musik – Tidskriften Kulturimperiet

Ekot från Kroksjön – Med skogens mäktiga omfamning

Redaktionen — Wed, 04 Oct 2023 17:30:25 +0000

Kulturimperiet träffade Kristoffer Kabell på samma plats för fem år sedan. Då berättade han om planerna för det då nya kulturinitiativet Into the Woods. Planerna skulle realiseras och genomföras rakt ut i det skogsområde som delvis kringgärdas av den lilla idylliska Kroksjön, en bit från Unnaryd i östra Halland. Nu är det 2023, med värdefull distans till pandemiåren är det dags för ett återbesök. Vi parkerar bilen och påbörjar den ofrånkomliga vandringen in i skogen, förbi övernattarnas tält och stigen mot den lilla kvarnen, sedan vidare fram mot scenområdet framför den lilla scenen med det stilla vattnet som fond.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

När sommaren började övergå mot definitiv höst tog vi en återkoppling med Kristoffer Kabell för att få hans intryck och tankar, dels kring hur grundkonceptet Into the Woods i Unnaryd vuxit fram sedan starten, dels om årets festivalupplägg och även för få en liten inblick i vad som väntar arbetsmässigt under vintern med planering och förberedelser inför kommande års festival.

Hur skulle du vilja summera projektet så här långt?
”Min spontana summering blir: Nu jäklar är vi på gång på riktigt! 2018 körde vi ju en prototyp, men om vi räknar med även den så har vi ju faktiskt genomfört Into the Woods återkommande under de senaste fem åren”, konstaterar Kristoffer. ”Sommaren 2021 släppte man på covid-restriktionerna två veckor före det skulle dra igång och då valde vi att dela upp tredagarsfestivalen på tre endagarsfestivaler. På så vis nådde vi en potentiell publik på 600 personer eftersom 200 personer fick samlas samtidigt enligt de nya reglerna. Det blev även arbetsmässigt en fullträff under detta år eftersom vi kunde sprida ut festivalen över hela juli och på så vis få ut mer av etableringsarbetet men då på ett kanske mer lågintensivt sätt. Det var väldigt trevligt även under första pandemiåret 2020, men då fanns av förklarliga skäl bara 50 personer på plats”, minns Kristoffer. ”År 2019 spände vi bågen nästan lite för hårt. Ambitionen var då att skapa en lite större festival med ca 2 000-3 000 personer i publiken. När covid dök upp 2020 blev vi automatiskt tvungna att dra i handbromsen och testa lite mer konceptuellt och kvalitativt upplägg. Och det mynnade ut i många bra saker, för annars hade vi nog suttit med något som hade kunnat få ett eget liv, vilket är lätt hänt om man inte ser upp. Det uppstod så klart ett tufft ekonomsikt läge 2020, men kanske var det i det långa loppet bra eftersom vi fick möjlighet testa lite olika koncept. Vi strävar efter att göra Into the Woods så hållbart det bara går. I sommar har det kommit totalt1 300-1 400 besökare till Into the Woods, och som mest vid ett enskilt tillfälle kanske 500-550 personer. Hade vi haft alla 1 400 besökarna på en och samma gång hade naturen blivit nertrampad, vi hade behövt många fler bajamajor och polisen hade behövt vara på plats, viket definitivt hade krävt en helt annan organsiation”, menar Kristoffer.

Hur väl tycker du att årets upplaga föll ut?
”I år var året då väldigt mycket trots allt föll på plats. De negativa konsekvenserna från covid känns verkligen bakom oss. Vi körde endagsfestivaler även förra sommaren. Denna sommaren körde vi två endagsfestivaler och så avslutade vi då med en tredagars helgfestival. Då inser man ju också vilken skillnad det blir när folket stannar lite längre på platsen. En positiv effekt med att dela upp festivalen på det här sättet är att vi kan bredda vår målgrupp”, konstaterar Kristoffer vidare. ”Det är väldigt viktigt för oss att även lokalbefolkningen här känner att Into the Woods är deras festival också. Louise Hoffsten är ju till exempel helt fantastisk, en levande legend. Det var roligt att kunna boka in henne. Just den kvällen riktade vi oss just mot mer lokala besökare från närområdet. Bor man i Jönköping åker man kan- ske inte hit, då lyssnar man troligtvis på Louise Hoffsten i Jönköping i stället. Helgen efter när Vieux Farka Touré var här innebar det hans enda gig i Sverige i år, bortsett från något framträdande i Malmö i december. Vid sådana tillfällen kommer det automatiskt mer folk långväga ifrån. men samtidigt dök det även denna kväll upp en hel del besökare med lokal koppling”, menar Kristoffer. ”De artister som kommer hit och ibland kanske till och med startar sin turné just här verkar tycka att vår lilla speciellt placerade scen direkt framför Kroksjön skapar en intressant atmosfär för deras framträdande. Scenen sticker ju onekligen ut lite. Det blir en kontrast mot kanske Paris eller Frankfurt nästa dag. Artister som Vieux och även Loise Hoffsten spelar var och varannan dag. Giget för Vieux Farka Touré var till exempel det första för sommaren på deras europaturné. Ofta får vi faktiskt en lite extra krydda på det artisterna levererar hos oss”, slår Kristoffer fast. ”Jag tror att man blir lite överraskad när man kommer ner till området, efter ha kört eller gått någon kilometer längs den där geggiga grusvägen. Många hinner att undra och fråga sig vart man egentligen är på väg. Men det är en del i planen”, enligt Kristoffer.

Lägger du märke till om det många besökare som kommer tillbaka till er år efter år?
”Ja. Det gör det verkligen. Det blev en hel del som både kom till Hoffsten och därefter till tredagarsfestivalen, och det känns verkligen bra. Det är verkligenen trevlig 0ch positiv utveck- ling för Into the Woods.”

Hur mycket arbete lägger ni ner löpande under året för att få till kommande års Into the Woods?
”Det är himla svårt att veta exakt. En bra liknelse som någon använde och är att det är som ett isberg. Genomförandet när folk finns på plats och allt rullar på utgör bara toppen av allt nerlagt arbete dessförinnan”, funderar Kristoffer. ”Självklart blir allt lite lugnare på vintern, men därefter ökar intensiteten för arbetet med inför nästa års festival hela tiden”, avslutar han. Vi tackar Kristoffer för samtalet och lämnar Into the Woods spindel i nätet för några månader med lägre arbetstempo, och kanske nödvändigt utrymme även för andra parallella arbetsuppgifter. Det måste finnas tid också för ett liv bortom skogen.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Fågelle söker sina rötter

Redaktionen — Sun, 01 Oct 2023 15:15:52 +0000

Musikern Klara Andersson har varit på väg i drygt tio år sedan hon lämnade Halmstad och hela äventyret verkar mer och mer hitta sina utvecklade former. Via intressanta kontakter och samarbeten, naturlig experimentlusta och framväxande visioner inför framtiden, befinner hon nu sig hemma igen. Med fortsatt bas i Berlin parallellt med Halmstad och även Hallands inland, går hon nu vidare. Kulturimperiet träffade henne för ett samtal.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Klara valde en, som hon uttrycker det, ”märklig” kurs i ljudkonst i Norrköping när hon gav sig i väg ut från Halmstads relativa trygghet för tiotalet år sedan. Hon hade redan då ägnat en stor del av sin tid åt musiken och detta blev en form av startskott för inriktningen på hennes fortsatta seriösa utveckling och kommande musikkarriär. I Norrköping erbjöds en kurs i två delar. Klara minns tillbaka:

”Jag flyttade dit och skulle egentligen bara vara kvar där en termin, men så gick jag fortsättningen också. Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industribyggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde. Den var inte i skick så att det gick att hyra ut i annat sammanhang. Det var lite ruff atmosfär så att man kunde göra speciella och stora grejer. Det ligger ju även nära till för att folk ska kunna komma dit från Stockholm.”

