Redaktionen – Tidskriften Kulturimperiet

Ludiska lockelser – Spelen flyttar in i finrummen

Redaktionen — Tue, 28 Nov 2023 17:57:46 +0000

Spel kan hävdas vara vår tids mest framträdande kulturuttryck och en form av förmedling av estetiska intryck som mer än något annat speglar den aktuella teknikutvecklingen. Digitala spel utgör idag en global kontaktyta för människor oavsett hemvist och tidszon, men spelens historia är lång och utvecklingen är tvärkulturell med principer som återfinns parallellt i civilisationer världen över. Två utställningar med speltema visar hur vår upptagenhet med spel och spelande tar sig uttryck i konstnärlig upphöjelse och kulturellt erkännande.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

De första generationerna som vuxit upp med tryckta massupplagor av spel och därefter det digitala spelundret har vid det här laget nått mogen ålder. Nu gör de sig bra som kulturkonsumenter och är, tillsammans med sina barn som inte osannolikt delar en hel del spelvärldar med dem, en given och bred målgrupp för kulturinstitutionerna att rikta sig mot. Spel utgör ett tacksamt tema när det handlar om att locka publiken till utställningslokalerna.

Spel i blickfånget

Sommaren 2023 lät både Halmstads konsthall och Världskulturmuseet i Göteborg utställningar kretsa kring spel. På Halmstads konsthall visades ”Där världar möts – konst i spelestetik” och på Världskulturmuseet i Göteborg presenterades ”Världens spel”. Medan utställningen i Halmstad hade ett smalt fokus på den sorts spelkonst som gör utsnitt från digitala spel och fångar upp estetiska element från dem för att exponera bitarna som konstobjekt, visade utställningen i Göteborg en brokig buffé av människans ludiska lämningar genom historien. Tiden har alltså kommit för spelen att flytta in i kulturens finrum, vilket kan ses som ett tecken på att de uppnått en status som erkända konst- och kultföremål, inte bara för kännare och samlare, utan också i samhället i stort. Och Världskulturmuseet gör en storartad insats för spelkulturen genom sin närmast bombastiska utställningsexplosion.

Det digra utställningsmaterialet i Göteborg är omsorgsfullt och överväldigande uppställt så att det är en fröjd för ögat, men utställningen hade tjänat på en lite hårdare sållning av material. Bitvis dyker det upp delar som upplevs ligga utanför själva kärnämnet, till exempel då man väljer att lyfta fram enskilda spelare och organisationer inom framförallt datorspel, vilket tar fokus från spelen i sig och gör det mer rörigt och fragmenterat än tydligt eller fördjupande. Ska man vara krass hade man kunnat göra en mer specialiserad utställning om rollspel, eller brädspel, eller datorspel, och ändå haft ett överflöd av material riktat mot breda målgrupper att jobba med – men utställningen är inte utformad för att visa upp ett djup i första hand, utan istället en svepande bredd där spelens historia kommer fram i ett mångfacetterat arrangemang, om än bara genom att man skrapar på ytan. Utställningen greppar som sagt var om mycket och att man inte har en tydligare avgränsning på en viss typ av spel vittnar kanske om att spelkulturen inte har kommit lika långt som till exempel klädkulturen i museisammanhang. Istället för att vara en pendang till Världskulturmuseets utsökta kimonoutställning häromåret, blir den plottrigare spelutställningen som en parallell till en potentiell utställning om all världens kläder istället
för att lyfta fram en speciell tradition eller genre. Men att spel överhuvudtaget uppmärksammas på ett seriöst sätt i en prestigefull institutionell miljö är naturligtvis talande för hur spelande som kulturell aktivitet skrivs in i historien och erkänns av samtiden. Nästa steg är förhoppningsvis fördjupning.

På Världskulturmuseet i Göteborg visades en sprakande mix av olika former för mänskligt spelande, från enkla slumpspel till avancerade strategispel.

Spel i vår tid

Spelartefakterna på de två utställningarna representerar olika tendenser i vårt förhållande till spel och spelande. Medan Världskulturmuseets utställning lustfyllt konkretiserar spelens tvärkulturella utveckling med en mängd spelbara exempel – från primitiva slumpspel till avancerade strategispel – abstraheras spelelement på Halmstads konsthall så att de transformeras från meningsskapande objekt för interaktion inom spelsystem till objekt för konstbetraktaren att tolka och bedöma som estetiska detaljer och avgränsade arrangemang.

I Halmstad måste spelaren byta perspektiv för att koppla spelkonsten till konsten i stort, men i Göteborg kan man spela och leka sig igenom den utställningen – på Världskulturmuseet lyfts spel som praktik fram av estetiken. Halmstadutställningen visar att det är möjligt att göra konst på, av eller möjligtvis genom spel. Speldesignern blir här konstnär och använder både designprocessen och spelandet i sig som konstnärlig metod. Världskulturmuseet, å andra sidan, visar spel som populärkulturell aktivitet, vilket leder rakt in i vår tid och behovet av en allmän förståelse för vad det är vi gör när vi spelar.

Att spel för människor samman – och även får folk som inte känner varandra att interagera under civiliserade och nöjsamma former – är välbekant.

Lek och spel

Ludologi är läran om lek och spel som kulturfenomen. Lek och spel hänger ofta ihop, men de är inte samma sak. Många, men långt ifrån alla, spel är lekfulla. Spel med bestående och avgörande konsekvenser är det inte – som spel på börsen eller det politiska spelet. Lek kan vara viktig och omistlig av olika skäl, men den som leker gör inget på allvar utan tar respektlöst lätt på saker och ting. Lekens spår är inte permanenta, utan flyktiga, och i fel sammanhang är den helt enkelt oseriös och förkastlig, som när vi upptäcker att någon leker med våra känslor. Kulturhistorikern Johann Huizinga tänkte sig att leken var nödvändig för kulturell utveckling överhuvudtaget och föreslog kriterier för vad som kan räknas som lek. Lek, enligt Huizingas klassiska kategorisering, är en aktivitet som är frivillig, icke-reell, avgränsad, ordningsskapande och icke-instrumentell. Den som leker är med detta synsätt autonom, det vill säga man leker för sin egen skull, på eget ansvar och man kan inte leka åt någon annan. I leken är vi alla individer med en egen momentär föreställningsvärld som vi på sin höjd delar med några utvalda. Och inte bara människor leker, även om evolutionen begåvat oss med den längsta barndomen av alla, möjlig att fylla med lek, utan lek återfinns bland jagande däggdjur och överallt. Lek är förknippat med rörliga måltavlor och rollfördelning i flock. Betande djur leker inte på något utpräglat sätt – hjorden bygger på inkludering och utstötning på andra premisser. Men medan människan delar leken med andra karnivorer är hon ensam om sina spel. Att förbereda system för målinriktad rörelse under kontrollerade former för egen och andras del är en konstart.

Vad som är ett spel har stötts och blötts filosofer emellan. Ofta hör man att det som är gemensamt för alla spel är att de har regler. Men det finns mycket mer än spel som har regler – trafik, bordsskick, källsortering och så vidare. Dock har alla dessa regler som inte återfinns inom direkta spel någon typ av vidare syfte. I trafiken handlar det om säkerhet på vägen, vid middagsbordet handlar det om renlighet och social trivsel och källsortera gör vi för att dämpa miljösamvetet. Spel bygger på avancemang och kan visserligen fungera som test – ett spel kan ge ett utfall som har betydelse även utanför spelet självt. Men spelregler ställer oss framför allt inför val med olika följder.

Ludik som konstform

I alla spel kan du göra val som kunde gjorts annorlunda och som givit dig antingen bättre eller sämre resultat. Det är det vi diskuterar efter schackspelet eller efter fotbollsmatchen. Spel är fasta system som, beroende på de val som spelarna gör, kan utfalla på varierande vis. Vi spelar med likar som vi mäter oss med och mot, för med alltför stora skillnader är utgången mer eller mindre given och därmed inte intressant. Vi spelar med randomiserade moment för att bli överraskade, inte veta allt på förhand och därmed tvingas ta snabba och oöverlagda beslut. Vi skjuter på avgörandet för att hålla spänningen vid liv ytterligare lite till – på så sätt ökar klimax och dramatik. Och att se spel som en typ av estetisk upplevelse inifrån ett sammanhang, från en annan position än den utomstående betraktaren och bedömaren, är högst aktuellt.

I nittonhundratalets avantgardekonst och i det som senare har kommit att kallas relationell estetik förekommer återkommande lekfulla koncept och inslag, med konstverk som erbjuder mer eller mindre fria interaktionsmöjligheter för besökaren att så att säga delta i konstverket. Emellertid undviks i denna tradition ofta regler som innefattar uttalade mål, måsten och förbud – interaktionen ska spegla deltagarnas egen initiativ- och handlingsförmåga, inte någon förutbestämd slutpunkt eller något motstånd. En kritik mot denna konstgenre är att den utnyttjar deltagaren som omedveten aktör utan möjlighet att vederbörande varken kan förstå intentionerna med verket eller stå bakom slutresultatet.

Att istället skapa regelsystem med valmöjligheter i syfte att åstadkomma konstnärliga upplevelser har kommit att utgöra ett annat spår. Om musik är organiserat ljud, som Edgar Varèse påstod, kan vi tänka oss att ludik är organiserat ansvar – i både lek med självbestämmande deltagare utan tredje part in loco parentis och i spel genom stiliserade scheman och ramverk för valmöjligheter.

På Halmstads konsthall kunde besökare bekanta sig med konstnärliga element från en rad olika spel. Här ses utvalt material från spelet Shelter.

Spelkonst

Spelkonst, eller så kallad gameart, ska dock inte blandas ihop med den långa tradition av spelbaserad konst som genererat regelsystem för konstnärlig interaktion inom musik, teater, koncept- och performancekonst i hundratals år. Inte heller ska spelkonsten förväxlas med de konstspel som utgörs av spel i till exempel bräd- eller skärmform med konstnärliga ambitioner att i utställnings- och uppvisningssammanhang väcka kritiska reaktioner och reflektioner. Det som kallas spelkonst är snarare en genre som använder spelvärldar, företrädelsesvis digitala sådana, som underlag för att presentera separata delar av spel som konstnärliga artefakter i ett utställningssammanhang. Det kan exempelvis röra sig om att visa utvalda stillbilder eller sekvenser av spel, eller om att sätta strålkastarljuset på en konceptuell idé. Spelkonst syftar alltså inte till att besökaren ska uppfatta estetiken från spelarposition eller att presentera hela spel som konstverk, utan om att förflytta enskilda spelelement till ett konstnärligt sammanhang som intresserar sig för vilka historiska och tekniska referenser som kan knytas mellan spelskärvan och andra konstuttryck i övriga konstvärlden.

Spelestetik

Estetik är som bekant filosofin om smak och inriktar sig på våra preferenser och aversioner för olika typer av information och vår emotionella respons på sinnesupplevelser av alla slag. Att överkomma sina initiala känslomässiga utslag är en del av vad den återkommande konstbesökaren tränas i över tid oavsett konstform, men också att kalibrera sina smakgränser gentemot den grupp man ingår i. Den så kallade goda smaken är alltså balanserad för att inte reduceras till antingen det lättköpt banala eller det oförlåtligt brutala – vilket väl är det ständiga fokuset i diskussioner om konst på kultursidorna.

