Folk – Tidskriften Kulturimperiet

Hennes själ brinner för brandstationen – Gåsebäck fem år senare

Redaktionen — Sun, 05 Nov 2023 15:23:05 +0000

Helena Taps är en av personerna bakom förvandlingen av brandstationen i Gåse- bäck som idag på ett synbart sätt blivit en plats där kulturskapare i Helsingborg kan mötas och uttrycka sig. Hon beskriver en levande process som tagit form på ett mer spontant och oplanerat sätt än vad som kanske är vanligt. Samtidigt har det varit frustrerande att få idéerna att fungera med den byråkrati och planering som ändå har krävts. För en människa med stort engagemang har det inneburit en stor påfrestning.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

År 2018 berättade jag fem personliga historier i Kulturimperiet. De hade alla en nära relation till samma ställe: Gamla brandstationen på Gåsebäck i Helsingborg. En av de fem var Helena Taps, arkitekt och stadsplanerare på stadsbyggnadsförvaltningen i Helsingborg. Hon berättade då om visionen att låta Gåsebäck förändras med människors kreativa drivkraft genom experimentella kulturuttryck och fria tankar.

Konkretiserad förvandling

Idag är Brandstationen på Gåsebäck på god väg att bli det hjärta för området som Helena då önskade och planerna för stadsdelen konkretiseras allt mer. Eller kanske ska man säga icke-planerna. För poängen är att Gåsebäck ska förändras utan traditionell stadsplanering, och istället utvecklas etappvis med hjälp av de verksamma och invånarna i Gåsebäck. Visionen är ett rum för medborgarnas drömmar och viljor att förverkligas på. Kort beskrivet: En plats för att pröva idéer.

”Gåsebäck står nu inför en konkret och fysisk omvandling som börjar bli synlig”, säger Helena när vi möts idag, fem år senare. ”Vi gör något som är annorlunda mot hur man brukar gå tillväga. Det skapar oro hos många för att man inte känner igen sig och man vet inte vad det ska leda till. Enligt min uppfattning pratar staden ofta om att man vill ha medborgarinvolvering men lyckas inte riktigt hela vägen då man sätter för snäva ramar för vad man kan medskapa kring: Man gör det på ett sätt där man ändå styr. På Gåsebäck vill vi låta människor komma med sina initiativ, testa och experimentera. Det innebär att man inte kan veta exakt hur det blir, vilket kräver tillit och att saker får lov att gå långsamt.”

En yta för kreativitet

Kulturen är i den här kontexten Gå- sebäcks syre. Tittar man på hela Helsingborg demografiskt över en 15-årsperiod, ser man att de som flyttar ut från staden ofta är småbarnsfamiljer för att de inte har råd att bo där, samt kultur- och konstutövare för att de inte har någonstans att verka.

Kultur är komplext och flera saker samtidigt: språk, uttryck, glädje, det som förenar, livsnödvändiga hjärtslag – alla viktiga för att ge en plats sin själ likväl som fysiskt liv. Utan den blir staden en mekanisk plats, en funktion utan anda och ande. Vi – människorna – behöver kulturen. Den ger oss möjlighet att både möta andra och uttrycka oss själva. Genom kultur- och konstuttryck kan en människa med sin egen röst berätta sin historia, i samma andetag som den på sikt skapar historien om att vara människa nu. Det bidrar till den ständigt pågående förändring allt är under.

”En stad behöver de kreativt utövande människorna och människorna behöver en yta att få tänka och verka fritt på. Får man inte göra det så kommer ingenting heller ut”, säger Helena. ”Ska man översätta det till marknaden och vad staden behöver så bidrar det till kulturutövaren som tjänar pengar, hyr lokaler, drar hit folk, det blir fler besökare. Det är en win-win.”

Hämmande kontrollbehov

Om marknaden får spela en alltför dominerande roll i stadsutvecklingen, kommer en organiskt framväxt urban miljö att hämmas och man förlorar viktiga kvaliteter som historisk förankring och unik karaktär på platsen, tror Helena. Hennes erfarenhet är att när planeringens ramar sätts lite friare skapas oro bland en del beslutsfattare vilket leder till ett för stort kontrollbehov i det styrande skikten. ”Tänk om det inte blir bra? Tänk om det blir fult?” En sådan rädsla föder till- litsbrist och dömande vilket riskerar att kväva människors idéer och möjligheter innan de ens kommit till. Det problemet grenar sig ut i hela samhällssystemet och vidare nedåt i åldrarna och skapar en ovana att tänka gränslöst och fritt. För att kommande generationer ska veta att en plats som Gåsebäck finns, skulle Helena gärna se att barn redan i tidig ålder fick tillgång till att vistas där.

Engagemang med baksida

”När människor besöker Brandstationen reagerar de flesta med hur häftigt det är att en sådan plats finns. Sedan händer det saker”, säger hon. ”Människor blir lite förstörda i skolan och av samhällsstrukturer som begränsar hur man kan tänka kring vad man vill skapa där man lever och bor. Dessutom upplever jag att samhället blivit mer individualistiskt och att det är svårt att få samman en grupp och göra något. Människor måste möta sådana här platser redan när de är små för det är de som ska skapa platsen vidare senare i livet. Vi hade en grupp femteklassare här som fick plantera blommor. På bara ett par timmar såg man att något hände med deras sätt att tänka – de tänkte annorlunda och vågade testa.”

Helena hoppas att hon kan utgöra en brygga mellan komplicerad kommunalbyråkrati och det fria tänkandet och kulturutövandet. Men det är inte okomplicerat att befinna sig
i den sitsen. En brinnande eldsjäl bränner lätt ut sig när den går in med full kraft i ett projekt vars tillå- tande intentioner måste förhålla sig till byråkratins ramar. Det vet Helena själv av erfarenheten från att ha varit på plats och arbetat i på Brandstationen i början:

”I starten var jag på Brandstationen för att det skulle komma igång. När man är på platsen blir man som ett med den, man är där 24/7 för det är så roligt att arbeta. Jag förstod det inte då men till slut bränner man ut sig och det är vad som hänt med alla de fyra personer som kom efter mig med. Till slut går man sönder. Byråkratin inom kommunen är så obegriplig och man blir frustrerad och ledsen. Bara för att det inte står rätt bokstav på en karta kan det ta ett år att få fram ett bygglov till exempel och så är det hela tiden. Det blir obegripligt och man blir till slut tokig för man vill så mycket. Det blev jag också.”

Ett långsiktigt perspektiv

Idag projektleder en konsult tillfäl- ligt Brandstationen på halvtid. Helena menar att det behövs en per- son som älskar och förstår tankarna med området, men som står utanför och har distans till projektet:

”Jag kände ett ansvar när en efter en gick in i väggen, det kunde inte drabba fler personer. Som tur var fick vi loss pengar till en konsult som har hand om det nu under en period, vi får se hur det utvecklar sig.”

Under de senaste åren har det hänt massor på Brandstationen och Helena tycker att hela området rör sig på rätt håll: ”I små steg mot en skådad horisonter som ligger mer än 25 år framåt i tiden. I dagsläget är allt som kan hyras ut på Brandstationen uthyrt till olika kreatörer, konstutövare och verksamheter. Bygglov för resten av lokalen är på gång, en resturangverksamhet håller på att starta upp i de gamla vagnhallarna, graffitiparken har utvecklats, lägenheterna i Brandstationen renoveras av elever från Rönnowska gymnasieskola och festivalen Rymdblomman har under 2023 etablerats och växer med en andra festivalhelg under slutet av sommaren.”

En process som lever

Samtidigt återstår massor att göra med tiden – vilket är naturligt i en ständigt pågående process säger Helena:

”Man tänker kanske inte på det när man hyr en ateljé på Brandstationen men man är del av en större process. Brandstationen ska vara fri för den framåtrörelsen. Därför måste planerarna i staden förstå
hur det fungerar. De utbildas för att ha kontroll och bestämma så de behöver lära sig att även om ingen planerar saker så händer sådant som är av godo. Det är inte dåligt att inte planera – människor här har en drivkraft och den måste man lita till. Man kan inte ställa krav utan istället servera någonting som någon av
de personerna kan ta och vidareutveckla. Men om ingen tar det kan man inte göra något åt det. Det
är det svåraste av allt. Det handlar om människor som är fria som ska samarbeta. Drömmen är så klart att människor känner så mycket för det att man driver det tillsammans, att man förstår vad man har. Och så här långt är det precis vad som händer.”

Text och foto: Sarah Perfekt

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Signe Lanje och hennes konst

Redaktionen — Sun, 08 Oct 2023 16:30:22 +0000

Musik och bildkonst har alltid varit de stora (idé)givarna i tillvaron för Per Thornberg. Att kombinera dessa konstformer är för honom oerhört lustfyllt och kreativt, det öppnar nya möjligheter och är både utvecklande och berikande. I denna artikel vill han ge ett porträtt av den halländska konstnären Signe Lanje, samt ge inspirerande exempel på interaktioner i bildkonst och musik.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Året är 1912. Wassily Kandinsky publicerar boken Om det andliga i konsten. August Strindberg avlider. Jackson Pollock föds, och så även Signe Lundqvist sedermera Lanje.

Nyfikenhet och experimentlusta

Konstnären Signe Lanje (1912– 2004), bördig från Våxtorp i Hallands län, blev 91 år och var verksam i åtta decennier. Lanje var en innovativ och tidlös konstnär, och vars konstnärskap präglades av en ständig förnyelse, nyfikenhet och experimentlusta.

Hon kan beskrivas som en landskapsmålare med impressionistiska förtecken, ofta med fokus på samspelet mellan ljus, vatten och natur. Hon målade nästan alltid till musik och inspirerades mycket av klassisk musik (främst den mjuka och elegiska), och av jazzmusikens svängiga rytmer och lekfulla improvisationer.

Hennes skapande och sensibla penselföring kan liknas vid ett slags tonmåleri med ljus, rymd, speglingar, dynamik, mångfacetterade klangbottnar, skiftningar och färgklanger. Signe ska enligt familjens noteringar själv ha uttryckt: ”I mina målningar utgår jag ofta från musiken, en målning ska vara som en musikalisk upplevelse i färgkompositioner, där jag vill ge landskapet en musikalisk dimension.”

Egentligen behövs inga förklaringar eller djupare analyser av Signe Lanjes målningar, akvareller, grafiska blad eller bildvävnader. Ett bra sätt att närma sig hennes konst (enligt mitt förmenande) är att öppna sinnena och ta in, ta emot och uppleva. Ett improviserat jazzsolo behöver heller inte analyseras och förklaras i detalj, utan blir ofta bäst när man som lyssnare får uppleva det ”live” i stunden. Precis som en jazzmusiker har sitt omisskännliga ”sound” och frasering, har konstnären sitt otvetydiga signum av spår och tecken. Lanje formulerade det så här: ”Detta måleri som likt musiken kan förstås av känslan även när tanken kommer till korta …”

Wassily Kandinsky (1866–1944) talade om att färgen är en kraft som påverkar själen direkt och betonade det sinnliga i boken Om det andliga i konsten, som jag nämnde inledningsvis. Färgen är tangenterna, ögonen är hamrarna, själen är pianot med många strängar. Konstnären är händerna som spelar, berör den ena eller andra tangenten och åstadkommer vibrationer i själen.

Inom synestesin talas om att flera sinnen är sammankopplade, där man till och med kan höra färger eller se ljud. Ett slags färgernas musik. Signe Lanjes skapande är i flera avseenden ett visuellt musicerande som framkommer i hennes måleriska linjer, linjespel och linjeverkan, där hon likt en improvisationsmusiker väver ihop, fraserar och gestaltar på ett personligt sätt. Det finns även ett påtagligt narrativt drag där den visuella gestaltningen (liksom ett jazzsolo) blir som en berättelse:

”Jag målar som jag vill och känner. Mina landskap har väl alltid varit ’inre’ landskap. Kanske en form av själens landskap. Ofta målar jag bara för mig själv, utan tanke på att ställa ut och bli känd och berömd. Samtidigt vill jag ge så mycket jag kan. Trots att jag aldrig känner mig riktigt ’färdig’ …”

En musiker blir heller aldrig fulllärd eller ”färdig” som artist. Man kan alltid utvecklas ytterligare och fördjupa, finslipa och finna nya vägar.

Det finns följaktligen många paralleller, kopplingar och likheter mellan hur en bildkonstnär respektive musiker tänker och arbetar. Först har vi hantverket och kunnandet som utgör en stabil bas och gediget fundament, samt förmågan att hantera och bemästra olika tekniker, material och stilar. Om man har en gedigen plattform att stå på är man fri att kasta sig ut och prova nya vägar och uttryckssätt. Det handlar om interaktion mellan hand, huvud och hjärta, det vill säga hantverk/kunnande, intellekt/teori och känsla/uttryck.