Fanns det motsvarande möjligheter i Berlin när du så småningom hamnade där?

”Nej inte direkt, men det pågår en väldigt intensiv kamp mot gentrifiering, väldigt kraftfull. Utan det engagemanget hade även Berlin till slut blivit som vilken europeisk storstad som helst.”

”Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industri- byggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde.”

En vidare tanke

Jag kommer ihåg ett tillfälle där du och flera andra unga halmstadförmågor var inbjudna till en workshop med Mats Gustafsson och The Thing i Isildurs Banes gamla lokaler i det fantastiska och speciella kulturhuset i före detta folkparken i Halmstad. Workshopen var för övrigt ett av Isildurs Bane-musikern Mats Johans- sons många goda initiativ genom årens lopp.

”Ja, just det! Jag fick testa att dirigera och höll på att välta en mick! Det var dessutom vädigt kul att jag fick träffa just Mats Gustafsson nu igen i sommar. Vi spelade på samma dag i kvarnen i Harplinge och vi hängde hela dagen.” Klara fortsätter:

”Vid tiden för workshopen kände jag att jag ville göra något annat än popmusik och singer-songwriting, men jag visste inte riktigt vad. Mats Gustafsson var faktiskt den som kickade igång en vidare tanke. Jag kände att det kunde handla om något helt annat, som har andra, inte bara ideal, utan även allt annat runt om- kring när det handlar om att skapa ljudkonstmusik. Det skapades någon slags energi och ett annorlunda fokus för mig. Just energin betyder allt när det gäller improvisationsmusik”, menar Klara och kommer osökt in även på sin tid i Göteborg:

”När jag sedan kom i kontakt med Henryk Lipp, som ju har otrolig känsla för låtskrivande och någon slags popstruktur, samtidigt som han är öppen och intresserad av experimentella saker, påverkade han mig också att våga gå tillbaka till pop- musiken. Jag upplevde popen som begränsande, den var fienden på något vis, men samtidigt var den naturlig för mig, Jag har hållit på med att skriva låtar sedan fem års ålder”, berättar Klara vidare. ”Henryk fick mig att inse att det är inget att vara rädd för. Har man koll på vad man gör och arbetar på spännande sätt kan det bli ett intressant avstamp. Man behöver inte bli låst och det är heller inget som nödvändigtvis kommer att diktera helheten”, har Klara numera insett.

Den svenska vreden

Ditt senaste album har titeln Den Svenska Vreden. Vad står det för? Är svensk vrede unik eller specifik gentemot den vrede som uppstår i andra länder och på andra platser?

”Jag vet inte om jag har ett svar egentligen. Det var ett intressant koncept, och jag tyckte väl att det satte fingret på någonting som hade vuxit inom mig under tiden i Göteborg. Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”, funderar Klara vidare.

Finns det kanske mer vrede i samhället idag än vad som var fallet för tio år sedan?

”Ja, det tror jag faktiskt, och med all rätt. Vrede kan naturligtvis vara konstruktiv. Den är ett symptom på många saker som har fått gå alldeles för långt. Vreden kan både vara konstruktiv och är absolut en viktig drivkraft. Min vrede riktar sig nog mest mot människor som beter sig dumt och naivt i olika situationer. Det händer hela tiden och det skapar så mycket vantrivsel, och just vrede”, konstaterar Klara.

”Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”

Berättelsen om Hallands inland

”Nästa skiva ska istället handla om Hallands inland. Jag är ju uppvuxen inåt landet, i Sennan. Det är visserligen inte långt härfrån Halmstad, men det finns en skillnad som är intressant för mig. Jag är jätteimponerad av allt som händer och utvecklas i till exempel Unnaryd. När man tänker på Halland så tänker man i första hand på kusten och de städer som ligger där. Det finns en berättelse som alltid har pågått inne i landet, men som är lite glömd”, menar Klara. ”När jag tänker på min egen uppväxt så inser jag att där finns något som inte är tillräckligt exponerat. Det känns också som att det finns utrymme för nya samarbeten i denna del av Halland. Men jag vet riktigt hur det ska gå till, det är väldigt tidigt men väldigt spännande för min del. Jag är på jakt efter om det finns någon som man inte har stött på och som sitter inne i skogarna och spelar något instrument eller kanske producerar techno eller något annat. Det skulle vara spännande hitta. Men jag har redan tagit kontakt med vissa olika, så det är mycket på gång. Det känns konstnärligt väldigt givande. Jag har också träffat en hel del människor som jag inte kände tidigare förra omgången jag bodde här som är jättespännande och som jag har börjat samarbeta med på olika sätt. Det känns bara lite konstigt och tråkigt att alla de som har varit en inspirationskälla för mig i Halmstad numera har fått sina stöd indragna från regionen. Jag tänker bland annat på Harp Art Lab, Isildurs Bane och Operation Opera. Jag blir förbannad och tänker att skylta inte med mig Region Halland, när ni samtidigt ska ta bort resurserna till allt som har inspirerat mig att välja denna väg.”

Förändringens vindar

”När jag flyttade från Halmstad fanns ju fortfarande Kulturhuset i Folkparken kvar med allt vad det kunde generera. När jag kom tillbaka fanns bara en nybyggd lokal i en annan del av staden i stället som ju är vad den är. Men jag hann ju trots allt smyga runt i det fantastiska huset, med alla sina möjligheter inför framtiden, och utforskade varje skrymsle och vrå. Tyvärr insåg man väl inte dess potential. Så kan det fungera i en mindre stad. Nu kanske inte Halmstad själva egentligen vill beskrivas som en mindre stad, men så är det ju trots allt. Även om man vill uppfattas som stor och internationell. Det är ju även därför man blir så sur när man i Halland motsägelsefullt klipper av försörjningen till helt unika verksamheter som är så speciella och utvecklade, vilka man istället naturligtvis borde stötta och skydda. I Norrköping var man verkligen bättre på att lyfta det som fanns. Kulturpersoner är ju bra på att göra mycket för lite pengar, så det behöver inte kosta så mycket. Men man behöver väl inte stället aktivt försöka underminera …”

Vem är Fågelle?

Du har ju valt att kalla dig Fågelle i samband med din artistroll och blir alltmer känd både i Sverige och internationellt. Hur upplever du dina möjligheter och förutsättningar att nå ut med ditt koncept, och vad ger det dig för frihet inför framtiden?

”Det finns en värld och det finns en möjlighet för mig att iscensätta den spänning som finns i musiken på andra sätt. Om man kan hjälpa musiken så att den på ett bättre sätt landar, om man kan ge en liten röd matta in för folk, då vill jag göra det. Jag hur ju även arbetat med foto och liknande sedan länge och tycker att det är intressant. Det finns en tydlig bild av hur projektet ser ut och vad det är för trial, färger och känslor som gäller. Men som man självklart också bryter mot ibland. Framför allt musikaliskt. Det är ju lätt att vara lite mer strikt när det kommer till det visuella. Jag siktar på att göra något som inte har gjorts innan, det är alltid målet”, förtydligar Klara. ”Man vill så långt det är möjligt ha sitt eget utrymme som man vill utforska, och då hjälper det till att sätta in det i ett visuellt sammanhang. Man mäter ut sitt territorium ännu mer den vägen, och det känns spännande”, menar Klara. ”Sedan blir det ju ganska annorlunda live, och jag och Henryk har pratat om att det handlar om två olika världar. Ibland blir det ganska ängsligt när folk ska försöka sig på att hantera livesituationen. Jag får känslan av att det är viktigare att det blir korrekt än att det blir bra. Jag kan känna att det kanske räcker med en av tre verser och sedan halva refräng- en. Sedan hittar man ett helt nytt arrangenamg som folk uppskattar och som känns skitbra. Man får essensen och får i sig låten. Livebiten har för övrigt utvecklats och blivit ganska stark i sig, och vi är också nyfikna på att även få in denna del i produk- tionen. Det är ett sätt att jobba som också känns spännande musikaliskt. För mig blir närvaron och känslan i rummet väldigt viktig. Alla element som fanns med i produktionen behöver inte vara med. Det gäller att hitta rätt utrustning och spela med den på kreativa sätt”, konstaterar Klara.