I utställningen i Halmstad används återkommande begreppet spelestetik. Det man tycks mena här är specifikt datorspelsestetik, det vill säga text, ljud och bild från digitala spel. Här serveras vi delikata skisser, förstoringar och projektioner på väggytor vita och vidsträckta som tallrikarna på en riktig finrestaurang. Detta är ett försök att göra spelestetik för de medvetna i en miljö där konstbesökaren mer än gamern är på hemmaplan.

Men man kan också tala om spelestetik i mer generell mening. C. Thi Nguyen, professor i filosofi med inriktning på konst och spel, menar att spel erbjuder modeller som låter oss byta agens, så att vår målsättning, vår drivkraft och vår vilja tillfälligt förändras utifrån vad som fordras i spelet. Hans idé bygger på att vi i det vardagliga livet kämpar med multipel och komplex agens med motstridiga målsättningar, drivkrafter och viljor inom oss, men att vi samtidigt besitter förmågan att vara flexibla med vår agens och tillfälligt kan anta alternativa målbilder och motivationer genom vår inlevelse- och fantasiförmåga. Vi kan i spel glömma allt annat vi vill eller det vi egentligen vill för att tillfälligt endast vilja hoppa högst, göra grannen bankrupt, slå någon på käften eller mörda kungen. Ett bärande inslag i spel är att de reducerar våra riktpunkter till ett minimum och deras förförande effekt bygger enligt Nguyen på att de låter oss agera med en klarhet som inte är möjlig i övriga livet. Och just klarhet i utformning och information är estetiskt kännetecknande för spel, där allt från regeltexter och spelplanens kontrasterande rutor, till de klara färgerna på pjäserna, startsignalen i kapplöpningen, tärningens avskilda sidor och de särpräglade grafiska symbolerna på spelkorten kännetecknas av tydliga gränser och val. Spel skärper oss och det vi ägnar oss åt så att vi tillfälligtvis slipper livets ledsamma luddighet. På samma sätt är att spela en karaktär att förenkla sin sammansatta person till en tydlig persona med skarpa kanter. För spelen visar att de återkommande dragen i vår personlighet inte kan likställas med våra föresatser och intressen som hela tiden skiftar, utan att det istället är våra våra manér, mönster och de sätt på vilka vi tar oss fram mot såväl tillfälliga som återkommande mål som är konstanta. Genom spel lär vi känna oss själva – och varandra. Och det om något är väl en anledning att sätta spel på piedestaler ta in dem i finrummen.

AGENS
Begreppet agens förekommer inom psykologi, designstudier, ludologi med mera och är besläktat med ordet agent, det vill säga någon som har ett uppdrag. Det kan stå för exempelvis handlingskraft, initiativförmåga eller pliktuppfyllelse och att sakna agens är på motsvarande sätt att sakna driv, motivation, syfte eller handlingsförmåga.

Text: Hedvig Jalhed och Mattias Rylander
Foto: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Bara något litet till kaffet … Ingår det påtår?

Redaktionen — Mon, 27 Nov 2023 13:18:39 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Danskarna har sitt öl, vi svenskar har vårt kaffe. När danska lagerarbetare strejkar för att de inte får dricka öl på arbetstid, är vi svenskar upptagna med att efterleva våra inrutade fikaritualer. Vi är såklart inte ensamma om att uppskatta kaffedryckens funktion som socialt smörjmedel (här kan givetvis även tedrickare inkluderas). Finland trumfar oss i kaffedrickande, men vi kommer på en god andra plats i världen med drygt tre koppar per dag och person. ”Kaffeost i kokkaffe, kokat över en öppen eld, för många är detta sinnebilden av Swedish Lapland.” Så står det på Swedish Laplands sajt, en påminnelse om att vårt avlånga land har sina lokala traditioner i hur vi inmundigar livets dryck. Från att ha varit apoteksvara på 1680-talet till att Karl XII fick fått smak för turkiskt koffein, tog importen av kaffe fart under 1700-talet. Och på den vägen var det. Kaffet ska vara hett som helvetet, svart som djävulen, rent som en ängel och sött som kärleken, som den franska diplomaten Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord (1754–1838) uttryckte det. För vad vore vi utan det svenska fikat? Kaffe med dopp, sju sorters kakor, kaffe på fat, en slät kopp med påtår. Vi har alla våra preferenser. Vissa har unnat sig en espressomaskin i hemmet, medan puritaner som minns hur det dracks förr föredrar kokkaffe. Själv är jag perkulatorn trogen, med en kompletterande hörna där presso- och mokabryggare samsas på utrymmet. Och förstås en burk klassiskt snabb- kaffe som backup.

När det extrema kaffesuget sätter in är det bra att ha tillgång till en scooter eller liknande. Här är det K W Gullers och Stieg Trenter (på Vespa- motorcykel) som förmodligen drabbats av abstinens i Stockholm och därför har tagit sig till Gamla stan och Järntorget för en kopp java.

År 2014 gjorde Dunkin’ Donuts ett försök att etablera sig i Sverige men 2018 tog donutsagan slut. Och Starbucks, som gjorde intåg 2010, finns knappt kvar i Sverige. Från 17 butiker till tre i Stockholm. Kanske blev det för tufft att konkurrera med sedan länge etablerade svenska kaffekedjor som Espresso House och Waynes. Kanske var det lika bra att det inte blev mer av samma vara. Med tanke på hur mycket vi svenskar konsumerar amerikansk popkultur, är det kanske inte så konstigt att svenska Starbucks-kloner skulle breda ut sig alltmer.

Att stadskärnor utarmas till förmån för stora köplador är inget nytt, men varje gång jag läser att ett klassiskt konditori lägger ned skär det i hjärtat. Kanske är det skammen över att även jag har fallit för bekvämlighetens gissel och inte alltid stöttar caféer och småskaliga butiker i den utsträckning jag skulle vilja. Jag känner nämligen starkt för anrika etablissemang, så när sådana går i graven blir det som att en del av en epok försvinner. Dessa samlingslokaler är för mig en nostalgisk länk till det gamla Sverige; äldre generationer minns Hasse och Tage, radioprogrammet Skivor till kaffet och filmer som Sällskapsresan, med odödliga referenser till det svarta guldet.

”I Sverige har vi ett system där livets små glädjeämnen är schemalagda.”

Apropå Dunkin’ Donuts (numera bara Dunkin’) tänker jag ofta på deras gamla slogan ”America runs on Dunkin’”. Jänkarna behöver uppenbarligen sitt dagliga kaffe för att få sin koloss till land att gå runt, det är inget att ifrågasätta. Men det går nog inte att jämföra med den svenska kaffekulturen. Inte för att det är någon tävling. Vi älskar våra kaffestunder och det går nästan inte att få något vettigt gjort utan dagens dos(er) koffein. Alla som har varit på en arbetsplats med gemensam kaffema- skin vet hur stämningen påverkas när maskinen strular eller kaffet är slut. Alla som har jobbat kommunalt vet att förmiddagsfikat är heligt. I Sverige har vi ett system där livets små glädjeämnen är schemalagda.

Hur hemmakär jag än är, kan kaffeupplevelsen ibland få mig att längta bort. Inte minst en regnig kväll i tevesoffan när utländska influenser gör sig påminda, senast i den spanska dramaserien Foodie Love. I ett avsnitt befinner sig en huvudrollerna på ett kafé i Rom och avnjuter en kaffe som är ”lite syrlig men mycket krämig” och till det äter en ”fantastisk cornetto impregnerad med smör”. Precis sådana mustiga omdömen får det att rycka i resnerven, och det sägs ju att en espresso dricks bäst i sitt hemland Italien. Men vart jag än åker i världen kommer jag att vara förvissad om att det trygga och välbekanta alltid väntar på mig där hemma. Då gör det inte så mycket om det inte finns svenskt kaffe på hotellet.

Text: Anders Nilsson
Foto: Sune Sundahl (Arkitektmuseets samlingar) och Studio Gullers (Nordiska Museets Samlingar)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

En annan slags spelplan

Redaktionen — Sun, 26 Nov 2023 18:35:25 +0000

Halmstads Bollklubb mot AIK (2-1), söndagen den 2 april 2023, strax före avspark. Publik: 10 690

Örjans vall utgör tillsammans med det i skrivandes stund fortfarande allsvenska Halmstads BK, och inte att förglömma även det en gång så stolta idrottssällskapet Halmia, ett såväl fotbollshistoriskt som kul- turhistoriskt heligt förbund. Vi lever i en tid av allmän förvirring, uppluckring och brist på fingertopps- känsla, vilket också framskymtat vid vissa tidigare kulturpåverkande vägval i Halmstad. Till exempel vid bortskeppandet av Najaden till norska Fredrikstad och den trista rivningen av femtiotalsikonen Sporthallen i Badhusparken för tiotalet år sedan.

Än en gång verkar den marknadsinriktade lobbyismen ha fått fäste för att på sikt kunna ersätta fotbollsutövandet på denna klassiska fotbollsmark med kortsiktig lukrativ verksamhet och intäkter av helt annat slag. Tyvärr verkar inte HBK själva till fullo dela uppfattningen att man i grunden även har en idrottshistorisk och kulturell roll som man borde ta ansvar för. HBK blir aldrig ett Juventus, Brentford eller ens ett sorgtyngt AIK. Det är ju det som är hela charmen med denna speciella fotbollsklubb. Att vara nöjd med och stå ut med sin roll trots hackordningen i näringskedjan, att någon enstaka gång kunna kväsa italienska Parma (tack Gudis) eller Sporting Lisabon, och många år senare kunna ta en 6-1 förlust på Borås arena med jämnmod och inte panikartat bänka värdefullt och viktigt spelarkapital på obestämd framtid. Det finns självklart idag en bister ekonomisk verklighet även för denna blåsvarta elitfotbollsklubb och det kan naturligtvis hägra att förhoppningsvis kunna öka sin omsättning och omslutning inför framtiden. Framför allt gäller det att stanna kvar i allsvenskan. Frågan är bara hur mycket det är värt på ett annat plan och på en annan fotbollsplan än på den nuvarande klassiska hemmaarenan. Det har naturligtvis runnit floder av vatten förbi Kaninön sedan ”Svängsta-Larsson” skjöt in halmiamålvakten Rolf ”Kubben” Johansson i nätmaskorna strax framför kiosken på Örjan. Men det är inte sjuttiotal längre och spelarna har inga andra jobb att gå till förrän man eventuellt drabbas av uteblivet nytt kontrakt. Bollklubben spelar dock fortfarande på Örjans grästorvor, till många andra klubbars och delar av publikens förtjusning, och i vissa fall även frustration. Det påstås att Örjans vall utgör en av Sveriges vackraste idrottsanläggningar och det kan nog stämma. Trots detta epitet har Örjans vall troligtvis en hel del brister som arbetsplats för både spelare, tränare och administrativ personal. Dessa detaljer borde väl ändå gå att åtgärda från kommunens sida om bara den goda viljan infinner sig och finansiering- en säkerställs. Med tanke på att man inte längre behöver betala underhåll för Najaden och Sporthallen kanske utrymme för omfördelning kan uppstå i efterhand. Det är kanske en utopi att tro att de närmast sörjande på längre sikt ska få behålla ”sin” spelplats, men man kan väl ändå få drömma lite? Vi får bara inte glömma bort att bygga fina loger till de alltmer viktiga sponsorerna. ”Utan dessa skulle HBK idag inte klara av att bedriva sin verksamhet”, som en klok man konstaterade på läktaren för en tid sedan. Det är nya tider som gäller och B2B är nog här för att stanna åtminstone ytterligare någon tid. Glöm dock aldrig bort: HBK + Örjan = sant.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Landet som slutar vid havet

Redaktionen — Mon, 20 Nov 2023 19:31:48 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Jag arbetade på en flygplats ett tag. I baren på en franchise. Jag är urusel på att blanda drinkar men får kunder att prata. Kunder som pratar spenderar pengar på drinkar så cheferna tyckte om mig.