När en jazzmusiker improviserar brukar man tala om horisontellt kontra vertikalt spel. Det horisontella spelet utgörs ofta av linjära melodiska fraser baserat på melodin som utsmyckas och varieras på olika sätt efter behag. Det vertikala spelet utgörs av brutna ackord och arpeggion upp och ner. Sedan kombineras dessa förhållningssätt. I Lanjes måleri finns de horisontella dragen i landskapen och naturskildringarna, men även de vertikala linjespelen i hennes drivna och självklara penseldrag med djupverkan. Jämför konstnärens färgklanger med musikens klangfärger. I musikens värld talas ibland om timbre som är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna. I Signe Lanjes verk finns denna klangfärg/timbre ständigt närvarande och skapar ett slags övertoner som öppnar upp och fördjupar upplevelsen i flera dimensioner. Moderna tonsättare har utnyttjat detta fenomen genom att låta en ton eller ett ackord successivt övergå till nya instrument och på så vis ”skifta färg” i instrumenteringen. Jag upplever även att Lanje använder sig av denna metod i sin färgbehandling eller ”sound-painting” som blir som en slags klangfärgsmelodi. Inom musiken talas om instrumentalister och sångare som har ”färgrik och glödande timbre” eller ”personlig timbre”. I Lanjes bilder och uttryck finns en påtaglig personlig timbre som ger en extra nerv för upplevelsen. Det händer något mellan verk och betraktare i mötet. Att beröra – bli berörd. I egenskap av betraktare fyller man själv ut och kompletterar bilden och blir medskapande, och inlevelsen vidgar därmed verket.

”Hon kan beskrivas som en landskapsmålare med impressionistiska förtecken, ofta med fokus på samspelet mellan ljus, vatten och natur.”

En katalysator för kreativt skapande

Något som för mig är signifikativt i Lanjes bilder är att det finns en stark närvaro som ger betraktaren en känsla av att det skapas i nuet, precis som ett improviserat jazzsolo, med både nerv och dynamik. Lanje satt ofta på konserter (till exempel legendariska Restaurang Halmkärven i Halmstad) och iakttog musiker ”live”, skissade, lyssnade, tog intryck som därefter resulterade i hennes unika musikerporträtt. I en katalogtext inför en utställning på Galleri HP i Halmstad 1993, skrev Rune Gunnarsson (Hallandsposten) följande: ”Den meditativa landskapsmålaren visade plötsligt prov på en blodfull sinnlighet som ingen hade kunnat ana. Hon målar jazzens musiker – och musik – med en sån extas att man ofelbart känner hur det svänger av rytm och närvaro i målningarna.”

I Lanjes musikerporträtt finns även beskrivande drag där man som åskådare blir nyfiken och intresserad av personerna som gestaltas. De stora mästarna inom jazzen brukar också kännetecknas som ”storytellers”.

Bildkonstnärer inspireras av musik och musiker inspireras av bildkonst. En inte ovanlig företeelse. För en musiker och kompositör kan bildkonsten utgöra samma typ av katalysator som ger nya ”inputs” i det kreativa skapandet. En växelverkan och interaktion i en gränsöverskridande kontext: ”Det är inte det direkt avbildande som är väsentligt, utan i stället stämningen, ljuset, tonen …”

”Lanjes olika uttryck visar hennes mångsidighet och flexibilitet som konstnär oavsett om det är porträtt, landskap, speglingar eller abstrakta färgfält.”

Svaret från färgerna

Just de skiftande stämningarna, det varierade ljuset, det personliga anslaget och tonen, skapar poetiska dimensioner med subtila finesser.

Lanjes olika uttryck visar hennes mångsidighet och flexibilitet som konstnär oavsett om det är porträtt, landskap, speglingar eller abstrakta färgfält. På jazzmusikerns palett finns ömsinta ballader, snabba och komplexa ackordföljder, jazzstandards, jordnära bluestoner eller helt fria improvisationer. Speglingar återfinns i båda fallen som kan innebära reflektioner, eftertanke, återspegling eller begrundan. En viktig skillnad bör dock nämnas: musikern musicerar och samspelar ofta i grupp med andra, medan bildkonstnären för det mesta arbetar ensam.

Musikern ägnar otaliga timmar i övningskammaren till förberedelser och får sin belöning när hen möter sin publik eller presenterar ny musik. Konstnären arbetar oförtrutet vidare i sin ateljé inför nya utställningar.

Signe Lanje lär ha yttrat: ”När färgen svarar mig och blir till musik, då den och jag och mina inre visioner blir till ett, ger den mig en skaparglädje, en bevingad skönhetskänsla som saknar ord och som är min belöning på min väg, konstens väg.”

SYNESTESI
Det neurologiska tillståndet synestesi förekommer hos en låg procentandel av den mänskliga populationen och innebär ofrivilliga sensationer när sinnesinput av ett slag även väcker andra parallella sinnesförnimmelser. Det kan till exempel handla om att hörselintryck även stimulerar visuella förnimmelser eller smaksensationer. Förenklat kan man säga att sinnesstimulering för en synestet spiller över i ett eller flera andra sinnen och ger berikade upplevelser. Forskningen är ännu inte klar över om vi alla föds som synesteter och att kopplingarna mellan sinnena växer bort, eller om synestesi en- dast är något som få utvecklar rent genetiskt. Flera konstnärer som varit synesteter har använt sig aktivt av fenomenet som utgångspunkt för sin konst.

Text: Per Thornberg
Foto: Jari Välitalo och Jan Murd

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Fågelle söker sina rötter

Redaktionen — Sun, 01 Oct 2023 15:15:52 +0000

Musikern Klara Andersson har varit på väg i drygt tio år sedan hon lämnade Halmstad och hela äventyret verkar mer och mer hitta sina utvecklade former. Via intressanta kontakter och samarbeten, naturlig experimentlusta och framväxande visioner inför framtiden, befinner hon nu sig hemma igen. Med fortsatt bas i Berlin parallellt med Halmstad och även Hallands inland, går hon nu vidare. Kulturimperiet träffade henne för ett samtal.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Klara valde en, som hon uttrycker det, ”märklig” kurs i ljudkonst i Norrköping när hon gav sig i väg ut från Halmstads relativa trygghet för tiotalet år sedan. Hon hade redan då ägnat en stor del av sin tid åt musiken och detta blev en form av startskott för inriktningen på hennes fortsatta seriösa utveckling och kommande musikkarriär. I Norrköping erbjöds en kurs i två delar. Klara minns tillbaka:

”Jag flyttade dit och skulle egentligen bara vara kvar där en termin, men så gick jag fortsättningen också. Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industribyggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde. Den var inte i skick så att det gick att hyra ut i annat sammanhang. Det var lite ruff atmosfär så att man kunde göra speciella och stora grejer. Det ligger ju även nära till för att folk ska kunna komma dit från Stockholm.”

Fanns det motsvarande möjligheter i Berlin när du så småningom hamnade där?

”Nej inte direkt, men det pågår en väldigt intensiv kamp mot gentrifiering, väldigt kraftfull. Utan det engagemanget hade även Berlin till slut blivit som vilken europeisk storstad som helst.”

”Det var verkligen skitbra! Norrköping är sjukt underskattat och en fantastisk stad! Det fanns flera ställen som hade verkstad och rum för konst. Till exempel låg det en stor industri- byggnad där vid strömmen som man sponsrade, och det var ’gratis hyra’ som gällde.”

En vidare tanke

Jag kommer ihåg ett tillfälle där du och flera andra unga halmstadförmågor var inbjudna till en workshop med Mats Gustafsson och The Thing i Isildurs Banes gamla lokaler i det fantastiska och speciella kulturhuset i före detta folkparken i Halmstad. Workshopen var för övrigt ett av Isildurs Bane-musikern Mats Johans- sons många goda initiativ genom årens lopp.

”Ja, just det! Jag fick testa att dirigera och höll på att välta en mick! Det var dessutom vädigt kul att jag fick träffa just Mats Gustafsson nu igen i sommar. Vi spelade på samma dag i kvarnen i Harplinge och vi hängde hela dagen.” Klara fortsätter:

”Vid tiden för workshopen kände jag att jag ville göra något annat än popmusik och singer-songwriting, men jag visste inte riktigt vad. Mats Gustafsson var faktiskt den som kickade igång en vidare tanke. Jag kände att det kunde handla om något helt annat, som har andra, inte bara ideal, utan även allt annat runt om- kring när det handlar om att skapa ljudkonstmusik. Det skapades någon slags energi och ett annorlunda fokus för mig. Just energin betyder allt när det gäller improvisationsmusik”, menar Klara och kommer osökt in även på sin tid i Göteborg:

”När jag sedan kom i kontakt med Henryk Lipp, som ju har otrolig känsla för låtskrivande och någon slags popstruktur, samtidigt som han är öppen och intresserad av experimentella saker, påverkade han mig också att våga gå tillbaka till pop- musiken. Jag upplevde popen som begränsande, den var fienden på något vis, men samtidigt var den naturlig för mig, Jag har hållit på med att skriva låtar sedan fem års ålder”, berättar Klara vidare. ”Henryk fick mig att inse att det är inget att vara rädd för. Har man koll på vad man gör och arbetar på spännande sätt kan det bli ett intressant avstamp. Man behöver inte bli låst och det är heller inget som nödvändigtvis kommer att diktera helheten”, har Klara numera insett.

Den svenska vreden

Ditt senaste album har titeln Den Svenska Vreden. Vad står det för? Är svensk vrede unik eller specifik gentemot den vrede som uppstår i andra länder och på andra platser?

”Jag vet inte om jag har ett svar egentligen. Det var ett intressant koncept, och jag tyckte väl att det satte fingret på någonting som hade vuxit inom mig under tiden i Göteborg. Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”, funderar Klara vidare.

Finns det kanske mer vrede i samhället idag än vad som var fallet för tio år sedan?

”Ja, det tror jag faktiskt, och med all rätt. Vrede kan naturligtvis vara konstruktiv. Den är ett symptom på många saker som har fått gå alldeles för långt. Vreden kan både vara konstruktiv och är absolut en viktig drivkraft. Min vrede riktar sig nog mest mot människor som beter sig dumt och naivt i olika situationer. Det händer hela tiden och det skapar så mycket vantrivsel, och just vrede”, konstaterar Klara.

”Vad händer med vreden i ett samhälle där det inte finns så mycket uttryck för stora känslor och där vreden inte får en naturlig plats?”

Berättelsen om Hallands inland

”Nästa skiva ska istället handla om Hallands inland. Jag är ju uppvuxen inåt landet, i Sennan. Det är visserligen inte långt härfrån Halmstad, men det finns en skillnad som är intressant för mig. Jag är jätteimponerad av allt som händer och utvecklas i till exempel Unnaryd. När man tänker på Halland så tänker man i första hand på kusten och de städer som ligger där. Det finns en berättelse som alltid har pågått inne i landet, men som är lite glömd”, menar Klara. ”När jag tänker på min egen uppväxt så inser jag att där finns något som inte är tillräckligt exponerat. Det känns också som att det finns utrymme för nya samarbeten i denna del av Halland. Men jag vet riktigt hur det ska gå till, det är väldigt tidigt men väldigt spännande för min del. Jag är på jakt efter om det finns någon som man inte har stött på och som sitter inne i skogarna och spelar något instrument eller kanske producerar techno eller något annat. Det skulle vara spännande hitta. Men jag har redan tagit kontakt med vissa olika, så det är mycket på gång. Det känns konstnärligt väldigt givande. Jag har också träffat en hel del människor som jag inte kände tidigare förra omgången jag bodde här som är jättespännande och som jag har börjat samarbeta med på olika sätt. Det känns bara lite konstigt och tråkigt att alla de som har varit en inspirationskälla för mig i Halmstad numera har fått sina stöd indragna från regionen. Jag tänker bland annat på Harp Art Lab, Isildurs Bane och Operation Opera. Jag blir förbannad och tänker att skylta inte med mig Region Halland, när ni samtidigt ska ta bort resurserna till allt som har inspirerat mig att välja denna väg.”