Hemma igen

”Det jag upplever här och nu är ju ändå hemma för mig och det kommer det alltid att vara. Än så länge är jag även kopplad till Berlin, och det är ju en helt galen stad med mycket acceptans och öppenhet. Det är väldigt tacksam att göra experimentell musik just där. Ibland är det skönt att känna sig som en alien och ibland vill man inte alls vara en alien”, avslutar Klara och går ut i solskenet på Storgatan i en av sina hemstäder, Halmstad. Nästa framträdande som väntar henne är på årets WayOutWest i hennes tidigare hemstad Göteborg.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Tankfull musik med utgångspunkt i skeendet

Redaktionen — Fri, 20 Dec 2019 14:14:49 +0000

Kompositören Tommie Haglund är en speciell kulturpersonlighet som gjort valet att stanna kvar och verka från Halmstad, dit han flyttade från Kalmar i unga år. Hans mångfasetterade och komplexa musik täcker, hanterar och utforskar såväl existensens ljusa som mörka delar på ett sätt som imponerar utan att på något vis avskräcka, tvärtom. Har man en gång trätt in i den Haglundska världen inser man snart att här finns mer att hämta, ta intryck av och lära sig av. Skapandet av musiken sker i sin process förlagd till bostaden i det gula huset från 1923, där penseldragen och uttrycken på väggar tak signerade Halmstadgruppens Erik och Axel Olsson samt Waldemar Lorenzon understryker och kompletterar den totala konstnärliga närvaron.

Det är första gången jag besöker Tommie Haglund i hans vackra bostad med högt läge över Halmstad, inte långt från Hallands sjukhus och med bokskogen på Galgberget direkt bakom sig. Det gula stora huset i klassisk stil från tidigt 1900-tal, får för tillfället ett burspråk över entrén renoverat, men annars finns det inget som stör helheten, lugnet och harmonin på platsen denna lite gråmulna decembereftermiddag. Väl inne i huset noterar Tommie mitt intresse för den speciella boendemiljön och ger mig välvilligt en liten husesyn bland annorlunda trapplösningar, vackra rum på flera plan och med en omslutande närvaro av tidsepoker, vägg- och takmålningar signerade Halmstadgruppen, och så klart en atmosfär bestående av musikalisk skaparkraft. Även Tommies fru Elisabet arbetar med musik som pianist och detta bidrar naturligtvis till det totala intrycket av en balans och en känsla även av ett rumsligt konstnärskap.

Ett rum för många känslor

Tillbaka på bottenplanet sjunker vi ner i de inbjudande gula sofforna bredvid flygeln i vardagsrummet som också utgör Tommies arbetsrum. Jag lyfter med Tommies tillåtelse bort lite av det aktuella arbetsmaterialet från soffan vilket även ligger fördelat och utlagt på såväl flygeln som den stora orientaliska mattan på parkettgolvet. Skapandets hand, tanke och känslor präglar rummet och nuet. Tommie Haglund är en välkänd hallandsbaserad kulturpersonlighet som det redan skrivits spaltkilometer om, en mycket välrenommerad professionell kompositör som figurerar i många olika musikaliska sammanhang, såväl nationellt som internationellt. Respekten för honom och hans uttrycksformer är självklara och uppenbara. Mitt i detta möter jag en ödmjukhet och närvaro som känns lite udda i dagens kulturklimat och tidsanda. Vem är egentligen Tommie Haglund och hur ser hans arbetsvardag ut, vad krävs för att hans musik ska växa fram och slutligt nå fram och ut till hans publik, lyssnarna?

Det vardagliga arbetet och skapandet

Hur kan en kompositionsprocess se ut för dig?
– Som det ser ut nuförtiden handlar det om ofta om någon musiker eller kanske orkester som har en utgångsidé och vill göra en beställning. Just nu har jag till exempel några olika alternativ att välja mellan, olika beställningar från olika håll. Det kan vara rätt jobbigt för man vet att det tar tid, jag får lägga några år av mitt liv på någonting, så det gäller att verkligen välja noga och inse vad det är jag verkligen vill göra. Nu ska jag ta ställning till en pianokonsert med Göteborgssymfonikerna och Niklas Sivelöv, sedan har jag en flöjtkonsert och en operaförfrågan. Men jag tror nog att jag bestämt mig för pianokonserten. Jag tänker först när jag ska börja att jag kan ingenting, för då har man just avslutat ett stycke och tagit ut all musik man har inom sig. Det finns ingenting kvar helt enkelt. Jag får ladda batterierna på nytt och behöver en återhämtningsperiod då jag bara kan få vara. Kanske kan man göra lite utåtriktade saker som några föreläsningar eller till exempel en intervju inför publik. Jag går och väntar och så går jag och fiskar efter någonting att hänga upp det hela på. Vad är det för en stämning som ska gälla, just nu vet jag inte vad det är för läge som jag är beredd att utsätta mig för i det här nya stycket. Symfonin som jag skapade var en lång process, ett nästan en timme långt verk i en sats. Jag blev dränerad efter det, och jag vill inte göra något liknande igen. Men så kan det helt plötsligt dyka upp någon klang eller liten slinga, eller bara en stämning som påminner mig om att det här måste jag in djupare i. Då samlar jag in allt, alla idéer som dyker upp, och säger ja till allt. Detta är den häftigaste delprocessen av allihop.

”Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik.”

Arbetsbalans med avbrott

Hur gör du dig fri i vardagen?
– När jag arbetar är det första jag ser till att hålla telefonen avstängd. Första halvtimmen går alltid åt till att ringa det eller de samtalen som Elisabet har bett mig och påmint om, fixa något med bilen, kontakta morsan eller så. Efter det är jag inne i ett slags sköldpaddsskal där det inte existerar något annat än mina idéer och tankar. Jag dyker in i olika tillstånd beroende på vart musiken tar mig. Sedan när känner mig helt utmattad efter ungefär en timme eller någonting, då slutar jag. Ibland kan sluta mitt i när det är som bäst också, bara för att jag vet att är det värt att hålla kvar så kommer det tillbaka. Efter lunch funkar det som bäst för mig, efter ett par timmar går jag ner till Konditori Regnbågen och tar en fika. Sedan arbetar jag en stund tills Elisabet kommer hem, därefter äter vi middag, pratar lite, kanske ser på teve. När hon går och lägger sig, då börjar jag igen. Jag är igång med musiken på nytt och det varierar hur länge jag håller på, oftast fram till två, halvtre på natten. Så där håller jag på dag ut och dag in tills jag blir helt utmattad. Det måste också finnas utrymme för lite avbrott då och då. Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik. Jag kan bli trött på mig själv som kompositör ibland, när det blir för mycket runt omkring. Man kan helt enkelt börja fundera kring vem man själv egentligen är. Man deltar i något sammanhang och alla har sådan otrolig respekt och pratar till en på ett sätt som om man vore någonting. Det är ju inget konstigt med mig, jag är bara som vilken idiot som helt helst.

Konsten att hitta vägen ut

Har du några fasta rutiner och vanor när du komponerar?
– De fasta rutinerna innebär att man går in ett slags transtillstånd där man försöker hitta de extatiska punkterna och klangerna. Det är som att ge sig in i en skog där man måste hitta stigen. Ibland syns inte stigen och ibland är den jättetydlig, men ibland syns den helt enkelt inte och då måste man hitta en länk till nästa fas.