Tiden löper annorlunda på en flygplats. Det är vaket dygnet runt. Men i en bar är det dunkelt. Ett försök att skapa känsla av kväll hela tiden. Där är det sömnigt dygnet runt.

Vi hade mörka paneler i imitation av trä. Rispapperlampor och levande ljus. Det påminde mig om nån årligt återkommande högtid. Fast samma högtid varje skift jag arbetade. Jag serverade kyck- lingvingar och öl. Fick kunderna att prata om sitt. Resmål, längtan, avsked. Efter avslutat pass hängde jag av mig den gröna skjortan i mitt skåp, blippade kortet för att komma ut ur transithallen och in i landet. Det tog mig ungefär en timme att köra hem. Ibland körde jag kustvägen, där jag knappt såg någon kust på hela vägen. Ibland körde jag genom inlandet, där granar och tallar tornade upp sig och gjorde vägen till en tunnel.

När jag jobbat dag på flygplatsen gick solen ner utanför mitt fönster, bortom gräset och klipporna, ner i havet väster om Fladen grund. Jobbade jag natt gick solen upp österut, utanför mitt synfält, bortanför skogarna, och solen träffade havet först när jag hade somnat. Jag hyrde någons sommarställe. Det var lågsäsong och stugan ifrån femtiotalet med linoleumgolv från sjuttiotalet hade ändå legat tom. När våren kom och värmen hittade hit, det började bli dags att ordna trädgården, skulle jag få flytta ut. Jag var inte där mycket mer än när jag sov och på lediga dagar. Då satt jag i kökssoffan och drack kaffe och lyssnade på vinden utanför. Och på regnet. Och när världen hämtade andan och allt tystnade för en stund.

Stugan låg bland andra stugor i samma utförande. Tätt samman på mark som nån lantbrukare styckat av och sålt för länge sen. Från en tid när sådana stugor ägdes av vemsomhelst. Bruna, mörkröda, kanske någon gul. Bland tallar och klippor och ängar, låg den. I saltstänk, regn, i vinden. Varje stuga hade en gräsmatta med rhododendron och en brevlåda i plast. Adresserna namngivna av bonden som sålt marken, efter sina barn eller föräldrar, för han satt också i tekniska nämnden. I mataffären träffade jag fiskare och hantverkare från förr, som kände personerna bakom gatunamnen. Till brevlådan kom en tidning ibland, sällan några brev. Kanske bara då och då från nån av mina bröder. Men bara om jag hade skickat till dem först. Medan jag drack mitt kaffe och lyssnade på vinden läste jag tidningen eller en bok om att få människor att prata. På nätterna praktiserade jag vad jag lärt mig från boken, på affärsresenärer och turister. Jag bytte ölfat, torkade bord, diskade glas. Lyssnade på ord, som låter förvånansvärt likt vinden bland stugor under tallarna.

Jag hängde upp min gröna skjorta och blippade ut. Körde en timme i kvällstrafiken. Stängde av motorn på uppfarten utanför mitt, och lät området sväljas av natten.

Några husnummer bort var det fortfarande tänt i köket. Jag visste inte vem som bodde där, men jag
hade tid att fantisera om det. Och i mina fantasier var det ofta en medelålders kvinna och hennes mamma. Tillfälligt liksom jag, i väntan på att flytta igen. Samtidigt som tiden går. Dagarna, månaderna, livet. Men liksom jag utan kraft att ta mig ur det.

När det var uppehåll i vädret tog jag en promenad på stranden, över havängarna och klippor. Jag fantiserade om att jag stötte samman med dem där, kvinnan och hennes mamma. De gick arm i arm längre ner där stranden är sanddyner och vass. Det blåste i kläder och hår där de gick framåtlutade för att inte vinden skulle piska upp sand eller saltvatten i deras ansikten. De talade med varandra så, men jag lyckades inte fantisera om vad de talade om. Eller så hörde jag inte. De fick aldrig syn på mig. Som om jag inte fanns i deras närhet, inte inom deras synfält. Som om jag inte fanns i deras fantasi.

Det gjorde mig ingenting. Efter långa pass på jobbet kände jag sällan för att tala med någon eller för att få någon att prata under mina lediga dagar. Jag ville inte höra om deras belägenhet, om varför
de tvingades bo här, bland stugorna i blåsten denna vinter. Om de också väntade på att flytta ut så snart solen visade sig. En bedövande väntan visste jag. Det kunde hända nästa helg. Eller var det lång tid kvar? Jag var osäker på vilken sida om nyår vi befann oss.

Jag gick grusvägen den korta biten till den blev asfalt och vidare in till centrum och mataffären. Det var sällan jag körde trots vädret och trots avståndet. Det gjorde mig gott att röra på mig, att först kylas ner för att sedan bli varm. Jag gick fort. Först låg det bara fält och sedan enstaka gårdar. Därefter en bilmek och ett lager innan bebyggelsen tätnade och jag gick förbi pizzerian och flerfamiljshusen. En butik stängd för säsongen och Lantmännen.

Vid mejerihyllorna stod kvinnan och hennes mamma. De talade som alltid lågmält med varandra. Men ingen runt omkring lade märket till dem, förutom jag. Och som vanligt hörde jag inte vad de sa. Jag plockade mitt. Kaffe, bröd, ägg, och betalade. Några av de gamla fiskarna eller lantbrukarna från förr stod i gångarna och pratade med varandra. De hejade på mig och undrade hur jag hade det i stugan. Jag svarade som vanligt och lyssnade en stund på deras historier, även om jag bara ville gå tillbaka hem. Jag ville hinna se kvinnan och hennes mamma, som redan hade betalat och gått.

De gick några hundra meter framför mig. Deras huvuden tätt samman i ett ständigt pågående samtal. De försvann i en krök och dök sedan upp igen på raksträckan. Deras hår fladdrade i vinden i takt med sina halsdukar, i takt med trädkronorna. Längre bort en mås som trotsade byarna.

När jag passerar deras stuga stod på uppfarten en bil som jag inte kände igen. Dagen var mörk men det var inte tänt i något fönster så jag kunde inte se vad som försiggick där inne. Jag undrade vem som var på besök, men slog tanken ifrån mig. Kvinnan och hennes mamma var trots allt bara en fantasi. Jag återgick till mitt. Kaffe och läsa i ljudet från vinden utanför.

Dagarna gick och jag såg dem inte någonstans. Det lös inte i fönstren på kvällarna när jag kom hem. De syntes aldrig till bland klipporna eller på stranden. Jag tänkte ett tag inte alls på dem. Men sedan började jag bli orolig. Jag tänkte på bilen som stått på deras uppfart. Hade jag inte anat en oro i deras ansikten sist jag såg dem i mataffären?

En dag gick jag runt deras stuga och försökte se in genom fönstren. Först på avstånd, men jag gick närmare. Strax stod jag med näsan tryckt mot rutan och försökte se. Det kunde inte vara ägarna som kommit tillbaka. Kvinnan och hennes mor hade inte ersatts av en barnfamilj eller ett par i medelåldern som krattade löv eller ordnade. Stugan var mörk, tyst, tom.

En granne fick syn på mig och undrade vad jag hade för mig. Det skulle inte bli uppskattat att jag trampade runt i rabatterna på det där viset. Jag skyllde stammande på att jag sett något konstigt, men svarade osammanhängande på grannens frågor om vad det var jag hade sett. I stället drog jag mig tillbaka in till mitt. Till värmen och till tystnaden och till ensamheten. Det var lika bra att inte blanda mig i, var det första jag tänkte. Men sedan kunde jag inte släppa det.

Vart kvinnan och hennes mamma tagit vägen åt upp mig inifrån. Det skavde på min insida. Som en hostning som kliar och som inte riktigt går att få loss. Som en värk. Som en oro, helt enkelt. Jag kunde inte begripa hur de en dag varit där i min fantasi, och plötsligt var borta. Som om vinden tagit med sig dem. Dragit ut dem över havet. Eller in mot land, över trädtopparna. Över kullar som blir berg som blir inland.

Jag gick dit på nätterna när jag kom hem ifrån mitt sena arbetspass. Gick runt deras stuga, kikade genom deras fönster. Funderade på att ropa efter dem, trots att de bara var en fantasi. Det kunde väl inte skada om jag ropade? Bättre vara säker på saken än att bli ledsen senare, om någonting hade hänt. Någon kunde ha fallit och skadat sig. Den främmande bilen hade kanske tagit med sig dåliga nyheter. De behövde kanske min hjälp.

Men jag såg ingenting. Hörde ingenting, och mindes tillslut inte vad det var jag letade efter.

Mitt liv fortsatte som vanligt. Mina pass i baren på flygplatsen. Mina bilresor, promenader, min bok och mitt kaffe på lediga dagar. Jag glömde nästan kvinnan och hennes mamma. Det var bara under mina promenader på stranden, eller när jag passerade mejerivarorna i mataffären, som jag tänkte på dem. Men bara undantagsvis. Mitt medvetande var fullt av andra fantasier.

En tid senare var jag övertygad om att jag såg dem igen. På flygplatsen när jag just avslutat mitt pass och skulle gå för att hänga in min skjorta, för att blippa mitt kort. Där stod de i en kö för att borda ett flyg. Jag tror det var internationellt, alldeles säkert till en avlägsen plats. Säkerligen varmt, tropiskt, lugnt.

Jag stannade upp och iakttog dem. De talade med varandra som vanligt. Med huvudena tätt samman. De hade biljetterna redo, varsin rullväska i händerna. De såg glada ut, förväntansfulla.

Under ett kort ögonblick övervägde jag att vinka till dem. Men jag tänkte att det inte spelade någon roll. De var på väg bort. Jag var på väg tillbaka.

Text: Robin Färdig
Bild: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Villa Bisping – En riven klenod i västra Halmstad

Redaktionen — Sat, 18 Nov 2023 09:32:35 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Omkring 1970 ringde Arkitektmuseet i Stockholm till Hallands museum. De ville ha fotografier av samlad träbebyggelse i Halmstad innan den för- svann. Någon inventering av sådan bebyggelse hade inte ägt rum, varför jag fick rycka ut i all hast och fotografera längs och omkring Söndrumsvägen, där det fanns en hel del ”kåkar”. Många av dem låg intill järnvägsspåret, som på den tiden delvis gick igenom stora delar av Halmstad och förorsakade många trafikstockningar, innan omläggningen 1985. Dessförinnan hände det, att man väcktes av natttåget, som kom framåt klockan 2. Märkligt nog kan jag känna en viss saknad efter järnvägsomläggningen.