Förändringens vindar

”När jag flyttade från Halmstad fanns ju fortfarande Kulturhuset i Folkparken kvar med allt vad det kunde generera. När jag kom tillbaka fanns bara en nybyggd lokal i en annan del av staden i stället som ju är vad den är. Men jag hann ju trots allt smyga runt i det fantastiska huset, med alla sina möjligheter inför framtiden, och utforskade varje skrymsle och vrå. Tyvärr insåg man väl inte dess potential. Så kan det fungera i en mindre stad. Nu kanske inte Halmstad själva egentligen vill beskrivas som en mindre stad, men så är det ju trots allt. Även om man vill uppfattas som stor och internationell. Det är ju även därför man blir så sur när man i Halland motsägelsefullt klipper av försörjningen till helt unika verksamheter som är så speciella och utvecklade, vilka man istället naturligtvis borde stötta och skydda. I Norrköping var man verkligen bättre på att lyfta det som fanns. Kulturpersoner är ju bra på att göra mycket för lite pengar, så det behöver inte kosta så mycket. Men man behöver väl inte stället aktivt försöka underminera …”

Vem är Fågelle?

Du har ju valt att kalla dig Fågelle i samband med din artistroll och blir alltmer känd både i Sverige och internationellt. Hur upplever du dina möjligheter och förutsättningar att nå ut med ditt koncept, och vad ger det dig för frihet inför framtiden?

”Det finns en värld och det finns en möjlighet för mig att iscensätta den spänning som finns i musiken på andra sätt. Om man kan hjälpa musiken så att den på ett bättre sätt landar, om man kan ge en liten röd matta in för folk, då vill jag göra det. Jag hur ju även arbetat med foto och liknande sedan länge och tycker att det är intressant. Det finns en tydlig bild av hur projektet ser ut och vad det är för trial, färger och känslor som gäller. Men som man självklart också bryter mot ibland. Framför allt musikaliskt. Det är ju lätt att vara lite mer strikt när det kommer till det visuella. Jag siktar på att göra något som inte har gjorts innan, det är alltid målet”, förtydligar Klara. ”Man vill så långt det är möjligt ha sitt eget utrymme som man vill utforska, och då hjälper det till att sätta in det i ett visuellt sammanhang. Man mäter ut sitt territorium ännu mer den vägen, och det känns spännande”, menar Klara. ”Sedan blir det ju ganska annorlunda live, och jag och Henryk har pratat om att det handlar om två olika världar. Ibland blir det ganska ängsligt när folk ska försöka sig på att hantera livesituationen. Jag får känslan av att det är viktigare att det blir korrekt än att det blir bra. Jag kan känna att det kanske räcker med en av tre verser och sedan halva refräng- en. Sedan hittar man ett helt nytt arrangenamg som folk uppskattar och som känns skitbra. Man får essensen och får i sig låten. Livebiten har för övrigt utvecklats och blivit ganska stark i sig, och vi är också nyfikna på att även få in denna del i produk- tionen. Det är ett sätt att jobba som också känns spännande musikaliskt. För mig blir närvaron och känslan i rummet väldigt viktig. Alla element som fanns med i produktionen behöver inte vara med. Det gäller att hitta rätt utrustning och spela med den på kreativa sätt”, konstaterar Klara.

Hemma igen

”Det jag upplever här och nu är ju ändå hemma för mig och det kommer det alltid att vara. Än så länge är jag även kopplad till Berlin, och det är ju en helt galen stad med mycket acceptans och öppenhet. Det är väldigt tacksam att göra experimentell musik just där. Ibland är det skönt att känna sig som en alien och ibland vill man inte alls vara en alien”, avslutar Klara och går ut i solskenet på Storgatan i en av sina hemstäder, Halmstad. Nästa framträdande som väntar henne är på årets WayOutWest i hennes tidigare hemstad Göteborg.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1–2 2023.

Lyssna på läsning!

Redaktionen — Fri, 05 Jun 2020 18:58:16 +0000

Nu släpps Kulturimperiets texter i inläst form för fri lyssning via Internet. På detta sätt ökar vi både tillgängligheten och lyssnarens frihet, och särskilt i dessa tider med pandemirestriktioner och distansering känns detta extra angeläget. Lyssna på Kulturimperiet i bilen, i sommarstugan, på promenaden eller när du diskar! Först ut som inläsare är Pelle Hörmander, legendarisk röst i Sveriges Radio P4 Halland.

Pelle Hörmander har tagit plats framför mikrofonen i Playground Studio i Halmstad för att spela in och han får några snabba frågor innan det är dags att låta texterna få ljudande form.

Hur är det att låna din röst till Kulturimperiets inlästa texter?
– Smickrande. Jag är stolt över att bli tillfrågad. Jag hoppas att det finns lite bevarat av den gamla förmågan att framställa ett skrivet material, så jag ska göra så gott jag kan. Det känns hedrande, helt enkelt.

Varför är det viktigt att tankar kring lokal och regional kultur belyses och sprids?
– Kultur är ju essensen på något sätt i att vi kommer framåt, att vi utvecklas och att vi gör framsteg. Som jag ser det skulle en värld och tillvaro utan kultur vara väldigt fattig med bara materialism. Därför är det viktigt att belysa människors arbeten för att inspirera andra att också göra saker så de inte bara sitter passiva hemma, utan verkligen också kommer loss. Det tycker jag är en viktig uppgift inom kulturen.

Hur ser din egen kulturgärning ut och vilka är dina intressen och inriktningar i dagsläget?
– Just nu är det väldigt vagt, allting ställs ju in hela tiden. Jag har ju en liten poetisk ådra som har blommat upp efter mitt arbetsliv som journalist. Under tiden som nyhetsjournalist blev det inte mycket poesi skriven. Jag tog upp den där ådran och fick faktiskt ur mig en diktsamling förra hösten, och fortsätter att skriva enstaka dikter då och då. Sedan har jag ett stort intresse för amatörteater med en del projekt som jag vill sjösätta och delta i. Det har ju lagts på is just nu, men jag hoppas att det kommer i gång igen, snart.

Vilken är den viktigaste kulturfrågan just nu, som du ser det?
– Att komma tillbaka. Att det här eländet upphör. Att vi får träffas igen och att vi får bjuda publiken på det vi har att erbjuda. Att pandemin tar slut och att vi kan börja arbeta igen, det är det viktigaste. Att vi hjälps åt med det, och att de som behöver stöttning ekonomiskt också får den hjälp de behöver så att de inte går under. Det är viktigt. När det väl kommer igång igen är det kanske inte något självspelande piano, men dock är det ganska så lätt att få jobb och komma igång igen. Självklart är det nödvändigt för publiken att hitta tillbaka igen, för det gäller att överleva.

Kulturimperiets inlästa texter hittar du i varje artikel, samt samlade på sidan Lyssna på Kulturimperiet.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

Frihet och rörliga relationer

Redaktionen — Fri, 29 May 2020 09:36:05 +0000

I det lilla krukmakeriet i Laholm huserar Elvira Roslund Gustavsson sedan några år. Att skapa tillsammans med andra och att jobba skulpturalt ligger henne varmt om hjärtat – det är något som hon ständigt återkommer till. Annars verkar hon vara i ständig rörelse och tycks njuta av att upprätthålla och bejaka en viss stadig självständighet. Kulturimperiet ställde några frågor till henne om tid, plats och riktning.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Elvira Roslund Gustavsson driver det Gamla Krukmakeriet i Laholm som en pedagogisk verksamhet genom Laholms kommun och har sin utgångspunkt som konstnär i Södra Halland. Leran är hennes främsta medium, både i kollektiva konstverk och skulpturala arbeten. Så här i pandemitider väljer vi att bara titta in som hastigast i hennes verkstad för att ta några bilder, och sedan göra en intervju via e-post. Som mötesplats stannade krukmakeriet plötsligt upp våren 2020 när coronakrisen blåste upp, men Elvira står inte still. Hon hittar andra sätt att göra saker på. Förväntningar behöver inte leda till något gott och det öppna sinnet ser hon som sin främsta tillgång.

Bland Laholms gränder hittas krukmakeriet med sin lummiga trädgård mot Lagan.

Vad är viktigast att bejaka som keramiker: spontanitet eller förutseende?
Jag skulle vilja säga att det är viktigt att ha en balans mellan spontanitet och förutseende när man arbetar med lera. Det är viktigt att ta vara på de kraftfulla spontana idéerna, gnistorna av ren kreativitet och energi. Samtidigt är det viktigt att kunna lägga en strategi rent hantverksmässigt för att kunna framställa skulpturen. Processen är för mig en stor del av meningen med verken för min egen del då lerans ömhet har en god förmåga av att fånga upp de känslor som jag vill kommunicera.

När blev du överraskad av något senast? När överraskade du själv dig eller någon annan?
Vill man prata om Pandemin nu? För det torde jag inte skulle hända! Jag blev överraskad av en kompis i Sydafrika med en spontan utflykt för att hälsa på en giraff, och fyra dagar senare blev jag överraskad med en skidresa i de Österrikiska alperna. Jag överraskade mig själv med att jag har byggt en camper van av återvunnet material och jag har skaffat en hundvalp.

Elvira står stadigt trots, eller kanske på grund av, sin bakgrund med många olika hemvist.

Anser du att du känner dig själv och hur gör du för att upptäcka dina egna möjligheter, begränsningar, risker och behov?
Jag känner att jag är alltid i konstant utveckling och jag lär känna mig själv hela tiden eftersom jag utsätter mig för nya upplevelser och situationer. Något som jag tycker är viktigt och som kanske är lite nytt för mig är att ta tiden för reflektion och låta saker och ting utvecklas av sig själv. Jag blir inspirerad av intensiva känslor och upplevelser, kanske har det att göra med att jag växte upp i olika delar av Asien. I Indien så såg man någonting nytt varje dag. Där fanns bara möjligheter och det är ett budskap som jag lever efter.

Vad innebär beredskap för dig?
Beredskap betyder balans i mig själv och mitt välmående. Om jag är glad, lycklig, utvilad och har mina grundläggande behov närda så känner jag att välden och möjligheterna är öppen för mig. Beredskap betyder tillit. Tillit till mig själv och att jag gör passande val för min utveckling som människa.

I verkstaden samsas färdiga och ofärdiga verk med verktyg och inspiration.

Vad innebär begreppet tid när man arbetar med lera? Hur tänker du som keramiker om att röra dig mellan då, nu och sedan?
När man arbetar med lera så måste man arbeta baklänges. Om man har en deadline så får man räkna veckorna bakifrån den med tanke på alla bränningar och oförutsedda händelser. Att arbeta med lera är process arbete som går hand i hand med varann. Ibland gräver man till och med upp leran ut marken och tillverkar glasyrer av träaskor, vilket kan vara väldigt tidskrävande. När man arbetar med lera så vet man alltid att man har någonting att göra.

”Jag kan inte ändra på det som har hänt, men min relation till den situationen kan jag ändra på. Om man har förväntningar förlorar man oftast mer än vad man får.”

Tittar du mest bakåt eller framåt? Är du en person som ångrar dig ofta eller släpper du det som inte blev som du hade tänkt? När blev det något senast annorlunda mot vad du trodde att det skulle bli?
Jag tittat framåt. Inte för långt och inte för detaljerat för då låter man inte situationer eller skulpturer tala sitt eget språk. Om man försöker att kontrollera situationer eller ett konstverk så tar man bort magin ifrån skapandet. Det viktigaste för mig är att det ska kännas bra i nuet för då brukar det ge bäst och naturligast resultat. När jag blickar framåt eller vill planera framåt så frågar jag alltid mig själv vad som är viktigast för mig just nu, vad är det jag vill kommunicera eller vad behövs visas, talas om, eller upplevas. ”Vad vill jag erbjuda för någon känsla genom mina workshops och arbeten?” är en fråga jag brukar ställa. Genom den känslan så föds idén om hur jag kan kommunicera det. Jag tror mycket på begreppet om minsta ansträngning, när man är på rätt spår så behöver man bara tänka tanken så visas vägar och dörrar öppnas. Jag kan inte ändra på det som har hänt, men min relation till den situationen kan jag ändra på. Om man har förväntningar förlorar man oftast mer än vad man får.

Lera i olika faser är ständigt närvarande och ofta hämtas den lokalt.