”I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall.”

Den konstnärliga friheten och behovet av icke-styrning

Vad innebär konstnärlig frihet för dig?
– Det är allt. När jag fick en beställning av en violinkonsert från USA, där en dold miljonärska ville få ”något pastoralt”, förklarade jag för henne att då är det bättre att du tar kontakt med någon filmkompositör. Det är nog enda gången jag har fått säga ifrån där någon har försökt att styra mitt skapande. Annars har jag inte varit utsatt för att någon direkt har försökt att ge mig direktiv. Om jag hade vetat att jag skulle arbeta utifrån olika direktiv när jag valde den här banan, så hade det absolut inte gått. Det skulle aldrig fungerat för min del. Man har i och för sig försökt lite med styrning som när till exempel när Konstnärsnämnden menade att arbetar man med feministiska projekt så är det lättare att få pengar, alltså om man då är villig att göra något som anknyter till detta och framhåller saken. Sådant gör mig bara mer anti, jag blir bara förbannad. Vill jag göra det, så vill jag inte ha någon som talar om det för mig. Därför blev jag glad när jag hörde någonstans att regeringen har tillsatt någon form av utredning kring politisk styrning av konst. Jag bävar lite och skulle vilja veta mer om hur till exempel ett parti som Sverigedemokraterna menar när de säger att konst inte får lov att vara provocerande. De är ju själva inte främmande för att vara provocerande. Det skulle vara intressant att få till en debatt om detta. Jag själv har inte hållit på med politisk konst på det viset och stått på barrikaderna och slagits för någon vänstergrej, eller för monarkin eller något annat. Jag har inte engagerat mig på det viset utan har istället velat prata om det som är inuti mig och som jag tror finns inom alla människor i alla fall, en känsla av vilsenhet ibland, att man kan vara upplyft, att man behöver läkning och tröst. Livet är svårt, det är ingen dans på rosor. Om du har förstått det, måste du hitta en väg framåt som kan bära dig. I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall. Det är väl därför jag har hållit på med det här. Jag har aldrig haft en aning om det här skulle lyckas eller inte, men det har varit tvunget att göra.

”Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar.”

Frihetskraften och kärleken

När känner du dig fri i allmänhet, som människa?
– Jag känner mig oerhört fri när jag befinner mig framför en orkester eller ensemble, när de spelar ett stycke första gången, och det är bara jag som bestämmer. Ska vi till exempel ta ner tempot eller ska vi gå upp? Ytterst är det bara jag som avgör, och det är en lite skrämmande frihet också, faktiskt. Man har ju ett väldigt stort ansvar och kan inte bara fibbla hur mycket som helst, man måste veta vad man vill. Då kan jag verkligen känna en stor frihet. Ett annat läge för en renodlad frihetskänsla är de stunderna när man får något som strömmar igenom sig som man kan känna… Swedenborg talade om influxus … som något som är väldigt mycket större än en själv. Ibland kan man känna det när man komponerar, att nu händer det något som är långt mer än vad jag kan och förmår, men man har det och har grepp om det. Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar. Det finns några punkter där som träffar så djupt. Ibland kan det bli skrämmande rent av. Situationen blir helt förlösande och medför en total frihetskänsla. Jag känner också en stor frihet när jag leker med mitt barnbarn, när vi hittar på lekar och kan göra vad som helst. Det liknar så mycket mitt skapande när jag leker med den här lilla tjejen. Det finns inga begränsningar eller normer, allt kan hända och det enda som existerar är kärlek. Jag tror att frihet i kärlek, det är det största som finns.

Respekten för omgivningen

Vad kan göra att du känner dig låst?
– Om man gör någonting och får fantastiska recensioner eller det kommer någon musiker som ska spela något och har jättehöga förväntningar på nästa sak som man ska göra så kan jag känna mig fruktansvärt låst. Jag måste prestera något som är i paritet med det föregående, det måste bli lika bra. Det är ju bara jag själv som ställer upp de där tankarna. Jag avskyr att Tommie Haglund ska vara på ett speciellt sätt. När man kommer för att lyssna på mig och för att jag ”kan och vet så mycket”, det tycker jag är jobbigt, och då kan jag känna mig låst. Då brukar jag försöka rikta ut mig istället för att lära mig något av den här individen eller den här musikern jag träffar. Man måste ha respekt för andra och jag kanske kan få höra något eller få insikt i eller lära något som jag inte vet. Jag tar in något, försöker lära mig något av andra musiker och människor jag möter. Det är så fruktansvärt mycket som jag inte vet i alla fall, vi vet så fruktansvärt lite allihop. När jag går in i de där tankarna då känner jag mig inte låst längre.

Att våga erkänna sina skuggor

Vad vill du fånga i din musik?
– Litegrann av det jag pratade om tidigare. En blandning av de här extatiska ögonblicken. Att inte backa för att det finns skuggor i våra liv. Om vi inte bejakar att dessa skuggor finns, då blir livet svårhanterligt. Om vi inte vågar erkänna vår skugga, som Jung talade om bland annat, att vi måste erkänna de svarta sakerna som finns och domptera dem, försöka styra dem mot något läkande och positivt. Vi har alla förutsättningar för ondska i oss, vi ska inte inbilla oss att vi är bättre än dem som levde på trettiotalet och plågade folk i läger i Tyskland och Sovjetunionen. Vi har val att göra, och jag vill gärna beskriva det här i min musik. Den bottenlösa sorgen som man kan känna över att livet tar slut, att jag inte vet vad som händer sedan. Jag hoppas, men jag vet inte. Men samtidigt de enorma lyckopunkterna man känner i gemenskap med andra människor, i mötena med vänner och barnbarn. Kärleken i mötena. Kärleken till publiken när luften plötsligt verkar stå still, alla är med, alla är där så att säga, och upplever gemensamt något som är väldigt starkt i ett viss konsertögonblick, när musikerna är på topp och har hittat klangen och rytmen i stycket.

Det utsuddade samtalet

Vad vill du frigöra med din musik?
– Jag vill att människor ska öppna sig. Det finns en sådan utvecklad polarisering idag där man inte klarar att öppna sig för varandras tankar. Ibland vågar man inte säga vad man tycker eftersom det finns en rädsla för att för att såra någon. Om man säger vad man verkligen tycker så riskerar man att personen inte kommer att vilja prata och kommunicera längre. Man går i konflikt i stället. Jag menar, om du vågar lyssna på mig när jag pratar om de svartaste sakerna så ska jag också visa dig de ljusaste sakerna. Om alla bara skulle meditera tjugo minuter varje dag i tre månader så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Då tror jag att vi skulle få ett helt annat samtalsklimat. Vi är ju de mest komplicerade varelser vi känner till. Kosmos är ju oändligt och med gigantiska tomma planeter utan liv, men det är ju inte storleken på planeterna som är det är det mest fascinerande. Där har konsten en uppgift att försöka reda ut kommunikationen mellan människor, och jag vill dra mitt lilla strå till stacken åt folk som kommer och lyssnar. Jag har en ganska stor erfarenhetsbank av livet som gör att det känns lätt att förstå människor som har råkat illa ut. Man vill inte ömka dem utan snarare försöka lyfta dem. Om du har panikångest, då måste du ut. Du får inte låsa in dig. Det ligger ett ansvarstagande i att resa sig. Vi har alla den här typen av känslor, och vet man det så blir allt mycket enklare. Om man stänger av varandra och slutar att lyssna, då kollapsar allt. Och vi är på väg dit ibland, känner jag. Det är samma med konsten som man riktar mot någon. Den måste kommuniceras så att känslorna kan plana ut och bli hanterbara. Det måste existera parallella världar, både triviala, som man inte får förakta, och mer utvecklade och mångfasetterade för att allt inte bara ska bli fattigt.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.