Villa Bisping

En av de mer kända byggnaderna längs Söndrumsvägen, som fick sitt namn 1905 var träslottet Villa Bisping. Det var uppfört av byggmästare Gustav Vinberg 1908. Där bodde arbetarfamiljer i husets 13 lägenheter. Det avmålades redan året efter dess tillkomst av gåramålaren Arvid Lindoff (1867-1947). Dessa gåramålare reste vanligtvis omkring på landsbygden, där de fann sina motiv och sedan avyttrade verken till gårdsägarna och på så vis fick de sin försörjning tryggad. Vid den här tiden låg Villa Bisping i stadens ytterområde och gränsade till landsbygden.

Huset har Arvid Lindoff avkonterfejat i tidens nationalromantiska anda med svenska flaggan vajande för vinden. Strax innan huset skulle rivas hälsade jag på. Fortfarande bodde där två personer, som bjöd på glögg. Det var julafton! Någon bevarandediskussion hade inte hörts.

Det var en trevåningsbyggnad i trä och hos många fanns en oro för att huset skulle kunna ta eld även om det hade en bottenvåning i tegel. Den rymde flera butiker. På ett foto kan man se Irmas konditori och en cykelverkstad. Där fanns en speceriaffär och även till exempel Måleribolaget hade sina lokaler i Villa Bisping. På andra sidan gatan bredde ett koloniområde ut sig. Idag har kolonilotterna flyttat till andra sidan av Tylösandsvägen. Men läget måste ha varit bra.

Grupp 5

År 1966 flyttade en konstnärssam- manslutning med namnet Grupp 5 in i en av affärslokalerna i bottenvå- ningen på Villa Bisping. Den bestod som framgår av namnet av fem idag namnkunniga konstnärer: Thomas Frisk, Lars Hallberg, Jan Åberg, Stellan och Tommy Wiberg. Deras utställningar recenserades av journa- listen Roland Andréasson i Hallands- posten. Här stannade de i två år tills hyreskostnaderna satte stopp för den fortsatta verksamheten. Men Grupp 5 levde vidare och gjorde avtryck i stadens konstliv. Stort debacle väckte Tommy Wiberg, när han visade ”vå- gade” bilder i Rådhuset i Halmstad. Bilderna censurerades, varefter grup- pens utställning togs ner i protest av konstnärerna. Detta kommenterade Roland Andréasson i HP: ”Samhällets styrande får inte sätta bettskena på skapande konstnärer”. År 2004 ställde Grupp 5 ut på Hallands museum.

Någon interiörbild från Villa Bisping har inte gått att få. Detta förvånar knappast, eftersom detta slag av byggnader som Villa Bisping tidigare inte ansetts vara så intressanta att de dokumenterats. Slott och herresätsinteriörer däremot finns det gott om målningar och fotografier ifrån.

”Elektricitet fick området 1916. Dessförinnan hade man fotogen och karbidlampor.”

Söndrumsvägen

När Villa Bisping stod klar 1909 hade Halmstad börjat breda ut sig åt väster längs Söndrumsvägen. Området saknade emellertid ännu en plan, vilket resulterade i att här växte det fram en vildvuxen bebyggelse. Vattenledningar och avlopp saknades länge. Man fick gräva brunnar på gården. Gårdarna var försedda med torrdass, som tömdes av Patrikshills latrintömmare. Ett yrke som inte finns längre. Den som ingående skildrat detta arbetarområde är halmstadsforskaren, fritidschefen Sven Aremar i sin första Halmstadbok 1991. Bebyggelsen längs Söndrumsvägen växte fram under 1800-talets sista decennium. Tomterna gränsade till den nybyggda Västkustbanan, där tågen var ånglok som då och då störde friden i förorten. 1986 blev det lugnare sedan järnvägssträckan lagts om. Husen på vägen saknade nummer. Istället gav man dem namn som Villa Bisping, Vesterdal, Bergsfred och Pilslund och liknande beteckningar. Detta underlättade för brevbäraren. Inga höghus förekom. Materialet bestod av tegel eller trä.

Söndrumsvägen fick sitt namn av stadsfullmäktige 1905, då ett stort antal gator döptes i den då starkt växande staden. Elektricitet fick området 1916. Dessförinnan hade man fotogen och karbidlampor. 1908 stod Västra skolan färdig, ritad av stadsar- kitekten Sven Gratz. Skolbyggnaden som numera kallas Brunnsåkerssko- lan kom att förkorta barnens skolväg. Idag är emellertid mycket av denna småstadsidyll borta. Något intresse för dess bevarande fanns inte bland de styrande på 1960-talet. Det var då som Arkitektmuseet i Stockholm bad museet att dokumentera området. Man anande förändringens vindar.

Svea Larsson flyttade in en del av ett funkishus på Smedängsgatan 1965.

Svea Larsson

Fortsätter man på Söndrumsvägen 400 meter från Villa Bisping, kommer man till en tvärgata med namnet Smedängsgatan. På nummer 4A ligger en del i ett modernt funkishus, som en blivande donator med namnet Svea Larsson köpte och flyttade in i 1965. Hon kom från Getinge, men blev stadsbo under senare delen av sitt liv. Anneli Palmsköld som tidigare arbetat på museet i Halmstad har skildrat hennes liv och den donation hon förärade museet i Halmstad, något som avslöjades vid hennes bortgång 1989. För museet kom donationen att spela en mycket stor roll. Svea Larson som förde ett tillbakadraget liv hade ett stort konstintresse. Märkligt att hon skaffade sig en bostad i detta arbetarområde. Var det så, att hon såg skönheten i de små husen, som vuxit fram spontant. Hon hade uppenbarligen ett konstnärligt öga.

Text: Lennart Lundborg
Foto: Bildstationen, Halmstad

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Litteraturens apostel

Redaktionen — Thu, 16 Nov 2023 13:26:36 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Mitt namn är Marcel. Jag sitter gömd under ett bord. Tack vare min längd går det bra. Jag sitter här och hör sorlet, minglet, små bitar av föredragen, samtidigt som jag knyter handen kring morakniven under min brungula yllekavaj. Jag gömmer mig här, undan detta helvete som kokar omkring mig.

Jag tog en tur över golvet tidigare; strosade omkring bland de öppna vinterjackorna som ångade av människosvett och försökte se vad dessa stackars mässbesökare företog sig. Försökte se ut ett offer åt mig. Jag insåg snart att jag skulle behöva göra en grundlig rundvandring för att avgöra vem som var mest skändlig, vem som var mest förtjänt av att huggas ner.

Men jag ska inte överdriva eländet. Nej, för här finns vettiga människor. Pär Lagerkvist-samfundets monter besökte jag, bara som ett exempel, och vi kom att språka om situationen i vår så kallade ”kulturnation”. Fanns det överhuvudtaget författare kvar värda namnet ville jag veta.

De ville då veta vad en riktig författare var.

Jag sa att en riktig författare skriver om livets svåra ämnen med integritet och tungsinne. Ja, dessa två egenskaper hängde samman, integritet och tungsinne, och framförallt var litteraturens uppdrag att berätta om det väsentliga i livet.

”Det handlar så mycket om att synas idag”, sa en kvinna från samfundet. Hon bar ett blodrött läppstift och betonade ordet ”synas” på ett sätt som tedde sig märkligt i mina små öron. Vadå ”synas”? Alla syns väl?

”Att synas på sociala medier”, förtydligade hon.

Sen log hon ett inåtvänt leende och sa: ”Men om de här lokalförfattarna säljer några böcker vet jag inte. Eller om någon bryr sig om att läsa böckerna …”

”Ingen i den här stan kan leva på sitt skrivande”, var det någon intill mig som sa. ”Pär Lagerkvist, giganten själv, var en förlustaffär för sitt förlag. Det var först efter sitt nobelpris som han började gå med vinst.”

Jag ville gärna veta vad man kunde lära sig av detta faktum.

”Man kanske får räkna med förlust om man ska uttrycka något sant och evigt”, sa den gamla kvinnan med det blodröda läppstiftet.

”Men det finns väl inga sådana människor kvar?”, sa jag.

”Nej”, sa kvinnan och spanade med sina små ögon omkring sig.

Vad hon sökte med sin blick vet jag inte. Men det var någonting gripande över situationen. Här stod hon, en gammal kvinna med blodrött läppstift, och försökte förvalta den store diktarens arv, medan det överallt omkring oss flockades låtsasförfattare som försökte göra sig själva och sina tarvliga romaner gällande.

”Kulturnatt …”, sa jag med dyster röst.

”Nej”, sa kvinnan. ”Inte kulturnatta. Det här är kommunens årliga bokmässa.”

Jag skämdes lite, så som varje dvärghjärna måste skämmas som tar fel i en fråga trots att hon har rätt i stort. För jag menade inte ”kulturnatta”, som hon trodde jag menade, utan kulturnatt, en natt för kulturen.

”Bokmässa …”, upprepade jag tankfullt-pliktskyldigt.

Sen såg jag på det stora porträttet av Pär Lagerkvist, denne dödens och evighetens diktare, och strax fylldes jag av stark vämjelse.

Jag vandrade omkring på mässgolvet bland de hundratals författare som ställde ut, och såg bara böcker med frånstötande omslag, usla mjukband på dekorerade bord. Jag såg godisskålar som författarna hade ställt fram för att locka till sig köpare. Jag såg reklamskyltar stora som fanor. Jag såg att många författare skyltade med sina namn, sina ”nicknames” … Vid åsynen av allt detta fylldes jag av ännu mera avsmak.

Ni är inga riktiga författare, tänkte jag.

Vad har ni att berätta? Vad än ni har att berätta så berättar ni det inte. Det vet jag. För jag kan höra er tala.

Det ska jag berätta om snart: min speciella förmåga.

Nu gick jag omkring på mässgolvet och iakttog dessa lokalförfattare, låtsasförfattarna, som alls inte var några författare, utan något annat som jag saknar ord för.

Jag fick till slut nog av mitt sökande.

”Jag vill möta en författare!” skrek jag.

Människor såg på mig där jag stod med mitt förvuxna huvud, prytt av borstiga röda polisonger, klädd i en brungul yllekavaj från yttre Hebriderna.

”Visa mig en författare!”

Människorna började vända sig bort en efter en.

”De är ju överallt!” var det någon som tänkte.

Sen sprang jag min väg och gömde mig under ett bord som jag tillfälligtvis fann.

Någon av er ska dö, tänkte jag.

Men strax ångrade jag mig. Nej, inte skulle jag döda. Men jag skulle skada! Jag skulle välja ut en av dessa låtsasförfattare och lämna ett budskap, för att se om det efter några år skulle resultera i riktig litteratur, något verkligt, något om döden.

Vilken oerhörd idé!

Men det gäller nu att välja ut ett offer åt mig. Jag får bara välja en.