Vad ser du fram emot? Vad förbereder du dig på?
När jag blickar framåt så ser jag situationer av skratt, solsken, lera nere på stranden. Jag ser en sommar med massor av olika keramiska projekt både för barn och vuxna. Jag älskar att skapa situationer och omgivningar som bjuder på känslor av öppenhet, kreativitet och möjlighet. Jag ser fram mot varje dag för varje dag är en ny möjlighet att skapa, känna, uppleva och utvecklas. I nuläget har jag olika projekt som ska göra det möjligt att jobba med kollektiv konst under dagens restriktioner. Tillsammans med Magdalena Granholm har vi utvecklat ett Sommaräventyr som är en interaktiv sago film och ler äventyr. Detta projektet är riktat till allmänheten och man har möjlighet att delta i ett kollektivt konstverk samtidigt som man får utföra ett uppdrag i anknytning till en film. Jag har även nyligen byggt en camper van som jag använder både till mitt projekt Art Van, en mobil verkstad, men även som en portabel bostad. Känslan av friheten av att kunna bo vart som helst ger en kraftfull relation till omgivningen som jag är väldigt attraherad av. Livet blir lite mer äventyrligt om man kan bo på lite olika ställen!

Text: Maths Jalhed
Foto: Hedvig Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

Tankar om infall och utfall

Redaktionen — Wed, 27 May 2020 17:13:07 +0000

När saker måste skjutas på framtiden och utrymmet begränsas kan impulsiviteten sättas på prov, och allt går inte att styra efter på förhand konstruerade mallar och rutiner. Var och en hittar sitt eget sätt att förbereda sig på både det väntade och inväntade. Hur ser dynamiken ut mellan det direkta och det planerade? Hur pendlar en konstnär mellan det utåtriktade och målsökande, och det inåtvända och kontemplativa? Vi frågade halländska kulturskapare om deras infall och utfall.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

INLÄST VERSION AV TEXTEN:

Anna Sjövall. Foto: Teater Halland

Anna Sjövall, regissör och vd för Teater Halland, Varberg

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som konstnär/kulturaktör?
Jag är spontan och känslostyrd när jag regisserar, men förberedd. Att arbeta med intuition och lust i rummet är en viktig del av regisserandet. Samtidigt behöver jag hålla koll på vart vi är på väg och leda övriga i arbetet. Att alla ska kunna göra sitt jobb så bra som möjligt, att vi ska nå fram dit vi vill och att arbetsmiljön är god, är superviktigt.

Vad var ditt senaste konstnärliga infall?
Jag fattar konstnärliga beslut hela tiden. Nu senast beslutade vi om att genomföra Teaterns Dag i september utomhus. I morse beslutade jag att skicka iväg Osäkerhetens tid, en monolog jag skrivit och regisserat för ett nationellt projekt initierat av Dramaten. I fredags fantiserade jag kring om tre skådespelare kan spela alla proletära roller i Djurfarmen.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär/kulturaktör?
Be om lov.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som konstnär/kulturaktör?
Jag ångrar saker hela tiden och tycker alltid att resultatet kunde blivit bättre. Samtidigt är samarbetet och de aktuella omständigheterna alltid avgörande komponenter. Det flyktiga är en del av tjusningen med att arbeta med teater.

Vad har du för förväntningar på din konst, dina produktioner m.m?
Jag vill skapa stor konst som får det att röra sig i människor, beröra, förflytta perspektiv och fördjupa komplexa sammanhang.

Hur bedömer du som konstnär/kulturaktör om det du gör faller väl ut?
Det känns hos publiken om det landar. Sedan är det såklart roligt med recensioner så att även de som inte är på plats kan läsa om det man gjort.

”Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara.”

Om du som konstnär/kulturaktör skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Jag skulle uppmana politiker och beslutsfattare att satsa mer på kultur. Ett samhälle utan yttrandefrihet, fri konst och delaktighet är inte värt att försvara. Genom konsten kan vi tänka stort och fritt, där kan våra liv speglas och gestaltas, vi kan reflektera kring vår omvärld, samtid och dåtid, och där kan vi känna oss mindre ensamma. Genom konsten blir vi kreativa och innovativa. Idag behövs det mer än någonsin.

Linda Sturesson. Foto: Marcela Cubura

Linda Sturesson, författare och skribent, Stockholm (tidigare Halmstad)

Är du mestadels spontan och obetänksam eller eftertänksam och beräknande som författare?
Både och. Spontan eftersom jag på direkten kan behöva skriva ner det jag ser, hör eller tänker. Eftertänksam när jag sedan redigerar, då kan jag vända och vrida på orden till förbannelse. Skrivandet är för mig som att äta och dricka. Det är ett behov och jag måste göra det regelbundet. Blir jag hungrig måste jag äta omgående och får jag en idé måste den präntas ner direkt. Sedan måste texten, precis som mat, långsamt smältas i systemet innan den kommer ut på andra sidan.

Vad var ditt senaste konstnärliga/kulturella infall?
Jag vet inte om jag kan kalla det för konstnärligt/kulturellt, men jag fick ett infall om att jag skulle börja blogga om mitt stundande bröllop för Allt om bröllop. Tror att jag fick infallet av flera anledningar. Dels för att skapa en motvikt till hur bröllop ska vara. Dels så har jag inte haft så mycket sammanhängande tid de senaste månaderna för att skriva på min nästa roman, men samtidigt behöver jag skriva. Då passar det bra med korta blogginlägg som kan skrivas på språng. Vill dock helst nämna mitt näst senaste infall som resulterade i en utställning tillsammans med en konstnär. Konstnären använde mina boksidor som inspiration och teckningsblock vilket blev en väldigt stämningsfull och snygg utställning. Men det var som sagt mitt näst senaste infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som författare?
[Skrattar] Jag trodde blogga och i synnerhet inte om bröllop, men där hade jag fel så nu finns det väl inga gränser längre. Eller jo, jag skulle aldrig skriva något som skulle få negativa konsekvenser för mina kära och som skulle kunna skada min relation till dem.

Finns det något infall eller utfall som du ångrar som författare?
Nej, det är ingen idé att ångra några infall eller utfall eftersom de inte kan göras ogjorda. Däremot kan jag ha extremt mycket ångest för att jag låter andra läsa det jag har skrivit. Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. Då ångrade jag mitt infall att skicka ett manus till ett bokförlag och att jag sedan tackade ja när de ville ge ut boken. Kan konstatera att ångesten var onödig eftersom boken ju tas emot på samma sätt vare sig jag mår dåligt eller inte så då kan jag likväl låta bli. Fast lättare sagt än gjort.

”Ångesten är ju ett utfall av mitt infall av att skriva. Inför mitt boksläpp hade jag ångest i nio månader. ”

Vad har du för förväntningar på dina böcker/texter?
Att mina böcker och texter ska beröra, roa och skapa eftertanke.

Hur bedömer du som författare om det du gör faller väl ut?
Jag går på meddelanden från läsare. Många har skrivit att de känner igen sig eller att de har skrattat eller gråtit när de har läst min bok. Jag tolkar det som att boken då har fallit väl ut.

Om du som författare skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Svår fråga. Jag är mindre nöjd med en persons agerande just nu, men det kanske skulle vara taskigt att göra ett utfall mot en person i en bok där det står kvar för evigt och utan att hen har en chans till försvar, även om personen inte skulle läsa den. Just nu är det dock lockande. Och vem vet, kanske dyker det upp något som påminner om personens agerande i en text någon gång för trots allt så hämtar jag en del inspiration från verkligheten även om jag modifierar och broderar ut eller syr in. I min bok finns viss kritik mot vissa företeelser, men bara mellan raderna. Annars skulle utfallet möjligen vara mot överdriven konsumtion eller självgoda hycklare, men också detta bara mellan raderna.

Thomas och Ulla Frisk. Foto: Maths Jalhed

Thomas och Ulla Frisk, konstnärer, Haverdal

Är ni mestadels spontana och obetänksamma eller eftertänksamma och beräknande som konstnärer?
Vi upplever det mer som en lång eller kort process full av infallsvinklar och förslag. Först är man kanske spontan och frågande därefter eftertänksam sedan spontan igen och så eftertänksam igen eller tvärtom.

Vad var era senaste konstnärliga infall?
Vi arbetar inom ett visst ”språkområde”-tekniker eller efter en ”grundmodell” snarare en efter enstaka infall.

Vad skulle aldrig falla dig in att göra som konstnär?
Konstverk som inte leder till eftertanke och inre bearbetning.

Finns det något infall eller utfall som ni ångrar som konstnärer?
Thomas minns ett infall som inte kändes helt bekvämt. I slutet av 60-talet visades på Sveagalleriet i Stockholm en utställning med konstnärer från Västsverige. På vernissagen uppfördes en ”Happening” där Thomas och konstnären Yoshi Nakajima rullade in sig i mjöl och sprutade vatten på publiken. Publiken förfärades och det ledde också till att en i personalen sa upp sig samt att Thomas flickvän övervägde att göra slut.

”Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.”

Vad har ni för förväntningar på er konst?
Att stilla vår nyfikenhet d.v.s. arbeta konstruktivt med idéer i olika material.

Hur bedömer ni som konstnärer om det ni gör faller väl ut?
Det ingår i yrket att göra den bedömningen själv, eller? Självkritiken är mestadels hård men nödvändig. Tvivel finns med hela tiden. Blir man någonsin nöjd? Kanske blir det bättre nästa gång – däri ligger drivkraften att arbeta vidare och prova nya grepp. Fråga en betrodd person i din omgivning som du litar på. Tänk aldrig på omgivningens önskemål eller om det går att sälja.

Om ni som konstnärer skulle göra ett utfall mot någon eller något, vem eller vad skulle det vara?
Något som funnits med i ”grundmodellen” från början är miljöfrågor. Vi deltog t.ex. i början av 70-talet i en protestmarsch genom Halmstad. Giftiga innehåll i tvättmedel var ett aktuellt ämne så på plakaten stod ”Varför skall tvätten vara vitare än vit när Nissan är skitigare än skit”.

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 1 2020.

Tankfull musik med utgångspunkt i skeendet

Redaktionen — Fri, 20 Dec 2019 14:14:49 +0000

Kompositören Tommie Haglund är en speciell kulturpersonlighet som gjort valet att stanna kvar och verka från Halmstad, dit han flyttade från Kalmar i unga år. Hans mångfasetterade och komplexa musik täcker, hanterar och utforskar såväl existensens ljusa som mörka delar på ett sätt som imponerar utan att på något vis avskräcka, tvärtom. Har man en gång trätt in i den Haglundska världen inser man snart att här finns mer att hämta, ta intryck av och lära sig av. Skapandet av musiken sker i sin process förlagd till bostaden i det gula huset från 1923, där penseldragen och uttrycken på väggar tak signerade Halmstadgruppens Erik och Axel Olsson samt Waldemar Lorenzon understryker och kompletterar den totala konstnärliga närvaron.

Det är första gången jag besöker Tommie Haglund i hans vackra bostad med högt läge över Halmstad, inte långt från Hallands sjukhus och med bokskogen på Galgberget direkt bakom sig. Det gula stora huset i klassisk stil från tidigt 1900-tal, får för tillfället ett burspråk över entrén renoverat, men annars finns det inget som stör helheten, lugnet och harmonin på platsen denna lite gråmulna decembereftermiddag. Väl inne i huset noterar Tommie mitt intresse för den speciella boendemiljön och ger mig välvilligt en liten husesyn bland annorlunda trapplösningar, vackra rum på flera plan och med en omslutande närvaro av tidsepoker, vägg- och takmålningar signerade Halmstadgruppen, och så klart en atmosfär bestående av musikalisk skaparkraft. Även Tommies fru Elisabet arbetar med musik som pianist och detta bidrar naturligtvis till det totala intrycket av en balans och en känsla även av ett rumsligt konstnärskap.

Ett rum för många känslor

Tillbaka på bottenplanet sjunker vi ner i de inbjudande gula sofforna bredvid flygeln i vardagsrummet som också utgör Tommies arbetsrum. Jag lyfter med Tommies tillåtelse bort lite av det aktuella arbetsmaterialet från soffan vilket även ligger fördelat och utlagt på såväl flygeln som den stora orientaliska mattan på parkettgolvet. Skapandets hand, tanke och känslor präglar rummet och nuet. Tommie Haglund är en välkänd hallandsbaserad kulturpersonlighet som det redan skrivits spaltkilometer om, en mycket välrenommerad professionell kompositör som figurerar i många olika musikaliska sammanhang, såväl nationellt som internationellt. Respekten för honom och hans uttrycksformer är självklara och uppenbara. Mitt i detta möter jag en ödmjukhet och närvaro som känns lite udda i dagens kulturklimat och tidsanda. Vem är egentligen Tommie Haglund och hur ser hans arbetsvardag ut, vad krävs för att hans musik ska växa fram och slutligt nå fram och ut till hans publik, lyssnarna?