Djupt in i de mjuka skogarna

Redaktionen — Mon, 05 Aug 2019 10:59:58 +0000

Musikern och kulturarrangören Kristoffer Kabell lever som han lär, omgiven av det halländska inlandets omslutande grönska. Kulturimperiet träffade honom hemma i Unnaryd för en pratstund om frihet och krav.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Rakt in i skogarna innanför det så välbesökta halländska kustlandskapet ligger det lilla, och på sitt sätt kulturellt nyvaknade samhället Unnaryd, mitt i sin fantastiska omslutande natur med skog och sjöar i otroligt vacker symbios. Nyvaknat i så motto att en mängd olika spännande kulturhändelser och kulturarrangemang numera här avlöser varandra kontinuerligt år efter år. Lokalproducerat möter nationella och internationella strömningar samt artister och konstnärer från olika håll. Konceptet erbjuder alla unnarydsbor och inte minst alla andra som lever i praktisk närhet, och vill ta sig sig några mil för att på plats uppleva flera och kanske ibland lite annorlunda och utmanande kulturyttringar.

Att det är möjligt att leva ett annat liv än det som normalt förväntas av kulturarbetare är Kristoffer Kabell ett levande bevis för. Samtidigt som han är i mitt i samtiden, står han i ständig kontakt med naturen. Foto: Maths Jalhed

Kabelleffekten

Ett nav i sammanhanget utgörs av familjen Kabell som i samspel med flera andra engagerade kulturmänniskor under senare år på olika vis anslutit sig det det kulturkluster som uppstått på denna plats. Kulturimperiet valde att träffa Kristoffer Kabell för att få en liten inblick och ett samtal om ett kulturengagemang, där hårda villkor varvade med mjuka tankar och eftertänksamhet kan leda till nya intressanta och följsamma möjligheter. Allt byggdes inte på en dag i Rom heller som bekant.

Kristoffer är äldst av syskonen i familjen Kabell, där även Johannes, Julia och Jonatan finns med i den direkta vardagen och i det gemensamma livet. Alla håller de på med kultur med lite varierade inriktningar.

En livsplats för livet

Kristoffer känner starkt att han numera verkligen har hittat rätt livskoncept här på hemmaplan efter ett antal år som omfattat såväl utbildning och perioder med vistelser och upplevelser på flera olika ställen och platser utomlands. Tillsammans med Andrea Wittmar bor han nu i ett litet rött hus med stor trivselfaktor och vackra gröna glasdörrar upphittade på en gammal loge någonstans. Tvärs över gårdsplanen, i ett gult större tvåvåningshus bor flera andra av Kristoffers närmaste och viktigaste medmänniskor som ingår detta livsupplägg. För ett antal år sedan valde man att gå samman och gemensamt köpa denna skogsfastighet, som sedan bit för bit har utvecklats till ett community, där även en del andra näraliggande hus och boende runt omkring ingår.

Ett annorlunda liv där civilisationen möter skogen utspelar sig hos Kristoffer Kabell och hans vänner. Foto: Maths Jalhed

Vägen mot musiklinjen

Kristoffer menar att syskonen fått växa upp under såväl fria som trygga omständigheter ”här ute i skogen”, som han uttrycker det. Friheten var väl en viktig faktor för att kunna utvecklas just i den här riktningen. Redan som fyraåring fick han sitt första trumset och efter de första skolåren på Örnaskolan i Hyltebruk valde han att fortsätta på musiklinjen vid Sturegymnasiet i Halmstad, vilket han inte ångrat i förlängningen.

– Den miljön som fanns där då, och som jag hoppas fortfarande lever kvar, var oerhört viktig för mig. Jag har fortfarande kvar många av mina vänner från den tiden i Halmstad. Att bli musiker kändes då som en given och utmanande utveckling. Den kreativa, fria miljön på Stureskolan den var då, och som jag tror att den fortfarande är, kändes väldigt stimulerande. Allt var väl inte en bara en dans på rosor. När det går från relativt kravlöst lekande och utforskande och det uppstår, någon form av, kanske inte konkurrens, men något åt det hållet, blir situationen förändrad. Det kom in folk med andra ingångar och förväntningar på sig kanske hemifrån. När det började ställas mer och fler krav blev situationen genast jobbigare och när jag sedan slutade gymnasiet var det inte självklart att jag skulle fortsätta att försöka bli musiker, minns Kristoffer tillbaka.

Norge, Indien, Irland och Spanien

– Efter gymnasietiden reste jag först till Norge och reste sedan till Indien något halvår när jag var cirka nitton eller tjugo. Jag spelade ju så klart en del musik hela tiden i Driftwood Company tillsammans med Ola Persson, som nu arbetar som kulturutvecklare i Hylte, och Carl Hansson. Vi tre tillsammans med en kille till stack i väg till Irland i en folkabuss. Jag blev kvar där i ett halvår och Peter som också var med bodde kvar i nio år och Ola stannade ett pår år där. Vi hamnade i Galway på irländska västkusten. Det var en riktig hub för kreativitet, och vi träffade många likasinnade människor från till exempel Italien, Spanien och Frankrike. Den tiden var väldigt utvecklande för mig personligen, säger Kristoffer med övertygelse. Det betydde mycket musikaliskt och jag lärde mig att sjunga där. Det handlade verkligen om att mucisera. Det var väldigt, väldigt givande och och jag måste framhålla att irländarna är ett fantastiskt folk, säger Kristoffer och drömmer sig för ett ögonblick tillbaka några år i tiden. Jag träffade en spanjorska och bodde sedan även i Spanien i fyra år innan jag återvände hemåt.

”Vi gick och satte upp stängsel för grisarna på gränsen mellan skogen och åkern, och tanken slog mig när de små halvvilda grisarna for fram och tillbaka under stängslet, att vi på något sätt är precis som dem. Civilisationen kontra skogen och ett lite annorlunda liv.”

Åter till hembygden

Kristoffer återvände därefter till studierna och började plugga musik och historia i Stockholm, och är idag utbildad musiklärare.

– Jag var klar 2012 och i den vevan köpte vi gården här. Anledningen till att jag kan leva och hålla på med det jag gör idag är att vi har skapat och håller på att skapa den här platsen just här, förklarar Kristoffer. Vi har även testat att ha lite djur här och hade två grisar som fick kultingar med vildsvin. Vi gick och satte upp stängsel för grisarna på gränsen mellan skogen och åkern, och tanken slog mig när de små halvvilda grisarna for fram och tillbaka under stängslet, att vi på något sätt är precis som dem. Civilisationen kontra skogen och ett lite annorlunda liv. Våra levnadsomkostnaderna är så mycket lägre än i Halmstad, för att inte jämföra med Stockholm, vilket jag är väldigt stolt över, förklarar Kristoffer.

– Vi var tio personer som köpte den här gården tillsammans för då sju åtta år sedan, en jordbruksfastighet på sjuttio hektar. Och till priset av en liten liten etta i Stockholm. Det sociala sammanhang som jag får delta i här, gör att jag känner att jag har det bästa av två världar, menar Kristoffer. Utan detta fria upplägg och ekonomiska läge hade det inte gått att till exempel dra igång Into the Woods nu i augusti, eller för den delen ingå i andra projekt.

Kontaktnät och lokalproducerad kultur

Kristoffer beskriver under vårt samtal även en del andra kopplingar, kontakter och vänner som har påverkat och färgat hans väg fram till nuvarande roll som kombinerad musiker och arrangerande/samordnande kulturarbetare. Vi kommer av naturliga skäl in på bland annat Sjönevadsfesten som nådde sin kulmen 2012 och det engagemang och arbete som man tillsammans genom åren lagt ner även uppe på Hallandsgården på Galgberget i Halmstad med folkmusikfestivaler, gårdsfester och inte minst de minnesvärda Galgbergsfestivalerna.

