara. Genom konsten kan vi tänka stort och fritt, där kan våra liv speglas och gestaltas, vi kan reflektera kring vår omvärld, samtid och dåtid, och där kan vi känna oss mindre ensamma. Genom konsten blir vi kreativa och innovativa. Idag behövs det mer än någonsin.

Linda Sturesson. Foto: Marcela Cubura

Linda Sturesson, författare och skribent, Stockholm (tidigare Halmstad)

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som författare?
Både och. Spontan eftersom jag på direkten kan behöva skriva ner det jag ser, hör eller tänker. Eftertänksam när jag sedan redigerar, då kan jag vända och vrida på orden till förbannelse. Skrivandet är för mig som att äta och dricka. Det är ett behov och jag måste göra det regelbundet. Blir jag hungrig måste jag äta omgående och får jag en idé måste den präntas ner direkt. Sedan måste texten, precis som mat, långsamt smältas i systemet innan den kommer ut på andra sidan.

Vad var ditt senaste konstnärliga/kulturella infall?
Jag vet inte om jag kan kalla det för konstnärligt/kulturellt, men jag fick ett infall om att jag skulle börja blogga om mitt stundande bröllop för Allt om bröllop. Tror att jag fick infallet av flera anledningar. Dels för att skapa en motvikt till hur bröllop ska vara. Dels så har jag inte haft så mycket sammanhängande tid de senaste månaderna för att skriva på min nästa roman, men samtidigt behöver jag skriva. Då passar det bra med korta blogginlägg som kan skrivas på språng. Vill dock helst nämna mitt näst senaste infall som resulterade i en utställning tillsammans med en konstnär. Konstnären använde mina boksidor som inspiration och teckningsblock vilket blev en väldigt stämningsfull och snygg utställning. Men det var som sagt mitt näst senaste infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som författare?
[Skrattar] Jag trodde blogga och i synnerhet inte om bröllop, men där hade jag fel så nu finns det väl inga gränser längre. Eller jo, jag skulle aldrig skriva något som skulle få negativa konsekvenser för mina kära och som skulle kunna skada min relation till dem.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som författare?
Nej, det är ingen idé att ångra några infall eller utfall eftersom de inte kan göras ogjorda. Däremot kan jag ha extremt mycket ångest för att jag låter andra läsa det jag har skrivit. Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. Då ångrade jag mitt infall att skicka ett manus till ett bokförlag och att jag sedan tackade ja när de ville ge ut boken. Kan konstatera att ångesten var onödig eftersom boken ju tas emot på samma sätt vare sig jag mår dåligt eller inte så då kan jag likväl låta bli. Fast lättare sagt än gjort.

”Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. ”

Vad har du för förväntningar på dina böcker/texter?
Att mina böcker och texter ska beröra, roa och skapa eftertanke.

Hur bedömer du som författare om det du gör faller väl ut?
Jag går på meddelanden från läsare. Många har skrivit att de känner igen sig eller att de har skrattat eller gråtit när de har läst min bok. Jag tolkar det som att boken då har fallit väl ut.

Om du som författare skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Svår fråga. Jag är mindre nöjd med en persons agerande just nu, men det kanske skulle vara taskigt att göra ett utfall mot en person i en bok där det står kvar för evigt och utan att hen har en chans till försvar, även om personen inte skulle läsa den. Just nu är det dock lockande. Och vem vet, kanske dyker det upp något som påminner om personens agerande i en text någon gång för trots allt så hämtar jag en del inspiration från verkligheten även om jag modifierar och broderar ut eller syr in. I min bok finns viss kritik mot vissa företeelser, men bara mellan raderna. Annars skulle utfallet möjligen vara mot överdriven konsumtion eller självgoda hycklare, men också detta bara mellan raderna.

Thomas och Ulla Frisk. Foto: Maths Jalhed

Thomas och Ulla Frisk, konstnärer, Haverdal

Är ni mestadels spontana och obetänksamma eller eftertänksamma och beräknande som konstnärer?
Vi upplever det mer som en lång eller kort process full av infallsvinklar och förslag. Först är man kanske spontan och frågande därefter eftertänksam sedan spontan igen och så eftertänksam igen eller tvärtom.

Vad var era senaste konstnärliga infall?
Vi arbetar inom ett visst ”språkområde”-tekniker eller efter en ”grundmodell” snarare en efter enstaka infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär?
Konstverk som inte leder till eftertanke och inre bearbetning.

Finns det något infall eller utfall som ni ångrar som konstnärer?
Thomas minns ett infall som inte kändes helt bekvämt. I slutet av 60-talet visades på Sveagalleriet i Stockholm en utställning med konstnärer från Västsverige. På vernissagen uppfördes en ”Happening” där Thomas och konstnären Yoshi Nakajima rullade in sig i mjöl och sprutade vatten på publiken. Publiken förfärades och det ledde också till att en i personalen sa upp sig samt att Thomas flickvän övervägde att göra slut.

”Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.”

Vad har ni för förväntningar på er konst?
Att stilla vår nyfikenhet d.v.s. arbeta konstruktivt med idéer i olika material.

Hur bedömer ni som konstnärer om det ni gör faller väl ut?
Det ingår i yrket att göra den bedömningen själv, eller? Självkritiken är mestadels hård men nödvändig. Tvivel finns med hela tiden. Blir man någonsin nöjd? Kanske blir det bättre nästa gång – däri ligger drivkraften att arbeta vidare och prova nya grepp. Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.

Om ni som konstnärer skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Något som funnits med i ”grundmodellen” från början är miljöfrågor. Vi deltog t.ex. i början av 70-talet i en protestmarsch genom Halmstad. Giftiga innehåll i tvättmedel var ett aktuellt ämne så på plakaten stod ”Varför skall tvätten vara vitare än vit när Nissan är skitigare än skit”.

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.