Det vardagliga arbetet och skapandet

Hur kan en kompositionsprocess se ut för dig?
– Som det ser ut nuförtiden handlar det om ofta om någon musiker eller kanske orkester som har en utgångsidé och vill göra en beställning. Just nu har jag till exempel några olika alternativ att välja mellan, olika beställningar från olika håll. Det kan vara rätt jobbigt för man vet att det tar tid, jag får lägga några år av mitt liv på någonting, så det gäller att verkligen välja noga och inse vad det är jag verkligen vill göra. Nu ska jag ta ställning till en pianokonsert med Göteborgssymfonikerna och Niklas Sivelöv, sedan har jag en flöjtkonsert och en operaförfrågan. Men jag tror nog att jag bestämt mig för pianokonserten. Jag tänker först när jag ska börja att jag kan ingenting, för då har man just avslutat ett stycke och tagit ut all musik man har inom sig. Det finns ingenting kvar helt enkelt. Jag får ladda batterierna på nytt och behöver en återhämtningsperiod då jag bara kan få vara. Kanske kan man göra lite utåtriktade saker som några föreläsningar eller till exempel en intervju inför publik. Jag går och väntar och så går jag och fiskar efter någonting att hänga upp det hela på. Vad är det för en stämning som ska gälla, just nu vet jag inte vad det är för läge som jag är beredd att utsätta mig för i det här nya stycket. Symfonin som jag skapade var en lång process, ett nästan en timme långt verk i en sats. Jag blev dränerad efter det, och jag vill inte göra något liknande igen. Men så kan det helt plötsligt dyka upp någon klang eller liten slinga, eller bara en stämning som påminner mig om att det här måste jag in djupare i. Då samlar jag in allt, alla idéer som dyker upp, och säger ja till allt. Detta är den häftigaste delprocessen av allihop.

”Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik.”

Arbetsbalans med avbrott

Hur gör du dig fri i vardagen?
– När jag arbetar är det första jag ser till att hålla telefonen avstängd. Första halvtimmen går alltid åt till att ringa det eller de samtalen som Elisabet har bett mig och påmint om, fixa något med bilen, kontakta morsan eller så. Efter det är jag inne i ett slags sköldpaddsskal där det inte existerar något annat än mina idéer och tankar. Jag dyker in i olika tillstånd beroende på vart musiken tar mig. Sedan när känner mig helt utmattad efter ungefär en timme eller någonting, då slutar jag. Ibland kan sluta mitt i när det är som bäst också, bara för att jag vet att är det värt att hålla kvar så kommer det tillbaka. Efter lunch funkar det som bäst för mig, efter ett par timmar går jag ner till Konditori Regnbågen och tar en fika. Sedan arbetar jag en stund tills Elisabet kommer hem, därefter äter vi middag, pratar lite, kanske ser på teve. När hon går och lägger sig, då börjar jag igen. Jag är igång med musiken på nytt och det varierar hur länge jag håller på, oftast fram till två, halvtre på natten. Så där håller jag på dag ut och dag in tills jag blir helt utmattad. Det måste också finnas utrymme för lite avbrott då och då. Nu har jag turen att ha kompisar som jag inte behöver vara kompositör med. Då är jag bara Tommie och ingenting annat. Som ikväll till exempel när jag ska ut och käka pizza med en av mina bästa vänner. Då pratar vi om allt annat, inget skapande, ingen musik. Jag kan bli trött på mig själv som kompositör ibland, när det blir för mycket runt omkring. Man kan helt enkelt börja fundera kring vem man själv egentligen är. Man deltar i något sammanhang och alla har sådan otrolig respekt och pratar till en på ett sätt som om man vore någonting. Det är ju inget konstigt med mig, jag är bara som vilken idiot som helt helst.

Konsten att hitta vägen ut

Har du några fasta rutiner och vanor när du komponerar?
– De fasta rutinerna innebär att man går in ett slags transtillstånd där man försöker hitta de extatiska punkterna och klangerna. Det är som att ge sig in i en skog där man måste hitta stigen. Ibland syns inte stigen och ibland är den jättetydlig, men ibland syns den helt enkelt inte och då måste man hitta en länk till nästa fas.

”I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall.”

Den konstnärliga friheten och behovet av icke-styrning

Vad innebär konstnärlig frihet för dig?
– Det är allt. När jag fick en beställning av en violinkonsert från USA, där en dold miljonärska ville få ”något pastoralt”, förklarade jag för henne att då är det bättre att du tar kontakt med någon filmkompositör. Det är nog enda gången jag har fått säga ifrån där någon har försökt att styra mitt skapande. Annars har jag inte varit utsatt för att någon direkt har försökt att ge mig direktiv. Om jag hade vetat att jag skulle arbeta utifrån olika direktiv när jag valde den här banan, så hade det absolut inte gått. Det skulle aldrig fungerat för min del. Man har i och för sig försökt lite med styrning som när till exempel när Konstnärsnämnden menade att arbetar man med feministiska projekt så är det lättare att få pengar, alltså om man då är villig att göra något som anknyter till detta och framhåller saken. Sådant gör mig bara mer anti, jag blir bara förbannad. Vill jag göra det, så vill jag inte ha någon som talar om det för mig. Därför blev jag glad när jag hörde någonstans att regeringen har tillsatt någon form av utredning kring politisk styrning av konst. Jag bävar lite och skulle vilja veta mer om hur till exempel ett parti som Sverigedemokraterna menar när de säger att konst inte får lov att vara provocerande. De är ju själva inte främmande för att vara provocerande. Det skulle vara intressant att få till en debatt om detta. Jag själv har inte hållit på med politisk konst på det viset och stått på barrikaderna och slagits för någon vänstergrej, eller för monarkin eller något annat. Jag har inte engagerat mig på det viset utan har istället velat prata om det som är inuti mig och som jag tror finns inom alla människor i alla fall, en känsla av vilsenhet ibland, att man kan vara upplyft, att man behöver läkning och tröst. Livet är svårt, det är ingen dans på rosor. Om du har förstått det, måste du hitta en väg framåt som kan bära dig. I mitt fall har konsten burit mig, den har varit och blivit min läkning. Ibland tutar vi i våra barn att bara du jobbar hårt så kan du bli vad du vill. Så är det tyvärr inte. Livet är inte rättvist, men du måste kunna bära det och göra något av det i alla fall. Det är väl därför jag har hållit på med det här. Jag har aldrig haft en aning om det här skulle lyckas eller inte, men det har varit tvunget att göra.

”Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar.”

Frihetskraften och kärleken

När känner du dig fri i allmänhet, som människa?
– Jag känner mig oerhört fri när jag befinner mig framför en orkester eller ensemble, när de spelar ett stycke första gången, och det är bara jag som bestämmer. Ska vi till exempel ta ner tempot eller ska vi gå upp? Ytterst är det bara jag som avgör, och det är en lite skrämmande frihet också, faktiskt. Man har ju ett väldigt stort ansvar och kan inte bara fibbla hur mycket som helst, man måste veta vad man vill. Då kan jag verkligen känna en stor frihet. Ett annat läge för en renodlad frihetskänsla är de stunderna när man får något som strömmar igenom sig som man kan känna… Swedenborg talade om influxus … som något som är väldigt mycket större än en själv. Ibland kan man känna det när man komponerar, att nu händer det något som är långt mer än vad jag kan och förmår, men man har det och har grepp om det. Jag har haft flera sådana ögonblick, där man känner sig förenad med alltet och hela kosmos finns närvarande. Det är ju de ögonblicken som man jagar lite grann när man komponerar. Det finns några punkter där som träffar så djupt. Ibland kan det bli skrämmande rent av. Situationen blir helt förlösande och medför en total frihetskänsla. Jag känner också en stor frihet när jag leker med mitt barnbarn, när vi hittar på lekar och kan göra vad som helst. Det liknar så mycket mitt skapande när jag leker med den här lilla tjejen. Det finns inga begränsningar eller normer, allt kan hända och det enda som existerar är kärlek. Jag tror att frihet i kärlek, det är det största som finns.

Respekten för omgivningen

Vad kan göra att du känner dig låst?
– Om man gör någonting och får fantastiska recensioner eller det kommer någon musiker som ska spela något och har jättehöga förväntningar på nästa sak som man ska göra så kan jag känna mig fruktansvärt låst. Jag måste prestera något som är i paritet med det föregående, det måste bli lika bra. Det är ju bara jag själv som ställer upp de där tankarna. Jag avskyr att Tommie Haglund ska vara på ett speciellt sätt. När man kommer för att lyssna på mig och för att jag ”kan och vet så mycket”, det tycker jag är jobbigt, och då kan jag känna mig låst. Då brukar jag försöka rikta ut mig istället för att lära mig något av den här individen eller den här musikern jag träffar. Man måste ha respekt för andra och jag kanske kan få höra något eller få insikt i eller lära något som jag inte vet. Jag tar in något, försöker lära mig något av andra musiker och människor jag möter. Det är så fruktansvärt mycket som jag inte vet i alla fall, vi vet så fruktansvärt lite allihop. När jag går in i de där tankarna då känner jag mig inte låst längre.

Att våga erkänna sina skuggor

Vad vill du fånga i din musik?
– Litegrann av det jag pratade om tidigare. En blandning av de här extatiska ögonblicken. Att inte backa för att det finns skuggor i våra liv. Om vi inte bejakar att dessa skuggor finns, då blir livet svårhanterligt. Om vi inte vågar erkänna vår skugga, som Jung talade om bland annat, att vi måste erkänna de svarta sakerna som finns och domptera dem, försöka styra dem mot något läkande och positivt. Vi har alla förutsättningar för ondska i oss, vi ska inte inbilla oss att vi är bättre än dem som levde på trettiotalet och plågade folk i läger i Tyskland och Sovjetunionen. Vi har val att göra, och jag vill gärna beskriva det här i min musik. Den bottenlösa sorgen som man kan känna över att livet tar slut, att jag inte vet vad som händer sedan. Jag hoppas, men jag vet inte. Men samtidigt de enorma lyckopunkterna man känner i gemenskap med andra människor, i mötena med vänner och barnbarn. Kärleken i mötena. Kärleken till publiken när luften plötsligt verkar stå still, alla är med, alla är där så att säga, och upplever gemensamt något som är väldigt starkt i ett viss konsertögonblick, när musikerna är på topp och har hittat klangen och rytmen i stycket.

Det utsuddade samtalet

Vad vill du frigöra med din musik?
– Jag vill att människor ska öppna sig. Det finns en sådan utvecklad polarisering idag där man inte klarar att öppna sig för varandras tankar. Ibland vågar man inte säga vad man tycker eftersom det finns en rädsla för att för att såra någon. Om man säger vad man verkligen tycker så riskerar man att personen inte kommer att vilja prata och kommunicera längre. Man går i konflikt i stället. Jag menar, om du vågar lyssna på mig när jag pratar om de svartaste sakerna så ska jag också visa dig de ljusaste sakerna. Om alla bara skulle meditera tjugo minuter varje dag i tre månader så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Då tror jag att vi skulle få ett helt annat samtalsklimat. Vi är ju de mest komplicerade varelser vi känner till. Kosmos är ju oändligt och med gigantiska tomma planeter utan liv, men det är ju inte storleken på planeterna som är det är det mest fascinerande. Där har konsten en uppgift att försöka reda ut kommunikationen mellan människor, och jag vill dra mitt lilla strå till stacken åt folk som kommer och lyssnar. Jag har en ganska stor erfarenhetsbank av livet som gör att det känns lätt att förstå människor som har råkat illa ut. Man vill inte ömka dem utan snarare försöka lyfta dem. Om du har panikångest, då måste du ut. Du får inte låsa in dig. Det ligger ett ansvarstagande i att resa sig. Vi har alla den här typen av känslor, och vet man det så blir allt mycket enklare. Om man stänger av varandra och slutar att lyssna, då kollapsar allt. Och vi är på väg dit ibland, känner jag. Det är samma med konsten som man riktar mot någon. Den måste kommuniceras så att känslorna kan plana ut och bli hanterbara. Det måste existera parallella världar, både triviala, som man inte får förakta, och mer utvecklade och mångfasetterade för att allt inte bara ska bli fattigt.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.

Frihetens övertygelse

Redaktionen — Fri, 20 Dec 2019 11:37:40 +0000

Nour Habib växte upp i ett så kallat utsatt område och drogs in i en flerårig kriminalitet som till slut medförde ett kännbart fängelsestraff. Under sin fängelsetid utarbetade han en plan för hur han skulle kunna hjälpa unga människor och få dem att inte likt honom själv fastna i motsvarande kriminella verklighet och tillvaro som han nu lyckats frigöra sig från. Hans engagemang och insatser har fått välförtjänt uppmärksamhet från många håll. Kulturimperiet träffade honom för ett samtal kring hans tidigare erfarenheter och nya livsinriktning.