Av egen erfarenhet vet man att saker och ting plötsligt kan dra iväg åt oväntat håll utan att man är direkt förberedd. När sådant händer gäller det att bita ihop och tro på det man kan och känner att man vill åstadkomma i ett lite längre perspektiv. Det kan ibland till och med vara en nyttig erfarenhet att ta med sig inför framtiden och sin egen utveckling.

Specialvisning på plats

Samtidigt med att det här numret av Kulturimperiet kommer från tryck startar Into the Woods på just den här platsen vi befinner oss på för tillfället, och det ska bli spännande att se hur allt kommer att fungera och falla på plats bit för bit. Kristoffer och jag tar en en gemensam promenad i solskenet bort mot skogen och platsen för den kommande festivalen.

Jag får en liten specialvisning av området där Kroksjön glittrar bakom trädstammarna på typiskt småländskt vis trots att vi faktiskt befinner oss i Halland. När jag kör tillbaka mot kusten och Halmstad, förbi även natursköna Simlångsdalen, hinner jag fundera lite över vad jag faktiskt upplevt under ett par timmar hemma hos Kristoffer Kabell, hans familj och vänner. En stilla genuin sommarkänsla, en avspänd förväntan, människor som kommer och går. Barn och vuxna på väg ner mot det näraliggande badstället vid sjön, och inte minst en fridfull känsla av trygghet och framtidstro som inte är självklar i vårt samhälle i en tid som blivit bångstyrigare än vad många vill inse. Det är dags att släppa kulturen fri igen och göra de insatser som behövs för en återgång till förnuftet och det utvecklande mötet.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2019.

Från tradition till renodlad improvisation

Redaktionen — Thu, 20 Dec 2018 22:37:44 +0000

Halmstadfödde tenorsaxofonisten, improvisationspedagogen och konstvetaren Per Thornberg är en välkänd musikprofil såväl inom Sverige som internationellt. Just nu frilansar han för fullt och har mer att göra än någonsin. Kulturimperiet träffade honom en stund i bostaden i Söndrum, strax utanför centrala Halmstad.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Per Thornberg växte upp på sextiotalet i centrala Halmstad, i en mer avspänd tidsmiljö med betydligt lugnare tempo än vad vi upplever idag. Jag funderar över om hur intrycken och från den tidens Sverige i någon mån kan ha påverkat Pers musikaliska inriktning och utveckling. Han kom tidigt in på dåvarande Söndrums musikskola där han fick Bertil Kjellstrand som lärare. Per fick lära sig grunderna för blockflöjt och också klarinett. Det innebar ett lärande från grunden och så långt handlade det mest om klassisk musik. Efter en tid fick Per ett erbjudande om att vara med i Havsbandet på Sannarpsgymnasiet, han köpte en tenorsax och blev omgående helt såld. Då var han fjorton år gammal. Jazzintresset kom faktiskt ännu tidigare och redan som nio-tioåring lyssnade han mycket på storheter som till exempel Benny Goodman och ”Siljabloo”. Pers pappa gjorde också sitt bästa för att sonen skulle få rätt input, det kunde handla om att gå och lyssna på Putte Wickman i Harplinge kyrka eller passa på när någon annan stor jazzmusiker besökte Halmstad. Som fjortonåring hade Per förmånen att få höra Lars Gullin strax före hans bortgång. Det var då han bestämde sig för att själv bli jazzmusiker. En magisk afton med Lars Gullin och Bernt Rosengren i högform kom att prägla Pers liv på ett markant sätt. Parallellt med musiken var Per även tidigt konstintresserad, och han minns särskilt en utställning med X:et 1971 på Flygaregatan i Halmstad som gjorde ett starkt intryck genom sitt naivistiska uttryck. Tio år senare, som nittonåring, kom Per in på Musikhögskolan i Malmö till sin egen delvisa förvåning. Per har alltid varit tidigt ute och därför ofta fått förmånen att spela med äldre och mer erfarna musiker. Detta är något Per vill ta med sig och ge tillbaka till de yngre musiker han kommer i kontakt med i olika sammanhang, att försöka sluta cirkeln på något sätt.

”Det är viktigt att tvingas jobba med olika konstellationer så att man inte spelar på rutin, man måste försöka spänna bågen så att säga.”

Hur skulle du vilja kategorisera din typ av jazz?

– Jag är ju rotad i traditionen med femtio- och sextiotalsjazzen. Med alla standardlåtar, bebop med mera. Sedan har jag påverkats mycket av Lars Gullin och den svenska folktonen och vemodet som kommer in i musiken men även andra som Piazzolla och Bach, som är stora inspirationskällor för mig. Det handlar om den lyriska jazzen som ligger nära och då kanske i gränslandet mellan just folkton och jazz. När jag tonsätter är den melankoliska känslan ofta närvarande. Det är givetvis kul att även spela andra genrer och med åren har jag märkt att det går lika bra att improvisera över en standardlåt som över en polska eller kanske en psalm. Det är viktigt att tvingas jobba med olika konstellationer så att man inte spelar på rutin, man måste försöka spänna bågen så att säga.

Vad betyder improvisation för dig?

– Det är ju något som händer i stunden, man låter det intuitiva komma fram. Jag har ju lärt mig och gått igenom alla skalor, ackord, tonförråd och teori, men har kommit fram till att musiken nästan blir bäst om man låter bli att tänka för mycket, om man släpper in mer av känsla och vågar gå utanför ramen en del. Sedan handlar det ju också om att man har möjligheten att ge en ny berättelse varje gång, även om man har spelat samma standardlåt hundratals gånger. Man kan ge en ny version, en ny tolkning av låten. Det handlar ju om att uttrycka sig, att nästan föra ett samtal, och få fram en dialog mellan musikerna. När man var yngre kanske man spelade lite mer för sig själv och lät kompet vara där, men numera försöker man lyssna mer och bjuder in varandra på ett annat sätt.

Improvisation kan kanske sägas vara en slags motståndshandling mot total förutsägbarhet. Vi noterar musik för att kunna upprepa den i någon mån. Vad innebär begrepp som kontroll, överraskning och tradition för dig?

– Man vill ju någonstans ha kontroll och tillämpa det som man lärt sig i teorin. Att bara vara helt nollställd när man går in är nästan omöjligt, svårt att vara helt fri, att inte associera till någon tonart. Jazz och improvisation kan givetvis bli förutsägbart, det också. Det blir vissa klichéer som lätt kommer tillbaka. Som alla musiker har Charlie Parker sina fraser lika väl som att jag har mina. Ibland kanske man spelar vissa fraser i brist på annat och för att de har fastnat i fingrarna, medan man vid ett annat tillfälle verkligen vill återkomma i uttrycket och använda det som ett tematiskt grepp. Det är spännande att kunna ha en fot i traditionen och samtidigt en i det samtida. Det känns spännnande när man läst både konst- och musikhistoria och ser hur cyklerna kommer tillbaka. Det som man kanske tycker är modernt idag gjordes redan på1910-talet. Man behöver ju inte uppfinna hjulet på nytt, men det är spännande att prova olika sådana här saker. Idag är det mycket video och performance och jag har emellanåt använt gammal svartvit film upptill musiken vilket ändå skapar en modern känsla vid framförandet.

Jazzens blå toner har man ju hört talas om. Vad är det? Hur viktigt är skevhet, inte helt ”rena” toner och färgrika harmonier för att det ska bli jazz av det hela?