Jag kryper sakta fram under bordet och reser mig upp i full oansenlig längd. Kvinnan som står vid bordet ler mot mig utan att förstå att jag nyss legat gömd nära hennes fötter. Hon har travat upp sina titlar på bordet på ett konstfärdigt sätt. Ofrivilligt faller min blick på omslagen, som är fula, ja, riktigt usla; en förhatlig samling amatörmässighet och konstlad glans.

Sen faller min blick på hennes ansikte. Hon ler stort och falskt i en hemsk blandning. Ett stort leende sprudlande av läppstift; hon har en enorm byst och stora örhängen i en färg som påminner om solljus.

”Och vad skriver du om?” muttrar jag, som om jag vore vilken mässbesökare som helst.

Genast börjar hon pladdra om böckerna på bordet. Jag kan höra att hon gör allt hon kan för att väcka mitt intresse, att hon vill smickra mig; jag hör tydligt att hon inte skriver böcker för att komma närmare sanningen, jag hör på hennes sätt att presentera sig att sanning inte är hennes ledstjärna. Hon vill vara författare, leva sin dröm, leva på sina ord, leva på sina utsöndringar, leva på att ljuga och underhålla den stackars vilsna människohopen. Hon vill ge sömn åt pöbeln. Som om det vore sömn människorna behövde; som om människorna behövde utsläckta sinnen när de redan är sönderunderhållna och förflackade i sina fattiga själar.

Jag hör alltsammans på hennes tal. Jag ser det när hon självsäkert griper en av sina böcker och öppnar den för mig så att jag ska kunna se typografin och känna på papperskvaliteten. Hon berättar att hon gör allting själv; skriver, sätter, säljer, distribuerar.

Hon spänner upp sitt vita leende, som om jag skulle ha gett min välsignelse åt hennes kulturgärning.

Tvärtom! Jag hatar denna plats där vem som helst tror sig värdig att gripa pennan, där vem som helst tror sig vara värdig att berätta om livet för menigheten. Jag hatar det djupt och genomgående! Vad är det för vanföreställning som säger att vem som helst som skriver kan kalla sig själv författare, bara för att teknikutvecklingen har gjort det enklare än någonsin att sprida sina ord? Begriper de inte att allt de sprider är sitt meningslösa pladder? Begriper de inte att de drar konsten i smutsen?

Tänk om de fick syn på sin egen intighet. Att de är bedragna av sina egna drömmar. Bedragna! Och därför inte värdiga att yppa ens ett ord i offentligheten. För den som inte har skådat igenom sig själv är inte värdig det offentliga ljuset. Ni borde tiga i skam!

Eftersom kvinnan som står bakom bordet verkar vara en simpel funktionsmänniska som lurat sig själv att tro att hon är författare, byter jag snabbt ämne.

”Säg mig, vad är det där som alla talar om? ’Sociala medier’?”

Kvinnan berättar för mig att sociala medier är plattformar online där man kan lägga upp bilder och text och komma i kontakt med människor från landets alla hörn. En fantastisk uppfinning som inte fanns för tio år sedan, men som nu har gjort att var och en kan nå ut med sin berättelse.

”Leder det till att fler läser böcker?” frågar jag.

”I vissa fall”, säger hon, och lägger med en självsäker, närmast nonchalant ton till: ”Men man klarar sig inte som författare idag utan att synas.”

Hon hade hört fientligheten i min röst …

”Är det inte så att människor läser mindre av viktiga böcker?” frågar jag. ”Är det inte så att människorna blir grundare?”

”Vad menar du?” frågar hon, utan sitt leende.

Jag lämnar henne med ett surt ansikte, utan att besvara hennes infantila fråga. Jag viskar för mig själv med lågande hetta: ”Kanske är det hon jag ska dräpa ikväll! Hon är sannerligen värdig att täljas till!”

Strax kommer jag till nästa bord där en ung man står med hängande huvud och trötta ögon.

När han ser mig känner han genast igen mig.

”Hittade du en författare?” frågar han.

Han ler, och inom sig tänker han att här inte finns några författare.

”Nej, här finns inga författare”, säger jag, för att bekräfta hans tanke.

”Bara varumärken”, säger mannen. ”Alla riktiga författare finns antingen på de stora förlagen, eller så sitter de hemma på sin kammare och skriver.”

Jag iakttar honom en stund. Enligt en fattig namnskylt som biblioteket har låtit skriva ut heter han Jakob Norman.

Han verkar vara å ena sidan äkta, å andra sidan falsk. Som om han vore tvingad hit och inte riktigt kan acceptera det. Han vill synas, det kan jag se, men han lyckas inte, och istället tänker han att konsten inte existerar här. Han vill inte behöva stå här som ett fån. Han har väsentliga tankar och vill uttrycka dem alla. Men ingen lyssnar. Ingenting har han sålt idag.

Han ber till Gud också. Det hör jag. Han ber till Gud om ett ingripande. Att han må bli upptäckt, och läst; inte behandlas som hissmusik.

Jag bläddrar i bokhyllan som står inuti hans medvetande. Jag letar efter den där boken som jag tror han har läst. Pilgrim’s Progress. Och plötsligt ser jag den. Han har läst den som barn. Han vet alltså vad Fåfängans marknad är.

”Detta är helvetet”, säger jag. ”Här finns inga undantagstillstånd. Ingen eftertanke. Bara oändliga egon som vill göra sig själva gällande.”

Den unge mannen instämmer och säger att författaryrket devalveras mitt framför våra ögon. Alla inbillar sig vara författare. Det pågår ett självljugande utan like. Det pågår en litteraturnivellering; snart tror folk verkligen att en författare är en som inbillar sig vara det, efter- som vem som helst, som bara lyckas underhålla massorna, betraktas som författare.

Och man kan verkligen undra, när man ser allt detta, vad en författare egentligen tjänar till, vem hon är i samhället. Och man kan undra hur en dröm, en författardröm, kan överleva detta horeri. Finns det möjlighet att behålla tron på sitt kall i en tid när var och en väljer sitt kall?

Nu ser jag att bredvid den unge mannens bord, femton meter bort, står en liten scen där dessa lokala låtsasförfattare får kliva upp och hålla låda inför den rastlösa publiken som vandrar hit och dit över mässgolvet.

Fast de flesta författare pratar mest om egna bekymmer; om stal- kers, och om hemlösa människor som ingen tar hand om, eller om hur man kan leva mer i nuet.

Nu har den där kvinnan klivit upp på scenen, hon vars bord jag gömde mig under. Hon pratar om hur man kan lyckas som författare. För det är svårt, påpekar hon.

Hon räknar upp saker att tänka på: näringslivet, sociala medier, att ge ut många böcker. Inte vänta för länge mellan titlarna.

”Varje plats där din bok inte finns är en möjlighet”, säger hon.

Jag känner en stark skam fylla min kropp medan föredraget pågår.

Ingenting säger hon om konstens helighet.

Ingenting om konstens livgivande nödvändighet.

Jag fylls plötsligt av en märklig olustkänsla. Jag känner mig som en sjukling som tror sig ha kommit in på ett apotek, men som finner sig stående på snabbköpets läskedrycksavdelning.

Jag lämnar platsen med rappa steg. Min skalle vill sprängas! Biblioteket är förvandlat till en salumarknad, litteraturen håller på att förintas. Alla är författare!

Hur ska jag kunna rädda dem? Och det är nu det börjar …

Med våldsam kraft välter jag omkull närmsta bord. Jag vräker omkull det med all min kraft så att karameller och böcker yr i luften. Det hörs ett förfärat utrop som bara eggar mig att fortsätta. Jag fattar tag om nästa bord och pressar det med all kraft uppåt. En kaffekopp flyger i luften. Nya skrik hörs som av brännskadade. Jag fattar tag om några böcker och kastar dem åt alla håll. Jag sliter sönder en bok längs med ryggen och kastar papper omkring mig skrattandes.

Jag drar av mig min tunga yllekavaj och börjar veva. Jag slår omkull några boktravar. Jag daskar till en reklamskylt som faller ihop. Män- niskorna flämtar, skriker. De springer undan. Jag plockar böcker och kastar efter dem, tar en hårdbunden bok och slungar den som en kniv genom luften. Den träffar en gammal man i ansiktet. Han vrålar svordomar åt mig, men jag drar kniven och riktar den mot honom med ett ilsket leende.

Nu har bibliotekarierna samlats. De står vid en bokhylla och ser förfärade ut. Två av dem närmar sig min plats vid de omkullvälta borden. Innan de har nått fram till mig vrålar jag: ”Ni har gjort biblioteket till ett horhus!”

Jag ryter okvädningsord åt dem innan jag springer min väg. Jag kastar mig fram genom korridorerna med kniven höjd. Med min andra hand vevar jag omkring med min kavaj och driver ut dessa månglare ur min åsyn. ”Era förbannade falskhalsar!” skriker jag, innan jag viker av in mellan bokhyllorna och hittar en trappa.

Med kvicka steg rusar jag ner till bottenplanet. Några stolar står i ett hörn samlade kring en himmelsblå allmogekista. Jag öppnar kistans lock och hoppar ner i mörkret.

Mitt hjärta bankar oroligt. Inom mig känner jag hur noveller och tidningsartiklar redan börjar skrivas om mig. Kniven är svettig i min hand och jag försöker lugna mina tankar.

Det är nu alldeles tyst i biblioteket. Något med miljön gör mig vimmelkantig. Antagligen är det böckerna. Vad skulle det annars vara? Böckerna talar ju till mig. Pärmarna lyckas inte stänga inne det som vill ut och allt samlas som brinnande napalm över mitt bröst. Det är främst den seriösa litteraturen som orsakar detta. Den seriösa konsten skriven av människor utan självbedrägeri.

Den här förmågan att lukta mig till litteratur har jag haft sen jag var en liten pojke. Redan då kunde jag med hjälp av näsan lukta mig fram till den seriösa konsten. Också det omvända gäller; när jag står inför den falska falskheten äcklas jag.

Timmarna går. Jag har ingenting att göra i min allmogekista annat än att tänka tillbaka på mitt liv.

Redan i min ungdom, när jag arbetade på en av de stora dagstid- ningarna, kallades jag av mina kollegor för ”litteraturens apostel”.

Sen miste jag arbetet i en rationaliseringsprocess. ”Nya vindar blåser”, sa vår chefredaktör.

Men det är en annan historia.

Jag radikaliserades, kan man säga. Blev en litteraturkämpe. En krigarapostel. En försvarare av allt som är på liv och död.

Numera blåser det andra vindar. Nu kan vem som helst marknadsföra sig själv till författare och påstå sig skriva på liv och död. De säger, dessa låtsasförfattare, att de sedan barnsben ”drömt om att bli författare”.

Jag kan för mitt liv inte älska denna nya tid av yta och flärd och uppblåsthet, fastän jag ibland, av naturlig svaghet, önskar jag kunde.

När jag blev petad från min tjänst vid tidningen hade litteratursidorna börjat krympa. Man skrev om helt andra saker. Partipolitik, denna allomfattande falskhet som människor nedlåter sig att tro på.

Men inte ens litteraturen strävar efter sanning längre. Idag handlar allting om författarens person. Om att visa ett förträffligt sätt inför andra människor. Ett maskspel, för att övertyga kritikerna om vem som är mest samtida.