”Båda liven var frihet. När jag levde som kriminell så var det fritt för mig att göra det jag ville göra och jag tyckte om livet jag levde. Idag gör jag också det jag vill utan att bry mig men på ett helt annat sätt och jag frågar mig hur jag kunde tycka att jag var fri tidigare. Har man fått känna känslan att vara med i samhället så är den så mycket friare och skönare. Tro mig – ingen vill leva som kriminell ens om de blivit miljonärer på det.”

Nour Habib, skapare av och drivkraften bakom Trygg Rätt

Det finns alltid en annan sida av saken. Upplevelsen av samma situation blir beroende av perspektivet man tittar ifrån och var man själv befinner sig i förhållande till allt annat. Nour Habib är 24 år. Han växte upp i ett så kallat utsatt område i Helsingborg där kriminaliteten är så hög att normer och krav på beteende formas efter den. Det skapar ett subsamhälle med egna regler och sociala koder. När Nour var yngre var han bra på att anpassa sig till de krav som ställdes i den kriminella världen, och det blev ett givet alternativ att ingå där istället för att ständigt avvisas från övriga samhället som inte accepterade honom.

Hur blev det så här?

Idag bor och verkar han i det område i Helsingborg där han både växte upp, fostrades och levde som kriminell fast jobbar tvärtemot hur han gjorde innan med att hjälpa unga människor som vill lämna kriminaliteten för ett annat sorts liv. Nours perspektiv är helt förändrade efter en fängelsevistelse på över ett och ett halvt år och energin han tidigare drevs av för att begå kriminella handlingar, använder han nu för att driva sin verksamhet Trygg Rätt. Men det var inte att vara inlåst som fick honom att skifta livsstil och fokus, utan något helt annat.

Nours tillvaro före 12 års ålder

– Vi bodde i Växjö, säger Nour. Jag vill inte säga att jag var en mobbad människa för det fanns människor i min skola som var mycket mer utstötta än jag var. Men jag var väldigt utsatt. Det var inget jag tänkte på när jag var där – jag trodde att det var normalt. Men när man växer upp och inser hur det verkligen är så förstår man att man varit utesluten.

Vid 12 års ålder flyttade Nour till Helsingborg med sin familj, till området Dalhem – ett bostadsområde med radhus, höghus, innergårdar, sandlådor, tvättstugor, träd och bänkar. Men det är socialt utsatt.

I den nya klassen fick Nour all gemenskap han någonsin saknat tidigare och han beskriver det som ren magi. Men utanför skolan var världen liten, området fattigt på saker att göra och känslan av utanförskap stort.

Nours tillvaro i 13-14 årsåldern

– Vi som bodde på Dalhem hade inte så bra kontakt med personer utanför det området, säger Nour. Det räckte att jag berättade var jag kom ifrån för en utomstående så reste sig en vägg mellan oss – de ville inte ha med mig att göra. Så jag och mina kompisar höll oss i de utsatta områdena där man kände ”vi är samma” och man blev bekräftad. Som barn har man mycket energi men det fanns ingenting att göra för att få utlopp för den. Det ledde till att man gjorde olika kriminella handlingar men jag gjorde det också för att passa bättre in i gruppen.

Tillhörighet. Småbus. Skadegörelse. Nöjeslystna inbrott för att stjäla glass och bullar. Strävan efter bekräftelse. Inbrott för att få tag i pengar. Utpressning för pengar. Paranoia. Rån för pengar. Massor med pengar i soffan. Vapen i trapphuset. Ständigt undvika polisen. Narkotika. Daglig knarkförsäljning. Kriminaliteten utvecklades gradvis.

”I den kriminella världen hade Nour fått allt han behövde. Sättet han valt att leva på gav honom pengar, gemenskap, meriter och bekräftelse. Han klättrade uppåt. Åtminstonde som han såg det då.”

Nours tillvaro när han var 16-17 år

– Man har ett helt annat ordförråd när man umgås i kriminella kretsar, säger Nour. Vi försökte verkligen att anpassa oss och utveckla ordförrådet men det kräver en mentor och många års träning, i alla fall för mig. När man gick på arbetsintervjuer eller pratade med lärare i skolan uppfattades man som aggressiv och hotfull. För oss var det ett normalt sätt att föra sig men de tänkte ”Vad fan är detta?”. Att vara ärlig med sina brister är väldigt svårt. Ingen såg att vi ens ansträngde oss för att passa in och efter ett tag slutade jag att försöka. När man lever i de utsatta områdena finns det bara ett sätt att få tag på pengar och det är genom kriminella handlingar. Det är mycket möjligt att det blivit så för att man är utstött från övriga samhället.

I den kriminella världen hade Nour fått allt han behövde. Sättet han valt att leva på gav honom pengar, gemenskap, meriter och bekräftelse. Han klättrade uppåt. Åtminstonde som han såg det då. Det fanns till slut ingen anledning för honom att försöka ta sig in i det samhälle som ändå inte accepterade honom.

I Nours dåvarande umgänge var lojalitet och tillit de allra viktigast nycklarna i den sociala koden. Var man inte att lita på uteslöts man. Nour ville till varje pris ingå i gemenskapen, men han oroade sig aldrig för att han inte skulle klara kraven eftersom han visste att han hade det rätta beteendet med sig och utan att behöva tänka skulle leva upp till dem:

– Det är inget svårt – det är normer man växer upp med när man kommer från ett så utsatt område, säger Nour. Hela tiden hände det mycket och det var sådana saker som jag klarade att anpassa mig efter. Det var spänning, man fick ta ansvar, man hade pengar – allt som gjorde att jag inte behövde komma in i samhället. De ville inte ha med mig att göra och jag upplevde att jag klarade mig utan dem. Och jag gillade allt som hände! Men jag mådde inte bra av det.

Att följa regler

Men vad hände om man inte följde reglerna för området?
– Alltså, det finns personer som gått ur detta självmant av olika anledningar: de kanske fått ett jobb, det är för mycket stress eller de vill satsa på skolan. Det är det inga problem så länge det inte påverkar den kriminella verksamheten negativt till exempel att personen går till andra och pratar eller så. Men gjorde någon däremot ett ”fel” var personen tvungen att gå igenom en ”konsekvens.”

Vad är en ”konsekvens”?

– Det kunde vara från att få stryk till att göra olika saker eller om det var något grovt kunde man bli skjuten för det. Det fanns olika steg. Normerna för ett område förändras från generation till generation och är olika för olika områden – i mitt område var de ända kraven lojalitet och tillit. Idag är det mycket hårdare och det kan räcka med minsta lilla så får du ta ett skott.

Men du var aldrig rädd för det?

– Nej för jag visste att jag var en sådan som inte kunde göra fel. Jag vet inte varför men jag lärde mig väldigt snabbt. När jag var 13-14 år började jag umgås med de som var runt 20. De i min ålder tyckte det var helt sjukt att jag kunde gå och sätta mig hos dem för ingen av oss hade någonsin fått göra det. De var äldre – man fick inte sätta sig vid dem, de ville inte att man skulle vara där. Men på grund av allt jag gjorde tänkte de att jag visste allt de visste och de pratade öppet inför mig.

Nour blev så småningom en omtalad narkotikaförsäljare i Helsingborg. Men han ville inte stanna där, bekräftelsen han fick räckte inte. Han ville göra sådant som andra pratade om, sådant som satte honom i rampljuset och som gav honom klappar på axeln.

– Så jag slutade planera, blev spontan, säger han. Och jag gjorde det så bra att jag tänkte att jag aldrig skulle åka fast.

Han greps för ett rån 2014 och satt häktad i 8 månader och 23 dagar. Nour beskriver första tiden i häktet som relativt bekymmerslös då han fick utrymme att tänka mycket. Att få en dom, avtjäna straffet och sedan komma ut igen blev den närmsta framtidsplanen. Fram tills den dag då hans mamma ringde och sa att han inte längre var hennes son. Det telefonsamtalet förvandlade honom till en o-fri människa i ett enda slag.

– Min familj hade en annan bild av mig, säger Nour. Jag bodde hemma, hade varit duktig i skolan både i nian och på gymnasiet. Jag fuskade på prov och så men jag fick bra betyg och dem visade jag för min familj så de inte skulle tänka något annat. Men min mamma visste någonstans att jag var kriminell. Hon hade hittat vapen i trapphuset, hon hade hittat knark, hon hade hittat pengar gömda i en soffa men hon ville aldrig inse eller förstå att hennes son höll på med kriminalitet. Tills då.

En paus. Nour fortsätter:

– Jag hade inte räknat med att bli utesluten från min familj. Det här med att bli bortstött var inte jag bra på om man säger så. Vill man inte bli utesluten från sina klasskamrater, då vill man verkligen inte bli utesluten från sin familj. Så jag tänkte att jag måste göra något för att få tillbaka kontakten med dem och det var något som var tvärtemot det jag gjorde tidigare.

Nour var 20 år, hade fått familjebanden avklippta, var avskuren från sin kriminella gemenskap och satt inlåst i häktet – o-accepterad av samhällsapparaten. Han var helt ensam och helt plötsligt inte inkluderad någonstans. Men samtalet från hans mamma hade fått honom att omedelbart börja revidera hela sin tillvaro och fundera över hur han kunnat leva som han gjort.

En strategi

Under fängelsetiden arbetade han fram en strategi för vad han skulle göra när han kom ut, en detaljerad plan över ett arbete som skulle bli tvärtemot allt han hittills presterat: Han ville hjälpa människor bort från kriminaliteten och få dem in i andra sammanhang.

– Att vara aktiv hjälpte mig att må bra i fängelset, säger han. Jag var väldigt bekväm där.

Men kände du dig fri i fängelset?

– Ja! Jag brydde mig inte om personalen så jag skötte inte mig och hade flera rapporter och varningar. Jag gjorde det jag ville göra för jag passade inte in i hur kriminalvården tycker man ska vara. Men gemenskapen med de andra som satt inne var jag rädd om – den var väldigt viktig. Utan den hade jag nog blivit psykiskt sjuk.

Hur är man om man är som kriminalvården tycker man ska vara?

– En som lyder. Jag har aldrig varit en sådan person. Men min mening var bara att jag ville göra det jag ville. Jag skulle inte rymma eller så.

Vad gjorde du då?

– Till exempel klättrade jag upp på en stege på rastgården man inte fick klättra på. Efteråt fick jag förklara för personalen att jag inte tänkte rymma – om jag verkligen hade velat det hade jag gjort det när jag hade permission. ”Testar gränserna” skrev de i protokollet. Och en gång satt jag på golvet och så kom personalen och sa att jag inte fick sitta där. Jag bröt inte mot någon regel eller lag – jag visste om att jag fick sitta där. Men han från personalen ville pröva mig. Konsekvensen blev 14 dagar i isoleringen.

Ångrade du dig när du blev inlåst på isoleringen?

– Nej, varför skulle jag göra det? Jag hade inte gjort något fel.

”När Nour avtjänat två tredjedelar av det 28 månader långa fängelsestraffet blev han frigiven. Vid den tidpunkten litade vare sig samhället eller personerna i den kriminella bikupan på honom längre.”

Järnvilja

När Nour avtjänat två tredjedelar av det 28 månader långa fängelsestraffet blev han frigiven. Vid den tidpunkten litade vare sig samhället eller personerna i den kriminella bikupan på honom längre. Men familjen hade återknutit kontakten och den järnvilja som tidigare drivit Nour högre och högre på den kriminella richterskalan använde han nu för att stå emot ett batteri av prövningar:

– Det var motstånd hela tiden, säger Nour. Att personerna i de kriminella kretsarna skulle testa mig var en självklarhet. Och det gjorde de. Hela tiden agerade jag för att få dem att förstå att jag verkligen inte ville ha med kriminalitet att göra mer, men samtidigt skulle jag visa att jag inte ville förstöra för deras verksamheter – det tog inte så lång tid men det var väldigt krävande. Sen hade jag på andra sidan ett helt samhälle som tänkte ”Den här, han är bara ute efter pengar”. Pengar är inte frihet – pengar är utan snack om saken problem, säger Nour.