– Från början brukade definitionen vara att det ofta handlade om sångerskor som glider lite mellan stor och liten ters, det blir lite diffust i tonhöjd, och då känns det lite melankoliskt, lite blue notes. Det är väl just de lite bluesiga tonerna i det som gör att det skapas en särskild färg och känsla. Harmonierna ger mycket färgningar på ackorden, de kan vara mycket altereringar och vissa ackord kallas för strävande ackord för att de kräver nästan en upplösning till ett vilande ackord. I jazzen handlar det mycket om spänning och avspänning, och det kan som du säger, kännas lite skevt ibland innan man hittar hem igen. Vid en inspelning kan småfelen finnas där, men eftersom själva uttrycket ändå finns där så gör det ingenting. Duke Ellington lär ha sagt ”If it sounds good, it’s good”. Man får tillåta sig att lita på gehöret, och våga vara i gränslandet.

”Jag är ute och springer i naturen till tystnad, bortsett från naturens egna ljud. Det blir en slags meditativ känsla som infinner sig, och jag kan även fundera ut saker när jag ska skapa ett arr som jag sedan skriver ner när jag kommer hem.”

Vad inspireras du av när du spelar en jazzimprovisation?

– När man spelar i stunden så inspireras man naturligtvis av det man hör och ser omkring sig, av musikerna såklart. Men ofta fyller jag på batterierna med konst, som är den stora inspirationskällan. Dels har ju bilder och konst omkring mig, som du ser, eller så går jag på en utställning och får med sig intryck som går att utveckla musikaliskt. Att besöka en konstnär i ateljen och samtala några timmar kan också vara väldigt givande och utvecklande. Även naturen är viktig för mig. Jag är ute och springer i naturen till tystnad, bortsett från naturens egna ljud. Det blir en slags meditativ känsla som infinner sig, och jag kan även fundera ut saker när jag ska skapa ett arr som jag sedan skriver ner när jag kommer hem.

Hur stor betydelse har det gemensamma ramverket när man improviserar tillsammans i grupp? Hur mycket måste man vara eniga och ge avkall på det individuella? Hur påverkar man varandra på gott och ont?

– Ibland kan man ha samma preferenser när man spelar musiken och allt känns som hand i handske, en annan gång kan det ju finnas någon som spelar på ett helt annat sätt och då måste man själv ändra sig lite också. Det kan ju vara en utmaning i positiv bemärkelse. Ibland får man ju möjligheten att repetera och spela flera konserter med samma grupp och då får man ju med tiden en enhet. När man som i mitt fall ofta hoppar in som solist i olika band, hinner man ibland inte ens repa innan det är dags att köra igång, och då blir det ju som det blir i stunden. Hade vi hunnit repetera hade vissa saker blivit bättre, men samtidigt ligger det en spänning och nerv i att våga spela direkt utan ha hunnit förbereda något. Pianister och gitarrister som har en ackordfunktion påverkar ju också hur jag improviserar genom hur de väljer att färga och lägga sina ackord. Ibland kan ju till exempel pianisten helt sluta att kompa och det blir bara bas, trummor och saxofon kvar vilket ger ett helt annat luftrum att förhålla sig till.

Hur är det att vara bosatt i Halland som jazzmusiker?

– Vi har ju fyra barn och vi har valt att vara bosatta här. Jag trivs ju här vid kusten och det är samtidigt ändå lätt att ta sig till Göteborg, Stockholm eller Malmö och ner i Danmark och Tyskland. Karriärmässigt hade kanske varit bättre om jag hade flyttat till Stockholm direkt efter utbildningen. Det har faktiskt hänt att jag har missat att komma med i vissa band för att jag har bott i Halmstad. Detta var väl mest påtagligt under åttio- och nittiotalet. Samtidigt trivs jag med nuvarande upplägg och den sociala delen är viktig för oss. jag vill ju dessutom delta aktivt i det lokala musiklivet och man kan vara med att påverka och göra saker här också. Många av mina kollegor har inga jobb, men man kan ju inte bara sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Det gör den ju ibland, men långt ifrån alltid. Det ingår i det hela att man försöker vara entreprenör också. Det kan också vara så att jag kanske har en konsert inbokad i Stockholm, så kan det medföra fyra-fem jobb parallellt när man ändå är där. Jag kan ha konsert en kväll, vara gästdirigent nästa kväll för att sedan hålla en föreläsning på till exempel ett bibliotek. Det är väldigt trevligt att få olika typer av uppdrag. Jag har faktiskt även duo ihop med författaren och folklivsforskaren Bengt af Klintberg som nu hunnit bli åttio år. Upplägget är att han läser poesi och jag spelar saxofon. Vi har hunnit att göra fyra eller fem framträdanden så här långt på olika platser. Det är helt avklätt med två röster så att säga. Vi har varit både i Stockholm och även på Halmstads stadsbibliotek med det här. Jag spelar både standardlåtar och improviserar fritt ibland. Det utgår lite från Bengts önskemål och inriktningen där vi råkar vara för tillfället. Just dessa möten man gör när man har förmånen att träffa konstnärer och musiker är viktiga. Jag träffade även en hel del lokala konstnärer redan som liten pojk. Min pappa var ju sockerbagare och när han åkte ut med kaffekorgen till kanske Gustaf Skoglund, Nils Johansson eller Hardy Strid, så följde jag med. Det där utvecklades till en vänskap trots att de tillhörde generationen före min egen pappa. De intryck jag fick av detta har verkligen följt med mig i min egen inriktning mot såväl konst som musik.

Hur ser dina fortsatta planer ut?

– Just nu har jag skrivit magister- och masteruppsats i konstvetenskap och ska fortsätta med en del studier i vår. Jag har också väldigt många spelningar och uppdrag som jag vill prioritera. Det är också trevligt att jag fått fler möjligheter att spela på platser som konstmuséer, kyrkor etcetera.

Har du något önskeprojekt/konsert, som du gärna vill göra i någon tappning de närmaste åren?

– Det handlar nog i så fall om komposition och arrangering. Jag skulle kunna tänka mig att skriva något större verk och sedan orkestrera det och kunna kombinera med bildkonst. Gärna få samman en större orkester kompletterad med kör. Det hade verkligen varit en utmaning att ha ett sådant rejält projekt framför sig. Sedan hoppas jag också att kunna utveckla det trevliga samarbetet med mina kontakter i Sydafrika, dit jag åter är inbjuden 2020.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 4 2018.

Under cover

Redaktionen — Sun, 01 Dec 2013 17:33:43 +0000

Att ha musik som yrke kan vara en bred sak, inte bara genremässigt, utan även funktionsmässigt. Som musiker får man uppträda på vitt skilda typer av platser och tillfällen, för trots att musik allmänt ses som något universellt är den enkla sanningen den att musiken ändrar form och mening beroende på var och varför vi spelar den. Joakim Jalhed från Kulturimperiet har pratat med bandet Kvartiåtta, som främst spelar egen musik, men även driver ett coverband med samma namn för att prata om bland annat hur det är att vara yrkesverksam musiker i en tid med hög arbetslöshet och hur de ser på att utveckla sig själv genom musiken.

Xerxes Andrén, Lukas Wikström och Oscar Pahlm är alla nitton år gamla och har för inte så länge sedan avslutat sin gymnasieperiod. Tillsammans utgör de det proggresiva rockbandet Kvartiåtta, men driver även ett parallellprojekt där de spelar covers på krogar, bröllop och dylika tillställningar.

Covermusik som begrepp är allmänt vedertaget, men bandet berättar att de även spelar på teatrar och används som studiomusiker. Ämnet är alltså bruksmusik, rätt och slätt, och de tre vännerna har gjort ett medvetet val i att välja att gå flera vägar i sitt musicerande. De har alla tre tämligen olik musiksmak, och har alla var sin individuell anledning i varför de har valt att extraknäcka med covers.