En flock hundar som vältrar sig i sina egna spyor och kräver att vi andra finner njutning i spektaklet.

Jag minns ett samtal som jag hade med en kollega på tidningen för längesen, medan jag bodde i huvudstaden.

”Falskhet bor hos alla människor. Ingen är äkta.”

Kollegan rökte på en cigarett.

”Människors ytlighet är deras innersta sanning.”

Röken strök som en huskatt mot min då nya brandgula yllekavaj.

”Du har rätt”, sa jag. ”Men samtidigt har du fel. För när människorna glömmer bort sin skam över falskheten är det ute med dem. Männ- iskor som tror de är autentiska, samtidigt som de har glömt bort sin grundmurade falskhet, är skamlösa och förvillade.”

Och jag pekade ut för honom det faktum att glömskan är en sak, men att glömskan av glömskan är någonting helt annat. Att glömma bort sin falskhet och låtsas som ingenting var samtidens melodi.

Kollegan blåste ut rök och sa: ”Nu kommer en ny generation, som vet allt det du säger men som balanserar på avgrundens rand och tvingas leva i hoppets ruiner.”

Kollegan såg på mig allvarligt medan han rökte färdigt cigaretten. Sen fortsatte han: ”Du skulle tjäna på att bejaka samtiden, Marcel. Du kommer aldrig få ett nytt jobb annars. Det finns ingen som efterfrågar det du tror på.”

Nå, jag visste såklart redan att journalistiken var en stängd dörr. Jag var gripen av fel anda. Min kompetens värderades inte längre. Min hjärna var lika överflödig som mitt hjärta. Förflackningens tid var inne. Oärligheten som nödvändighet.

Timmarna går så långsamt i min kista.

Jag måste rädda människorna på något sätt. Det känner jag tydligt. Men hur? Hur räddar man människor som tror att det är de i sin godhet som ska rädda hela världen?

Jag vänder mig på rygg och stirrar upp i det svarta locket. En lång stund ligger jag och bara stirrar i mörkret som är utan djup.

Nästan som en av de andra, tänker jag.

Sedan öppnar jag skjortknapparna med mina svettiga händer. Jag tar kniven i min högra hand. Sen öppnar jag upp bröstet med ett hårt snitt så att blodet väller fram som en tjock välling. Jag bryter upp revbenen med mina starka fingrar och börjar mödosamt karva bort hjärtat från sina fästen.

”Nu räddar jag er”, tänker jag innan det svartnar för min syn.

Text: Jeremiah Karlsson
Bild: Susanne Johansson

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Hennes själ brinner för brandstationen – Gåsebäck fem år senare

Redaktionen — Sun, 05 Nov 2023 15:23:05 +0000

Helena Taps är en av personerna bakom förvandlingen av brandstationen i Gåse- bäck som idag på ett synbart sätt blivit en plats där kulturskapare i Helsingborg kan mötas och uttrycka sig. Hon beskriver en levande process som tagit form på ett mer spontant och oplanerat sätt än vad som kanske är vanligt. Samtidigt har det varit frustrerande att få idéerna att fungera med den byråkrati och planering som ändå har krävts. För en människa med stort engagemang har det inneburit en stor påfrestning.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

År 2018 berättade jag fem personliga historier i Kulturimperiet. De hade alla en nära relation till samma ställe: Gamla brandstationen på Gåsebäck i Helsingborg. En av de fem var Helena Taps, arkitekt och stadsplanerare på stadsbyggnadsförvaltningen i Helsingborg. Hon berättade då om visionen att låta Gåsebäck förändras med människors kreativa drivkraft genom experimentella kulturuttryck och fria tankar.

Konkretiserad förvandling

Idag är Brandstationen på Gåsebäck på god väg att bli det hjärta för området som Helena då önskade och planerna för stadsdelen konkretiseras allt mer. Eller kanske ska man säga icke-planerna. För poängen är att Gåsebäck ska förändras utan traditionell stadsplanering, och istället utvecklas etappvis med hjälp av de verksamma och invånarna i Gåsebäck. Visionen är ett rum för medborgarnas drömmar och viljor att förverkligas på. Kort beskrivet: En plats för att pröva idéer.

”Gåsebäck står nu inför en konkret och fysisk omvandling som börjar bli synlig”, säger Helena när vi möts idag, fem år senare. ”Vi gör något som är annorlunda mot hur man brukar gå tillväga. Det skapar oro hos många för att man inte känner igen sig och man vet inte vad det ska leda till. Enligt min uppfattning pratar staden ofta om att man vill ha medborgarinvolvering men lyckas inte riktigt hela vägen då man sätter för snäva ramar för vad man kan medskapa kring: Man gör det på ett sätt där man ändå styr. På Gåsebäck vill vi låta människor komma med sina initiativ, testa och experimentera. Det innebär att man inte kan veta exakt hur det blir, vilket kräver tillit och att saker får lov att gå långsamt.”

En yta för kreativitet

Kulturen är i den här kontexten Gå- sebäcks syre. Tittar man på hela Helsingborg demografiskt över en 15-årsperiod, ser man att de som flyttar ut från staden ofta är småbarnsfamiljer för att de inte har råd att bo där, samt kultur- och konstutövare för att de inte har någonstans att verka.

Kultur är komplext och flera saker samtidigt: språk, uttryck, glädje, det som förenar, livsnödvändiga hjärtslag – alla viktiga för att ge en plats sin själ likväl som fysiskt liv. Utan den blir staden en mekanisk plats, en funktion utan anda och ande. Vi – människorna – behöver kulturen. Den ger oss möjlighet att både möta andra och uttrycka oss själva. Genom kultur- och konstuttryck kan en människa med sin egen röst berätta sin historia, i samma andetag som den på sikt skapar historien om att vara människa nu. Det bidrar till den ständigt pågående förändring allt är under.

”En stad behöver de kreativt utövande människorna och människorna behöver en yta att få tänka och verka fritt på. Får man inte göra det så kommer ingenting heller ut”, säger Helena. ”Ska man översätta det till marknaden och vad staden behöver så bidrar det till kulturutövaren som tjänar pengar, hyr lokaler, drar hit folk, det blir fler besökare. Det är en win-win.”

Hämmande kontrollbehov

Om marknaden får spela en alltför dominerande roll i stadsutvecklingen, kommer en organiskt framväxt urban miljö att hämmas och man förlorar viktiga kvaliteter som historisk förankring och unik karaktär på platsen, tror Helena. Hennes erfarenhet är att när planeringens ramar sätts lite friare skapas oro bland en del beslutsfattare vilket leder till ett för stort kontrollbehov i det styrande skikten. ”Tänk om det inte blir bra? Tänk om det blir fult?” En sådan rädsla föder till- litsbrist och dömande vilket riskerar att kväva människors idéer och möjligheter innan de ens kommit till. Det problemet grenar sig ut i hela samhällssystemet och vidare nedåt i åldrarna och skapar en ovana att tänka gränslöst och fritt. För att kommande generationer ska veta att en plats som Gåsebäck finns, skulle Helena gärna se att barn redan i tidig ålder fick tillgång till att vistas där.

Engagemang med baksida

”När människor besöker Brandstationen reagerar de flesta med hur häftigt det är att en sådan plats finns. Sedan händer det saker”, säger hon. ”Människor blir lite förstörda i skolan och av samhällsstrukturer som begränsar hur man kan tänka kring vad man vill skapa där man lever och bor. Dessutom upplever jag att samhället blivit mer individualistiskt och att det är svårt att få samman en grupp och göra något. Människor måste möta sådana här platser redan när de är små för det är de som ska skapa platsen vidare senare i livet. Vi hade en grupp femteklassare här som fick plantera blommor. På bara ett par timmar såg man att något hände med deras sätt att tänka – de tänkte annorlunda och vågade testa.”

Helena hoppas att hon kan utgöra en brygga mellan komplicerad kommunalbyråkrati och det fria tänkandet och kulturutövandet. Men det är inte okomplicerat att befinna sig
i den sitsen. En brinnande eldsjäl bränner lätt ut sig när den går in med full kraft i ett projekt vars tillå- tande intentioner måste förhålla sig till byråkratins ramar. Det vet Helena själv av erfarenheten från att ha varit på plats och arbetat i på Brandstationen i början:

”I starten var jag på Brandstationen för att det skulle komma igång. När man är på platsen blir man som ett med den, man är där 24/7 för det är så roligt att arbeta. Jag förstod det inte då men till slut bränner man ut sig och det är vad som hänt med alla de fyra personer som kom efter mig med. Till slut går man sönder. Byråkratin inom kommunen är så obegriplig och man blir frustrerad och ledsen. Bara för att det inte står rätt bokstav på en karta kan det ta ett år att få fram ett bygglov till exempel och så är det hela tiden. Det blir obegripligt och man blir till slut tokig för man vill så mycket. Det blev jag också.”

Ett långsiktigt perspektiv

Idag projektleder en konsult tillfäl- ligt Brandstationen på halvtid. Helena menar att det behövs en per- son som älskar och förstår tankarna med området, men som står utanför och har distans till projektet:

”Jag kände ett ansvar när en efter en gick in i väggen, det kunde inte drabba fler personer. Som tur var fick vi loss pengar till en konsult som har hand om det nu under en period, vi får se hur det utvecklar sig.”

Under de senaste åren har det hänt massor på Brandstationen och Helena tycker att hela området rör sig på rätt håll: ”I små steg mot en skådad horisonter som ligger mer än 25 år framåt i tiden. I dagsläget är allt som kan hyras ut på Brandstationen uthyrt till olika kreatörer, konstutövare och verksamheter. Bygglov för resten av lokalen är på gång, en resturangverksamhet håller på att starta upp i de gamla vagnhallarna, graffitiparken har utvecklats, lägenheterna i Brandstationen renoveras av elever från Rönnowska gymnasieskola och festivalen Rymdblomman har under 2023 etablerats och växer med en andra festivalhelg under slutet av sommaren.”

En process som lever

Samtidigt återstår massor att göra med tiden – vilket är naturligt i en ständigt pågående process säger Helena:

”Man tänker kanske inte på det när man hyr en ateljé på Brandstationen men man är del av en större process. Brandstationen ska vara fri för den framåtrörelsen. Därför måste planerarna i staden förstå
hur det fungerar. De utbildas för att ha kontroll och bestämma så de behöver lära sig att även om ingen planerar saker så händer sådant som är av godo. Det är inte dåligt att inte planera – människor här har en drivkraft och den måste man lita till. Man kan inte ställa krav utan istället servera någonting som någon av
de personerna kan ta och vidareutveckla. Men om ingen tar det kan man inte göra något åt det. Det
är det svåraste av allt. Det handlar om människor som är fria som ska samarbeta. Drömmen är så klart att människor känner så mycket för det att man driver det tillsammans, att man förstår vad man har. Och så här långt är det precis vad som händer.”

Text och foto: Sarah Perfekt

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Sagan om den ledsne optikern

Redaktionen — Thu, 19 Oct 2023 06:54:45 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Sven Sjöströms familj hade varit optiker i tre generationer och hade gott anseende i den lilla staden. De hade servat medborgarna väl och hjälpt dem att läsa och att arbeta. Sjöströms optik var en välkänd butik i hela omgivningen och nu hade Sven övertagit den från sin fader.