Dittills hade pengar för honom varit en biljett till meriter och bekräftelse. Det var alltså inte rikedom i sig som varit hans motor som kriminell utan upplevelsen av att vara med och vara sedd. Det han tjänat olagligt hade gått till att betala roliga saker, fester och resturangbesök åt polarna, men själv hade nästan inte köpt någonting. Nu med ett nytt liv framför sig ville han visa utåt att han inte byggde sin nya verksamhet Trygg Rätt för pengar utan av helt andra anledningar. Samtidigt var han tvungen att att ha en viss summa för att kunna omsätta sin plan i verkligheten. I den limbon blev strumphandel det första han försökte med: Han köpte in strumpor på nätet som han sålde till bostadsområdets boende.

– Jag trodde att det skulle ge tillräckligt för att kunna hålla föreläsningar och anordna aktiviteter, säger han med ett skratt. Som tur är fick Helsingborgs Hem reda på att jag hade sålt strumpor för att förebygga kriminalitet. Jag kontaktade dem och det ledde till att jag började tänka i banorna av att få sponsorer i näringslivet. Till sist hade jag skrapat ihop minimisummor från olika aktörer som gjorde att jag kunde starta ett pilotprojekt på 10 veckor. Det var med 15 ungdomar som jag visste kunde påverka andra ungdomar och när projektet var slut hade jag lyckats få ut 13 av dem i arbetslivet, bort från det sätt de levde på innan.

Att arbeta med individen

Varje lyckat steg öppnade nya dörrar och Trygg Rätt växte. I nästa omgång lämnade 23 av 23 medverkande kriminaliteten. Tredje gången var gruppen så stor som 40 personer.

– Men jag lyckades inte vända alla där, säger Nour och ser nästan besviken ut. Trygg Rätt har en metod för att arbeta med individen och inte med en grupp så jag kunde hjälpa 27 stycken. Under den omgången drog alla i en från alla håll hela tiden -– mobilen ringde konstant från alla dessa 40 och jag var tvungen att fokusera på vissa personer mer än jag fokuserade på andra.

Hur har du burit dig åt för att lyckas?

– Det är inget som kostar mycket pengar, det är enkla metoder jag tagit fram själv som handlar om att ge sin tid till själva individen. Jag stödjer dem under hela tiden för att få dem att fungera med ett arbetsliv och hjälper dem berätta att de inte längre vill ha med kriminalitet att göra. Då blir det väldigt svårt för dem att komma tillbaka till kriminaliteten eftersom de inte längre kan vara en del av det när de väl avsagt sig livet där.
Nour arbetar i de områden han själv levde i som kriminell – det är enligt honom helt nödvändigt för att han ska kunna följa utvecklingen där och genom den kunskapen stötta den som behöver hans hjälp: Det är meningen att Trygg Rätt ska finnas i de utsatta områdena för att se och förstå allt som händer och hur omständigheterna ser ut, förklarar Nour. Har någon en hotbild mot sig försöker de hellre lösa det själv än att söka sig till de avhopparverksamheter som idag finns. Om någon plötsligt byter identitet och stad och börjar agera annorlunda riskerar den sitt liv om den har umgåtts i en sådan här krets. Och en sådan person är inte svår att hitta. Trygg Rätt handlar om att få personer bort från sub-samhället så säkert som möjligt utan att bli de blir utpressade på pengar och så vidare.

Drivkrafter

Att han själv inte tjänat pengar på det han gör utan bara drivs av en mycket stark vilja, handlar om att han vill få människor att lita på honom. Det är tillit av ett helt annat slag än den han själv såg till att upprätthålla under livet som kriminell. Han tänker att om han visar att han agerar av andra anledningar än pengar kommer han vinna ett förtroende han aldrig fått annars:

– Hade jag varit en person som levt i ett kriminellt nätverk och någon kommit till mig och sagt ”Nu ska jag hjälpa dig ut ur detta” hade jag tänkt ”Varför gör han detta?”, säger Nour. Hade jag fattat att han fick pengar för jobbet hade jag tänkt ”Han gör det för att får lön för det?”. Och det är därför jag inte velat ha pengar för Trygg Rätt-jobbet. Senare har ungdomarna själva kommit till mig – och frågat varför jag inte får några pengar. De säger: ”Det finns andra människor som gör det du gör och de får hur mycket pengar som helst”. Då har jag förklarat att pengar har varit min drivkraft tidigare men att inte det är så längre och att jag inte vill ha något med pengar att göra. Men visst – ju äldre jag blir ju mer beroende av pengar blir jag för att betala mat och sånt, så någon gång hoppas jag att få pengar för mitt arbete.

Vad är ditt mål med Trygg Rätt?

– Mitt huvudsyfte är att det inte ska finnas utsatta områden eftersom det är samhället som skapar dem – det är inte de boende själva. Men de måste få chansen att förstå att det finns andra alternativ de kan välja på. Det är inte svårt att ta bort de här utsatta områdena eller få dem att inte hamna utanförskap – egentligen. Så det är mitt huvudmål.

I november 2019 utnämndes Nour till Change Leader av Reach for Change. Utmärkelsen är en stor bekräftelse för hans engagemang och han tror den kommer hjälpa det fortsatta arbetet med att expandera Trygg Rätts arbete till att kunna hjälpa ännu fler.

Text och foto: Sarah Perfekt

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 3–4 2019.

Nour Habib föddes i Nasiriyya i Irak 1995 men kom till Sverige när han var två år. Han är mittersta barnet av fem syskon och idag bor han hemma hos sina föräldrar. Trygg Rätt startades i augusti 2017 direkt efter att Nour avtjänat sitt fängelsestraff och första pilotprojektet drog igång januari 2018. Föreningen har sin bas på Dalhem i Helsingborg och består av två delar: dels en som hjälper personer mellan 17-23 år ut ur kriminalitet, dels en som på helgerna håller en lokal på Dalhem öppen mellan kl 18-01.00 för att ungdomar ska ha någonstans att gå och något att göra.

VBG–CPH–WBG – För Andreas Eriksson Hjort är avståndet till musiken och berättandet aldrig långt

Redaktionen — Thu, 17 Oct 2019 17:00:13 +0000

Ibland kan delvis slumpmässiga vägar och händelser leda fram till nya och oväntade kulturprojekt som direkt välkomnas och får möjlighet att utvecklas från noll till hundra under en relativt begränsad tidsperiod. I Varbergs gamla fina teatersalong huserar sedan ett par år Opera Warberg som har ”annekterat” byggnaden för att successivt bygga upp ett nytt och intressant lite mindre ”operahus”, under ledning av den fortfarande ganska unge men flitigt engagerade dirigenten Andreas Eriksson Hjort. Kulturimperiet träffade honom på plats i Varberg för att få en inblick i hur verksamheten är upplagd och vad som är tänkt att utvecklas och satsas på de under de kommande åren.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

Andreas Eriksson Hjort, som kommer från Stockholm, var i slutfasen av sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan när hans fru fick en anställning som kyrkomusiker och kördirigent i Varbergs församling. Andreas flyttade naturligtvis med och hamnade på så vis plötsligt på västkusten. Paret bodde sedan i Varberg under två år och under den perioden kom Andreas i kontakt med Varbergs Teater och insåg möjligheterna med lokalen, vilket fick honom att starta upp verksamheten för Opera Warberg. När första spelåret 2018 kom igång hade paret redan flyttat vidare till Köpenhamn. Med dagens kommunikationsmöjligheter innebär avståndet till Varberg dock inget större problem för att bedriva och utveckla verksamheten.

Staden blev Varberg

Att Opera Warberg och Sommar-Opera i Varberg kom till just här känns väldigt naturligt för Andreas, som också menar att uppstarten inte skulle kunna ha skett var som helst, och att just Varberg bjöd på väldigt goda betingelser för att satsningen skulle kunna komma igång.

– Det fanns verkligen förutsättningar i den här staden för att husera något sådant här, slår Andreas fast. Här finns en hunger efter kultur, efter upplevelser, fortsätter han. Och det gäller även för övriga Halland. Det finns en uttalad vilja att få ta del av ett brett kulturutbud här.

Stöd, öppenhet och kulturtänk

– Det behövs självklart människor som backar upp det hela, människor som tror på idéer, människor som tror på att man kan skapa kultur från egentligen ingenting när det gäller en ny kulturidé. Jag fick ett gehör från både regionen, Varbergs kommun och inte minst Sparbanksstiftelsen i Varberg som stöder just kultursatsningar, berättar Andreas vidare. Inför 2018 banade vi tillsammans verkligen ny väg för det här. Något motsvarande har egentligen inte funnits här tidigare i den omfattningen och i den stilen som vi ville göra det här, säger Andreas. Det har funnits många andra operaprojekt som har kommit hit, men kanske då mer i form av besökande operakompanier. Ett projekt som vill basera sig i den här lokalen, och skräddarsy föreställningar har inte riktigt funnits här tidigare.

Valthorn och Södra Latin

Andreas började i väldigt unga år som valthornist och gick parallellt i musikklasser på Södra Latin där det så klart även blev en hel del sång. Han fick även uppleva mycket musik i sitt hem och har en pappa som är jazztrummis. Framför allt på gymnasiet blev det mycket klassisk musik för Andreas, och detta var något som verkligen slog an extra starkt.

– Samtidigt fick jag också möjligheten att pröva att dirigera, och därifrån växte en inriktning fram. När jag fick dirigera insåg jag att detta var något som ytterligare slog an en sträng som ännu mer gick in i mig. De möjligheter som man har som dirigent, arbetssättet och arbetsmetoderna gjorde att jag kände att det passade mig, förklarar Andreas engagerat. Det kändes mer attraktivt än att spela valthorn.

Efter detta blev Andreas antagen som dirigent vid Kungliga Musikhögskolan där han tog sin master 2015.

Krav och arbetsmarknad

– När det gäller opera idag krävs det att man som ung dirigent har en bred kompetens, man ska klara av att göra vad som helst, och som ung har man ju inte råd att välja och vraka när det gäller gig. Man ska kunna dirigera opera, symfonisk musik, ny musik och gammal musik. Det gäller att kunna mycket om stilarna och det är så arbetsmarknaden ser ut idag, förklarar Andreas. Man tvingas till erfarenheter och tvingas till insikter och lärdomar. Under utbildningen, som ju är en fantastiskt tid i sig, pressas man inte till saker på samma sätt, utan där handlar det kanske mer om att man ska inspireras för att ta åt sig olika detaljer. När det kommer ner till musicerandet oavsett genre, handlar det för mig om ett berättande, förklarar Andreas vidare. Det handlar inte om programmusik, det handlar inte om en synopsis, det handlar om ett annat berättande.

Att göra opera där man bokstavligt talat berättar en historia, det är något som är extra speciellt.

– Det är genom operan som jag har haft mina största musikaliska upplevelser som lyssnare, så det kändes självklart för mig att arbeta ännu mera inom detta musikområde, förklarar Andreas vidare.

Tiden rinner iväg och vi avslutar vårt trivsamma samtal med den unge dirigenten och operaprofilen i vardande, med några sista frågor kring Opera Warbergs hallandsbaserade musikdramatiska verksamhet samt om operayrkets villkor och förutsättningar individuellt och i grupp.

Andreas Eriksson Hjort om Opera Warberg:

Vilket är syftet och idén med Opera Warberg?
– Vårt syfte är att skapa intim opera på högsta nivå i en fantastisk miljö. Jag arbetar med att försöka infria en väldigt orädd attityd till det vi håller på med. Det betyder inte respektlöshet utan kanske tvärt om. En oräddhet med eftertanke, analys och reflektion. Jag tror starkt på idén att genom att vi är just här på den här platsen, i en byggnad som är känd i hela regionen. En fin gammal lokal som vi kombinerar med att göra ett nytt projekt, så får vi möjlighet att locka till oss publik som aldrig skulle besökt ett sådant här event annars. Under 2018 hade vi tre fullsatta föreställningar med en stor mängd publik som som aldrig hade besökt en operaföreställning tidigare, förstagångsbesökare som var i sextioårsåldern. Att hålla en hög nivå har stor prioritet för oss. Vi vill arbeta med de främsta unga operasångarna och de främsta musikerna.

Hur ser din roll ut i Opera Warberg?
– Jag är konstnärlig ledare och dirigent i Opera Warberg. Jag är ju också en av grundarna och arbetar med lite av varje i den organisationen. Jag koordinerar och rekryterar folk, det är ju där det stora arbetet sker. Att dirigera opera är ju en stor grej i sig självt, och man behöver egentligen inte ha fler arbetsuppgifter än det.