Same same

Bandet verkar inte vara särskilt obekvämt med att de blandar sina olika inriktningar under samma titel. Att spela covers har allmänt sett inte samma upphöjda status som egenproducerad musik, varken konstnärligt eller prestationssmässigt, och det är lätt att tänka sig att man i vissa kretsar kanske inte vill tala allt för högt om att man också spelar covermusik. De tre vännerna är tydliga med att de ser sin covermusik som ett separat uttryck, men de upplever dock egentligen endast fördelar med att öppet använda samma namn, och stundtals också ta med sin egen musik på coverspelningar. Genom covermusiken får de snarare mer publicitet för sin huvudinriktning och vice versa. Marknadsföring ser de som en naturlig del av sin verksamhet och det är ett välanvänt ord i deras vokabulär – något tidstypiskt kanske i en tid där alla kulturarbetare förväntas vara sina egna chefer.

Utmaningar

Samtalet går kring hur mycket engagemang de lägger på att spela covers, vilket varierar mellan de olika medlemmarna. Inställningen pendlar mellan att det kan vara lärorikt samt ge en bredd till deras musikaliska och en lättsam farhåga om att det kan skapa lite omedvetna musikaliska vanor och tvångstankar, som de uttrycker det.

”Jag ser det som et utmaning att spela covers med bara tre musiker, att få det att flyga”, menar Lukas.

Alla i bandet är eniga om att det är viktigt med att försöka beröra sin publik och ge något, vad man än spelar. Utmaningarna behöver dock inte handla om scennärvaro, utan kan också handla om estetik.

”Jag vill jättegärna ge något nytt till covern. Kanske inte köra låten som den ska vara, rakt av. Jag vill gärna förändra den på något plan, att man lägger en annan synvinkel på låten. Till exempel har vi gjort om ’Highway 61 Revisited’ av Bob Dylan till en fullfjädrad raplåt!” berättar Oscar.

När de berättar om sin musikaliska omtolkning börjar jag fundera över varför ett sådan humoristisk förhållningssätt tydligen lätt kan accepteras allmänt. När bandet använder sig av sin coveridentitet försvinner uppenbarligen kravet på seriositet; ett komiskt inslag kan vara välkommet mitt bland alla välbekanta covers på en krogspelning. Humor behöver dock inte vara oskyldig, och jag ser en möjlig ironisk koppling till det segregerade amerikanska musiklivet, där den vita och ganska traditionella poeten (Bob Dylan – som man alltid får höra över en öl då och då av hans apologeter – är mer diktare än musiker) filtreras genom den parallella, afroamerikanska lyrikströmningen. Kopplingen till medborgarrättsrörelsen, som Bob Dylan var en aktiv deltagare i, gör sig också påmind.

Gamla godingar

Nostalgin som de gamla klassiska låtarna frambesvärjer kan också vara en viktig väg in i publikens hjärtan som man inte bör förakta, och bandet berättar varmt om känslan de får vid att få direkt uppskattning av sina lyssnare.

”Ibland ser man någon 50-60 år gammal person som skiner upp när vi spelar någon låt av Jimi Hendrix eller Credence Clearwater, och så kommer de fram efteråt och säger att det var fantastiskt att vi körde just den låten. Det bara ploppar upp minnen i deras huvuden”, berättar Lukas. ”Det är kul när det skapas en kontakt och en dialog. Det kan vara ordlöst, ibland märker man bara att någon sitter och nickar åt en och visar att de gillar vad man gör.”

Vinterns primörer och sommarens behag

Bruksmusiken kan på ett sätt delas in i två stora huvudriktningar: förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Rent traditionellt lutar bakgrundsmusik åt att vara musik som är bekant för lyssnarna, så att den lätt kan sorteras bort av åhöraren då den inte tillför någon ny information eller upplevelse, samtidigt som den lätt skapar en atmosfär, eftersom den är rik på associationer och kanske även på nostalgi.

I kontrast mot detta står Kvartiåttas progressiva rock, som kräver ett väldigt aktivt lyssnande. De ser dock inte förgrundsmusiken som en i sig mer lockande situation.

”Jag tycker det är ganska trevligt att spela för en sittande publik, det är rätt skönt att inte ha pressen på sig som när folk verkligen måste visa vad de tycker”, berättar Oscar och Lucas fyller i med en kommentar som ligger i linje med hans ambition att lära sig något på att spela covers:

”Utmaningen är att spela saker så naket som möjligt, man kan inte gömma sig bakom energi och stå och hoppa för att få igång människor.”

Xerxes förtydligar att bakgrundsmusiken inte är det huvudsakliga:

”Sedan finns det såklart sådana coverspelningar som det är ett jävla drag på, det beror på var man spelar, så som till exempel på after work.”

Vid sådana tillfällen finns det all möjlighet för bandet att blanda in sin egen musik, om stämningen kräver det. Vill man höja temperaturen så är det kanske lättast att göra det med det man kan bäst – sig själv. Och att ha sig själv som arbete tar mycket tid och energi i jämförelse med att repetera in en cover.

”Det är ganska krävande att göra vår egen musik, även fysiskt, när man måste lyckas och göra något så bra som man vill ha det. Det är inte riktigt samma sak med covers”, säger Oscar och vänder sig mot Lukas som spinner vidare:

”När man spelar bakgrundsmusik är det okej att ha textpapper och notställ, men när vi kör vår egen musik har vi en större press på att allt ska sitta utantill.”

Bandet får mycket jobbtillfällen med sin egen musik, även om de erkänner att coverspelningar generellt betalas bättre. De berättar vidare att covermusik är lite av en säsongsföreteelse, där sommarperioden domineras av en efterfrågan på covers och vintern tenderar till att ge plats åt den egenskrivna produktionen.

Att sälja livemusik

Musiker är kanske inte det första yrket en syokonsulent rekommenderar till dem som ska välja en karriär, och de flesta musiker har väl fått frågan om det finns några jobb i musikvärlden ett par hundra gånger för mycket. De tre vännerna överlever i dag på sin musik, kanske grundat på deras ganska modesta krav på sin tillvaro. De pratar om att det till och med går att överleva på att spela på gatan och att det inte är under deras stolthet, och att det samtidigt går att få jobb om man verkligen bara vill och arbetar hårt mot den hårda situationen.

”Man måste verkligen kämpa för att få ett jobb. Det är inte ofta någon kommer och bara ger dig något, utan man övertyga den personen”, menar Xerxes och illustrerar: ”Om man skickar trettio mejl så kanske man får svar på ett …”

”I svaret står det ”kanske”,” flikar Lukas kvickt in.

”… eller oftast ”nej”. Det är fruktansvärt jobbigt när man suttit och arbetat med det att man inte ens får ett svar”, replikerar Xerxes.

Hård konkurrens

Andra svårigheter som bandet har upptäckt ute i arbetslivet är konkurrensen från andra musiktrender.

”Hela DJ-kulturen växer sig starkare. Inget ont om DJ:ar, men … de tar våra jobb!”

Bandet är helt överens om att livemusiken knappast kommer att dö och den kanske också får lite högre status, eftersom den ses mer som ett större bemödande. Faktum kvarstår dock att det är lättare och billigare att hyra in en DJ, att det många gånger är en enda person som också har med sin egen utrustning. Det är en säkrare investering än att ha ett liveband som bara kanske kan spela några av de låtarna man vill ha.

Det sista ämnet vi behandlar är deras ålder, vilket tonåringarna (i vart fall några månader till) upplever som både en fördel och en nackdel. Visserligen är det svårt att slå sig fram som ung och framför allt är det inte lätt att vinna äldre människors förtroende. Inte helt överraskande är det inte så svårt att vända problematiken upp och ned och göra något positivt av det.

”Folk reagerar ofta när man kommer innan en spelning med att säga: ’Oj, vad unga ni är.’ Men sedan blir det positivt när man har spelat färdigt och man får höra hur bra vi var”, berättar Xerxes.

Text: Joakim Jalhed

Foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 6 2013.