Allt hade börjat väl, kundkretsen var stor och de fanns konkurrenter först i närmsta stad som låg drygt fyra mil bort. Det var då Sven fick kännedom om att en stor optikkedja hade planer på att etablera sig i hans stad och hand förstod att läget var allvarligt.

Det är bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte Sven, och sökte upp den ansvarige för kedjan. Denne bekräftade att de håll på att etablera sig i hans lilla stad och de såg en utmärkt möjlighet att ta över en majoritet av kunder inom något eller några år.

Jag kan ju driva er lokala butik. Jag kan marknaden och kan ta med mig hela min kundkrets och vara er franchisetagare förklarade Sven och tyckte att han gett dem an offer they can ́t refuse.

Den ansvarige på kedjan såg avståndstagande på honom och förklarade i sin tur att de tänkt sig en yngre förmåga, en nyutexami- nerad och hungrig förmåga som kunde erövra nya marknadsandelar.

Sven gick modslagen därifrån, men tänkte att han minsann skulle kämpa för att överleva. Han arbetade nu hårt, sänkte sina priser och hade ofta rea och andra erbjudanden, men vad hjälpte detta. Kedjan kunde köpa in stora kvantiteter av alla varor och fick naturligtvis mängdrabatt och kunde därför ytterligare sänka sina priser. Svens läge blev mer och mer desperat. Vad göra?

Han visste varken ut eller in och började att samtala med andra butiksägare i staden. Det hade tidigare funnits en specerihandlare, men denne hade tvingats lägga ner när ett storköp hade etablerat sig stadens utkant. Samma öde hade drabbat den lokala klädbutiken som också tvingats att lägga ner när en stor kedja etablerat sig. Samma öde höll nu på att drabba ett annat lokalt familjeföretag, nämligen stadens mäklarfirma som inte bara fått konkurrens av en, utan av två stora mäklarkedjor. Alla lokala familjeföretag höll på att försvinna och snart skulle nog både bokhandeln, bilfirman och guldsmeden var borta, för att inte tala om restaurangerna. Vad som möjligen också skulle kunna överleva var de små invandrarbutikerna som etablerats de senaste årtiondena, men hur dessa klarade sig vågade Sven inte tänka på.

Sven kände inte igen sig i sin stad längre och Sjöströms optik kunde inte överleva ett år till. Den stora frågan var bara, mot vem skulle han rikta sin vrede? Politikerna, invandrarna, eller mot de stora kedjorna. Han beslöt de sistnämnda och började att smida planer nere i källaren.

När han i lokaltidningen läste att chefen för optikkedjan uttalat sig och sagt att kedjorna kunde ge konsumenterna ett bredare utbud och billigare priser och att kedjan enbart agerade i konsumenternas intresse började han att koka av upprördhet och beslöt sig för att agera.

Han samlade olika bensindunkar i garaget och köpte in stubintråd på nätet. En mörk höstkväll hade han samlat över 200 liter bensin och stubintråd för två timmar.

Han förklarade hemma att han skulle ta sig en längre promenad och fundera på sin situation, men tog sin bil och körde iväg till kedjans butik. Väl där hällde han snabbt ut bensinen, tände stubintråden och gav sig iväg. På morgonen var nyheten om branden på text-TV och över hela staden låg en tung brandrök. Sven var glad, men höll naturligtvis inne med vad han visste. Alla i staden talade om branden och om hur den kunde ha uppkommit.

Polisen satte igång en stor undersökning och de erfarna poliserna ställde snart frågan om vem som kunde ha tjänat på branden. Var det ett försäkringsbedrägeri? Nej, det hade inte funnits någon anledning för firman att själv satte fyr på byggnaden. De hade en stabil ekonomi och dessutom var självrisken hög. Det var nu de började att fundera på Sven. De utförde inre spaning och fann snart att hans butik var på fallrepet. Därefter var det dags att undersöka om någon inköpt dunkar med bensin på den lokala bensinstationen och då Svens namn dök upp snart började alla misstankar att riktas emot honom.

Det blev husrannsakan och anhållande och polisen beslagtog hans dator. I denna fann man beställningen på stubintråd och åklagaren beslöt att ansöka om häktning fört Sven såsom misstänkt för mordbrand.

Sven satt i sin cell och insåg att läget var hopplöst och beslöt sig för att erkänna. Påföljden för mordbrand är enligt 13 kap 1§ brottsbalken fängelse i mellan två och åtta år och Sven började att se sig själv inlåst under en lång tid framöver.

Hans försvarare försökte att trösta honom, men hade inte mycket att komma med. Skuldfrågan var uppenbar och påföljden kunde inte bli annan än fängelse.

Under tiden samlade övriga familjeföretagare ihop en fond som skulle stödja Sven och när målet skulle upp i Tingsrätten genomförde de en demonstration till stöd för Sven. Media avfärdade dem som reaktionära terrorister som inte förstod den nödvändiga utvecklingen och det moderna samhällets krav. Det kompakta motståndet gjorde att protesterna snabbt lade sig och ordningen återställdes.

Domstolsförhandlingen hade varit ett stort lidande för Sven, men nu hade han hamnat i fängelse för att avtjäna sitt straff. Han blev bemött med respekt både av medfångar och vakter och fann sig någorlunda tillrätta.

När han nu satt i sin ensamhet började en känsla av stolthet och glädje växa fram inom honom. Han hade inte stillatigande accepterat sitt öde, utan satt sig till motvärn och slagit tillbaks. Företaget hade inte gått under i tysthet utan kämpat med alla medel för att stå emot. Jo, Svens värld hade gått under, men han hade fortfarande kvar sin självrespekt och sin okuvlighet och i den meningen såg han sig själv som en vinnare.

Företaget fick ut i stort sett allt från sitt försäkringsbolag och inom sex månader var butiken återuppbyggd och verksamheten igång. Det fanns nu inga konkurrenter på orten så affärerna gick lysande.

Text: Anders Kjellström
Bild: Fotografi av Rudolf Martinelli (Rijksmuseum, Amsterdam)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Att osäkra en kanon

Redaktionen — Fri, 13 Oct 2023 09:28:44 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Konflikter är centrala i alla draman och den klassiska politiska dramatiken som vi aldrig verkar tröttna på gäller allt som oftast ett förenklat antagonistiskt förhållande mellan marknad och stat. Trots att vår värld tycks uppvisa regnbågens alla färger har vårt tänkande väl sällan varit mer svart-vitt. När Myndigheten för Kulturanalys 2021 släppte sin rapport Så fri är konsten och baserat på uppgifter från dokument, tjänstepersoner, konstnärer och kulturskapare konstaterade att det inom det offentliga stödsystemet för konstnärliga aktiviteter förekommer kulturpolitisk styrning som kan påverka den konstnärliga friheten negativt, möttes den strax av reaktioner. Gustav Strandberg, Kim West och Josefine Wikström författade 2022 Kritik av konstens frihet: En motrapport och ställde i den upp det förutsägbara schackspelets motståndarsida med sina käpphästar, nämligen riskerna med nyliberalismen och den naiva idén om den entreprenöriella konstnärens förmåga att bidra till ekonomisk tillväxt. Nittonhundratalet ringde och ville ha tillbaka sina spöken.

Grundläggande begrepp i båda ovan nämnda skrifter är ”armlängds avstånd” och ”konstnärlig frihet”. Dessa kan vridas och vändas på en hel del. Principen om armlängds avstånd är återkommande i svensk kulturpolitik och -debatt och innebär i korthet att politiska instanser inte ska påverka, till exempel genom stödfördelningsincitament, vad konstnärer baserar sin konst på eller hur de utformar den. Eftersom kulturstöd till konst till skillnad från mycket annat offentligt stöd fördelas mellan uttalat konkurrerande aktörer – bostadsbidrag, elstöd och nyföretagarstöd delas ut på lite andra premisser – är en ständig fråga i debatten vilka kriterier som avgör vem som får eller inte får stöd, hur verksamheter och projektet rankas i förhållande till varandra och så vidare. Är det idéhöjden, projektägarens meriter, aktivitetens syfte och mål eller något annat som ska vara avgörande? Sådant där finns många vackra ord skrivna om i styrdokument och kulturplaner. När det sedan kommer till frågan om konstnärlig frihet kan den problematiseras på alla upptänkliga vis i förhållande till tanken om armlängds avstånd. Strandberg, West och Wikström gör en ansats till det i det att de poängterar näringslivsperspektivets inskränkande effekt – samtidigt knyter de konstnärliga produktionsprocessers värde väl snävt till den sociala emancipation som de per definition tänker sig att den genererar. Men bara den som levt under en sten kan förvånas över att det finns anledning att hålla både politiska och kommersiella påtryckningar borta från i alla fall en del av kultursektorn.

Filosofen Isaiah Berlin myntade begreppen negativ respektive positiv frihet, vilka kan vara behjälpliga här. Negativ frihet, eller ”frihet från”, är att slippa restriktioner, tvång och förpliktelser från omvärlden. Positiv frihet, eller ”frihet att”, handlar om att ha tillgång till möjligheter och medel för att kunna förverkliga det man önskar. Båda två kan ses som rättigheter, men den positiva friheten är förenad med kostnader ifall alla ska ha frihet att sätta upp en teaterföreställning, utveckla en grafikverkstad eller genomföra en konsertturné. Vi kan således fråga oss i vilken grad konstnärer ska vara fria från politiska och kommersiella begränsningar och hinder samt i vilken omfattning insatser för särskilda mål behövs för att tillfredsställa och förverkliga konstnärers ambitioner. Offentlig finansiering av konst kan hävdas tillgodose både negativ och positiv konstnärlig frihet. Dels kan offentliga stödformer säkerställa att det finns konstnärer som verkar utan risk för kommersiell likriktning och kortsiktiga vinstkrav, att det görs konst som kan vara excentrisk och obegriplig och som kanske får sitt värde först efter konstnärens död. Dels kan de riktas till strömningar, traditioner och praktiker i samtiden som kräver särskild näring, investeringar och prioriterade satsningar för att de till exempel saknar institutionell förankring eller infrastrukturella resurser.