Vad betyder gemenskap inom operabranschen?
– Det finns väldigt många olika aspekter på det. Som dirigent för en opera arbetar man lite annorlunda än i andra situationer. Musik görs idag på express. När det gäller opera repeterar man hur länge som helst om man jämför med konserter. I bland kan det handla om en månad eller mer. Då är det väldigt viktigt att skapa en gemenskap som är kreativ och inspirerande. Eftersom man verkligen arbetar länge tillsammans är det viktigt att alla känner sig sedda, men framför handlar det om att det skapas förutsättningar för alla att släppa lös sin förmåga att musicera och göra sitt bästa.

Hur kommer individualism och egensinnighet till uttryck inom operan?
– En karikatyrmässig syn på operan kan ju just vara det representerar individualismen, att det ges tillfälle att stå i rampljuset och glänsa en smula, men det är också viktigt att låta artisterna, om man nu får säga så, verkligen få möjlighet att att känna sig trygga i den här rollen. Som musikalisk ledare vill jag vill bidra till att operasångarna får utrymme och möjlighet att ”andas” och utveckla sin karaktär. Då kommer vi ju in igen på det här med gemenskap och även arbetsmiljö och arbetsgemenskap.

Hur väljs medarbetargruppen ut?
– Det är lite av vardera. För det här projektet arbetar vi med auditions. Vi vill lyssna på folk och vi vill känna in. Nu har vi också etablerat ett konstnärligt team för Opera Warberg, bestående av regissör, dirigent och repetitör. Här handlar det om en gemenskap där vi gör val tillsammans och är med och påverkar utvecklingen av det här projektet. Därför har vi en del auditions. Den här branschen består ju annars av så mycket networking och det är så uppfyllande att träffa nya kontakter. Det gäller naturligtvis att hitta rätt mix av medarbetare.

Hur är det att arbeta med ett litet ”vi” gentemot ett stort ”vi”?
– Att arbeta på ett stort operahus är ju fantastiskt, det är maffigt och det finns andra resurser på ett sätt som inte går att jämföra. Att ha en stor orkester och helt andra tekniska möjligheter är ju speciellt. Man kan göra enastående saker där både det tekniska, visuella, dramatiska och musikala kommer samman. Här hos hos oss med vårt format blir allt mycket intimare, och det kan vara en oerhört speciell både musikalisk och fysisk upplevelse. Jag kommer särskilt ihåg när vår huvudrollsinnehavare Sanna Gibs sjöng Constanzes stora aria som är väldigt krävande och mycket lång, där både publiken och orkestern kunde känna desperationen som ingår i rollen och såg den fysiska svettningen på plats. Jag tror faktiskt att det här är den perfekta sizen, för går vi ner ännu till ännu mindre format, då jobbar vi med experimentella venues. Vårt format här på Varbergs Teater känns helt rätt, man ser tårar, man ser svetten hos musikerna, mig och operasångarna. Man kommer nära och in i musiken och dramatiken på ett speciellt vis. Konstmusik och dramatik ska kunna kännas i hela kroppen. Formatet här påverkar även arbetsättet som blir mer familjärt eftersom vi är lite mer utsatta för olika praktiska saker än man är på ett stort operahus med dess breda organisation.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2019.

Lena Sommestad – Vad finns i min bokhylla?

Redaktionen — Thu, 17 Oct 2019 16:38:52 +0000

Halmstads slott ligger insvept i ett intensivt och kraftfullt regn när Kulturimperiet ska träffa landshövdingen i Hallands län, Lena Sommestad, för att få en liten inblick i hennes litteraturvanor, läsval, och favoritförfattare med mera. I artikelserien ”Min bokhylla” har nu turen kommit till en kulturintresserad politiker.

STÄMNINGSSKAPANDE MUSIK VID LÄSNING AV DENNA TEXT:

När jag skyndsamt når fram till slottsporten för att få lite tillfälligt regnskydd, ser jag att dörren till huvudingången på andra sidan borggården redan står på glänt och en vänlig man vinkar in mig. Tillsammans går vi uppåt i slottet till biblioteksrummet där Lena Sommestad tar emot, och jag inbjuds att sjunka ner i en de vackert blommönstrade sofforna. Lena Sommestad berättar att hon alltid varit litteraturintresserad och redan under sin uppväxt läste hon mycket. Och det fick då väldigt gärna handla om poesi. Under sitt intensiva yrkesliv har hon behövt och fått anledning att läsa och koncentrera sig på mycket annan litteratur än just den skönlitterära. Lena Sommestad är akademiker, och som ekonomhistoriker finns det naturligtvis väldigt mycket litteratur med den kopplingen som hon vill läsa och hålla sig ajour med rent vetenskapligt, men också i gränslandet till historiebeskrivningen. Det är faktiskt först på senare år som det givits tillfällen att återvända även till den skönlitterära inriktningen, för vår nuvarande kvinnliga landshövding.

Vad läser du just nu?
– Jag lyssnar mycket på böcker, det har blivit ett sätt för mig att hinna med att ta in litteraturen parallellt med mitt jobb som medför att jag känner behov av långa promenader. Då brukar jag lyssna på nyheter men även på litteratur. Jag tycker nog att lyssnandet är det som gett mig en chans att kunna komma tillbaka till skönlitteraturen. I och för sig finns det väl vissa böcker som är mindre lyckade att lyssna till. Just läser jag Svälten: Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, och kommer snart även läsa Mitt hem är inte Copacabana, av Anna de Lima Fagerlind. Man får på det här sättet en möjlighet att hinna följa med i den nya litteratur som kommer ut. Jag arbetar ju mycket, även på kvällar och helger, så jag har svårt att hinna få en stund över för läsning på traditionellt sätt. En av mina största läsupplevelser under året, som jag då har alltså har lyssnat på, har definitivt varit Jens Liljestrands Mannen i skogen, en biografi över Vilhelm Moberg. Jag läser överhuvud taget väldigt gärna biografier som jag tycker kan vara enormt spännande, och då ofta kvinnobiografier som till exempel över Ellen Key och Elin Wägner och liknande historiebiografier. Jag har nästan tagit mig igenom alla statsministerbiografierna. Som historiker vill jag gärna lära mig mer om nittonhundratalets historia. Vilhelm Moberg tycker jag också är mycket intressant och spännande, och en liten poäng i det sammanhanget är att min son nu flyttat till Minneapolis i just Minnesota, som ju har sin sin koppling till en del av Mobergs berättelser. Mycket av det skönlitterära som jag läser ligger i gränslandet till historieforskningen.Det andra lästemat som jag har haft i sommar, för det är ju under sommaren som jag störst möjlighet att hinna läsa, är Hallands historia.

Har du kanske några favoritpersoner eller -röster som inläsare av böcker som du lyssnat på?
– Thomas Bolme är ju till exempel en väldigt fin inläsare, han läser ju den bok jag lyssnar på just nu. Det kan även vara roligt att lyssna till någon helt ny röst emellanåt. Jonas Gardell lyssnade jag på i somras. Det handlade då om boken om hans mamma, Till minne av en villkorslös kärlek. När man blir äldre så kanske vi också får ett behov av att bearbeta våra liv med litteraturen. Jag hade aldrig uppmärksammat att han hade en mamma som kom från ett frireligiöst hem, och jag kommer själv från en religiös uppväxtmiljö. Jag blev oerhört rörd över och fascinerad av den boken. Och just när det gäller inläsning – Jonas Gardell läser ju väldigt speciellt när han läser in den här boken, och just eftersom det är han själv som läser sin egen bok så blir det rätt. Hade det varit någon annan som läst på det viset så hade jag nog tyckt att det varit märkligt. Han har ju en väldigt humoristisk och slagfärdig ton när han pratar. Nu var det ju han själv som ville att det skulle framföras på det här sättet. Det finns böcker som jag slutat lyssnat på och läst för det inte riktig stämmer. Både Bränn alla mina brev och Till minne av en villkorlös kärlek rör sig lite i miljöer som mina föräldrar hörde hemma i. Mina föräldrar var väldigt förtjusta i Sven Stolpe och vi bodde nära Malexander, där han bodde. Jag fyller på batterierna i mitt eget liv när jag reflekterar över den här litteraturen. Jag känner väl också att jag vill återvända till att skriva själv. Då är det väldigt viktigt att lyfta fram de här kvinnoförebilderna. Jag har alltid tyckt mycket om att läsa kvinnors böcker, och jag har haft svårt för flera manliga författare som jag inte tycker om att läsa. När jag var ung tänkte jag att kan jag inte läsa manliga författare? Talar de inte till mig? En del speglar ju kvinnoporträtt som inte alltid är så roliga. Men idag tycker jag inte alls att den här känslan gäller generellt. Just i år har jag tyckt att det varit speciellt roligt med dessa kvinnliga förebilder som vi har att gå tillbaka till i samband med att vi nu har etthundra år med kvinnlig rösträtt.

Köper du mycket böcker och vad inhandlade du senast?
Den senaste boken jag inhandlade är faktiskt den denna antologin, Rösträttens århundrade, den köpte jag i förförra veckan när vi skulle ha sommarmingel här på slottet.

Finns det någon bok som du ännu inte har köpt eller lånat som du väntar på att läsa i framtiden?
– Jag har ju tidigare lånat hur mycket böcker som helst, men nu för tiden lånar jag väldigt sällan. Jag har ju massor av böcker här hemma som jag inte hunnit läsa än, och som jag vill ta del av. Jag nämnde ju tidigare att jag tänker läsa Mitt hem är inte Copacabana, av Anna de Lima Fagerlind. Jag är intresserad av latinamerika och har haft två längre vistelser där som folhögskollärare. När jag reste dit som ung hade jag ju ett starkt intresse för kolonialismen som utvecklingsekonomi och u-länders situation över huvud taget. Detta studerade jag även på universitetet. Boken går tillbaka till sextiotalet, då jag var liten. Arne Sucksdorff var en sådan person som man minns, och man kan här möjligtvis få en reflektion på livet som man levt. Kanske handlar valet även om att jag tycker om livshistorier.

Vilka är de bästa böcker du någonsin läst?
– Agneta Pleijels Lord Nevermore tycker jag mycket om, men också då Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg som jag beskrev tidigare. En lite mer udda favorit är en bok i ekonomisk historia av E. P. Thompson. The Making of the English Working Class. Den är fantastisk och handlar om hur samhällsförändringen byggs underifrån. Denna bok har varit väldigt viktig för mig och har också präglat min syn på hur man ska jobba med jämställdhet och genusteori. Det var en enorm läsupplevelse för mig som historiker. När jag inte läser skönlitteratur, läser jag gärna något från miljö- och ekonomihyllan. Jag är ju väldigt intresserad av ekonomiska kriser, om bankriser och så vidare. Jag läser gärna om idéhistoria och samhällsvetenskap och läste nyligen en biografi om Hirschman, en av vår tids största samhällsvetare. Här i mitt bibliotek ligger det massor böcker som jag samlat på mig och inte hunnit läsa. Det jag kommer att göra så småningom är att ta igen min enorma läslängtan. Där inne ligger till exempel en biografi om Astrid Lindgren som jag också vill hinna läsa så snart som möjligt. Jag är uppvuxen med böcker, mina föräldrar var folkskollärare, födda 1919. De tillhörde den bildningsdrivande lärargenerationen som hade en enorm bildningstörst och glädje för teater, litteratur och så vidare. Mina långa somrar under uppväxten bestod att vi åkte till biblioteket därmamma och pappa lånade sommarens författare som vi tog med i stora backar. Det kunde handla om till exempel Sven Stolpe eller Sara Lidman. Hemma fanns det böcker i Svalanserierna. Alla Vilhelm Moberg, alla August Strindberg och så vidare. Vi var en läsande familj på det sättet. För mig är sommaren att gå ner och ta ett morgondopp och kanske sedan sätta sig under äppelträdet med en bok och kunna sitta och läsa i fyra fem timmar. Det tycker jag är sommar.

Har du något favoritcitat ur böcker som du läst?
– Då kommer jag nog tillbaka till barnböckerna. Jag skulle säga att det handlar om Lotta på Bråkmakargatan. Hon säger så här i någon av sina böcker: ”Det är konstigt med mig, jag är bra på nästan allting.” Jag gillar det så mycket eftersom jag tror att speciellt vår generation kvinnor pushades av jantelagen att man skulle aldrig förhäva sig. När det gäller Astrid Lindgrens karaktärer brukar man oftast lyfta fram Pippi. Jag har ju en tvillingsyster och vi brukar säga till varandra när vi ibland tycker att man gjort någonting bra: ”Det är konstigt med mig, vi är bra på nästan allting.” Det gäller att kunna skoja med sig själv. Man får inte förhäva sig, men kan ju få känna att det där var kanske inte så dumt.

Text och foto: Maths Jalhed

Artikeln är publicerad i Kulturimperiet nr 2 2019.