Konstnärer har all möjlighet i världen att verka på en fri marknad, kroka arm med kapital och kunder och profitera både monetärt och socialt på diverse produkter. Ingen drar någon lans för den friheten, eftersom den är ohotad. När däremot politiska församlingar kräver att professionell konstnärlig verksamhet måste vara vinstdrivande för att få förekomma är det en inskränkning av den negativa friheten. Konstnärlig frihet ligger till viss del i att slippa villkor på att marknadsanpassa sig som konstnär och bli en ofrivillig entreprenör – marknad och integritet går ju nämligen inte riktigt ihop. Och det där med integritet är värt att återkomma till. Det som de facto är ifrågasatt är det offentligas förmåga att upprätthålla utrymme för negativ frihet för konsten. Att det finns risker med marknadsorientering för konsten innebär inte att allt är frid och fröjd i myndighetsvärlden. Det är ju, tro det eller ej, möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Men var finns konstnären i ekvationen? Är konstnärer bara offer för omständigheterna, lydiga ja-sägare och passiva mottagare av skänker från ovan? Som lösning på frihetsproblemet förespråkar Strandberg, West och Wikström mer inflytande för upphovsmannaorganisationer över utseendet av ledamöter i bidragsgivande och beslutsfattande institutioner och konstnärligt sakkunniga som fattar besluten över offentlig finansiering av konstnärliga verksamheter. Med andra ord ska konstnärer utgöra etablissemanget istället för att vara en motpol. Det låter definitivt förföriskt för oss konstnärligt verksamma, men också en möjlighet att syssla med kulturpolitik bakvägen. I en samtid där symbiosen mellan politik och marknad skapat grogrund för en generation av estetiskt medvetna aktivistentreprenörer med diverse former av dygdesignalering som bas i det personliga varumärkesbyggandet är den konstnärliga kritiken mot den slappa devisen att allt är politiskt totalt obsolet. Den blinda acceptansen, för att inte säga omfamningen, av det politiska inom konsten har gjort frågan om den formella politikens avstånd helt irrelevant. Det ingen talar om är konstnärers möjlighet till ideologiskt inflytande över varandra och konstnärlig frihet som frihet från andra konstnärer – det vill säga inomkonstnärlig integritet. Det är mycket svårt att röra sig i ett stödsystem och i kulturlivet i stort om konstnärer själva kan fungera som gatekeepers åt varandra. Det slutar lätt i att vi håller i varandras koppel. Fraktionerna bakom den kollegiala fasaden talar vi tyst om när det är samordningsvinster som stödgivarna vill åt. För även om alla ler i minglet finns mycket litet solidaritet och säkerhet i kulturvärlden – det är talande att anslutning till A-kassan ökade dramatiskt i kultursektorn när covidkrisen slog till istället för att vara en självklarhet redan innan. Konsten är med andra ord inte en bransch som alla andra.

Istället för att ge näring och utrymme åt kufar och original som både för sitt eget och andras bästa bör få arbeta ostört pysslar intet ont anande tjänstemän och konsulenter med att beskäftigt marknadifiera kultursektorn med nätverksträffar, matchmaking och administrationsworkshops som om konstnärer inte kan skaffa vänner och samarbetspartners, marknadsföra sig på sociala medier eller sköta sin ekonomi som vuxna människor. Detta medverkar naturligtvis till allt tätare kontakter mellan konstnärer, som därmed får svårt att hålla armlängds avstånd till varandra. Intressanta friktioner, konflikter och stridigheter som ger näring till konstnärliga uttryck – för att inte tala om kritik – hålls borta och tonas ner när konstnärerna domesticeras av byråkrater som dukar upp med fiberirka frallor och kravmärkt kaffe i maktens korridorer. Nu finns bara en sorts konst och eftersom alla är vänner ombeds vi aldrig sjunga ”We shall overcome”. Salig Lars Vilks kritiserade hur ett förlamande konsensus tycks råda mellan kulturinstitutioner, konstnärer och kulturmedia i landet där alla är överens och vissa mer än andra. Kreativa konflikter kräver en viss distans. Och att konstnärlig positionering bygger på oliktänkande – åsiktsmångfald – är historiskt sett ingen nyhet. Med det sagt råder inte nödvändigtvis ett allas krig mot alla, men inte heller ska vi sträva efter allas vänskap med alla, vilket skulle innebära total stiltje och en förlamande, anti-konstnärlig tråkighet.

Men ifall det inte gäller snaskigt skvaller om vem som är barn till vem är väl sällan konstnärers inbördes förhållanden föremål för granskning. Det är kanske ointressant för de flesta och konstvärlden är en mycket liten värld. Samtidigt står konst som kulturform högt på den politiska agendan. Det pågår ett fåfängt försök att från politiskt håll definiera en konstnärlig kanon i Sverige, vilket aktualiserar frågan. Konsthistorikern Camille Paglia har avfärdat det postmoderna förgivettagandet att konstnärlig kanonisering utgör en politisk handling och hävdar att det är konstnärer som avgör vilken konst som tillhör kanon genom att i en efterkommande era erkänna tidigare konstnärers och konstverks drabbande inflytande över sitt eget skapande. Detta kan åstadkommas genom att motiv, scheman och tekniker återupprepas och återanvänds i ny konst, att konstnärer refererar och blinkar till avgörande verk och stilar, att man förhåller sig motvals till andra konstnärsskap och att nya fixstjärnor ersätter gamla som helt enkelt väljs bort och glöms bort i den pågående konstnärliga evolutionen. Både kyrklig och konstnärlig kanonisering är en skråangelägenhet, men till skillnad från påvlig kanonisering som sker auktoritärt uppifrån och ner genom en beslutsakt, sker konstnärlig kanonisering nerifrån och upp genom estetiska akter. Det handlar alltså i konstens fall inte om några demokratiska processer där branschmässigt utsedda ledamöter röstar om kanons utformning. Här slåss konstnär för konstnär med konstnärliga medel om vad som ska vara morgondagens klassiker. Och konstnärer med ambitioner konkurrerar väl om just det – framtiden. För handlar det bara om simpel överlevnad och social utveckling här och nu är det nog inte konst och det finns mer eller mindre effektiva sätt att säkra och osäkra den.

ÅSIKTSMÅNGFALD
Åsiktsmångfald (på engelska: ”viewpoint diversity”) bygger på tanken om radikal pluralism, det vill säga att acceptera och verka för att olika ideologiska, religiösa och på andra sätt kulturella världs- och livsåskådningar möts och ges utrymme parallellt. Åsiktsmångfald handlar om att erkänna att alla människor styrs av dogman och att vår moral, med socialpsykologen Jonathan Haidts ord, binder och förblindar oss så att vi bortser från aspekter som andra lägger märke till och värdesätter. För att vi ska kunna se problem och möjligheter bortom våra egna moraliska fördomar menar förespråkarna för åsiktsmångfald att vi måste få oliktänkande att frodas inom olika sfärer. Genom att främja yttrandrandefrihet och att aktivt undvika att odla en konsensuskultur – som ses som ett symptom för undertryckta åsikter i en grupp – menar anhängarna att åsiktsmångfald kan uppnås på till exempel arbetsplatser, skolor och i föreningslivet.

Text: Hedvig Jalhed
Bild: Målning av Willem van de Velde och etsning av Jospeh Coiny (Rijksmuseum, Amsterdam)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Det är synd om de fattiga

Redaktionen — Wed, 11 Oct 2023 07:08:31 +0000

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Då världsfattigdomen ökat beslöt några av statens tjänstemän att sammankalla en konferens för att diskutera hur man skulle kunna bekämpa den tilltagande utarmningen av miljontals medborgare. Det tillsatte en kommitté som drog upp riktlinjerna för konferensen och dessa presenterade nu ett förslag.

Man skulle inbjuda de ledande svenska och europeiska experterna och samla dem på en konferensanläggning på Västkusten under ett tvådagars seminarium och i denna kreativa miljö skulle det säkert komma fram några lysande förslag om hur man skulle bekämpa fattigdom och elände. Inbjudningar sändes ut och de flesta tackade ja till en junihelg på hotell ”Västkustens pärla”.

Dagordningen var den gamla vanliga med föreläsningar, bikupor och redovisningar och gästerna började att anlända tidigt på lördagsmorgonen. De hälsades välkomna av en minister som hoppades att konferensen skulle bli framgångsrik och gav ordet till mötets ordförande. Denna började med att introducera den första föreläsaren som var en amerikansk professor som studerat och skrivit om ”poverty science”. Nu var professorn inte själv speciellt fattig och han tog ett arvode på 10 000 dollar för en två timmars föreläsning. Alla applåderade artigt hans framförande och därefter blev det kaffe med wienerbröd och munkar.

Nu skulle professorns teser diskuteras i arbetsgrupper och att organisera dessa tog en timme och när gruppen diskuterat ytterligare en timme var det lunch. Då det var på västkusten var det hälleflundra och till detta serverades ett vitt vin (det var ju inte bara en svensk utan en europeisk konferens). Lunchen varade i en och en halv timme och sedan fortsatte förhandlingarna med en fransk minister som föreläste om Frankrikes utomordentliga satsningar i Västafrika och om dessas betydelse för att öka köpkraften hos dess befolkning. Även denna föreläsning applåderades artigt och när grupparbetena skulle börja utbröt allmänt kaos. Gruppindelning hade ändrats och även denna gång tog det en timme innan grupperna kunde börja att arbeta.

Då grupperna diskuterat en timme var det eftermiddagskaffe och dags för nya läckerheter. Det var tänkt att kaffestunden skulle vara en kvart men den förlängdes till 45 minuter och därefter började gruppredovisningarna. De var tio grupper som skulle redovisa, men då middagen var satt till klockan 19.00 så var det bara hälften av grupperna som redovisat så det gällde att prioritera. Man beslöt enhälligt att bryta för middag och de resterande grupperna fick ställa man skulle kunna bekämpa den tilltagande utarmningen in sina redovisningar.

Middagen var superb. Det var räkor, havskräftor och en halv hummer till varje deltagare och till detta ett vitt Loirevin. Stämningen blev hög, men cognac och likör ingick inte. Detta var dock inget problem då ett sydafrikanskt spritbolag gick in och bjöd alla deltagarna på sina produkter och stämningen blev ännu högre. Bolaget såg församlingen som framtida goda konsumenter och investeringen skulle väl löna sig.

Efter middagen beslöt sig ett gäng för att bada i den stora badtunnan och till detta fick de ytterligare en flaska mousserande vin av bolaget. Så satt de då i badtunnan och skålade och alla var helt överens om att det var rysligt synd om de fattiga.

Ett annat yngre gäng samlades i ett hörn och en något skäggig deltagare förklarade för de övriga att man måste stödja de columbianska bönderna och han kunde bjuda på några av deras produkter. Han tog upp ett vitt pulver som han lade på en fickspegel och alla fick andas in efter behov.

Dansen började och stämningen blev nu erotiskt laddad. Det var ett ansenligt antal kroppar som rörde sig mycket nära varandra och många tillbringade inte natten i den säng som de tilldelats.

Dagen därpå (efter en rejäl frukost) fortsatte förhandlingarna. Det var en jordbruksexpert från FAO som i och för sig hade en avancerade analys av födotillgången i världen, men de flesta deltagarna var för trötta eller lite dagen efter för att riktigt kunna följa resonemanget.

Till lunch sammanfattade ordföranden och tackade alla deltagarna för deras engagemang och förklarade att alla goda idéer nu skulle bli verklighet. Deltagarna åt sin lunch och alla var överens om konfe- rensens betydelse och att det var nödvändigt att samlas även nästa år för att ventilera nya idéer och utveckla nya strategier. Det blev ett farväl i allmänt samförstånd och god anda.

Långt borta i en liten by strax söder om Rawalpindi i Pakistan gick ett antal barn och lade sig hungriga för att sova. De hade inte hört något om konferensen och denna skulle inte på något sätt påverka deras framtida liv.

Text: Anders Kjellström
Bild: Stilleben av Jan Davids de Heem (Rijksmuseum, Amsterdam)

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.